Jag ser inte vad de ser utan bara att de tittar

Till skillnad mot hur många andra "bloggare" tycks "blogga" så brukar jag försöka tänka till, i alla fall lite lite grann, innan jag skriver och publicerar någonting... Och vilket språk de har sen! Nåja, jag kanske inte alltid är bättre själv, men jag har i alla fall haft någon slags liten ambition att skriva rätt och fint trots att jag använder mig av en Blogger-tjänst... Frågan är varför? Eller?

Ikväll hade jag tänkt skriva en liten text om Internets doftbrist, med lite hänvisningar till Stig Larssons syn på samtalet och Andres Lokkos Londonflytt. Av olika anledningar orkade jag inte med något sånt just ikväll. Jag har jobbat till sent och datorn har krånglat... Men jag är ändå sugen på att skriva någonting, så jag skriver någonting ändå... Låt det vara vad det blir!

Även om besökarna inte är många så kan ju ändå den frihet som finns i att publicera texter på Internet skapa en liten kittling; det går så lätt och så fort och ingen kan bestämma för mig hur eller var eller när något ska skrivas.

Okej, jag är i händerna på stora företagskoncerner som Blogger och Google och Microsoft, men jag är ändå - på nåt litet sätt - min egen skribent, utgivare, tryckpress och distributör i ett. Jag vet inte om det är banalt självklart eller om det i framtidens backspegel kommer att ses som en viktig, avgörande mediehistorisk förändring? Ett mellanting brukar väl vara en bra gissning?

Men vad är friheten om man inte vet vad man ska göra med den? Kanske trots allt en frihet som kan vara bra att ha, som det är en tillgång att ha, tills man sen kommer på vad man ska göra med den... Och, hur... Eller, förstås: tills man orkar göra någonting med den... Eller ett litet vapen man kan hota med att använda (även om man kanske inte vet riktigt hur) när de som har makten över de stora mediekanalerna bara sprider ut illaluktande trams. Eller: i alla fall någonting som de där som sitter på en viss makt eller som håller i en viss mediemegafon är medvetna om, som kanske gör att de skärper sig bara lite grann... För de som längtar efter frihet i totalitära stater, eller för den som mår illa av att behöva överösas med all dålig smak och all bristfällig analys på Studio Virtanen (har Expressen lyckats locka alla omöjliga fjantar till sin redaktion?) eller på Nöjesguiden (hur kan man ens få för sig att en grupp som I'm from Barcelona skulle vara värt ens en lustig fotnot?)...

Nu verkar Blogger strula också, vi får se om vi lyckas nå någon punkt här...

Jag brukar vilja ha med någon typ av bild i mina inlägg också; en mer uttänkt eller en enkel google-bildsökning. Får se vad vi hittar ikväll (inatt...). Medan iTunes slumpar fram King Creosotes fina My Favourite Girl (åh, jag gillar det där dragspelet), ska vi se vad vi hittar...

Blogger fortsätter strula, kanske får jag spara det här och publicera det imorgon bitti... Nåja, jag fortsätter ändå att skriva (klockan är nu 00.45).



Det blidde ett konstverk den här gången: Barnen av Dick Bengtsson! Kanske min favorit-Bengtsson-tavla... Lyckades äntligen få med någon, som gjorde att jag fick mig att komma iväg, till utställningen på Moderna. Det var intressant och kul (även den där Modernautställningen 2006 hade sina stunder, trots att jag var väldigt bakis). Ja, ja...

Barnen, då? Hmm... Jag gillar att Bengtssons konst pockar på en förklaring, att man liksom luras in till att analysera, men att den ändå hela tiden slinker en ur händerna. Så jag vet inte om jag här ens borde försöka... Men, enkelt: jag gillar att barnen tittar åt sidan och inte mot den gröna kvadraten, som jag tvingas stirra på. Vad det är för alternativ som de har i blickfånget kan jag endast fantisera om. Jag ser inte vad de ser utan bara att de tittar... Den gäckar mig, och känns sorgsen, då jag inte vet om det är jag eller dom som missar något.

Walker CD-R

01. Wechsel Garland – Walker
02. Montag – Grand Luxe
03. Jonathan Coe & Louis Philippe – Destination Moon
04. Basilisco – L’ultimo
05. Stereolab – Excursions Into “oh, a-oh”
06. Marcelo Fabian – Galgo
07. Pet Shop Boys – Psychological (instrumental)
08. Julien Jabre – Swimming Places (Jerome Sydenham-mix)
09. The Radio Dept. – Mad About The Boy
10. Ulf Lohmann – Burning Bright
11. Julien Neto – IV (Keats)
12. Ryan Teague – Prelude IV
13. Colleen – The Zither Song
14. Clogs – I’m Very Sad
15. The Hilliard Ensemble – Da Pacem Domine

Veckans CD! (Även den sista i trilogin: ”ihopkomponerade cd-skivor med namn efter tyska låtar som börjar på W”.)

Skivans första fyra låtar representerar alla, på lite olika sätt, den pop jag gillar som, fullständigt bekymmerslöst, både är lättsam och lyxig, intrikat och svårfångad, klassisk och nyskapande... De som vet vet...

Lite nytt från Stereolab kan man behöva varje vår… Ytterligare en skiva i bandets allt längre, och allt mer imponerande diskografi. Denna gång mer akustiskt, med ofta lite fläskigare, funkigare bas. Marcelo Fabians Galgo är ett spår från skivbolaget Onitors EP-serie Stadtmusik, och finns med på Buenos Aires-delen. Pet Shop Boys-smakprovet Psychological var bättre än jag någonsin kunde föreställa mig och gör mig – i sin vuxna, klichéfria electroskrud med viskande röster på analyssoffan – väldigt sugen på mer. Och precis som Stereolab (och Saint Etienne) är Pet Shop Boys ett underbart exempel på en grupp som liksom bara fortsätter, och inte faller för klyschan om att lägga av i tid. ”Band som blir gamla tillsammans” känns på många sätt som det nya ”unga killar har ett band ihop” (när det fortfarande kändes roligt, om ni förstår mig).

Sydenhams version av Swimming Places har jag redan utropat som makalös, vilket jag bara fortsätter att tycka (måste verkligen anstränga mig lite bättre för att hitta mer ny house med samma kraft, det måste ju bara finnas där ute någonstans). Mad About The Boy lyssnar jag på medan jag funderar på vad jag tycker om nya singeln, och tänker att Radio Depts. egna, rätt originella, mer elektroniska popkostym ändå passar dem alldeles utmärkt.

Om de sista låtarna kan jag bara säga att de mycket väl illustrerar vissa saker jag skrivit tidigare om pop, klassisk musik och konstmusik. Från Kompakt, via Colleen, till Arvo Pärt. Neto Och Teague var precis så bra som jag fantiserat om och redan på Thom's Night Out var Clogs nästan där de är nu.

Men det var förstås då det… – det är som sagt dags att gå vidare nu...

Den här senaste veckan

Förutom att jobba alldeles för mycket, har jag ägnat mig åt, bland annat följande, den senaste veckan:

Tisdag: sushi på Kato, därefter franskakurs.
Onsdag: thailändskt på Sabai Sabai, sedan lite öl och musik på Neat.
Torsdag: middag på Bröderna Olsson sedan Match Point på Victoria.
Fredag: Fias vegetariska (förstås) chili con carne och sedan Octopussy på TV.
Lördag: Fias (vegetariska!) pytt i panna med rödbetor och stekt ägg, sedan martini och öl och Klubb Ace där bl.a. Honeydrips uppträdde.
Söndag: promenad i sol och blåst, via Street ändå bort till Pet Sounds (för att inhandla The Worst Taste In Music) och sedan indiskt på Indira.

Så? En rätt fantastisk vecka! Om inte annat väldigt mycket god mat...

Match Point? Kunde jag inte låta bli att bli förförd av. Har känslan av den inte riktigt är så enkel som den utger sig för att vara. Det finns en till, mindre uttalad, vändning någonstans i det där moralfilosofiska problemet... Den brist på trovärdighet som kunde skönjas i vissa förhållanden och känslor spelade mindre roll, och vägdes gott och väl upp av det fina skådespeleriet, de väl utgjutna scenerna... Det lätt oväntade i filmens vändningar och det, trots allt, lite lekfulla och luriga gör att den lever kvar i tankarna. Frågan är dock om jag skulle gilla den om jag skulle se om den... Vilken jag förstås måste göra nån gång...

Honeydrips? Någonting - kanske ljudet? - gjorde att sångerna tyvärr inte nådde ut i Mangos källare... Men dansen var både rolig och minnesvärd!

The Worst Taste In Music? Får jag återkomma till... Men jag tycker att det låter bra, om än inte på långa vägar lika direkt och omtumlande som This Past Week.

Neat Neat Neat

På onsdag är det nypremiär för klubben Neat, denna gång i ett litet mindre barformat på Olssons Video. Det känns ju som att Neat anammat ett lite bredare perspektiv än många andra av stans elektroniska klubbar – som kanske inte alltid nödvändigtvis drabbats av den stora electrocoman, men som nog ibland skulle behöva gräva, bara lite djupare, i sina skivbackar.

Var ohyggligt längesedan jag var på Olssons, men den Jack Killian-känsla de tjatar om att baren innehar kan nog funka… Vet inte riktigt vad Daniel & co har i tankarna, men själv hoppas jag på mycket disco. Eller kanske något av följande:

- Jerome Sydenhams makalösa remix på Julien Jabres, i och för sig redan makalösa Swimming Places. Ännu vackrare, mer hypnotiskt piano, tyngre housebeat och med mörka, djupa stråkar som efter fyra och en halv minut lyfter allt bara ännu lite högre.

- Lindstroms likaledes pianobestyckade Another Station. Eller varför inte Mighty Girl?

- Ashley Beedle. Inte för att jag inte (av en mängd anledningar) har möjlighet att vara på Kägelbanan på torsdag, utan egentligen för att jag just nu är inne i en liten Black Science Orchestra-period. Den där nittiotalsvarianten av Walter Gibbons-discon var nog kanske inte så dum ändå? Nu, tio år senare, när den – i alla fall hos mig – fått befinna sig i lite karantän sådär, kanske det kan vara dags att, med lite andra glasögon, åter inspireras?

