En slags hemsida.
Ett förlag
En bok
Visar inlägg med etikett Bloggeri. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Bloggeri. Visa alla inlägg
2013-12-23
Sondera Sondera
2012
VÄNSTER OM - Socialismen min vän.
VÄNSTER OM - Socialismen min vän.
POP VI MINNS - Och Pop vi glömmer.
IDÉN OM MUSIKEN - Konsten och/eller tankarna på konsten.
MED. BORT. IN. - Med bort in i tjocka böcker (av Johan Jönson).
RAVEDEATH - Tim Hecker på hög och på låg volym.
INCREASINGLY ABSORBED IN HIS OWN WORLD - The Caretaker och vägen bort.
TILLBAKA TILL FRAMTIDEN - Reynolds, Schüldt och vägen framåt (bakåt).
2010
MINNETS KAMP - Knausgårdens minnesvirvlande.
POPKLASSISKT - Volker Bertelmann och jukeboxen.
IS THERE NO ALTERNATIVE? - Fisher +Lundberg = sant.
2010
MINNETS KAMP - Knausgårdens minnesvirvlande.
POPKLASSISKT - Volker Bertelmann och jukeboxen.
IS THERE NO ALTERNATIVE? - Fisher +Lundberg = sant.
HÄNDELSER UR DEN OMEDELBARA VERKLIGHETEN - The roots of Mircea Cartarescu.
INVESTIGATE WITCH CULTS OF RADIO DEPT - The Radio Dept och drömmarna.
LIVDIKT - En bra tjock bok med ett vackert slut.
GAME OVER - Drömmen om att vara 11 år igen.
EN ENDA SÅNG - Musiken som vägvisare.
GAMLA MÄSTARE - Thomas Bernhard och litteraturhistoriens argaste kärleksförklaring.
AVSKÄRMAD - Hur skärmar man av?
STATUSSAMHÄLLET - Statusuppdatering och klasskrig.
INTRESSET - Jag vet att jag skulle ha kunnat bli trädgårdsmästare i ett annat liv.
MASKINISTEN - Filmen som dröm.
DEN ENSKILDES BLOGG - Essän som en blogg för gamla tider.
EFTER ARBETSSCHEMA - YARDEN - Lundberg och Jönson och vem som vinner på knockout.
OROMANDEBATTEN - Stig Larsson om romankonsten.
M SOM I MER - M som i Malmberg.
VARIFRÅN KOMMER MUSIKEN? - Bergmans fråga på vilket svar?
BLACKSUMMERS’NIGHT - Drömmen om Maxwell.
LEXIKON ÖVER VEDERTAGNA ÅSIKTER - Flauberts bästa
BERGTAGEN - I sjukstugan med Thomas Mann och Stig Larsson.
NATTMUSIK - Anna Järvinen och våren.
AN UNKNOWN SPRING - Internet och rätten att få vara för sig själv.
BRING THE REST IS NOISE - Bearbetar nittiotalet.
MER LOGISK ÄN KRONOLOGISK - UKONs klarsyn.
UR MÄNNISKOVÄRLDEN - In i djurvärlden.
WHEN WE REFUSE TO SUFFER... - En av Richmans finaste (faktiskt!)
SKYSKRAPANS BEHOV AV ENSAMHET - Skyskrapans behov av Öijer.
EFTER ARBETSSCHEMAT - Livsnödvändige Jönson.
JONATHAN RICHMAN, DEBASER, 6 OKTOBER - Om en fin konsert.
TESTA TESTBILD! - För Guds skull!
UPP TILL KRAMP! - Birros blindhet.
SMÅ SMÅ DETALJER SOM FÖRSTÖR DET - Cage, Eno och vägen till lyssnandet.
YES DIFFERNET, YES ELECTRELANE - Två av 00-talets finaste.
RÖTTER SMÄLTER OCH ÄNDRAS - Återigen den där Larsson.
SCHÜLDT INTE IFRÅN DIG - Den postklassiska revanschen.
BLOGMIN (MIN BLOGG) - Jag kommer ihåg hur jag minns att jag försökte se ut.
TONITE BUT NOT FOREVER - Vinterviken vs. Nattklubben.
DAGBLOGGEN - Den där med lås.
SOUL TOGETHERNESS - Och souleuforin.
STIL OCH SLEM - Larsson, Kyrklund och jag.
PHOENIX! - En gång en väldigt bra skiva.
SOFFPOTATIS - Jag minns den tröttheten och det uppvaknandet.
SCOTT I HJÄRTAT - Fortfarande skadad.
CLOGS - LANTERN - The pioneers of postklassiskt.
TYST SKRIK - MJUK KNIV? - The Knife!?
MONOMTRL OCH VINTERVIKEN - I mitt kvarter.
KÄND FÖR FLER ÄN 15 PERSONER? - Till mina läsare om jag hade några.
HAR JUST AVSLUTAT EN OMLÄSNING... - Larssons geni.
TWISTERELLA VAR EN BRA NÄTTIDSKRIFT... - Näsrynkandets mästare.
HAR VID NÅGOT TILLFÄLLE HÄVDAT... - The soundtrack of our höstlöv.
POP SOM BAKGRUNDSMUSIK... - Satie och popen.
PÅ ALBUMET MANDRAKE... - Fursaxa och Testbild!
Epilogg
Att "blogga" är en strategi. Hur ska man förhålla sig till ett ständigt digitalt flöde: text, musik, bild och rörelse... Ska man låta allt passera? Ska man försöka fånga in åtminstone väl valda delar? Eller lite vad som helst? Detta var något jag funderade på 2004. Kan inte säga att jag blivit klokare. Funderar fortfarande...
Nu har jag i alla fall bestämt mig för att lägga av med "sondera.blogspot.com" - men sen? Klart jag funderar på att starta någonting nytt. Om jag inte har en sida där jag skriver ned saker och ting, sparar länkar etc. så känns det (fortfarande, trots twitter, instagram och facebook) som om allting bara rinner mellan fingrarna.
På gott och ont.
Ska man bara släppa det. Försöka bli mer och mer hemma i känslan. Det kommer och går. Allt flyter. Är det inte bra det?
Alla försök att fånga, samla in och digitalt minnas är ju kanske ändå bara fåfäng förvirring. Dömd att misslyckas.
Fortsätter fundera på det.
Även om jag (för tillfället) sätter punkt här.
.
Nu har jag i alla fall bestämt mig för att lägga av med "sondera.blogspot.com" - men sen? Klart jag funderar på att starta någonting nytt. Om jag inte har en sida där jag skriver ned saker och ting, sparar länkar etc. så känns det (fortfarande, trots twitter, instagram och facebook) som om allting bara rinner mellan fingrarna.
På gott och ont.
Ska man bara släppa det. Försöka bli mer och mer hemma i känslan. Det kommer och går. Allt flyter. Är det inte bra det?
Alla försök att fånga, samla in och digitalt minnas är ju kanske ändå bara fåfäng förvirring. Dömd att misslyckas.
Fortsätter fundera på det.
Även om jag (för tillfället) sätter punkt här.
.
2013-02-01
Ten Years
We've got ten years, stuck on my eyesDen här bloggen är under avveckling, så har jag känt ett tag nu... Den är ju trots allt - om jag har räknat rätt - inne på sitt tionde år, tro det eller ej! Skulle alltså passa bra att lägga ned och gå vidare 2013. (För helt utan skrivplats på nätet tror jag inte att jag klarar mig. Funderar på hur jag ska lösa det...)
We've got ten years, what a surprise
We've got ten years, my brain hurts a lot
Det har gått så lång tid, så mycket som har hänt (och så mycket som inte har hänt!). För att kunna vara riktigt jag, skriva och tycka som jag vill tror jag att en ny plattform och nya former kan vara en viktig del. Så har det blivit.
Själva Blogger-verktygets uselhet har också gjort sitt till. Tycks bara bli yxigare och yxigare...
Så: nu är det bestämt!, någon gång under 2013 (säkerligen under våren inte senare) kommer den sista posten postas här. På något sätt vill jag ändå avsluta med åtminstone en liten flagga i topp. Jag är trots allt lite stolt över en del av de texter jag skrivit här (andra: mer pinsamma).
Någon slags summering, någon slags väg ut, ska jag försöka formulera.
På återseende!
2012-02-17
Bloggtoppen
Google Reader svämmar över, men hur mycket läser man egentligen? Mycket man bara klickar bort. Men vilka bloggar gillar jag?, vilka läser jag verkligen? Någonting, som nog måste påpekas, tyvärr inte alltid överensstämmer... Ofta är det ju så mycket mer lockande att läsa dåliga grejer, jobbiga texter, att söka sig till fiendeland bara för att få uppröras lite. Bryr mig inte om att nämna vad det kan vara för ställen. Listar här istället tio bloggar jag både läser och gillar. Utan inbördes ordning, bra bloggar just nu, med texter (och annat) jag faktiskt, ofta, är glad över att jag tog mig tid till. Sådant jag kanske till och med minns, som i bästa fall får mig att både inspireras och fundera:
Croydon Municipal. Bob Stanleys blogg. Läs exempelvis den här fina texten om Felt.
