I Wish We Were An Eagle

Antagligen har det någonting att göra med själva våren; Man faller handlöst, pladask för lite skivor man inte trodde skulle beröra en så. Är man riktigt misstänksam kan man till och med vara lite rädd att man blir lurad. Musiken är väl inte så bra kanske den rationella delen av hjärnan försöker påtala, men sådant betyder föga. Inte den här tiden på året, inte just nu i alla fall. Antagligen en bra strategi att släppa sin skiva i april alltså. Alla någorlunda litterärt bevandrade vet ju att april förstås är den grymmaste av månader - blandar begär och minne som ingen annan! - så inte undra på att man tar till vad som överhuvudtaget finns i ens närhet, febrilt letande i skivbackarna, på webbsidorna... Kanske är man också i större behov av de där popsångerna, melodierna och texterna också - om det prasslande ambienta passar bäst bland höstloven är det absolut de där både melankoliska och hoppfulla, sorgsna och livsbejakande sångerna som vårmånaderna kräver; - och ja, som Man var bland molnen och Sometimes I Wish We Were An Eagle... (Är det en slump att de båda tycks vilja befinna sig högt, högt däruppe, som en örn bland molnen?)

Bill Callahans nya skiva är i alla fall fantastisk; Skimrande produktion, glittrande sånger... Den avslutande, nästan tio minuter långa, Faith/Void som trots (eller på grund av?) det upprepade mantrat om att lägga Gud åt sidan känns som en frälsning; De magiskt vackra stråkarna får allt att bara sakta lyfta högre och högre...

Nittiotalet i hjärtat

Snart är 00-talet slut, snart börjar kanske, som vissa hävdar, det nya århundradet på riktigt? 2010 låter ju rätt bra också får man väl ändå säga. Men till stor del på tvärs mot detta kan man skönja en ny "trend", eller kanske "tendens" eller vad man vill kalla det: 90-talet är på väg tillbaka och den här gången verkar det vara riktigt ordentligt:

För någon vecka sedan såg jag den ändå rätt fina dokumentären om Olle Ljungström på Svt. Väldigt mycket nittiotal. Olle har gjort många fina låtar, speciellt med Reeperbahn förstås (och är det inte bandet man fortfarande hasplar ur sig om man blir tillfrågad att nämna det bästa svenska popbandet nånsin?), men även vissa delar av hans soloskivor har en speciell lyster som är svår att hitta någon annanstans. Den nya skivan känner jag mig dock lite skeptisk till (har i och för sig inte hört mer än en låt eller två men har svårt att se eller tänka mig hur skramligt grunge-oväsen ska kunna passa in där men det skulle ju vara roligt att bli överraskad). På skivan ska tydligen Ljungström också göra en duett med ingen mindre än Anna Järvinen. Hur mycket jag än gillar Anna så kan man här också få med att hon trots allt också hör till, i alla fall det sena nittiotalet, och att hon därmed kan vara med i sådan här uppräkning (sen sägs det att hennes nya skiva, som recenseras i dagens tidningar är ännu bättre än den förra vilket i sådana fall skulle vara rätt fantastiskt).



Janne Kask är en annan gammal nittiotalsrelik som väckts till liv lite så här under 00-talet sista skälvande år med projektet Lake Heartbeat och klarat sig undan de flesta jobbiga associationer till sin gamla popkarriär. (Eller så är det så att associationer med en gammal nittiotals-pop-karriär inte längre är någon som helst belastning, vilket skulle kunna vara en tes jag här någonstans driver.) Hursomhelst, i gårdagens Kulturnyheterna blev det så mycket nittiotal att det nästan slog över: människor från nittiotalets medievärld (Petra Wangler och Sinding-Larsen) recenserar och pratar om nittiotalets band framför andra (Bob Hund). (Och i Popcircus är Kristian Luuk och Sinding-Larsen programledare...) Kan det till och med möjligen vara så att de som slog igenom och till viss del tog över nittiotalets nöjes-, pop-, medie-värld har hängt kvar hela 00-talet, kanske bara hållt sig lite i bakgrunden för att inte anklagas för att vara nittiotalsmossiga?; Smygit runt och bevakat sina positioner för att nu när ett nytt decennium är på gång - nittiotalet är snart inte det "förra decenniet" - återigen hålla sig framme.

Minns också att jag för någon månad sedan hörde ett program om nittiotalet på radion, ett program av Eric Schüldt. Karin Magnusson, Fredrik Strage och förstås Andres Lokko intervjuades. De pratade om hur det är att bli gammal, om Brett Andersons solokarriär etc. Men Lokko avslutade också med att säga något i stil med att självfallet har det under 00-talet kommit motreaktioner mot nittiotalet - och! med samma logik kommer det snart att komma reaktioner mot 00-talet. Vissa saker från nittiotalet - som synes! - som senaste tio åren ansetts lite mossiga kommer snart vara heta igen...