Clogs - Lantern

Clogs fjärde skiva Lantern är verkligen en njutbar upplevelse. Clogs framför en typ av högskoleutbildad musik som man kanske skulle kunna kalla postklassisk. På bland annat fagott, trummor, gitarr och fiol framför de sina väl avvägda, lättlyssnade men ändå oväntade, små stycken. På titelspåret tillkommer även vän skönsång som tycks komma in från ett fullständigt rockbefriat håll; medeltid, folkmusik eller kammarmusik är vad man istället associerar till… ”compositions are marked by buoyant improvisations and influences from across the musical spectrum, from the immediacy of folk music, to the driving energy of rock, to the complexity of modernism.”, skriver de själva på sin hemsida. Med lite välvilja kan man hitta likheter med vissa typer av postrock, i någon låtstruktur eller så... Men i Clogs ”driving energy of rock” är det en tårdrypande fiol, istället för en yxig gitarr, som får leta sig fram till ett väl avvägt crescendo tillsammans med finstämd akustisk gitarr och lätt fagottblås. Förra året turnerade Clogs med Bell Orchestre i USA. Någon typ av gemenskap kan man säkert hitta banden emellan, men den på gränsen till nostalgiskt skitiga rockkänsla som man ändå kan ana någonstans hos Bell Orchestre är Clogs helt befriade ifrån. Clogs har en helt annan lätthet, en helt annan luft under vingarna. Lantern är alldeles för bra för att man ska kunna låta bli att leta vidare: dags att leta reda på Stick Music, Lullaby For Sue och Thom’s Night Out!

Anledningen till att det en tid har känts lite spännande med tydliga influenser från klassisk musik och konstmusik i popmusiken kan nog ha att göra med att det, på många sätt, var rätt förbjudet under 90-talet. Det allenarådande då var att man istället grävde sig blå i svart amerikansk musikhistoria i jakten på nya influenser. Efter milleniumskiftet har då sedan de småförbjudna influenserna från klassiskt och konstmusik - som en liten motreaktion - fått bubbla upp till ytan på ett nytt sätt. Här skulle man med lite välvilja kunna byta ut 90-talet mot nittonhundratalet, men då får man inte glömma bort att ingenting förstås är nytt under solen. Brian Enos Discreet Music kom ju redan 1975 och en av Style Councils stora influenser på Confessions Of A Popgroup var Debussy etc. Och herregud redan Velvet Underground kommer ju delvis från en konstmusikalisk bakgrund... Jag tror istället att konstmusik och klassisk musik i olika former alltid varit en del av rocken och popens häxbrygd. Sedan har det väl varit lite si och så med medvetenheten om det hos artister, och kanske framförallt recensenter. Av rockens historieskrivare har ju alla redan som små fått lära sig att rockmusiken uppstod i mötet mellan vitt och svart, mellan country och blues… någonstans på ett bomullsfält i den amerikanska södern… Det är väl antagligen den historieskrivningen som det stundom kan vara kul att (fortfarande) försöka hitta alternativ till.

Guitar - Tokyo

Skivbolaget Onitor förser oss nu med gruppen Guitars tredje skiva Tokyo. De tidigare skivorna Sunkissed och Honeysky tyckte jag väl lite sisådär om, även om speciellt den första hade sina stunder. Tokyo kände jag direkt mycket mer för. Antagligen kan det ha någonting att göra med att jag uppskattar The Durutti Column mycket mer än My Bloody Valentine och country. Och Tokyo (eller mer precist: musik från Tokyo) mer än de flesta andra platser…

Sunkissed var, som jag minns den, alldeles för trögflytande ful och med ibland intressanta, men i slutändan oftast rätt olyssningsbara, My Bloody Valentine-inspirerade elektroniska stycken. Aldrig lika bra som exempelvis Pluramon. Honeyskys ofta, på något sätt, country-smakande gitarrer kändes mestadels alldeles för corny för att egentligen kännas helt bra. Men jag uppskattade dock stycken och låtar från båda de tidigare skivorna. Jag kände liksom på mig att Guitar hade potential för något i framtiden mer intressant.

Tokyo ska tydligen i stora delar vara inspelad i just Tokyo, efter att, mannen som är Guitar, Michael Lückner ska ha förälskat sig i staden. Möjligen har det givit impulser till skivans inspirerat förälskade stämning. Om det finns en plats som Guitars Tokyo skulle jag mycket väl kunna tänka mig det som en dröm om just Tokyo. Att skivan sedan har slutförts hemma i Tyskland kanske ytterligare har adderat melankolisk stämning i gitarrernas - obestämbara men ändå alltid uppenbart Japanska - klanger.

De smålunkande beatsen är skyskraporna där koton och pipan är tehusträdgården som det sparsamma elektroniska blippandet åker shinkansen emellan. De tråkigare spåren är de dovare låtarna Tokyo Memory, Wash Me Away och Sekura Coming som innehållar ett sound som ekar mer av gittarmatta än av japanska stränginstrument. På dessa spår tillkommer också Ayako Akashiba med sin fina men ändå rätt anonyma röst (vilket gör att man inte kan låta bli att gissa att hon mest får vara med för att uppvisa ett finare – mer trendigt japanskt - ansikte utåt vid gruppbilder än Luckners tyska, skäggiga). Dessa spår är dock infogade som fint kitt mellan de instrumentala mer akustiska spåren, som annars i slutändan kanske hade framstått som för ambient enformiga.

Tokyo känns som en fin liten skiva, på ett positivt sätt: enkel och opretentiös. Onitor kanske har fler skivor i sitt bagage?! Serien Stadtmusik kanske exempelvis kan vara nåt…: ”Stadtmusik is projected as a series of four eps, each presenting four tracks from four different artists. For a start we present: Köln (Cologne, onitor 46), Buenos Aires (onitor 47), Toronto (onitor 48) and Stuttgart (onitor 49).” När de nu lyckades få mig att drömma sköna drömmar om Tokyo kanske de också kan få mig att fantisera om fler storstäder?

Deaf Center - Pale Ravine

Type Records har försett oss med ett antal fina skivor de senaste åren. Mest känd är antagligen Khonnors Handwriting. En skiva som även jag uppskattade starkt (även om det nu börjar bli ett bra tag sedan jag spelade den sist). Annars har jag njutit rätt mycket av Goldmunds Corduroy Road, men även Mokiras Album har spelats. Under helgen har jag också spelat deras nya släpp, Pale Ravine av Deaf Center, ett antal gånger. Deaf Center består av de norska killarna Erik Skodvin och Otto Totland, och de skapar någonting, som nästan för enkelt, kan inplaceras bland de senaste årens skivor där electronica möter klassisk musik. Jag såg fram emot något likt förra årets favoriter i genren: Marsen Jules och tidigare nämnda Goldmund.

Till viss del infriades också förväntningarna: i många utav skivans partier kan man hitta mer eller mindre starka beröringspunkter med både Herbstlaub och Corduroy Road; kanske främst i de svårdefinerbara stråksjoken och i de lojt stämningsfulla pianoklinken. Gott så, men den lätta popkänsla som jag ända hittade långt inne i Marsen Jules och Goldmunds hjärta är svårare att finna hos Deaf Center. Låtarna maler ibland på lite väl likartat utan mening eller mål, melodierna uteblir lite väl lättvindigt i allt för långa partier och de stämningsfulla partierna övergår titt som tätt i en nog så enformig dramatik. Filmiskt javisst, men då också skräckfilmiskt: på gott, men mest på ont i billiga knep och stor dramatik utan stor finess.

Trots detta så går det an: jag har spelat skivan om och om igen senaste dagarna. Som en liten stämningsskapare i bakgrunden när man läser en bok funkar den bra. Vissa partier är intressanta: oftast när de tjockaste stråksjoken får klinga ut och pianot och någon svårplacerad sampling bereds en större plats.

Pale Ravine var alltså en liten besvikelse, men ändå en helt okej skiva. Paradoxalt nog så känner mig ändå väldigt sugen på att ta mig an fler skivor i Types katalog: "Julien Neto : Le Fumeur De Ciel. Julien Neto has brought us an album of underplayed, theatrical beauty. A soundtrack to the hazy memories of childhood exploration and the melancholy of loss.", "Sanso-Xtro : Sentimentalist. Subtle analogue experimentation and brave acoustic instumentation collides in this astonishing debut from Melissa Agate." och "Ryan Teague : Six Preludes. A haunting collection of modern classical works from British composer Ryan Teague. Electronics are subtley woven into the classical framework to create something totally breathtaking and original.". Kan nog vara någonting för mig!

Tyst skrik - mjuk kniv?

The Knife har släppt en ny skiva. ! Ja, den kan ju vara spännande! Om man läser recensioner och tittar på den uppmärksamhet de får måste den väl kunna vara, inte bara bra, utan också intressant. Den kanske till och med bryter ny mark? Det skrivs till exempel mycket om det hårdare och mörkare technosoundet.

På nåt sätt kan det alldeles säkert vara så. Själv vet jag inte ännu, eftersom jag inte hört skivan. Titellåten Silent Shout hörde jag i och för sig en gång på radion. Den lät bra minns jag, skulle till och med kunna använda ett adjektiv som tufft.

Jag har ju inte ens hört förra The Knife-skivan i sin helhet, ännu! Heartbeats har jag förstås hört. På många sätt en fantastisk låt... kan man överhuvudtaget inte gilla den? Eller kanske mer sant: är det ens möjligt att ogilla den? Det är väl till den frågan jag någonstans också vill komma med detta orerande...: kan man tycka illa om The Knife? (och implicit i den frågan den kanske mer hårt dragna följdfrågan: om ingen tycker illa om dem, hur lyckas man då egentligen verkligen älska dem?).

Problemet med ett band som The Knife är nog just det: att man inte ens retar sig på dem. Det är helt enkelt mycket svårt att säga något negativt om dem (förutom att det inte går att säga något negativt om dem då). Jag tycker att dom är helt okej, de flesta tycker att dom är helt okej – många gillar dem mycket. Kniven känns alltså inte så vässad, utan mer som en sån där mjuk Butterickskniv som inte sårar någon alls...