Mrs Tsk. Momus hem på nätet efter Click Opera. Fortfarande vassare än de flesta. Här exempelvis.
The Bomb Party. Robert Barry (also known as Monster Bobby). Här intressant om Cage och Stravinsky och "the Long Now".
The Belbury Parish Magazine. Till exempel den här texten om Trunks senaste återutgivning.
A Bit Part In Your Life. Mycket vardagsbetraktelser men här fint om underbara The Blue Nile (och lika fina The Montgolfier Brothers).
Beneath A Steel Sky. Billy Rimgard. Varför inte om Jeff Noon och "Mikrofiktionens korta nedslag i okända världar"?
Bernur. Den lätt maniske bokbloggaren. Här om Borges Alefen.
Maskinskrift. Även han ibland om Borges...
Ny Musik För Hållbar Utveckling. Helt enkelt om just ny musik för hållbar utveckling, här om t.ex. "Uppsala-techno"
Copyriot. Håller stilen. Kanske allra bäst om böcker, bibliotek, bokmarknad. Här exempelvis.
En reflektion av denna genomgång är att det inte precis är gott om dem, bra bloggar som uppdateras någorlunda kontinuerligt. Om musik, konst, litteratur, politik, teknik etc. I alla fall inte i Sverige. Men kanske letar jag bara på fel ställe. Tipsa gärna!
2011-10-06
XXXI
Den sjätte oktober 2004 skrevs det första lilla inlägget på denna blogg. Sen dess har det väl både gått upp och ner, mer eller mindre engagemang, mer och mindre intresse. Sju år! Listar här i alla fall några texter jag någonstans ändå tyckte blev rätt ok:
oktober 2004 - oktober 2006 - My Back Pages
december 2006 - Bloggmin (min blogg)
maj 2007 - Små små detaljer som förstör det
oktober 2008 - Jag minns George Perec
oktober 2008 - Efter arbetschemat
november 2008 - Ur människovärlden
december 2008 - Bring The Rest Is Noise
januari 2009 - Undergångarens under
februari 2009 - An Unknown Spring
augusti 2009 - Lexikon över vedertagna åsikter
september 2009 - Ärret efter drömmen
oktober 2009 - Oromandebatten
november 2009 - Den enskildes blogg
januari 2010 - Fiendens ställningar
januari 2010 - Intresset
februari 2010 - Statussamhället
februari 2010 - Avskärmad
februari 2010 - Gamla mästare
april 2010 - Livdikt
april 2010 - Investigate Witch Cults of The Radio Dept.
augusti 2010 - Is there no alternative?
Möjligen som ett sätt att dra ett streck, försöka kunna komma vidare, i bästa fall hitta nya vägar och infallsvinklar, nya möjligheter...
oktober 2004 - oktober 2006 - My Back Pages
december 2006 - Bloggmin (min blogg)
maj 2007 - Små små detaljer som förstör det
oktober 2008 - Jag minns George Perec
oktober 2008 - Efter arbetschemat
november 2008 - Ur människovärlden
december 2008 - Bring The Rest Is Noise
januari 2009 - Undergångarens under
februari 2009 - An Unknown Spring
augusti 2009 - Lexikon över vedertagna åsikter
september 2009 - Ärret efter drömmen
oktober 2009 - Oromandebatten
november 2009 - Den enskildes blogg
januari 2010 - Fiendens ställningar
januari 2010 - Intresset
februari 2010 - Statussamhället
februari 2010 - Avskärmad
februari 2010 - Gamla mästare
april 2010 - Livdikt
april 2010 - Investigate Witch Cults of The Radio Dept.
augusti 2010 - Is there no alternative?
Möjligen som ett sätt att dra ett streck, försöka kunna komma vidare, i bästa fall hitta nya vägar och infallsvinklar, nya möjligheter...
2010-12-31
Sonderat 2010
Mad Men, Gamla mästare, Ashbery, Austerlitz, Roxy Music, Waiting For You, Quick Canal, Clinging To A Scheme, Statussamhället, Nietzsche, Twitter, Click Opera, Maskinskrifter, Mandy More, Steve Goodman, The Pipettes, A Single Man, Who Was That Masked Man, Mahler, Johan Jönson, I Believe In Miracles, Marx spöken, läsplattor, Stig Larsson, Cosmogramma, Moritz Von Oswald, Röda rummet (alfabetisk), Joe Claussell, That's What Our Love Is, Sandnäset, Händelser ur den omedelbara verkligheten, Mark Fisher, Torsten Ekbom, Walden, E.E. Cummings, dandyn, Friendly Noise Magazine, Göteborg, Ghost Box Study Series, Min kamp, Magnus William-Olsson, Florens, The Ocean Tango, Brahms, Deleuze, Inger Christensen, Game Over, Bengt Göransson, Jeppe Brixvold, Steve Reich, Soon After Christmas, Sun Ra
(2009)
2010-02-12
Avskärmad
Mer och mer tid framför en datorskärm, eller i alla fall mer och mer tid uppkopplad - och till slut kanske vi måste börja fråga oss vad som är viktigast, vad är det vi prioriterar: livet framför skärm eller livet? Vad är viktigast: att uppleva något eller att uppleva något för att kunna twittra eller blogga om att vi upplevt något?
I förrgår fyllde Momus inte bara femtio utan i förrgår valde han också att sluta uppdatera sin blogg Click Opera (bloggarnas blogg!): "Not because anything went wrong or it got unpleasant. Quite the reverse, in fact. Click Opera was just too damned good: too compelling, too time-consuming, too satisfying. It took over my life. It became my job, the main topic of my conversation". Nu vill han istället fokusera på att skriva böcker, föreläsa, spela in skivor - kanske promenera runt jorden?, illustrerat med den här talande teckningen:
Kanske också som en fråga till sig själv: kommer det inte helt enkelt att bli rätt svårt att bara sluta upp med något som har blivit en så pass stor del av ens liv? Kommer det att fungera att börja tänka som förr igen?
Den ständige sekreteraren Peter Englund har i och för sig rätt nyligen startat upp en blogg men lovar trots det, helt frankt, att sluta surfa. Det är hans nyårslöfte och han säger till och med att han satt upp en stor lapp på sin dator med förmaningen.
Möjligen har vi kommit till en sådan kritisk punkt (en postdigital brytpunkt?) där intelligenta män som Momus och Englund måste basunera ut och göra ganska stor sak av att de nu, på ett eller annat sätt, ska använda nätet mindre. Det går liksom inte att bara dra ned lite på användandet, det är nästan så att en markering måste till. Både Momus och Englund noterar också hur användandet av nätet börjar ta sig in och påverka tänkandet och kreativiteten på ett lite oroväckande sätt. För Momus har bloggandet i mångt och mycket tagit över hans liv och även om han så skulle spatsera jorden runt skulle han mest tänka på det hela som ett blogginlägg. Englund noterar mer, förutom att det stjäl för mycket tid, hur han uppfattar att själva läsandet har tagit skada av det för myckna surfandet: "Än allvarligare är att jag också lagt märke till en oroande förändring hos mig efter perioder av utdraget surfande, en förändring som bland annat visar sig i en minskad uthållighet vad gäller en viss typ av långa, snåriga texter. Alltmer orolig i min kropp, och alltmer rastlös i min tanke är det som om någon del av mig vill vidare, vidare."
Rasmus Fleischer talar om att det finns en viktig poäng i att upprätthålla en åtskillnad mellan bloggen som flöde och boken som stopp; Det där stoppet kanske också blir allt attraktivare i och med att tiden vi spenderar uppkopplade, vid skärm, ökar.
I förrgår fyllde Momus inte bara femtio utan i förrgår valde han också att sluta uppdatera sin blogg Click Opera (bloggarnas blogg!): "Not because anything went wrong or it got unpleasant. Quite the reverse, in fact. Click Opera was just too damned good: too compelling, too time-consuming, too satisfying. It took over my life. It became my job, the main topic of my conversation". Nu vill han istället fokusera på att skriva böcker, föreläsa, spela in skivor - kanske promenera runt jorden?, illustrerat med den här talande teckningen:
Kanske också som en fråga till sig själv: kommer det inte helt enkelt att bli rätt svårt att bara sluta upp med något som har blivit en så pass stor del av ens liv? Kommer det att fungera att börja tänka som förr igen?
Den ständige sekreteraren Peter Englund har i och för sig rätt nyligen startat upp en blogg men lovar trots det, helt frankt, att sluta surfa. Det är hans nyårslöfte och han säger till och med att han satt upp en stor lapp på sin dator med förmaningen.