Mycket riktigt får Silent Shout också bra recensioner på alla ställen…

Den kanske sämsta The Knife-recensionen hittar man på The Cricket. Här oreras det mycket om hur före sin tid The Knife är, om hur de som inte uppskattar Silent Shout idag snart kommer att inse hur fel de har och erkänna sitt misstag. Två fel av två möjliga alltså: om The Knife är så före sin tid, hur kan då precis alla just nu i denna tid tycka att de gjort en så bra platta? The Knife är inte före sin tid, de är precis rätt i sin tid. Silent Shout kommer förstås inte heller att dela upp The Knife-fansen i några läger. Alla kommer att gilla den. Den är antagligen precis lagomt avvägd för att de som gillade Deep Cuts ska tycka att det hela är lite nytt och fräscht, samtidigt som de känner igen sig, vilket i slutändan leder fram till ett vinnande recept.

Den bästa The Knife-recensionen skriver Lars Jämtelid på DigFi. Han trycker på att det förstås hade varit mycket mer oväntat om The Knife inte gått in i en mer "inåtvänd och svårtillgänglig musik". Skivan beskrivs som "en rätt lyckad kompromiss där samma typ av suggestiva och klatschiga poplåtar draperas i något mer diskreta designerplagg istället för neonfärgade träningsoverallsjackor". Helt okej, alltså. Jag skulle säkert tycka något liknande om jag lyckades uppbringa energin att lyssna på skivan. Innan året är slut har man nog ändå inte lyckats undvika dess närvaro på förfester, efterfester, dansgolv och barer.

En kompis sa att han gillade Silent Shout och att han hade börjat gilla The Concretes. Motiverade det med något i stil med att han jobbade på att bli mindre nördig. Att det är skönt att inte behöva positionera sig, utan att istället gilla sånt som så många andra halvtrendiga Stockholmare runt trettio gillar. Så kan man ju förstås också se det! Även om jag funderar i andra banor – även om jag ofta inte gillar The Knife-recensionerna – så lyckas ju inte heller jag uppbringa något större avståndstagande i frågan. Jag kommer nog också tycka att Silent Shout är bra när jag hör den...

Monomtrl & Vinterviken

”Ingenting hör böner.

Gud är ofrånkomlig.

Det pågår en ursprunglig maskin.

Allt lidande är utan mening.

Vi lever i en ömsesidig ordning.
I de abstrakta mellanrummen.
I rörelser.”

Ur Negativ Meditation från Monomtrl

När jag för någon vecka sedan läste Johan Jönsons Monomtrl för första gången funderade jag på att skriva ned några tankar och åsikter om den. Något som då inte blev av. Troligen kände jag inte tillräckligt mycket för boken efter en första läsning. Jag gillade i och för sig delar av den, annat uppfattade jag som ett litet för utstuderat poserande i våld, äckel och utanförskap. Sedan dess har jag flera gånger läst om och återkommit till delar och partier i texterna. Det finns alltså någonting där som lockar… Och ja, fortfarande: ibland mycket bra och ibland mest bara jobbigt. Och det är då en åsikt som jag hyser om samma textstump, vid olika läsningar. Hur jag uppfattar Jönsons text beror alltså troligen på hur jag själv mår, till stor del… Vilka nyheter jag orkat ta in idag… Om jag under dagen stött på någonting som givit upphov till obehag… Ja, jag gissar att väldigt mycket beror på vilka sändningar, vilka kanaler, vilka texter och vilka bilder som under dagen passerat, trängt sig på och fastnat på näthinnan. Det här gäller väl förstås till viss del allt man läser, men jag har en känsla av att det hos Jönsson är mer utmärkande än vad som är vanligt. En enkel psykologisk analys skulle vara följande: när världen ter sig galnare och ondskefullare än vanligt – alltså dagar som dessa – så kan Monomtrl mycket väl fungera som ett motstånd, ett motgift. Texten Daily News behövs när man har sett på dagens nyheter.

Bilderna, textsjoken sköljer över en, och först en bit in i texterna förstår man vad man befinner sig mitt uppe i, eller vad man tror sig befinna sig mitt uppe i. Vilket ofta får en att haja till och gilla det man läst - efter att man har läst det. Man kan läsa långsamt, eller snabbt; det är både enkelt och svårforcerat. Texterna fungerar på flera plan och på olika sätt beroende på hur man läser. Kanske är det lyrik, kanske är det prosa, men på ett positivt sätt behöver man inte anpassa sig och förbereda sig på att läsa någonting som ska vara poesi när man läser Monomtrl. På biblioteket är den inte heller klassificerad som lyrik.

Jag känner att den här boken mycket väl kan växa ännu mer vad tiden lider. Han har inte bara nåt att säga om världen i stort – vi tittar inte bara på samma nyhetssändningar – vi tycks också ofta befinna oss i samma del av den. Ibland känner jag igen mig, ibland tillför han nåt nytt:



"4. I Vinterviken
skvalpar kroppsdelar från filippinska färjehaverier mot
klipporna mot strandgräset mot fritidsbåtarna. 5. Jag
går inte utanför lägenheten. Världsmonologer ström-
mar mot mig mot kroppen genom kroppen”

Ur Sibboletstäder från Monomtrl

Stockholms electrocoma

För någon månad sedan funderade jag på att skriva någonting hårt kritiskt om Stockholms förhärskande electrohousescen… Av någon anledning var det någonting jag aldrig genomförde. Min känsla är nu att jag så absolut borde ha gjort.

Under tiden har det, på vissa håll, bråkats lite om electron och dansmusikens återkomst bland indiemänniskor… Om ordningen är återställd, om det är någonting man ska jubla över eller om det bara är någonting som kastat oss huvudstupa fem steg tillbaka till nittiotalet igen…

Om det är indiepop eller om det är dansmusik tycker jag är rätt ointressant. Huvudsaken är väl om det är bra? Om det kittlar? Om det görs med stil och finess? Tyvärr måste jag säga att den jobbiga tendens man tidigt kunde skönja i mycket av Stockholms electroscen i mycket bara tycks ha blivit värre… Fortfarande lika förhärskande, men med ytterligare förflackning och spridning i fler klichéfyllda delar…

Marie Laveau-klubbarnas finess finner jag det t.ex. sällan vara någon skärpa i… Varför ska man alltid gasa på i 190? Varför måste man hytta med nävarna? Linnen och dyra sunkjeans? Visselpipor och gap och skrik… Antagligen låter man gammal och småsur, men var är Popen? Popen som i pirret i magen och vänlighet… Kanske någon liten melodi? Electroscenen känns många gånger både grabbig och trashig – och då vet man att det redan har gått utför...

Missförstå mig rätt: det är förstås inte ”dansmusiken” i sig det är något fel på – det är förstås hur den tar sig uttryck. Jag kan förstå att en massa popmänniskor var förfärligt utledda på Metropolisdans till Broder Hellström och hittade någon slags utväg i electron, men jag tror att många redan undrar vart de nu ska ta vägen…

The Field & Sebastian

The Field – Oil, Serenade, A Paw In The Face, Action.
"Dansmusik" eller "techno" som man kan lyssna på om och om igen... Oil och Serenade hittar man på de där, av Billy Rimgard ihopsatta, Monotoni-samlingarna. A Paw In The Face hittade jag på L’amour à trois, och Action finns med på Kompakt Total 6. Mjukt och hårt och hypnotiskt och svårt att beskriva. Ska man dansa eller ska man ligga i soffan och blunda? Någonstans i det frågetecknet ligger möjligen en del av musikens storhet. Oil och Serenade fångar mig i sin underbara enformighet medans A Paw In The Face känns ännu sorgligare - hela vägen fram till sin avslutande Lional Richie-sampling. Action ger mig hopp genom att trycka ihop hela Four Tops i sin mixer. Sträck ut dig, jag kommer att vara där! Och då inte enbart för att försöka hitta mer musik i samma fält...



Belle & Sebastian – Another Sunny Day, Funny Little Frog.
Mitt förhållande till Belle & Sebastian kan mycket väl jämföras med mitt förhållande till technon; har alltid gillat, men aldrig varit nere med helt och fullt. Och Another Sunny Day och Funny Little Frog tog ner mig mer än Belle & Sebastian gjort på länge. Vackert, enkelt och med melodier som räcker ännu en solig dag. The Field känns svårdefinierat när Belle & Sebastian är någonting man nynnar med i redan vid första lyssningen - men vad gör väl det? - skillnaden är inte så stor och mitt behov av att lyssna är likvärdigt. Att fråga om musiken du hör är nyskapande, experimentell eller banbrytande har aldrig varit mer ointressant; eller vilken genre den tillhör, eller i vilket sammanhang den bör spelas…

Vid en snabb titt är det kanske svårt att hitta mer musikaliskt olika akter än de två ovanstående, men för mig passar de alldeles utmärkt bredvid varandra. Musik för ensamma människor tillsammans, lite blygt sådär kanske, på väg, som så gärna vill nå ut; A Paw In The Face och A Funny Little Frog In The Throat...

Känd för fler än 15 personer?

""Kanske något för bloggen", sa Krister som jag knappast trodde kände till existensen av den. (Jag blir fortfarande generad och ber om ursäkt när jag inser att folk har googlat mig och hittat hit; gör du det, ber om ursäkt alltså?).", skriver till och med en storbloggare som Erik Stattin och sätter samtidigt fingret lite så där på hur det kan vara. Och nej, om ursäkt ber jag väl inte riktigt (eller, vid närmare eftertanke, så har jag säkert gjort det också), men lite generad kan jag nog allt bli, om det plötsligt visar sig att någon jag inte trodde kände till den här sidan ändå har varit här och läst mina texter.

För när jag började skriva här var det inte precis så att jag basunerade ut det i någon megafon - inte ens några bloggportaler har förärats min närvaro… En av mina experiment i början var nog faktiskt också att se om lite planlöst nedtecknande på en blogger-tjänst kan dra till sig några besökare. En sparsam liten skara har väl också hittat hit – via googlingar och länkar och så... Och det är ju förstås inte ett problem utan kul och faktiskt lite av meningen med det hela.

”om man "bloggar" är det väl ofta för dem man skriver: alla och ingen. Kanske någon vän man givit adressen eller kanske för någon som råkar snubbla förbi”, skrev jag här för ganska precis ett år sedan, och drog sedan en parallell till Momus och hans tes om att framtidens kändisskap inte skulle pågå i femton minuter utan istället inför femton personer. Det är antagligen det kändisskapet som jag försöker vänja mig vid.

För vem har sagt att den gamla sortens celebriteter hade det enklare? Madonna och Persbrandt vet ju att alla känner igen dem, medan jag lite i smyg sådär försöker luska ut om någon arbetskamrat läser mina texter…

”det kommer säkerligen att nysta upp sig vad tiden lider och vi kommer att lära och att vänja oss vid nya sätt att publicera, producera och kommunicera. Vi är nog bara inte riktig där än. Krockarna mellan det allmängiltiga och det djupt personliga slår oss kontinuerligt när vi läser bloggar och andra typer av Internetpublicerade texter.”, märker jag (när jag googlar min egen sida!) att jag också skrivit här tidigare.

Men än så länge, eller ibland: Internet är konstigt och onaturligt.

Ondskan i vår tid

Så, då har man beställt första numret av den nya svenska musiktidningen Ondskan. En ny svensk musiktidning år 2006! Ja, man blir faktiskt lite förvånad. Glatt överraskad. Finns det verkligen ett liv för Musiktidningen efter nätet? Efter bloggandet? Ja, det är klart: jag tror att det - efter bloggöversvämningen - finns ett jättestort behov av längre texter, intervjuer och fina bilder på tryckt papper. Nu är det bara att hoppas på att Ondskan kan leverera. Om Neo var årets vämjeliga tidningsnyhet tror jag att Ondskan har alla möjligheter att vara den goda(!). På alla sätt och vis känns det i alla fall fantastiskt att inte bara vara sittandes med Sonic som enda alternativ om man vill läsa en svensk musiktidning (i pappersform).

Men: chefredaktör Anton Gustavsson säger: "vi ville samtala med och skriva om en massa band, musiker och artister som ingen annan vill eller orkar uppmärksamma". Så vill verkligen ingen annan skriva om de artister de uppmärksammar? Taxi Taxi, som pryder omslaget, är väl redan smått ihjälkramade av DN På Stan, Nöjesguiden och Terry Ericsson? Och så vidare... I en text på DigFi tycks också Anton snurra in sig långt i något man skulle kunna kalla Snobbismens paradox. Han vill, likt många andra, så hemskt gärna hitta något att slåss mot, men samtidigt vill han såklart sprida sin gospel. Varför uppmärksammar inte fler Don Lennon?, skriver han. Då säger jag: är det inte ganska skönt att få tycka om honom lite i fred så där. Att slippa se pinsamma reportage om honom i Musikbyrån?

Eller, på samma sätt: hur mycket roligare var det inte att gilla Morrissey för femton år sedan? När det fortfarande fanns folk som ogillade honom. Innan sådana som Nöjesguidens Belfrage gapade och skrek så mycket om saken. Men Belfrage vill förstås också snobba. Han vill inte provlyssna på nya skivan tillsammans med Magnus Carlsson, men saken är den: om han verkligen skulle gilla Mårran så mycket skulle han ha vett att hålla lite mer tyst om saken...

Men att hålla tyst är väl ingen lösning på problemet? Då har väl liksom fienden vunnit, tystat dig... Så: hur komma förbi paradoxen? En ständigt undflyende rörelse för att undslippa de valhänta mainstreammediernas okänsliga tentakler? Kvalité, kunskap och insikter som med allvar och stil provocerar och ruskar om? ?

Wandel CD-R

01. Anthony De Mare (plays Cage & Monk) – Travel Song
02. Hauschka – Long Walk
03. Ben Watt – North Marine Drive
04. Jim Noir – I Me Your I’m Your
05. Mr. Wright – Bohemians
06. Au Revoir Simone – The Winter Song
07. Broadcast – Bit 35
08. Nicolas Makelberge – South America
09. Kelley Polar – Black Hole
10. Brooks – Roxxy (Hot Chip’s Women Of The World Remix)
11. Friday Bridge – It Girl (Nicolas Makelberge Remix)
12. The Field – A Paw In The Face
13. Dominik Eulberg – Bluten Sind Dem Grossen Schillerfalter...
14. Tape – Sand Dunes
15. Deaf Center – Fog Animal
16. Popnoname – Wandel
17. Dominique Et Natalie – Piscine
18. März – Welt Am Draht

Först pianotoner i form av Cage och Cageinfluerat. Haushkas The Prepared Piano hade till och med Momus som sitt favoritalbum från förra året och jag älskar det bara mer och mer ju noggrannare jag lyssnar. Sedan perfekt tidig-åttiotalspop hos Ben Watt, lite avigare hos Noir och Wright, därefter åter instrumentalt hos Au Revoir Simone och Broadcast, för att därefter bryta ut i elektroniska hittar hos Makelberge (som ikväll uppträder på Klubb Ace!), Kelley Polar, Brooks och Friday Bridges underbara, underbara It Girl. The Fields hypnotiska technovariant och Eulbergs mer svårframkomliga electro tar sig ändock ut till Tapes stämningsfulla sanddyner, genom Deaf Centers dimma, som sedan hos Popnoname, Dominique Et Natalie och März blir mer ambient, stillsamt för att sedan sluta i tystnad.

Internet In Review

I en text om Burroughs Novatrilogi skrev Jan Gradvall att "Det räcker med att slumpvis läsa en sida i dessa böcker för att inse hur platt språket i till exempel bloggar är. All medieutveckling de senaste åren har gällt tekniken. Nästan ingen experimenterar med språket. Ironiskt nog är det mer högteknologiskt att läsa Burroughs tryckt på papper än att surfa på nätet." Då hade Gradvall uppenbarligen inte läst texterna på Poloblogg, Internet In Review.

Jag vet inte exakt hur det hela fungerar, men Poloblogg är i alla fall en datagenererad blogg, som automatiskt mixar ihop texter och länkar från andra engelskspråkiga bloggar. Det är roligt, fånigt och ibland hisnande konstigt. Burroughs var förstås banbrytande och hans texter är fortfarande fantastiska, men tekniken han använde sig av – själva klippandet och klistrandet – känns ju idag rätt uråldrigt. Så det är klart att Poloblogg behövs! Det finns säkert andra liknande projekt, men Poloblogg är än så länge min favorit. 100% icke-personlig blogg kallar Copyriot den, och snacka om att det känns befriande! Om man snurrar runt lite i bloggosfären bland dagböcker om katter och baksmällor – "de som värdesätter en fejkad ärlighet över allt annat", som Gärningsmannaprofilen skrev - kan Poloblogg fungera som ett välbehövligt motgift:

But how fun to be a complete sham. Six people are like-minded. Hottie? Is a complete sham. I've bookmarked this one on the poor. Clowns from different teams will be a complete sham. I've never really had much presence in a given movie theater.

The move will cost nearly $989 million, and is a prince too. This is your most treasured possession? > I changed that question in my head on over to the entire selected table structure.
And of the bill. American servicemen have a blog, i can almost taste it. This gives you a new technology

Det är någonting med språksammansättningen, de grammatiska vändningarna och de halsbrytande associationerna…. Till det tillkommer sedan länkar i texten som möjligen kan införa ytterligare en dimension. När det funkar får texterna mig att fundera. När det är som bäst ger det mig känslan av att det här kommer någon annanstans ifrån, det här kan omöjligen vara skrivet av en människa! Vilket det förstås inte heller är…

We then save these digital works for the most beautiful virgins on the extension.
I'm on the extension. "Borking" is wrong and should be available on the extension.

Så ung

Åttiotalet blir man inte av med i första taget! Händelser, stämningar, smaker och känslor - som blev till minnen och som formade en – när man var ung och mottaglig. Oskyddad kanske? Hur som helst: en oskuldsfull tid.

Och popmusiken var bättre på den tiden! Hur många gånger har man inte hävdat (hur många gånger har det inte hävdats) att delar av åttiotalet på många sätt var en popmusikens gyllene period. En teori som har flutit omkring lite varstans rätt länge är att popmusiken var så bra och betydande på åttiotalet för att skillnaden mellan mainstream och underground var så mycket större då. Indievärlden fick verka i fred, de fanns någonting tydligare att kämpa emot etc. I och för sig en teori som nog ägde en större giltighet under det sena nittiotalet, men ändå… Och förutom fantastiska indiepoplabels, sprudlande house och avig hip-hop fanns det såklart andra åttiotal. Det var ju inte så att jag formades av les disques du crépuscule innan jag hamnade i målbrottet. Det jag hörde då – mörka kvällar, en bilfärd, säg sportradion 1983 - var förstås någonting annat. Kanske inte det typiska skvalet, kanske bortglömda pärlor, kanske pinsamheter? Men ändå saker som ligger kvar någonstans därinne. Låtar som man bara hört någon enstaka gång sedan dess, som jag inte kan namnet på. Musik som jag inte direkt vill gräva ner mig i, leta upp och ta reda på – och att det kanske finns en anledning till att man inte vill leta upp och gräva ner sig; musik där de senare decenniernas år inte fått skava på vinylen. Det är ju så enkelt: ibland vill man ju bara tillbaka (till framtiden).

Egentligen är det nog Nicolas Makelberges So Young jag tänker på… Men det fina med So Young är att den är både och: både nostalgikern och finsmakaren i mig gillar den. Den ger mig nåt av ett åttiotal i nyanser och ljud (som mer och mer börjar framstå som geniala i motsats till klyschan om att musiken på åttiotalet var överproducerad) som fortfarande - eller ännu en gång - känns unga och nya. Att Makelberge sedan gör en lätt maskerad cover på en Prefab Sprout-låt (Johnny Johnny) på kommande Friendly Noise-samlingen sammanfattar nog ovanstående dravel rätt bra…

Fortsatt grävande i närliggande område: fantastiska Friday Bridge låten It girl i Makelbergeremix... Eller varför inte en Mr. Suitcasemix av South America? L’amour à trois!

Happy new hate!

Den här artikeln, som jag hittade till via Malte Perssons fina text om fenomenet, är det värsta jag läst i genren sedan en kompis gav mig Popvänstern i födelsedagspresent för nåt år sedan. En höger som desperat försöker framstå som kulturell och ”hipp” men som självklart hamnar helt fel. För det stora problemet med dagens borgerlighet är ju – förutom deras obehagliga människosyn – att de är så smaklösa och vulgära. I många fall fullständigt ointresserade av kultur, tycks det. Bratsen och Muffarna runt Stureplan verkar ju närmast posera med sitt ointresse för ny bra litteratur och musik. Man definieras ju genom hur mycket pengar man har - varför ska man då bry mig om popmusik… det är det bara fattigt söderslödder som gör...