Möjligen har vi kommit till en sådan kritisk punkt (en postdigital brytpunkt?) där intelligenta män som Momus och Englund måste basunera ut och göra ganska stor sak av att de nu, på ett eller annat sätt, ska använda nätet mindre. Det går liksom inte att bara dra ned lite på användandet, det är nästan så att en markering måste till. Både Momus och Englund noterar också hur användandet av nätet börjar ta sig in och påverka tänkandet och kreativiteten på ett lite oroväckande sätt. För Momus har bloggandet i mångt och mycket tagit över hans liv och även om han så skulle spatsera jorden runt skulle han mest tänka på det hela som ett blogginlägg. Englund noterar mer, förutom att det stjäl för mycket tid, hur han uppfattar att själva läsandet har tagit skada av det för myckna surfandet: "Än allvarligare är att jag också lagt märke till en oroande förändring hos mig efter perioder av utdraget surfande, en förändring som bland annat visar sig i en minskad uthållighet vad gäller en viss typ av långa, snåriga texter. Alltmer orolig i min kropp, och alltmer rastlös i min tanke är det som om någon del av mig vill vidare, vidare."
Rasmus Fleischer talar om att det finns en viktig poäng i att upprätthålla en åtskillnad mellan bloggen som flöde och boken som stopp; Det där stoppet kanske också blir allt attraktivare i och med att tiden vi spenderar uppkopplade, vid skärm, ökar.
2010-02-04
Statussamhället
"Vårt skrivredskap tar del i utformningen av våra tanker", är något som Nietzsche ska ha formulerat efter att ha använt sig av en skrivmaskin för första gången. Vad skulle filosofen ha sagt om datorn, internet, bloggar och twitter? Antagligen något liknande; Självklart är det så att de redskap vi använder för att inte bara skriva med, utan de vi också publicerar och kommunicerar med, påverkar våra tankar, utformningen av våra tankar, formuleringarna av våra tankar. Frågorna som det är värt att gräva lite i är väl istället: hur?, på vilket sätt?, varför? och så vidare...
När författaren Fey Weldon besökte Medborgarplatsens bibliotek förra året menade hon lite drastiskt att inte bara hon skrev sämre böcker nu när hon använder dator i jämförelse med när hon skrev på maskin, utan att hela världslitteraturen har blivit sämre sedan författare och förläggare börjat använda sig av datorer. Huvudargumentet för detta var att tidigare var man tvungen att tänka till innan man skrev eftersom det var besvärligt att ändra i efterhand. Numera kan man förstås bluddra på hur mycket som helst och sedan ändra och sudda och flytta om efteråt. Man kan lätt få för sig att litteraturen - trots den ständiga tillgången till delete-knapp - hela tiden begåvas med en allt större mängd tjocka tegelstenar till böcker, ofta med allt mer dökött. Här kan man också se en parallell till den ständigt ökade bokutgivningen. När professor Johan Svedjedal föreläste på seminarieserien Textflöden på Kungliga biblioteket hävdade han också bestämt att informationstekniken leder till fler och inte färre tryckta böcker; Det har helt enkelt blivit lättare och billigare att trycka upp text. På det hela taget både fler och tjockare böcker alltså...
Men nu var det ju ett tag sedan tryckta medier var det enda stället där text och litteratur publicerades. I och med Internet så har förstås möjligheten att publicera text utvidgats. Idag kan man publicera text gratis, när man vill och, på många sätt, nästan hur man vill; Bokförlag och tryckerier går bra att hoppa över. Man behöver inte tänka sig en bok eller en tidning som stället för publicering, man behöver inte nöja sig med sin dagbok... vill man publicera sig i skrift kan man göra det bums med detsamma, på en blogg eller liknande. Detta förändrar förstås också hur vi sen formulerar tanken; Bloggar rör sig också ofta i ett intressant fält någonstans mittemellan just dagboken och tidningsartikeln eller krönikan och kåseriet. Till skillnad från den traditionella dagboken måste bloggaren hela tiden tänka sig en direkt läsare på ett annat sätt. Till skillnad från tidningsjournalisten har bloggaren ingen redaktör, ingen deadline, inget begränsat spaltutrymme. Den hela tiden möjliga publiceringen (när som helst!, vad som helst!) har stor möjlighet att ta sig in bloggarens liv, förändra både rörelsemönster och tankesätt. Mikael Persbrandts fru Sanna Lundell, som driver en blogg med en daglig läsarkrets på 50000 personer, berättar att hon ibland ägnar sig åt vissa aktiviteter till stor del bara för att kunna skriva om dem, vilket väl egentligen inte är konstigt, så bör man väl kanske till och med göra om man skriver och publicerar texter. Men om vi alla på något vis numera är skribenter, på twitter, facebook och bloggar, är vi då inte alla, mer eller mindre, påverkade av att vi publicerar saker? Förändras folks rörelsemönster och agerande i stort på grund av statusuppdateringar och blogginlägg? Det är väl trots allt mycket som helt enkelt tyder på det; Om man har en blogg är det nog lätt så att man börjar - ibland, till viss del kanske - tänka i blogginlägg. Hur man sen gör detta är förstås beroende på vilken typ av blogg man har, vilka sorts läsare man har; Men det är nog helt enkelt lätt hänt att både tankar och händelser till och från formar sig som blogginlägg: hur skulle jag kunna skriva om det här?, hur skulle jag kunna fånga detta?
Ytterligare ett steg på väg mot statussamhället - (och då alltså inte status som hos Marie Söderqvist Tralau där status är vägen till lycka, inte heller status som hos Alain de Botton där det är en stressfaktor - även om statusuppdateringarna säkerligen också kan generera både lycka och stress) - togs också förstås när facebook och twitter blev riktigt populära tjänster för, vad var det nu?, något eller några år sedan? Nya format för snabbare och kortare uppdateringar och publiceringar för en ofta lite tydligare läsekrets än bloggvärldens. Har man ett twitterkonto man använder och hyfsat många "followers" så blir det förstås lätt att tänka i just händelser och tankar som "tweets" eller statusuppdateringar. Uppdateringarna kan ibland till och med bli ett sätt att fånga nuet, kanske till och med, om man spetsar till det lite: det som visar att något faktiskt har hänt.
Ännu en dimension infaller sedan förstås om man har tillgång till en iPhone eller liknande, där man kan surfa överallt, twittra och publicera sina texter var som helst och när som helst. Själv har jag ett twitter-konto men ingen iPhone, vilket för tillfället mest känns skönt; Twittrande och liknande är begränsat till de timmar jag sitter framför datorn. Men självfallet, vilket också är en del av själva poängen: en bild, en tanke, en händelse värd att fånga dyker upp, man befinner sig på stan, på landet, på promenad eller liknande och ingen möjlighet för publicering existerar; Tweeten försvinner, som tanken, sakta i vinden... eller får istället bli en notering i en anteckningsbok, vilket i sin tur ger möjlighet till eftertanke, redigering och allt som oftast - refusering; några timmar senare var det ingenting jag egentligen tyckte hade så stort värde, ingenting som egentligen var värt att varken skriva hem om, eller twittra om.
Skrivredskapen tar del i utformningen av våra tankar, publiceringsredskapen och distributionsformerna likaså. Hur vi tänker, agerar och förhåller oss till alla upptänkliga sätt att skriva och publicera kan på många sätt helt enkelt förändra oss. Någonstans har vi förstås förhoppningsvis också ett val - blogg eller inte, twitter eller ej, iphone eller inte... Här gäller det väl dock att akta sig - är det inte egentligen väldigt suspekt med folk som inte har en mobiltelefon (eller som inte svarar eller relativt snabbt ringer tillbaka)? Har det inte egentligen faktiskt blivit rätt klurigt att inte använda sig av facebook? Snart har alla mobiltelefoner begåvats med Internetuppkoppling och snart kommer antagligen möjligheten att inte vara tillgänglig inte längre att vara tillgänglig.
När författaren Fey Weldon besökte Medborgarplatsens bibliotek förra året menade hon lite drastiskt att inte bara hon skrev sämre böcker nu när hon använder dator i jämförelse med när hon skrev på maskin, utan att hela världslitteraturen har blivit sämre sedan författare och förläggare börjat använda sig av datorer. Huvudargumentet för detta var att tidigare var man tvungen att tänka till innan man skrev eftersom det var besvärligt att ändra i efterhand. Numera kan man förstås bluddra på hur mycket som helst och sedan ändra och sudda och flytta om efteråt. Man kan lätt få för sig att litteraturen - trots den ständiga tillgången till delete-knapp - hela tiden begåvas med en allt större mängd tjocka tegelstenar till böcker, ofta med allt mer dökött. Här kan man också se en parallell till den ständigt ökade bokutgivningen. När professor Johan Svedjedal föreläste på seminarieserien Textflöden på Kungliga biblioteket hävdade han också bestämt att informationstekniken leder till fler och inte färre tryckta böcker; Det har helt enkelt blivit lättare och billigare att trycka upp text. På det hela taget både fler och tjockare böcker alltså...