Neo & co är såklart en av 2006 års huvudfiender.

För att citera en text från The Embassys hemsida:

Victims, teenage runaways, hardened ex-radicals
Suburban stylists, gay men & women, artist, disco dollies
Criminals, prostitutes of all persuasions, football hooligans
Intellectuals, big beat obsessesives and outcasts from every class

Now is the time to realize, to have new eyes

New Hate

Årets böcker

01. Fernando Pessoa - Orons bok
02. Stig Larsson - Avklädda på ett fält
03. Thomas Pynchon - Gravitationens regnbåge
04. Willy Kyrklund – Solange
05. Daniel Sjölin – Personliga pronomen
06. Stig Larsson - Natta de mina
07. Walt Whitman - Sången om mig själv
08. Stig Larsson – Autisterna
09. Kristian Lundberg – Pitbullterrier
10. Kristian Lundberg – Eldätaren

Förklaring: Skulle även på böckernas område gärna gjort en lista lik den för låtar och album, alltså en lista över bra böcker utgivna i år... Men när jag tittade på vilka böcker jag läst som var utgivna i år fanns det i och för sig en del bra grejer men ingenting som jag hade lust att ta med på någon lista, ingenting som närmelsevis smällde lika högt som böckerna ovan. Ovanstående är alltså en lista på de böcker jag tyckte bäst om av de jag läste i år (oberoende av utgivningsår). Fantastiskt!

Mer intressant skulle kanske istället vara att göra just en sådan här lista över album eller ännu hellre för låtar och på något vis registrera alla sånger som tar sig in i ens huvud under ett år (oavsett utgivningsår) och sedan arrangera en topplista över dem...

Härnäst? Nu ska jag först läsa upplösningen på Arne Dahls Dödsmässa sedan fortsätta min omläsning av Kittlers Maskinskrifter, därefter ordentligt ge mig in i Peter Berglunds avhandling Segrarnas sorgsna eftersmak: om autenticitetssträvan i Stig Larssons romaner och även så snart som möjligt ta mig an Lundbergs efterlängtade Grindväktaren. Sedan lånade jag även hem Andy Warhols filosofi (Från A till B och tillbaka igen) igår från biblioteket som jag också är sugen på att sätta igång med...

Årets album

01. TAHITI 80 – Fosbury
Bagateller! Små, enkla, smått nonchalanta, ibland närmast klichéfyllda popsånger. Men de skjuter också ut i rymden på ett sprittande lekfullt vis. 0% gothrock och i år kändes ingenting viktigare i min lilla värld, i alla fall inte när jag var på bra humör. Spring i benen, nyfikenhet och kärlek!



02. DIFFERNET - The Title Of The Record Is The Text Printed On The Cover, Or Nothing At All
Jag älskar verkligen det här bandet. Det är någonting i deras sätt att behandla ljuden, formera samman och bygga om dem till poplåtar. Som en trestegsraket: det fungerar i bakgrunden, det fungerar som poplåtar och det fungerar som ett lagom spännande ljudexperiment (ja, just lagom spännande - inte för mycket och inte för lite utan istället hela tiden så väl avvägt att man aldrig blir för störd… man vill hela tiden fortsätta lyssna…).



03. MARSEN JULES – Herbstlaub
Ett litet höstlov som fladdrar iväg på en abstrakt vind av elektronik; en lätt smekande vindpust av någon slags nyklassisk brusbefriad Fennesz-variant av storm.



04. MARKUS GUENTNER – 1981
En stillsam, men ändå smått oroande promenad i Stockholm eller Berlin som ibland skjuter iväg i annalkande terroristattacker för att dock slutligen hitta hem till Hotel Shanghai.



05. THE MONTGOLFIER BROTHERS - All My Bad Thoughts
Kan kanske framstå som retro eller gammaldags som en annan gammal Scott Walker-platta, men den som säger så har också missat att framtidens estetik i lika stor mån byggs ihop av nåt sånt som just en gammal Scott Walker-platta som någonting så banalt som ny teknik (eller ny musik). Och även om The Montgolfier Brothers nu kanske inte låter så mycket som Scott Walker så skulle jag mycket väl kunna tänka mig att om de fortsätter att utveckla den känslomässiga intensiteten som finns i sånger som Journey’s End så kan deras nästa platta mycket väl vara en Scott 4.



06. KONONO#1 – Congotronics
I Kongo är det kanske annorlunda än här, men även där blandas gammal (uråldrig!) musik samman med ny (dock lätt utsliten) teknik för att tillsammans skapa ljud, rytmer och sång som även vill få dig att dansa.



07. ANIMAL COLLECTIVE – Feels
Hade av någon anledning fått för mig att de här katterna i och med förra årets fina Sung Tongs sett sina bästa dagar, men på Feels är de fortfarande heta på gröten i vackra sånger som Grass och Loch Raven.



08. GOLDMUND - Courdery Road
Kanske inte Sylvain Chauveau (vars Un Autre Decembre jag håller som esset i genren ”2003-2005 års pianomusik i någon slags electronicakontext”) men lätt, vackert och formidabelt som bakgrundsmusik (vår tids kanske mest underskattade musik) och ändå: ibland så fina melodier att man nästan (men bara nästan!) hör en liten tår falla.



09. OUT HUD - Let Us Never Speak of It Again
Kanske inget fullkomligt, fulländat album men ändå… Med It´s For You som en gnistrande diamant – där popen och dansen fick vara tillsammans på ett sätt som den alldeles för sällan fick vara 2005, utan att det blev någon typ av dumelectro av alltihopa – vill jag mycket starkt pusha för även dess omgivning där ravefesten och Saint Etienne är lika självklara beståndsdelar. Utan att det bara låter Cola Boy om alltihop.



10. BROADCAST - Tender Buttons
Kallt och hårt och kyligt vackert där popmelodierna gärna hade fått vara ännu fler men där ändå Tears In The Tyyping Pool, Corporeal och övrigt liknande funkar alldeles utmärkt.

Årets låtar

01. THE RADIO DEPT - This Past Week
02. OUT HUD - It's For You
03. THE MONTGOLFIER BROTHERS - Journey's End
04. ANTONY & THE JOHNSONS - Hope There's Someone
05. THE EMBASSY - It Pays To Belong
06. ANIMAL COLLECTIVE - Loch Raven
07. DIFFERNET - Analfabetism
08. BROADCAST - Tears In The Typing Pool
09. PIANA - Something Is Lost
10. FRIDAY BRIDGE – I’m In Love With Your Boyfriend, Mary

Friday Bridge - The Lady Julie

Ibland stöter man på sådant – mitt bland allt som är okej, eller som inte är okej – som känns, om inte mer, så i alla fall: annorlunda.

Friday Bridge ger oss på The Lady Julie en glimt av en annan värld. Det där som är så få förunnat. Senaste tiden har jag nog mest hittat dit genom introvert, instrumental och kanske till och med progressiv elektronisk musik av ett eller annat slag. Inom det som vi skulle kunna kalla popfacket känns det – i alla fall nu 2005 – som att det är lite svårare att hitta dit. Något som självklart gör att man blir lite extra sprallig när det väl händer. Svenska Friday Bridge är egensinnigare, glamorösare, elegantare – och boende i Frankrike. Hur beskriva? Svårt (såklart, när jag gormar på om att det är ljudet från en annan värld jag hör – den kan väl inte jag beskriva?)! Men, kanske på något sätt ändå: som om Virginia Astley, Kate Bush och Cocteau Twins hade varit yngre, haft mer popkänsla och varit inlåsta i Paris med en liten synth och små, små, näpna, kärlekskranka melodier? Mikado? Så svävande som Astley, Bush eller Fraser men samtidigt hårt hållet och ihopknutet till sju små vackra poppaket där den drömmande känslan aldrig får möjlighet att tära på melodierna...

"80-tal möter 1800-tal" skriver någon på den här bloggen... Och jag har just nu faktiskt svårt att tänka mig en mer attraktiv tidsperiod.

Till våren kommer hon att medverka på Friendly Noise nya, efterlängtade samling "Are You Scared To Get Happy?" och så kommer hon med en fullängdare… och nu är det jag som beställer Friday Bridge 2 från Bedroom recordings...

The Montgolfier Brothers - All My Bad Thoughts

Att man skulle få möta en lätt stillsam, elegant, vacker popmusik i sakta mak var rätt väntat. Att Montgolfiebröderna skulle vrida upp det dramatiska reglaget några steg i jämförelse med de två tidigare fullängdarna var kanske inte heller direkt oväntat - men ändå så välkommet! Det jag gillade med Seventeen Stars och The World Is Flat för något år sedan finns kvar: det fint slipade, avvaktande, prövande och på något konstigt sätt, samtidigt så beslutsamma. Till det fogar de på All My Bad Thoughts en hårdare känslomässig precision. Samtidigt som det går så lätt och låter så enkelt ger The Montgolfier Brothers små, små medel emellanåt upphov till en grandiös dramatik. Ett litet piano låter sällan så precist och storslaget som när det klinkar på tillsammans med Roger Quigleys röst. Allt på All My Bad Thoughts låter bra – det är svårt att hitta någonting onödigt som ligger och skvalpar. Men det är när dramatiken i sångarna, intensiteten i uttrycket ökar, som det lyfter ytterligare ett snäpp – såklart: då lyfter de än högre på sin himmel. I och med tredje låten, titelspårets makalöst vackra melodi, anas den dramatik som får sin fulländning i först Koffe Pot och sedan främst i Journey´s End (som kan vara en av årets låtar).
Även om de ofta svävar fram så lätt - som sina namnar Joseph och Etienne i sina luftballonger - hindrar det inte att det ibland blåser upp litegrann.