Men nu var det ju ett tag sedan tryckta medier var det enda stället där text och litteratur publicerades. I och med Internet så har förstås möjligheten att publicera text utvidgats. Idag kan man publicera text gratis, när man vill och, på många sätt, nästan hur man vill; Bokförlag och tryckerier går bra att hoppa över. Man behöver inte tänka sig en bok eller en tidning som stället för publicering, man behöver inte nöja sig med sin dagbok... vill man publicera sig i skrift kan man göra det bums med detsamma, på en blogg eller liknande. Detta förändrar förstås också hur vi sen formulerar tanken; Bloggar rör sig också ofta i ett intressant fält någonstans mittemellan just dagboken och tidningsartikeln eller krönikan och kåseriet. Till skillnad från den traditionella dagboken måste bloggaren hela tiden tänka sig en direkt läsare på ett annat sätt. Till skillnad från tidningsjournalisten har bloggaren ingen redaktör, ingen deadline, inget begränsat spaltutrymme. Den hela tiden möjliga publiceringen (när som helst!, vad som helst!) har stor möjlighet att ta sig in bloggarens liv, förändra både rörelsemönster och tankesätt. Mikael Persbrandts fru Sanna Lundell, som driver en blogg med en daglig läsarkrets på 50000 personer, berättar att hon ibland ägnar sig åt vissa aktiviteter till stor del bara för att kunna skriva om dem, vilket väl egentligen inte är konstigt, så bör man väl kanske till och med göra om man skriver och publicerar texter. Men om vi alla på något vis numera är skribenter, på twitter, facebook och bloggar, är vi då inte alla, mer eller mindre, påverkade av att vi publicerar saker? Förändras folks rörelsemönster och agerande i stort på grund av statusuppdateringar och blogginlägg? Det är väl trots allt mycket som helt enkelt tyder på det; Om man har en blogg är det nog lätt så att man börjar - ibland, till viss del kanske - tänka i blogginlägg. Hur man sen gör detta är förstås beroende på vilken typ av blogg man har, vilka sorts läsare man har; Men det är nog helt enkelt lätt hänt att både tankar och händelser till och från formar sig som blogginlägg: hur skulle jag kunna skriva om det här?, hur skulle jag kunna fånga detta?
Ytterligare ett steg på väg mot statussamhället - (och då alltså inte status som hos Marie Söderqvist Tralau där status är vägen till lycka, inte heller status som hos Alain de Botton där det är en stressfaktor - även om statusuppdateringarna säkerligen också kan generera både lycka och stress) - togs också förstås när facebook och twitter blev riktigt populära tjänster för, vad var det nu?, något eller några år sedan? Nya format för snabbare och kortare uppdateringar och publiceringar för en ofta lite tydligare läsekrets än bloggvärldens. Har man ett twitterkonto man använder och hyfsat många "followers" så blir det förstås lätt att tänka i just händelser och tankar som "tweets" eller statusuppdateringar. Uppdateringarna kan ibland till och med bli ett sätt att fånga nuet, kanske till och med, om man spetsar till det lite: det som visar att något faktiskt har hänt.
Ännu en dimension infaller sedan förstås om man har tillgång till en iPhone eller liknande, där man kan surfa överallt, twittra och publicera sina texter var som helst och när som helst. Själv har jag ett twitter-konto men ingen iPhone, vilket för tillfället mest känns skönt; Twittrande och liknande är begränsat till de timmar jag sitter framför datorn. Men självfallet, vilket också är en del av själva poängen: en bild, en tanke, en händelse värd att fånga dyker upp, man befinner sig på stan, på landet, på promenad eller liknande och ingen möjlighet för publicering existerar; Tweeten försvinner, som tanken, sakta i vinden... eller får istället bli en notering i en anteckningsbok, vilket i sin tur ger möjlighet till eftertanke, redigering och allt som oftast - refusering; några timmar senare var det ingenting jag egentligen tyckte hade så stort värde, ingenting som egentligen var värt att varken skriva hem om, eller twittra om.
Skrivredskapen tar del i utformningen av våra tankar, publiceringsredskapen och distributionsformerna likaså. Hur vi tänker, agerar och förhåller oss till alla upptänkliga sätt att skriva och publicera kan på många sätt helt enkelt förändra oss. Någonstans har vi förstås förhoppningsvis också ett val - blogg eller inte, twitter eller ej, iphone eller inte... Här gäller det väl dock att akta sig - är det inte egentligen väldigt suspekt med folk som inte har en mobiltelefon (eller som inte svarar eller relativt snabbt ringer tillbaka)? Har det inte egentligen faktiskt blivit rätt klurigt att inte använda sig av facebook? Snart har alla mobiltelefoner begåvats med Internetuppkoppling och snart kommer antagligen möjligheten att inte vara tillgänglig inte längre att vara tillgänglig.
2010-01-08
Fiendens ställningar
Ibland kommer man på sig själv med att fastna i en bara lite för noggrann och ingående förklaring gällande varför man gillar någonting, på vilket sätt och varför. Någon frågar till exempel om man har sett och om man gillar Mad Men. Man säger ja och fortsätter rätt in i en beskrivning av de fantastiska historiska detaljerna och de alla mångbottnade karaktärerna. Men man kommer på sig själv med att vara lite väl långrandig i samma stund som man förstår att personen som frågade mest bara var intresserad av om man gillade serien - inte hur eller varför eller nåt sånt. Alla kanske helt enkelt inte är så intresserade av nåt mer än så: bra eller dåligt?, ska jag titta eller inte? Ibland kan man ju också komma på sig själv med att bli lite väl tjatig: varför är just det så intressant egentligen?, varför måste man hela tiden försöka förklara och försöka förstå? Vad är det som gör att jag tycker att den där tv-serien är så bra?, varför fylls jag av nästan som ett rus, när man åter dras in i dramatiken? Varför blir jag så hänförd av just den där boken, men inte av den där? Och sen vidare förstås: man gräver sig längre och längre in i sina funderingar och i sin diskussion - allt för att, ja, vadå? Det finns förstås en massa svar på det, många anledningar till att diskutera karaktärerna i en tv-serie, många anledningar att diskutera meningsbyggnaden i en roman av Thomas Bernhard, men i slutändan tycks det ändå alltid handla väldigt mycket om att helt enkelt bara försöka förstå. Kanske i första hand sig själv, lära känna sig själv; vad är det som talar till en, varför och vad är det egentligen som saker och ting vill säga mig - eller omvänt om det nu är så det fungerar: vad är det man lyssnar efter som tar sig in, som fastnar och som både sätter avtryck och gör intryck. Sen vill man självklart också förklara och förstå av den enkla anledningen att man vill kommunicera och att man vill förstå varandra. Kände du som jag? Man kanske lyssnar på lite musik som man verkligen, verkligen gillar, många gillar det här, många säger både "bra" och "fantastiskt" och ofta räcker det men nästan lika ofta vill man förstås också försöka förklara vad det är som man just tycker är så fantastiskt, varför, på vilket sätt - och så är man där igen.
Ibland får man höra att man inte ska analysera sönder saker och ting, att vissa saker verkligen inte låter sig förklaras och självklart är det så: efter att alla diskussioner är över måste det finnas något kvar, något undflyende som man helt enkelt måste ta del av själva konstverket för att komma nära. Å andra sidan måste det väl också kunna vara tvärtom: om man aldrig diskuterar eller förklarar, om man aldrig vågar sätta ord på vad det är som gör att man verkligen gillar någonting - eller inte, kanske det till slut också blir svårt att försvara sig? Man vet helt enkelt inte hur man ska göra för att formulera sitt motstånd.
Ibland får man höra att man inte ska analysera sönder saker och ting, att vissa saker verkligen inte låter sig förklaras och självklart är det så: efter att alla diskussioner är över måste det finnas något kvar, något undflyende som man helt enkelt måste ta del av själva konstverket för att komma nära. Å andra sidan måste det väl också kunna vara tvärtom: om man aldrig diskuterar eller förklarar, om man aldrig vågar sätta ord på vad det är som gör att man verkligen gillar någonting - eller inte, kanske det till slut också blir svårt att försvara sig? Man vet helt enkelt inte hur man ska göra för att formulera sitt motstånd.