Finstämt och ödesmättat

Finstämt och ödesmättat... Ja, vad är det för några ord? Speciellt ödesmättat - vad tusan betyder det egentligen? Men när man lyssnar på viss typ av musik (här närmast: Piana, Vashti Bunyan, Ron Isley, Burt Bacharach och Montgolfier Brothers) dyker plötsligt en massa sådana ord upp i huvudet. Antagligen är man recensionsskadad. För mycket tyckande, tänkande och ett nonchalant slängandes med klyschor och klichéer har antagligen gjort att man blivit träffad lite för många gånger (och ont gjorde det). Ord och uttryck som är svåra, för att inte säga omöjliga, att göra sig kvitt ifrån. Vilket inte hindrar att jag måste försöka! Hur? Jag vet inte! Men här försöker jag göra motstånd genom att helt enkelt lite nonchalant sådär bara tycka tillbaka. För att bli kvitt undermåliga recensioner och slentrianmässiga klichéer som äter sig in i ens tankar, kanske det kan hjälpa att liksom trycka tillbaka tankarna genom att kasta tillbaka genom att man skriver ned sina egna tankar och åsikter. De utslitna orden kan då kanske i bästa fall få en ny mening just för mig? Eller något åt det hållet...

Finstämt:

Försiktig musik kanske man i alla fall bör vara försiktig med? Efter att ha knockats av första spåret på Vashti Bunyans comeback-skiva kanske det kan vara dags att prova på första spåret på den gamla, gamla Just another diamond day? Ja! Lika bra eller bättre. Låtar som man vill vara med och vara just försiktig med... Borde i sammanhanget kanske skriva nåt om att jag är tveksam till att Devendra Banhart, Joanna Newson och dom där är det, att de gör mer skada än nytta och att jag inte gillar dem något vidare...

Japanska Piana är jag också försiktig emot. Bara första låten på senaste skivan även där. Känns som om det just nu inte behövs så mycket mer. Something is lost är verkligen något jag funnit! Och när jag lyssnat klart kommer jag att tappa bort det - den väna, snälla, smått barnsliga och drömska (ja, du hör vilka ord va...) rösten kommer jag att förlora i den strida strömmen av takter och toner, inte bara från Japan utan lite var stans ifrån.

Ödesmättat:

Burt Bacharach har kommit med en ny skiva som fått ett väldigt blandat mottagande. Från toppenfantastiskt till dödskalle. Men den har jag inte lyssnat på. Förra året eller så kom Burt också med en skiva han gjort tillsammans med Ron Isley. Isley junger Bacharachs ofta alldeles mest välkända klassiker och jag kan inte bestämma mig för om det är mysigt eller rätt vämjeligt. De gamla rena och klara sextiotalshitsen blir gubbiga (vilket kanske är svårt att komma ifrån i sammanhanget), i vissa fall lite för släpiga, tillkämpade och ansträngda. Ron Isley kanske gillar de här gamla godingarna lite för mycket? Men ibland, om man lyssnar nån låt i taget sådär, faller det då och då verkligen på plats (som när jag t.ex. hörde skivan första gången till frukosten vid femte avenyn i somras).

The Montgolfier Brothers lyssnade jag en del på för några år sedan. Trodde de hade lagt av, men för ett litet tag sedan kom de med den nya singeln Journey's end. Och jag måste säga att den var värd att vänta på! När låten sätter igång tänker jag: ödesmättat! Men när sången kommer in blir klichéerna och de tröttkörda sinnesstämningarna till spännande äventyr. Försiktigt, prövande, nyfiket - och trots att det är slutet på en lång, lång resa så har han redan börjat planera för morgondagen - och inte alls bara bittert och sorgligt. Det känns som om låten går så långsamt för att The Montgolfier Brothers liksom ska hinna pröva sig fram och känna efter var de ska ta vägen just i den stund som låten håller på. Jag vill hemskt gärna följa med när fullängdaren kommer.

Job och Uppland

Har gjort något tassande försök att recensera lyrik här tidigare. Gör nu ett nytt litet försök.

Har sista veckan grävt ned mig lite i Kristian Lundbergs och Aase Bergs senaste diktsamlingar Job och Uppland. Diametralt olika kan tyckas – men några beröringspunkter måste väl ändå finnas? Ja det är klart, någonting som i alla fall placerar dem på samma planhalva är att båda två ibland skriver litteraturkritik på Expressens kultursida. Lundbergs kritik har inte satt några djupare spår (med ett stort undantag: när han själv recenserade Job (!) och gav den rätt dålig kritik - det tyckte jag var roligt). Aase Bergs litteraturkritik brukar jag gilla, kanske mest tidigare i BLM, men även när hon t.ex. debatterar politisk poesi med Göran Greider i TV.

Detta är alltså två mycket olika typer av poeter. Eftersom jag är pop- och rockskadad så skriver jag följande: om Kristian Lundberg är Nick Cave och gothrock så är Aase Berg avig, finurlig och lekfull pop. Av det borde man då kunna dra följande slutsats: eftersom gothrock är något av det värsta jag vet, och lekfull, finurlig och avig pop är något av det bästa jag vet, så borde jag gilla Aase Berg men inte Kristian Lundberg. Så enkelt är det nu förstås inte.

Om jag nu skulle falla ihop, gå ner
på knä, först det vänstra och sedan det
högra, så skulle man samtidigt kunna
se en annan person bakom mig som
reste sig upp, tvinnad av gräs, och efter
ett par snabba andetag fattade eld bara för
att uppgå i den större mörka låga
som omfamnar oss två,
från insidan, från utsidan
ur Kristian Lundbergs Job

Kristian Lundberg har jag följt ett tag nu och läst det mesta han skrivit de senaste åren. Samlingarna Allt och denna lycka av ingenting och Hardcore gillade jag. Förra diktsamlingen Pitbullterrier och den på något sätt tillhörande deckaren Eldätaren tyckte jag än mer om. Allt Kristian Lundberg skriver tycks mer eller mindre hänga ihop, närmast som ett långt sjok av skapande, och det är inte svårt att se Job som en fortsättning på Pitbullterrier. Min förhoppning är att Grindväktaren (fortsättningen på Eldätaren) som snart anländer kommer att ge ytterligare förklaringar, kompletteringar och öka intresset än mer för författarskapet.

Hans religiösa, kristna bildspråk känns för mig både fascinerande och problematiskt. Det kan vara svårt att relatera till (för tvivlare, hedningar, ateister och annat löst folk) men samtidigt ger de hans texter laddning. Jag gillar också hur hans texter alltid tycks komma tillbaka, beröra och befinna sig mitt i en skrivakt. Hur han skriver om skrivandet. Det kanske låter tråkigt men är istället något som gör texterna rastlöst levande. Och hans dikter är lättlästa på ett för mig positivt sätt: man läser dem gärna snabbt och flera gånger, gärna i ett svep, för att dras med ner till Lundavägen i Malmö i en halvtimme eller så.

Människoider,
stränga androider
Stränga upp, sjögupp
Festfarkoster,
lyckolyktor,
männistjärnorna!
ur Aase Bergs Uppland

I Uppland möter vi en helt annan typ av poesi. Dikt som inte är lika mäktig, storslagen och pompös som den man kan träffa på i Job. Den leker och bänder istället med ord och uttryck i korta små stycken, och ofta med bara några få rader på varje sida. Men jag gillar det! För mig hade den gärna fått vara längre och tjockare. Men då hade det antagligen varit svårt att bevara den täthet som nu finns i texterna. Orden känns noggrant utmejslade och ditplacerade. Antagligen en fin kvalitétsmarkör. Det kanske hade varit svårt att skriva längre texter och ändå behållt den känslan? Nu kan jag dock inte komma ifrån att det, trots tätheten, i slutändan kan kännas lite tunt.

Summa summarum: jag skulle vilja läsa en blandning! Aase Bergs lekfullhet, avighet och precision tillsammans med Lundbergs känslighet, och längre svep av starkt stämningsfull text. Det kanske skulle vara något? Möjligen för att jag nyss läst klart Den mjuka maskinen, och fortfarande försöker ta mig igenom OEIs Cut-upnummer, men jag när en liten lust att ta fram saxen, klippa sönder texterna och foga ihop de två samlingarna till en ny!

This is our direction home

Lokkos krönikor i Svenskan är ofta rätt pömsiga nu för tiden, men ibland så träffar han förståss rätt. Vid tillfällen lyckas han fortfarande pricka in den populärkulturella pudelns kärna. "Slutar du att ifrågasätta och revidera är det ju över. Börjar du blicka bakåt och uppskatta musik som tar dig tillbaka, påminner dig om ett yngre jag, så är det inte längre pop. Då är det ju plötsligt rock, åh detta förhatliga ord i sina trötta boots." är inte bara någonting jag kan hålla med om, utan låter också som saker jag - med mer eller mindre lyckat resultat – skrivit här tidigare.

Det där med "antirock" och "teori före praktik" kanske börjar kännas lite uttjatat, men det är ju egentligen inte så mycket rocken och bootsen i sig det är fel på – det handlar förstås om hur de putsas, hur de används och hur de bärs. Ge mig rock som inte är en kliché, ge mig något som samplar rock med blicken riktad framåt så är jag med! Någonting som inte bara pratar om hur bra det var förr... Om du pratar om hur dåligt det var förr får du gärna titta bakåt... Eller titta gärna bakåt i vilket fall som helst om det istället för att återuppleva eller återuppliva får handla om att uppleva och liva upp. Om rocken istället för att stirra sig blind på hur det var skulle blunda och fantisera om hur det skulle ha kunnat vara. Istället...

Sedan har ju Lokko med vänner också programmet This is our music i Svt och Mtv. Nypremiär ikväll! Säsongens första program ägnas åt Circulus. Där kan man snacka om att titta bakåt. Ändå till medeltiden och Henry VIII hov om jag har förstått saken rätt. En ny bekantskap... Får allt titta ikväll och försöka utröna om det på något underligt sätt kan vara så att de tittat så långt bakåt att de liksom bakvägen ska lyckas gå varvet runt och komma ut i framtiden. Kanske lite mycket att hoppas på, men okej...

Igår sände Svt också sista delen av Scorseses Dylandokumentär No Direction Home. Med en sådan regissör och en sådan artist borde det väl som minst i alla fall vara intressant tycker man. Och det är klart att det var det, men frågan är om det var pop? Nja, jag skulle säga att det istället var en bra historielektion - där man fick titta på hur något var pop för över fyrtio år sedan. Dylan var ju under denna tid i ständig rörelse, likt dagens The Embassy eller ett Dexy's Midnight Runners 1985. "i varenda mening, varje svar, känner ett ansvar att driva popmusiken framåt genom att maniskt ta avstånd från allt som nyss hänt.", "ber om ursäkt, reviderar konstant sin roll som galjonsfigur", "intrycket av att aldrig någonsin vilja eller ens kunna slappna av." - är det Dylan runt 63-64 som Lokko beskriver? Nej, det är förstås The Embassy 2005.

Sedan länge, länge omfamnas Dylan av kvällstidningskrönikörer och rockjournalister som när de går och ser honom live vill vara med om "Dylan". Sen blir de ofta besvikna för att han kraxar och misshandlar gamla örhängen. Det är nog istället så att Dylan länge har försökt fortsätta med detta att revidera, omvärdera och bygga nytt. Ett litet problem är väl att han kanske inte så ofta har lyckats de senaste decennierna. Men om han inte lyckas bygga nytt så är han kanske fortfarande rätt bra på att förstöra sina tidigare skapelser? Eller i alla fall bygga om... och vägra omfamnas av sådana som önskade att de hade sett honom då på Royal Albert Hall eller på Newport-festivalen. Där kan han kanske på något sätt ändå gå vidare som om det fortfarande var 1964.

Wanderung CD-R

Passar utmärkt som soundtrack till långa söndagspromenader:

01.Vashti Bunyan Lately. Trodde länge (innan jag lyssnat) att Vashti var en sån där kraxig hippietant, som det tycks finnas hur många som helst av, som i och för sig gjorde en fin platta för trettio år sedan men som nu kommer att förstöra namn och rykte genom en ny stolpig skiva. Men, jag tror att jag har fel! Lately, som är första låten på denna comeback, är istället en sådan där vän och ljuvlig liten sak. Noggrant utmejslad och arrangerad - flöjter, stråkar och fint ljud - och kanske själva motsatsen till "kraxig".

02.Markus Guentner Wanderung. 03.Gas Pop. På Kompakt är den bästa musiken inte alls den däringa dansmusiken de håller på med. Pop Ambient (kan inte bestämma mig för om det är ett oerhört fånigt eller ett mycket passande genrenamn) ska det va! Guentners skiva 1981 är, som titeln Wanderung ju ger en liten föraning om, (och som Lars Jämtelid redan har skrivit på Digfi) förträfflig promenadmusik. Atmosfärisk, skimrande, lätt rörelse. Gas från årets Pop Ambient-samling ökar takten lätt och får en att glatt vilja vandra vidare.

04.Plastic D’Amour Télé. Någonting från Siesta kan man ta med på alla sina blandskivor. På denna passar torra, coola Plastic D’amour allra bäst.

05.Electrelane Eight Steps. Inspirerad av en inspirerande spelning. Fart och fläkt och vackra pianotoner. Var ännu rivigare – och faktiskt ännu vackrare (trots att dragspel och stråkar saknades) live.

06.Karlheinz Stockhausen Struktur VII. Har alltid gillat Karlheinz, men lyssna på honom? Nä, är inte det mest sådan där olyssningsbar konstmusik? Näpp! 2005 framstår många av de 27 strukturerna på Kontakte som små abstrakta poplåtar. Just nu är nummer VII min favorit.

07.Erik de Vahl The World Where No One Needs To Swim. En liten Fennesz och Khonnor-influerad liten sak som fungerar mycket fint. Små timida körer, lite fingerknäppande i bakgrunden och en sprucken gitarr som sakta för låten framåt. Mycket akustisk electronica faktiskt. Och jag kan inte låta bli att tycka att det är en fantasieggande titel.

08.King Creosote My Favourite Girl. My favourite Fenceartist. Från det nya samarbetet med The Earlies på skivan KC Rules OK. Dragspelet har han dock behållit. Även de fina låtarna. Och den snällaste mest kärlekskranka, hjärtekrossade desperata (och hm, lite gnälliga) vänheten.

09.Gypsophile (L’amour En Temps De Guerre). "Eloquence des fatigués", distribué par Limonade, est une sorte d'ode à la paresse sur fond de bossa nova langoureuse. Quelques violons, des instruments à bois, un piano façon jazz, les textes délicats de Gypsophile surfent sur une pop music fluide, limpide, sensuelle, le tout contrasté par quelques morceaux aux légers accents rythmiques et électroniques”.

10.Popolous Clap Like Breeze. Mycket musik i elektronicafacket får ofta kritik för att vara opersonlig och sakna originalitet. Har aldrig förstått den kritiken. Elektronisk musik kan kanske istället på många plan ses som en stor helhet där det ofta är rätt poänglöst att försöka hitta personliga, originella uttryck. Det kan vara hur fint som helst ändå. Vet inte riktigt vad det har med Popolous att göra - Clap Like Breeze innehåller ju till och med sång! Från den rätt fantastiska skivan Queue For Love.

11.The Durutti Column Florence Sunset. Ingen grupp gör så vackra gitarrinstrumentaler som The Durutti Column. Och om man som jag upptäckte deras storhet alldeles för sent tycks det finnas hur många som helst att upptäcka. Florence Sunset är förstås en av dem. Från fina skivan Red Shoes /Greetings Three.

12.Sonores Jonathan. Från Billy Rimgards andra Monotoni-samling. Nästan bättre än den första...

13.Zoviet France Ciels Tenebreuse. Från det makalösa albumet Shadow, Thief of The Sun från 1991. Bättre och modernare än Boards of Canada.

14.Hans Appelqvist Människornas Ögon. Appelqvist är alltid intressant. Tycks hela tiden vara rastlöst sökande, prövande efter nya ingångar och infallsvinklar. Gillar hur först pianot, sedan hårdrocksgitarrerna och oljudet, spelar med, accentuerar och kontrasterar med den knaggliga gammelmansrösten. Finns att ladda ned på Komplotts hemsida! Text och röst: Bo Bergman.

15.Takeo Toyama Trio Der Meteor. Ett pianoklinkande smakprov från den fantastiska och varierande Kalk Seeds-samlingen från Karaoke Kalk, där jag tidigare nämnt knastriga – och helt annorlunda – Kandis

16.Richard Hawley Wait For Me. 17.Paul Weller I Wanna Make It Alright. Gubbrocken sparade jag till sist. Hawley var närmast en parodi på sig själv redan vid andra skivan. På den tredje kör han vidare i samma spår. Men vid rätt tillfälle - ensamma höstkvällar, till kvällsteet - är han ibland rätt himlastormande (och ja, det förvånar även mig). Ska det vara sådana där singer/songwriter-grejer ska det vara den skönsjungande crooner-varianten, som jag tycker Richard ändå någonstans representerar. Paul Weller har jag i tidigare liv lyssnat sönder och samman. Allra mest Style Council förstås men det mesta har haft sina stunder. Men efter (fina) singeln Brand New Start har det varit rätt tomt. Brukar alltid försöka lyssna lite på hans skivor, men de senaste två-tre skivorna har bara vara för tråkiga. Och sömniga. Och zzz. Vet inte om den senaste skivan är så jäkla rolig den heller. Men i vissa spår pratar han i alla fall med mig igen. Det kanske finns en framtid för vårt förhållande? Jag vill ju också ställa saker och ting till rätta igen.

Electrelane på Debaser

Man kan undra om inte anledningen till att Electrelane är så populära i popstockholm beror på att de är så coola och snygga. Det här yxrockande gitarrmanglandet brukar väl ingen gilla annars, eller? Själv har jag fått för mig att jag egentligen gillar Electrelane mest för att de är just snygga, för körerna i The Valleys och för att Saint Etienne droppar dem i Finisterre. För det där postrocksgitarrgnisslandet brukar ju inte falla mig direkt på läppen annars heller. Men hos Electrelane tycker jag mig ändå kunna skönja någonting mer: det känns som om de är någonting annat på spåren. De kanske inte är där ännu men det känns som om deras musik fortfarande är i rörelse, sökande, otåligt under en ständig uppbyggnad och ett målmedvetet raserande. Sista skivan Axes var spännande och bra men det jag gillar mest med Electrelane är ändå mina fantasier om hur de kommer att låta på nästa platta. Och hur låter de live?

Min undran tog mig hela vägen ändå till Slussen igår för att se dem uppträda på Debaser. Spänningen stiger: ska de lyckas vara lika coola som man hoppas? Ska de lyckas undvika att sjunka ned i ett sorglöst och bristfälligt mangel?

Men det dröjer inte länge förrän jag förstår att det kommer att bli bra. Sällan har jag sett ett band så obekymrat trampa runt på en så slak lina mellan euforisk hetta och iskall kyla. De stormar på stenhårt medan de lugnt tittar på oss. Allt som oftast går de också omkring oroväckande nära stupet som leder ned till just det där obehagliga och meningslösa elgitarrsmanglandets helvete – men utan att ramla ner. Mias gitarrspel känns, som bäst, istället effektivt och annorlunda. När vissa hissnande vackra, klassiskt färgade pianostycken bryts av och störs och harmoniserar med det mest gnisslande gitarrspelet känns det som om de är väldigt nära att hitta fram till det där som man drömmer om att de ska hitta fram till.

Om de sedan låter sina lugna partier sakta öka i tempo och volym för att snart vara framme i ett småhysteriskt crescendo lite väl ofta kan det vara förlåtet. Om de många låtarna faller in i varandra lite väl många gånger, på ett lite väl likartat sätt gör det inte så mycket när de framförs på ett så kompetent vis. Om Veritys sång känns lite väl låg och oengagerad ibland gör det inte så mycket när man hanterar både gitarr, keyboard och saxofon med sån bravur.

Tillbaka från regnet och myllrets Göteborg (och att jag skulle orka med Clientele, Lekman och Wells efter att ha gått upp klockan fem på fredag morgon och sedan sprungit runt på mässan hela dagen var helt enkelt att överskatta min egen förmåga). Mycket hanns med och mycket missades!

Bokmässan var helt enkelt en mässa... Som en skivmässa och ett mediajippo. Tingel tangel och hundratals röster som ville göra sig hörda, men ändå ett paradis för en boknörd. En vacklig balansgång mellan månglarnas tempel och intellektets högborg..