2009-12-29
Sonderat 2009
Fennesz, Art's Birthday Party, David Sylvian, Thomas Bernhard, Glenn Gould, An Unknown Spring, Roxy Music, Trollvinter, Anouar Brahem, Hackney, Mamouna, Owen Hatherley, Aquatint, En kväll inbillade jag mig att jag var psykiskt sjuk, Typewriter, Nattmusik, Other Channels, Den återfunna tiden, Noon Chill, Work, Faith/Void, Dorothy Ashby, Sebald, Pamuk, Land Of My Dreams, David, Twitter, Michael, Willy, Istanbul, Kim Ki O, You Tend To Forget, Nisennenmondai, Strand, John Ashbery, Ärret efter drömmen, Rumänska kulturinstitutet, Virginia Astley, Vivid Youth, Det postdigitala manifestet, Carl-Johan Malmberg, Rönnells, Elyne Road, Nietzsche, The Clientele, Yarden, Let’s Change The World With Music, essäer, Young Americans, Werner Aspenström, Uggla, John Cage, Investigate Witch Cults Of The Radio Age
(2008)
2009-11-13
Den enskildes blogg
Några av året bästa böcker har bestått av texter som skulle kunna klassificeras som essäer (eller Hc.04 för bibliotekarier): Engdahls Ärret efter drömmen, Malmbergs M, även Sebalds Svindel. Känslor och Erik Bergqvist vackra Försvinnanden. För just mig också klassiker som Barthes Mytologier och Teckenriket. Eller nobelpristagarna Pamuks och Herta Müllers Istanbul respektive Kungen bugar och dödar. I och med Aase Bergs snart anländande Uggla tillkommer ytterligare en.
Ända sedan jag gick ner mig i Stig Larssons sista böcker för första gången, eller när Sebalds Saturnus ringar kom på svenska (eller varför inte när jag läste Kyrklunds Om godheten för första gången för en tio år sedan) har jag haft på känn att där någonstans finns det något som den mer traditionella romanen verkligen inte rår på, inte på samma sätt.
Sedan kan förstås en essä precis som en roman se ut lite hur som helst. Engdahls och än mer Malmbergs texter verkar ofta som understreckare eller kulturartiklar som verkligen får bre ut sig, både idé- och formmässigt. Stig Larsson, Sebald eller Kyrklund är prosa eller skönlitteratur som ofta, i mer eller mindre hög grad, antar eller snuddar vid essäformen. En variant jag verkligen gillar är den jag tycker Erik Bergqvist och även Herta Müller visar upp: en essä som ofta lätt omärkligt blir prosa och novellkonst; en smidighet och en lätthet som många baktunga romaner och mer ordinära noveller ofta kan lida brist på; Det finns något verkligt avspänt i essäformen, någonting som också tycks ha förmågan att öppna upp text och tanke på ett sätt som många av dagens romaner inte lyckas med.
I förra veckans Boklördag sa Aase Berg också att hon verkligen tror på essän, mer nu än för några år sedan, och att den även har fått en skjuts av nätet och bloggarna: "En essä är ju skissartad och spontan. Man behöver inte ha belägg för allt, utan kan följa fantasier och grumliga känslor som man vill. Då får man veta vad som rör sig i människor. Och det är ju de underströmmarna som styr världen."
Bloggpostningar som små essäer är också något jag faktiskt tror på mer idag än för några år sedan. Anledningarna till det kan vara många men sådant som Facebook och Twitter tror jag kan ha bidragit. Minns någon hur bloggarna till stor del såg ut för en fem år sedan; I mångt och mycket ofta som Twitter och Facebook ser ut idag; snabba korta postningar och uppdateringar som ofta svarade på frågorna: "What's On Your Mind?" och "What are you doing?". Många som bloggade för fem år sedan har nog idag också ofta gått över till enbart, eller nästan enbart, just Twitter och Facebook. Vill man bara pusha för en låt, jubla eller hata funkar statusrader bra, Vill man fundera, ifrågasätta eller pröva en tanke fungerar nog en blogg bättre.
"Den "prövning" av ämnet som formen innebär, äger rum i skrivakten.", skriver Engdahl i Den enskildes form som handlar om just essän, och fortsätter: "För sin granskning av vetandets termer tar essän i anspråk en intelligens som är mera än rent kognitiv: stilens obarmhärtiga öga." Sen lär vi nog få vänta på bloggosfärens motsvarighet till ovan nämnda författare. "Ändå finns poänger i att upprätthålla en åtskillnad mellan bloggen som flöde och boken som stopp. Bloggar bör länka maximalt, men böcker blir sällan mer attraktiva bara för att man försökt trycka in så kallad interaktivitet mellan pärmarna. Boken bör förhålla sig till nätet som ett urval ur ett överflöd.", skriver Rasmus Fleischer i sitt postdigitala manifest, vilket kanske också kan vara en anledning till att de där, som man tycker, riktigt stora texterna inte nått fram till (eller nått fram ur?) bloggvärlden. Kanske finns där också en parallell till varför den mesta litteraturen så att säga inte gjort tvärtom, gått åt andra hållet, och i högre grad hamnat på nätet, publicerats på nätet, lästs på nätet.
Ända sedan jag gick ner mig i Stig Larssons sista böcker för första gången, eller när Sebalds Saturnus ringar kom på svenska (eller varför inte när jag läste Kyrklunds Om godheten för första gången för en tio år sedan) har jag haft på känn att där någonstans finns det något som den mer traditionella romanen verkligen inte rår på, inte på samma sätt.
Sedan kan förstås en essä precis som en roman se ut lite hur som helst. Engdahls och än mer Malmbergs texter verkar ofta som understreckare eller kulturartiklar som verkligen får bre ut sig, både idé- och formmässigt. Stig Larsson, Sebald eller Kyrklund är prosa eller skönlitteratur som ofta, i mer eller mindre hög grad, antar eller snuddar vid essäformen. En variant jag verkligen gillar är den jag tycker Erik Bergqvist och även Herta Müller visar upp: en essä som ofta lätt omärkligt blir prosa och novellkonst; en smidighet och en lätthet som många baktunga romaner och mer ordinära noveller ofta kan lida brist på; Det finns något verkligt avspänt i essäformen, någonting som också tycks ha förmågan att öppna upp text och tanke på ett sätt som många av dagens romaner inte lyckas med.
I förra veckans Boklördag sa Aase Berg också att hon verkligen tror på essän, mer nu än för några år sedan, och att den även har fått en skjuts av nätet och bloggarna: "En essä är ju skissartad och spontan. Man behöver inte ha belägg för allt, utan kan följa fantasier och grumliga känslor som man vill. Då får man veta vad som rör sig i människor. Och det är ju de underströmmarna som styr världen."
Bloggpostningar som små essäer är också något jag faktiskt tror på mer idag än för några år sedan. Anledningarna till det kan vara många men sådant som Facebook och Twitter tror jag kan ha bidragit. Minns någon hur bloggarna till stor del såg ut för en fem år sedan; I mångt och mycket ofta som Twitter och Facebook ser ut idag; snabba korta postningar och uppdateringar som ofta svarade på frågorna: "What's On Your Mind?" och "What are you doing?". Många som bloggade för fem år sedan har nog idag också ofta gått över till enbart, eller nästan enbart, just Twitter och Facebook. Vill man bara pusha för en låt, jubla eller hata funkar statusrader bra, Vill man fundera, ifrågasätta eller pröva en tanke fungerar nog en blogg bättre.
"Den "prövning" av ämnet som formen innebär, äger rum i skrivakten.", skriver Engdahl i Den enskildes form som handlar om just essän, och fortsätter: "För sin granskning av vetandets termer tar essän i anspråk en intelligens som är mera än rent kognitiv: stilens obarmhärtiga öga." Sen lär vi nog få vänta på bloggosfärens motsvarighet till ovan nämnda författare. "Ändå finns poänger i att upprätthålla en åtskillnad mellan bloggen som flöde och boken som stopp. Bloggar bör länka maximalt, men böcker blir sällan mer attraktiva bara för att man försökt trycka in så kallad interaktivitet mellan pärmarna. Boken bör förhålla sig till nätet som ett urval ur ett överflöd.", skriver Rasmus Fleischer i sitt postdigitala manifest, vilket kanske också kan vara en anledning till att de där, som man tycker, riktigt stora texterna inte nått fram till (eller nått fram ur?) bloggvärlden. Kanske finns där också en parallell till varför den mesta litteraturen så att säga inte gjort tvärtom, gått åt andra hållet, och i högre grad hamnat på nätet, publicerats på nätet, lästs på nätet.
2009-10-03
Varifrån kommer musiken?