På fredag var Lennart Hellsing både rolig och stilig (och gammal) när han läste från sin nya Skolbok. Lars Fr. H. Svendsen, Agneta Pleijel och PC Jersild undrade vad ondska är och gjorde det utan större överaskningar och utan att komma upp till några högre höjder. Horace Engdahl, Sven Lindqvist och Johan Svedjedal presenterade den nya Litteraturbanken och stora visioner här och långt in i framtiden.

Lördagen började med att Adonis, suggestivt, läste dikter ur den till svenska nyöversatta Boken. En blick in i en annan era, värld och temperament. Ett smakprov som gjorde en sugen på mer. Sedan blev det lite väl fnissigt och nördigt (och nåja, lite intressant också) när Johan Ajvide Lindkvist, en filmvetare och gothforskaren Mattias Fyhr pratade skräck och vampyrer.

Sedan sprang jag förbi - ibland för att stanna och lyssna en stund - Fredrik Strage, Jonas Hassan Khemiri, Klas Östergren, Arne Johnsson, Mara Lee, Göran Greider, Augustin Mannheimer och många fler.

På lördag eftermiddag när allmänheten hittat in ordentligt var det till slut så mycket folk att det faktiskt var svårt att ta sig fram; att rent fysiskt röra sig. Nästa år satsar jag på torsdagen!

Trött och måste passande nog snart gå och lägga mig... tåget till Göteborg går redan 07.15 imorgon... Ja, jag ska till den där bokmässan... Och den liksom svämmar över överallt känns det som: kulturnytt, kvällstidningar, dagstidningar, bloggar och kvällstidningarnas och dagstidningarnas bloggar... Överdos redan innnan man börjat dosera på riktigt? Risken kanske finns där? Är Bokmässan en rockfestival? När man läser Expressens nya, unga kulturblogg direkt från mässan är det nästan så att man börjar undra. Men: det är klart att det ska bli kul och spännande och intressant ändå!

Just nu tänker jag ändå mest på att jag missade (omöjligen orkade med) The Clientele ikväll på Debaser men att jag har en chans att ta igen det i Göteborg imorgon. Imorgon spelar de nämligen på Sticky Fingers! Och inte bara det: även Bill Wells och Jens Lekman dyker upp! Frågar är bara om man kommer att lyckas ta sig dit... Kommer man att orka? Kommer man att hitta dit? Kommer man att behöva köa? Kommer man överhuvud taget att komma in?

Man lyssnar och man vaggas till sömns av... ja, vadå egentligen?

Just ikväll detta:
Jag såg någonstans att Bill Wells skulle spela i Stockholm snart - om det till och med var redan nu på lördag? - och blev lite sugen på att lyssna... Plattorna Also In White och Ghosts Of Yesterday (tillsammans med Isobell Campbell) gillar jag skarpt. Till viss del brukar han väl klassas som en jazzmusiker i popkostym, och det kan väl kanske någonstans också stämma. Men det är ju också (passande nog) vaggvisor, filmmusik och pop. Enkelt, fint, okonventionellt och något jag gärna blir trött till en tisdagkväll när jag ligger och läser i soffan. Någonting i attityden känns befriande...

Någonstans såg jag också någonting om att Don Lennon var på väg med en ny skiva. Don Lennon! Det var länge sedan jag lyssnade på honom. Letar rätt på Downtown och framförallt Maniac och förundras och förförs. Smart, snyggt, töntigt, finurligt men viktigast: lätt rörande vemodigt. Best Friends Forever, Party All The Time, Cool To Be Alone, Party In September och Turn The Living Room Into A Dance Floor... Kom gärna hit till Stockholm och spela igen någon gång...

Sedan har jag spelat McCarthys I Am A Wallet högt varje dag efter jobbet senaste veckan. Sen jag fann vinylen på Myrorna i Ropsten för några veckor sedan har den sakta fått mig att förstå dem på ett sätt jag inte gjort tidigare - har alltid varit mer av en Stereolab-typ-av-kille... Men i dagens - på många sätt - fullständigt allenarådande högercoma känns de som välbehövlig medicin. Att göra bra politisk pop är svårt - speciellt när det körs på så hårt som hos McCarthy - och just därför känns de stundom livsnödvändiga.

Och nu ser jag just att Don Lennons nya skiva visst redan finns ute! Routine!

Har just avslutat en omläsning av Stig Larssons sista (att han inte kommer att ge ut fler böcker är i alla fall någonting som jag har för mig att jag hört honom säga) bok Avklädda på ett fält. De senaste månaderna har jag även läst om de tre böcker (Natta de mina, Wokas lax? och Helhjärtad tanke) som föregick denna. Har för mig att jag gjorde samma sak förra året, vid ungefär samma period. Att jag kommer att läsa om dem allihop inom en inte allt för avlägsen framtid ser jag, just nu, som mycket sannolikt. När det gäller Avklädda på ett fält kommer jag nog säkerligen att ta om åtminstone vissa partier ett antal gånger till innan jag lämnar tillbaka boken till biblioteket.

Oscar Wilde (var det va?) sa något i stil med att det är just det, huruvida vi vill återkomma och läsa om en bok många gånger, som skiljer de bra böckerna från de dåliga. Stig sa också någonstans att han önskade sig just sådana läsare, som läser om hans texter många, många gånger.

Men det är faktiskt lite utmattande! Trots att böckerna liksom kryper sig på en. De är så lätta att liksom bara börja läsa sådär på tunnelbanan eller till eftermiddagsfikat - och så fastnar man plötsligt i något parti om det så må vara Wittgensteins skolgång, Dostojevskijs ungdomsbrev, söta tjejer eller någonting annat, utan att riktigt ha tänkt sig det. De innehar liksom en hisnande och lätt yrselframkallande täthet. Tillsammans med en ibland märkligt förförande lätthet i språk och humör slutar det ibland med att man faktiskt känner sig rätt slut efter en stunds läsning.

Det är rätt kul (och förståligt om man tänker på hur utmattande hans böcker är att läsa, hur slut ska man då inte vara efter att ha skrivit en?) att Stig efter Avklädda på ett fält i skrivväg mest tycks ha recenserat deckare i Expressen. Det är väl också det som någonstans gör att man gillar honom; han kan prata om vad som är bra och dålig konst till döddagar, om Lars Norén och Hölderlin, men han ser inte ner på den som istället läser en deckare. Han blandar sina resonemang om Gud och Sofokles med sidor om The Shangri-Las och Astrud Gilberto.

Se där hur man kan hitta fram till någon som uppfattar Astrud Gilbertos Beginnings och The Shangri-Las Past, Present and Future som nog så viktiga!

En liten lyssningsdagbok för den 13 september 2005; jag går igenom den inre hårddiskens ljudkvalitet, sorterar, sammanfogar och - vips! - kanske finns där något att uppleva och lägga på minnet?:

- Kandis - Letter (fantastiskt litet knaster från samlingen Kalk Seeds på skivbolaget Karaoke Kalk)
- Virginia Astley - Soaring (b-sidan på Love's A Lonely Place To Be och ett skönsjungande, konstigt annorlunda - och vackert, varmt och romantiskt! - åttiotal)
- Minotaur Shock - Mistaken Tourist (återkomst för en vimsig electronicaakts fortsatta vimsigheter i en melankolisk sorgefunk)
- Fursaxa - Purple Fantasy (återkomst för ett fullkomligt uppskruvat hippieylande bjällerklang i vildmarken(?))
- Colleen - Mining In The Rain (ett litet regn som faller mot rutan och som inte vill sluta)
- Boards Of Canada - Tears From The Compound Eye (ännu en återkomst i form av ett likaledes fräsande och aptitretande smakprov från den huvudrätt som heter The Campfire Headphase)

Slutsats: man sitter fortfarande fast i den kvicksand som kan kallas knaster och elektronik och känslan är dubbel: man vill dels ta sig upp! luft, luft! jag vill ha andra fullkomligt annorstädes uttryck och klanger! och sedan vill man ändå bara sakta sjunka ned i den förförande, bubblande grytan av små pip och ekon.

Rockkonsert! Är inte det ett hemskt litet ord? Men man går dit och man till och med gillar det ibland. I stunder faktiskt också väldigt mycket. Men är det inte så att Rockkonserten just nu tycks väldigt trött och i dålig kondition? Men det har väl inte alltid riktigt varit så, utan kanske också - som i någon gammal svartvit filmsnutt från någon tidig Beatleskonsert - hysteriskt, eller i alla fall från publikens sida väldigt engagerande. Kanske inte bara trevligt, utan även mer än så. Och har det en gång varit, kanske det någon gång skall komma att bli? Kanske är det därför som man troget - men ändå med mer eller mindre ojämna och långa uppehåll - fortsätter att gå?

Vad är det då för "konserter" som stundar i höststockholm? Som man kan se fram emot. Närmast under dagen kan det bli så att man beger sig till följande: Debaser! Fritz Corner! Bishop Allen och något hemligt band... Har ingen riktig koll men det är klart att det tillsammans med en liten berusning skulle kunna vara trevligt. Eller: Nalen bar och Digfi:Mix och ett uppträdande av Montt Mardié. En grupp jag ännu dock inte vet vad jag ska tycka om. Kan nog vara intressant i alla fall.

Längre fram (och det som jag skulle kunna finna intressant och just nu har möjlighet att överblicka, tycks faktiskt utspela sig i den gamla murriga Debaserlokalen): Tahiti 80 den 21 september ska jag absolut försöka se. En gammal favorit och en nuvarande; Fosbury är en av årets mest gillade. Electrelane har jag aldrig riktigt fått kläm på, men det kanske är just därför som man borde se dem live, på riktigt, den 19 oktober. Och The Clientele ska jag såklart se den 29 september.

Och Digfi:Mix den 30 september på Stacken skulle jag hemskt gärna vilja gå på. The Montgolfier Brothers! Differnet! Men ack och ve, då befinner man sig i Göteborg på den där bokmässan. Min tröst och min förhoppning är att mässan ska vara förnöjsam och ett fullgott alternativ eller substitut.

Annars är de populärmusikaliska uppträdandena, just nu, som roligast, när man ser någonting nytt och oväntat. Höstens bästa konserter kommer förhoppningsvis att vara sådana, med band och artister som jag i denna stund inte vet om att de existerar.