Har lyssnat väldigt mycket på Glenn Gould på sista tiden, framförallt när han spelar Bach. Varför det? Och, närmast direkt, när en sådan fråga föresvävar en: går det överhuvudtaget att veta, ens ha någon liten aning om någonting sådant? Ja, ja självklart tycker man att det är vackert. Ja, ja: självfallet är det stor musik; Man tror att det är någonting som någonstans ändå – bortom annat skval – ska ge en… ja vadå? Först hade jag tänkt skriva ”minnesvärd upplevelse” eller någonting sådant, men inte tusan är det väl det som avgör vilken skiva jag stoppar i CD-spelaren? (Ja, trots att jag alldeles nyss läste ut Det postdigitala manifestet, så spelar jag fortfarande mycket CD-skivor; Vill lyssna i högtalare; Får nog av hörlurar när jag är utanför hemmet, när jag använder iPodden. Och sen: - tror det var Kjell Häglund som twittrade något om att det skulle vara löjligt att lyssna på Bach i mp3-format, vilket jag i och för sig själv brukar göra titt som tätt, och uppskatta…)
Eller som Bergman sa i sitt sommarprogram - bara nåt år innan han gick bort – när han ställde frågan så där rakt ut till hela radiolyssnande svenska folket: ”Varifrån kommer musiken?” Ja, just det… - ibland kommer den från skivbutiken, ibland från biblioteket, ibland från fildelningsnätverk, ibland från radion etc.; Innan den på något sätt sedan strömmar ut ur högtalare eller hörlurar. Till viss del avgör förstås sådana lite mer handfast materialistiska variabler vilka toner som kommer att spelas i mitt hem, men även om man bortser från en stor del av all sådan "kringutrustning" skulle jag antagligen lyssna på Bach ändå. Man får allt skala bort väldigt mycket för att kunna tänka sig en värld där jag inte skulle eller inte heller kunde lyssna på någonting av Bach. En annan artist eller en annan kompositör: förstås andra förutsättningar…
Sedan finns det givetvis massor av musik jag aldrig skulle ha fått höra om inte Internet funnits. Det motsatta är det rätt sällan det pratas om: ”det finns givetvis massor av musik jag aldrig får höra eftersom Internet finns”. När man väljer en låt väljer man förstås bort en annan. När man lyssnar på en låt finns det förstås – inte oändligt va?, men närmast – hela tiden en låt till (sen en till, ytterligare en, ytterligare…) vi inte lyssnar på. (Vet inte om det riktigt var en av de viktiga frågorna i Fleischers manifest, men den berördes i alla fall.)
Kommer att tänka på ett blogginlägg jag själv skrev som handlade om att rynka på näsan. När jag letar fram det ser jag nu att det skrevs den 23 augusti 2005. Citerar mig själv:
Året 2005 använder också Fleischer som en tänkt brytpunkt. (Eftersom det är lättare att leta i en nätversion så letar jag i och citerar ur den wiki-version som någon lagt ut på nätet.)
Fem år sedan alltså. Och fem år sedan (precis fem år sedan på tisdag! ser jag när jag tittar efter) jag här publicerade ett första, mycket trevande, inlägg. Kan vara en slump men skulle också kunna hänga ihop på mer än ett sätt. Får nog allt försöka fortsätta att nysta i det.
Eller som Bergman sa i sitt sommarprogram - bara nåt år innan han gick bort – när han ställde frågan så där rakt ut till hela radiolyssnande svenska folket: ”Varifrån kommer musiken?” Ja, just det… - ibland kommer den från skivbutiken, ibland från biblioteket, ibland från fildelningsnätverk, ibland från radion etc.; Innan den på något sätt sedan strömmar ut ur högtalare eller hörlurar. Till viss del avgör förstås sådana lite mer handfast materialistiska variabler vilka toner som kommer att spelas i mitt hem, men även om man bortser från en stor del av all sådan "kringutrustning" skulle jag antagligen lyssna på Bach ändå. Man får allt skala bort väldigt mycket för att kunna tänka sig en värld där jag inte skulle eller inte heller kunde lyssna på någonting av Bach. En annan artist eller en annan kompositör: förstås andra förutsättningar…
Sedan finns det givetvis massor av musik jag aldrig skulle ha fått höra om inte Internet funnits. Det motsatta är det rätt sällan det pratas om: ”det finns givetvis massor av musik jag aldrig får höra eftersom Internet finns”. När man väljer en låt väljer man förstås bort en annan. När man lyssnar på en låt finns det förstås – inte oändligt va?, men närmast – hela tiden en låt till (sen en till, ytterligare en, ytterligare…) vi inte lyssnar på. (Vet inte om det riktigt var en av de viktiga frågorna i Fleischers manifest, men den berördes i alla fall.)
Kommer att tänka på ett blogginlägg jag själv skrev som handlade om att rynka på näsan. När jag letar fram det ser jag nu att det skrevs den 23 augusti 2005. Citerar mig själv:
När det mesta finns att tillgå både enklare och billigare än det gjorde tidigare kan man ju helt enkelt testa det mesta. Till en början behöver man inte vara så noga med kvalitén utan man kan lyssna och prova och sedan slutgiltigt förvirra sig ner i sådant som kanske är kul en kort stund… - men är det bra?
Första delen av nittiotalet var man tvungen att rynka på näsan på ett annat sätt än idag. I alla fall var jag tvingad! Med endast ett litet, litet studielån att köpa skivor för var det nödvändigt att välja och att välja länge, länge.
Vad som sedan i slutänden blev bäst vet jag inte. Det kanske blev lika bra fast på olika sätt? Båda sakerna hade, och har, säkert sin fördel. På nittiotalet: lite mindre skivor, lite tråkigare kanske, lite säkrare kort, skivor man lyssnade på om och om igen. Nu: hur mycket musik som helst, en lyssning här och en lyssning där, rastlöst, zappande som bland en massa tv-kanaler och man utsätter sig i slutändan – tror jag - både för mer bra musik och för mer dålig musik idag. Vilket kanske skapar en rätt likartad kvalitétssumma när det kommer till den slutgiltiga sammanräkningen?
En bra mellanväg är nog att försöka hitta just en mellanväg. Om man lyckas blanda dagens överflöd med det tidiga nittiotalets tjatiga, envisa och noggranna urval kanske man är en bit på (mellan)vägen. Ibland lyckas man och ibland känner man att man nog borde ha rynkat på näsan lite oftare.
Året 2005 använder också Fleischer som en tänkt brytpunkt. (Eftersom det är lättare att leta i en nätversion så letar jag i och citerar ur den wiki-version som någon lagt ut på nätet.)
att när- och varsomhelst med bara några klick kunna lyssna på vadsomhelst som någonsin blivit inspelat och utgivet. Digitaliseringen har i denna andra bemärkelse verkligen inneburit ett paradigmskifte för vårt vardagliga umgänge med musik. Envar får självbestämma sin symboliska vändpunkt. Låt oss preliminärt anta att någonting skedde under 00-talets mitt, omkring år 2005.
Fem år sedan alltså. Och fem år sedan (precis fem år sedan på tisdag! ser jag när jag tittar efter) jag här publicerade ett första, mycket trevande, inlägg. Kan vara en slump men skulle också kunna hänga ihop på mer än ett sätt. Får nog allt försöka fortsätta att nysta i det.
2009-06-15
Kvitter
Jag:
1. Packar mina väskor, dricker kaffe, stryker, tvättarless than 5 seconds ago from web
2. Eftermiddagsmusik: Townes Van Zandt, Nine Horses och Prefab Sprout1:32 PM Jun 14th from web
3. Förmiddagsmusik: Saturday=Youth, Hounds of Love och Trans-Europe Express och jag känner att det finns ett samband där nånstans...12:32 PM Jun 14th from web
4. Men ser i alla fall fram emot Modernistas Inger Christensen-utgivning1:34 PM Jun 13th from web
5. Katalogen med höstens böcker är tjockare än nånsin, mer full av "kändisböcker" än nånsin och nånstans har det gått fel12:12 PM Jun 13th from web
6. är inte så avundsjuk på de som klafsade runt till Neil Young igår vilket känns skönt12:09 PM Jun 13th from web
7. Bara en och en halv dag kvar till semestern och det kliar i kroppen av nån anledning, möjligen resfeber12:08 PM Jun 13th from web
8. Ledig tidig grå morgon, nybryggt kaffe, morgonnyheter och stillsam musik6:44 AM Jun 11th from web
9. @TattiPersson ja ska man orka lyssna igenom Youngboxen?, men tipsa gärna om höjdpunkter! Mascis på skateboard: http://tinyurl.com/mobtpd4:26 PM Jun 9th from web in reply to TattiPersson
10. American Stars'n Bars är förutom Lika A Hurricane en lite bortglömd NeilYoung-skiva men ack så fin (Will To Love!) http://tinyurl.com/kmxh7w11:56 AM Jun 9th from web
11. Regnig förmiddag och lite gammal Dinosaur jr (hur låter nya Farm?) och sedan Bell Orchestre som gjort en av året skivor (även förra håller!)11:14 AM Jun 9th from web
12. Theres a way I feel right now wish youd help me, dont know how were all nuts so who helps who some help when no ones got a clue baby9:44 AM Jun 9th from web
13. Morgonmusik: Amadou & Mariam och Final Fantasy. Valresultatet: ska man glädjas? I alla fall pusta lite över att SD inte fick nåt mandat.11:45 AM Jun 8th from web
14. Bokläsarlördag!1:27 PM Jun 6th from web
15. Rymden i en låda och en massa röster i en låda1:37 PM Jun 5th from web
16. Processen är även en roman av Franz Kafka1:32 PM Jun 5th from web
17. Har aldrig riktigt förstått mig på Nick Lowe förut men när jag nu lyssnar kan jag inte göra annat än älska... (är det här gubbsommaren?)2:54 PM Jun 4th from web
18. Favoritlåtarna just idag heter Daniel och David4:24 PM Jun 3rd from web
19. Apropå semester! Kraftig explosion i Istanbul Flera personer har skadats. Skrämselhicka! Som tur var inget terrordåd verkar det, gasläcka...12:11 PM Jun 3rd from web
20. se semestern börja närma sig i horisonten och plötsligt blir det svårt att uppbåda entusiasm för annat, typ, jobbet12:01 PM Jun 3rd from web
Andra:
1. INETMEDIABBC - dot.life: Piracy: Did someone blink? #svpt: http://is.gd/12sPDless than a minute ago from twhirl
2. BiblioteksbilaganBibliotekBBC - BBC Internet Blog: Interesting Stuff: Save Our Sounds: http://is.gd/12sJW3 minutes ago from twhirl
3. Elias HEliasHillPackar mina väskor, dricker kaffe, stryker, tvättar4 minutes ago from web
4. kjellhaglundkjellhaglundDjupt fascinerande med denna kompakta tystnad från alla våra hardcore-vänsterbloggare – Jinge, Loke, Motbilder osv – angående Irankrisen.5 minutes ago from Tweetie
5. Philip TeirphilipteirCan't beat the tweet.20 minutes ago from Tweetie
6. The Wire MagazinethewiremagazineListening to The 24-Carat Black out on Numero group20 minutes ago from web
7. Philip TeirphilipteirSka skriva ett sommartweet.21 minutes ago from Tweetie
8. The Pirate BaytpbDay 1 for Jammie vs the RIAA, reloaded: p2pnet news view RIAA | P2P:- Today is Day One for Minnesota mother.. http://tinyurl.com/lcd4fh28 minutes ago from twitterfeed
9. MedielandskapetMedielandskapetAP to offer its members free investigative reporting pieces from top nonprofits - Editors Weblog: http://is.gd/12rJ735 minutes ago from twhirl
10. emilysmithphotoemilydags för fotopromenad i det gråa.39 minutes ago from web
11. Åke Nygrenakenyg#nextlibrary09 Jacobs: Fewer books in the stacks, when are we going to tell the truth about waht we are doing in the libraries? #nextlibraryabout 1 hour ago from CoTweet
12. rasmusfleischerrasmusfleischerLyssnar på föredrag: "Transgena möss och urbana fåglar".about 1 hour ago from web
13. kjellhaglundkjellhaglundStark och sann bloggtext om våra sjuka köttvanor: http://bit.ly/lgVnuabout 1 hour ago from Tweetie
14. Christopher Kintensifierlunchbloggar om §8 i Sein und Zeit http://christopherkullenber... Nu tillbaks till afket och det filosofiska vedhugggandet.about 1 hour ago from TweetDeck
15. kjellhaglundkjellhaglundEn sista sak om Komvux: att läsa upp befintliga betyg där handlar inte om att bli bättre på pappret utan om att lära sig på riktigt.about 1 hour ago from Tweetie
16. emilysmithphotoemilyär det bara jag som aldrig gillat att fira midsommar?about 1 hour ago from web
17. Max GubbsodaGubbsodaVilken ypperligt fin höstdag det är idag! ... Synd att det är sommar bara.about 1 hour ago from web
18. Jörgen LöwenfeldtlowenfeldtTrevlig jobblunch med @johanlarsson. Vi pratade ägarskap. Så länge någon garanterar tillgänglighet är det ointressant att äga. Eller?about 1 hour ago from TweetDeck
19. The Pirate BaytpbMir-Hossein Mousavi on Twitter: p2pnet news view | P2P | Politics:- “ALL internet & mobile n.. http://tinyurl.com/l3vokfabout 1 hour ago from twitterfeed
20. andres lokkoandreslokkolunch in the garden with vita sackville-wests let us now praise famous gardensabout 1 hour ago from web
2009-04-01
Sondera 2.0!
"få en överblick av hur en person eller händelse har dokumenterats i TV, radio, skrift och originalhandlingar."
"Sök brett och generellt på ett ämne i Sondera"
"Vidga dina vyer"
"Sondera ger dig möjlighet att upptäcka nya typer av material - böcker, tidningar, TV- och radioprogram, arkiv, med mera, som speglar ett ämne, en person eller en företeelse"
"Gå vidare ned på djupet"
"Visst material är digitaliserat och åtkomligt för nedladdning (restriktioner för åtkomst kan finnas)"
"Länka till Sondera"
2009-02-21
An Unknown Spring
Många bloggare och journalister som skriver om musik har ett väldigt enahanda fokus på ny musik. En del verkar väldigt intresserade av att till exempel vara först att omnämna nåt sånt som Junior Boys, Morrisseys eller Pete Dohertys senaste skivor. Självklart innan de släppts officiellt. Att vara först med det senaste verkar helt enkelt fortfarande ofta vara viktigt i musikjournalistikens och musikbloggandets sena 00-tal. På ett lite bakvänt sätt kan det till och med hävdas att det nu är ännu viktigare än vad det var för, säg, en tio, femton år sedan. Att en del skivor till och med nästan tycks sluta vara riktigt intressanta när de finns att köpa i skivaffären; På många sätt en slags nyhetshetsens kulturkonsumtion. Å andra sidan hör man ofta också det motsatta: att mycket musik har ett längre och annorlunda liv idag, än innan bredbandsuppkopplingen. Att all musik liksom lever parallellt, på sidan av varandra, om allt är tillgängligt hela tiden, var som helst av vem som helst.
Någonstans kan jag ändå uppleva att den musikjournalistik och det musikbloggande som fortfarande är fast förankrat i en ständig nyhetsrapportering också på många sätt har fastnat i 1900-talet. Att det är lite synd, och ganska trist och enahanda, att så många bloggare skriver om exakt samma skivor under precis samma vecka, när de istället skulle kunna skriva om det som de egentligen helst lyssnar på. Att exempelvis Sonic mest bara recenserar nya skivor (och bara gamla skivor som just kommit i nyutgåva) istället för att till exempel lyfta fram det bortglömda, men intressanta, som kom för två år sedan.
Min tanke är någonstans att det skulle vara så mycket roligare att läsa om musiken om bloggare och journalister helt enkelt skrev mer om det som de just nu lyssnar och tänker på, funderar kring och brinner för istället för att så ofta bara fokusera på den senaste veckans mp3-släpp.
Den här veckan har i alla fall jag till slut upptäckt och förstått vilken fantastisk skiva Louis Philippes senaste är, den cirka två år gamla An Unknown Spring. Med viss hjälp av till exempel Mari Persen, Bertrand Burgalat,Mel och Alasdair från The Clientele tas Louis Philippes sånger till höjder jag aldrig riktigt hört förut. Jag har lyssnat på och gillat skivan i stort sett sedan den kom, lyssnat på en låt här och några där men ändå först nu verkligen, verkligen tagit den till mig. Ibland måste det få ta lite tid bara. Det fanns ju ändå någonting där som gjorde att man fortsatte att lyssna. I sådana fall måste självfallet intuitionen och instinkten få leda en. Stänger man av för tidigt kanske musiken aldrig får möjlighet att nå ända in vilket gör att man plötsligt kanske sitter där helt utan musik att kunna ta till sitt hjärta. För att musiken ska kunna ges den möjligheten kanske det också är nödvändigt att välja bort en massa av de där nya, som du ju ändå någonstans redan känner av (om du bara lyssnar tillräckligt noggrant, inte på musiken utan på ditt inre) inte kommer att förändra ditt liv.
Från den inledande och fullständigt hisnande vackra popsymfonin The Hill and The Valley till den avslutande, fina pianoballaden Wild-Eyed And Dishevelled, över rakare och mer popiga låtar som Fallen Snow och långsammare mer bacharachiga melodier som House of Sleep känns det som perfektion mest hela tiden. Någonstans en total Philippsk integritet tillsammans med en fullständig musikalisk seriositet, en skönhet som aldrig blir inställsam, en tradition som inte stänger in utan som istället öppnar upp för det okända.
Jag har lyssnat på Louis Philippes musik i många år utan att riktigt gå på djupet, istället någon skiva och någon låt här och där. Lite konstigt och kanske svårförståeligt idag men det gör ju också att man står in för det fantastiska faktumet att det nu finns massor kvar att upptäcka.
Någonstans kan jag ändå uppleva att den musikjournalistik och det musikbloggande som fortfarande är fast förankrat i en ständig nyhetsrapportering också på många sätt har fastnat i 1900-talet. Att det är lite synd, och ganska trist och enahanda, att så många bloggare skriver om exakt samma skivor under precis samma vecka, när de istället skulle kunna skriva om det som de egentligen helst lyssnar på. Att exempelvis Sonic mest bara recenserar nya skivor (och bara gamla skivor som just kommit i nyutgåva) istället för att till exempel lyfta fram det bortglömda, men intressanta, som kom för två år sedan.
Min tanke är någonstans att det skulle vara så mycket roligare att läsa om musiken om bloggare och journalister helt enkelt skrev mer om det som de just nu lyssnar och tänker på, funderar kring och brinner för istället för att så ofta bara fokusera på den senaste veckans mp3-släpp.
Den här veckan har i alla fall jag till slut upptäckt och förstått vilken fantastisk skiva Louis Philippes senaste är, den cirka två år gamla An Unknown Spring. Med viss hjälp av till exempel Mari Persen, Bertrand Burgalat,Mel och Alasdair från The Clientele tas Louis Philippes sånger till höjder jag aldrig riktigt hört förut. Jag har lyssnat på och gillat skivan i stort sett sedan den kom, lyssnat på en låt här och några där men ändå först nu verkligen, verkligen tagit den till mig. Ibland måste det få ta lite tid bara. Det fanns ju ändå någonting där som gjorde att man fortsatte att lyssna. I sådana fall måste självfallet intuitionen och instinkten få leda en. Stänger man av för tidigt kanske musiken aldrig får möjlighet att nå ända in vilket gör att man plötsligt kanske sitter där helt utan musik att kunna ta till sitt hjärta. För att musiken ska kunna ges den möjligheten kanske det också är nödvändigt att välja bort en massa av de där nya, som du ju ändå någonstans redan känner av (om du bara lyssnar tillräckligt noggrant, inte på musiken utan på ditt inre) inte kommer att förändra ditt liv.
Från den inledande och fullständigt hisnande vackra popsymfonin The Hill and The Valley till den avslutande, fina pianoballaden Wild-Eyed And Dishevelled, över rakare och mer popiga låtar som Fallen Snow och långsammare mer bacharachiga melodier som House of Sleep känns det som perfektion mest hela tiden. Någonstans en total Philippsk integritet tillsammans med en fullständig musikalisk seriositet, en skönhet som aldrig blir inställsam, en tradition som inte stänger in utan som istället öppnar upp för det okända.
Jag har lyssnat på Louis Philippes musik i många år utan att riktigt gå på djupet, istället någon skiva och någon låt här och där. Lite konstigt och kanske svårförståeligt idag men det gör ju också att man står in för det fantastiska faktumet att det nu finns massor kvar att upptäcka.
2008-12-26
Sonderat 2008
Music, Hauschka, The Weather Clock, Inland Empire, Sinnerman, I Love the Weekend, Du är den ende, Aspenström, Proust, Kieran Hebden & Steve Reid, Edwyn Collins, Fires P.G.R., On the Corner, The Melody, Garfield Minus Garfield, Kjell Häglund, Because Her Beauty is Raw and Wild, Lissabon, Kim & Jessie, Pessoa, Freddie and the Trojan Horse, State '08, Let's Get It On, Det osynliga barnet, Maria Gripe, Jädraås, Apollo, Paul Weller, Still, New Musik, Pär Thörn, Ta det lugnt, Förmögenhet, Diskret, John Cage, Strange Overtones, Lindstrom, Ändras, Efter arbetsschema, Moderna museet, Monster Bobby, Cartarescu, Uppsala, Gösta Berglings saga, Jag minns, Different Trains, Svart som silver, Obama, Ur människovärlden, Landet, Gould Meets Menuhin, Love is Overtaking Me, White Winter Hymnal, Bring the Noise, Monkey Gone to Heaven, Hi records, Hanna Hirsch, Sugar Mountain, Keith Jarrett, Rasmus Fleischer, Malte Persson, Max Ernst, Detektivbyrån
(2007)
2007-12-22
Sonderat 2007
Neat, Air France, Make Mine Music, Ugglan, 17 pictures, Skip James, The Line of Beauty, Ryôji Arai, Serendipitet, Children of Men, k-punk, FYN, Tokyo, Ondskan, The Field, OEI, Friday Bridge, Tänk att himlens alla stjärnor, Detektivbyrån, Hauschka, Silently, Fiktioner, Brideshead Revisited, Arvo Pärt, En gång i Stockholm, Vinterviken, En ljummen i gräset, Bära mistel, Pär Thörn, Proust, Murakami, Ekelöf, Alinge, Modernista, Kawabata, Anna Järvinen, Cartarescu, Jonathan Richman, Du levande, The Dark End of The Street, Burial, Brown Piano, Robotboy, Circuses And Bread, Daniel Sjölin, Rondo, Rumours
2007-11-28
Grymhetens blogg
Det har alltid varit ganska långt mellan inläggen på den här bloggen. Den senaste tiden kanske längre än vanligt. Vet inte riktigt varför; är kanske bara inte tillräckligt passionerad i mitt bloggande, hittar kanske inte riktigt den där orken allt för ofta? Någonstans har det också sin grund i en tanke, eller hållning, som jag inte riktigt kunnat släppa: för att jag ska kunna uppbringa energi och lust att publicera inlägg här måste jag i alla fall känna att det finns någon typ av kvalité där någonstans. Inte bara länkar till bra texter, inte bara bla bla om vad jag åt till middag, inte bara bara You tube-klipp etc. Kanske inte alltid i texten som sådan så där direkt, men ändå: att den ska tala om något som känns relevant, i alla fall för mig personligen då, i mitt liv... Även om det inte är en brabra text så ska den i alla fall innehålla en tanke (eller formulering, eller åsikt etc.) jag tyckt varit värd att fånga. Den senaste tiden känns det som om det är ett krav jag mer eller mindre börjat släppa. Efter tre år(!) börjar det kanske kännas lite tjatigt? För att det ska uppstå ny energi, för att jag ska hitta någon mer, större lust för den här sidan kanske det behövs lite förändring? November månads små korta dagboks-texter var inte världens roligaste men hade i alla fall någon typ av ny infallsvinkel. De pekar inte på något speciellt, säger kanske inte något speciellt vilket också kanske gör dem, om inte så mycket då, i alla fall lite: speciella (speciellt dåliga?).
November månad brukar i och för sig vara en månad inte bara av allmän energibrist sådär, utan också en månad av lite allmän bloggtorka. Kanske trötthet, kanske andhämtning eller kanske till och med en liten uppsamling inför decembers årssammanfattningar (med blicken mot det nya året, vår, äventyr).
November månad brukar i och för sig vara en månad inte bara av allmän energibrist sådär, utan också en månad av lite allmän bloggtorka. Kanske trötthet, kanske andhämtning eller kanske till och med en liten uppsamling inför decembers årssammanfattningar (med blicken mot det nya året, vår, äventyr).
Nu ska jag i alla fall fortsätta läsa Kristian Lundbergs fjärde Malmödeckare Grymhetens Stad. Vissa säger: svulstiga formuleringar, kanske till och med de speciella Lundbergsklicheérna, temana? Kanske det, men jag finner stor läsglädje även i denna del, trots det kompakta mörkret; man blir mörkrädd, sam- tidigt inspirerad. Vilket väl kanske inte är en helt vanlig kombination.
November. Årets grymmaste månad. Allt är för sent, allt är för tidigt. Dagar som dessa förvandlas staden till ett slags tillstånd; ett brus man träder in i och sedan förlorar sig i; mörkret kommer snabbt, tungt, som en välriktad spark mot kroppen.
2007-10-05
Bloggeri och bloggera
Bloggeri och bloggera, en text här och en text där - nu kanske paus, kanske reflektion? Men ändå, tittar på vad som gjorts förut, vad jag skrivit förut och ser att det imorgon är prick tre år sedan ett första inlägg landade på den här sidan... ja, ja... Hursomhelst: fortsättning följer...Skulle vilja skriva om massor av saker: bokmässor och diktsamlingar, Du levande, Goldmunds nya fantastiska skiva, Make Mine Musics nya skivor, Mot tiden på Bonniers konsthall, Fabian Kastner, Internets doftbrist - och när jag sedan inte gör det (på något annat sätt än så här då), måste det ju bero på att jag antingen inte vill tillräckligt mycket eller kanske inte kan tillräckligt mycket. Sedan skulle det ju också kunna vara så att det finns en tredje anledning, mer svårfångad, inte riktigt överblickbar, någonstans där i dimman.
Vi får se hur det blir imorgon och de närmsta dagarna... Ikväll tror jag att jag istället lägger mig i soffan och läser lite: ett kapitel till i Orbitor Vänster Vinge, en omläsning av UKONs Block som en stilla förberedelse inför Synopsis... Vad som i alla fall med säkerhet (så är det va?) sen sker imorgon är konserten med Jonathan Richman. Så!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)