Vadan detta? Kanske inte så mycket mer än att jag gillar Olle Ljungström, Anna Järvinen, Bob Hund och till viss del också Lake Hearbeat och att jag säkert kommer att spela dem alla här under vårens första stapplande veckor... Men? Kan inte komma ifrån att det inte känns helt bra och att det inte riktigt var så här jag tänkte mig framtiden. För en stund kan jag dock inte låta bli att gå i taket lite till sånt som Tinnitus i hjärtat:

Fridagen den 7 mars

De här lediga fredagarna blir ju ofta fantastiska fredagar, speciellt nu när solen skiner så starkt. Ibland, annars, i mörkaste november eller januari till exempel, kan de förstås också vara sköna sköna, men stundom även: kanske lite ensliga. Nu går jag istället upp lagomt sent eller tidigt och äter frukost i lugn och ro mellan ungefär åtta och nio. Loggar sedan in på datorn och surfar runt och kollar mejl och kollar facebook och surfar runt och laddar ned och laddar upp ändå tills frukosten lagt sig lite. Sedan: springrunda, jogging ned till viken och runt en sväng. Ipod och shuffle och dagens bästa jogginglåt blev Nina Simones Sinnerman (som gjorde slutscenen i den ändå oavbrutet fascinerande Inland Empire). Vilket väder sen!

Efter det? Efter dusch och så? Lite läsning i soffan: Cortazars samlade noveller, lite zappande och de noveller här och där med de mest fantasieggande namnen; gillar känslan de ger men har svårt att riktigt, riktigt komma in i och bli helt förförd. Försöker sedan skriva lite innan hungern gör sig allt för påmind. Har du inte hållt igång så mycket på sista tiden och sedan, till exempel, börjar jogga lite: vilken aptit man får... Sedan kaffe och mer Cortazar, mer försök, nån dikt av Lennart Sjögren, lite bläddrande i bokhyllan. Musik: just nu Stereolabs Margerine Eclipse, av någon anledning. Cosmic Country Noir är i alla fall en topptoppfin låt.

Snart dags att bege sig igen. Fortfarande fantastisk sol och undra om jag inte ska knalla en bit, kanske gå förbi Stadsmissionen en sväng. Sedan i stan, under eftermiddagen, mot kvällen: lite bokrea, lite konst, vänner och bekanta, äta nåt gott, kanske ta någon öl, men inte för många då en ledig fredag, inte alltid!, men ofta, går över i en lördag full av jobb... Ändå: det känns som vår i luften.

Children of Men of Men of Men

Våren är inte här. Lite sol då och då, men ändå blåsigt och oerhört ruggigt. Det kanske inte bara är för att man väntar på våren, men just nu känns det som en liten mellanperiod. Då blir det lätt bara en sådan där helg: ingen speciell lust för någonting speciellt alls, och det enda man riktigt vill eller orkar med, är att bänka sig, i soffan, och kolla på film.

Fredag: jag och Josef kollar på Children of Men.
Lördag: jag, Josef och Daniel tittar på Children of Men (och därefter Donnie Darko)
Söndag: jag och Sofia ser Children of Men (mellan ett avsnitt av Dexter och Six Feet Under)

Vet egentligen inte varför jag så gärna ser Children of Men om och om igen. Jag kan säga att jag gillar känslan filmen förmedlar. Egentligen, förstås, deprimerande, dystopiskt men ändå - vilket väl är det som känns lite speciellt - en inspirerande känsla. Jag gillar miljöerna, det väldigt engelska, landskapet och detaljerna - just fantasieggande mellan våldet och misären. Hur det förstås är en framtidsskildring, science fiction, men att det hela ändå ligger så nära dagens TV-sändningar, och allt annat man ser runt omkring sig. Allt, eller ibland bara vissa delar, är i olika grad bara förvridet, draget mer till sin spets, lite surrealistiskt men ändå ingenting som bara känns som ett fantasifoster...

Men som så ofta när man tittar, och gillar, en film är det väl egentligen det där du inte riktigt märker som är det som får dig att bli förförd. Kameraåkningarna, klippen du inte tänker på om du inte analyserar, kanske jobbar med film, eller är en duktig filmvetare (eller har lite att göra och kollar på filmen om och om igen). Vissa actionscener i Children of Men är fantastiska och får en faktiskt (när hände egentligen det sist?) att börja längta efter bra actionfilm. Till exempel scenen där Julianne Moores rollkaraktär råkar illa ut: den kommer in som en smäll, ett fyrverkeri, så intensivt att det kittlar i magen, för att sedan efter en stund, bara bli stilla igen.

Och precis som när jag hade sett klart The Line of Beauty blev jag oerhört sugen på att läsa boken - då Alan Hollinghurst roman, i det här fallet PD James. Men att läsa och gilla en roman man tidigare sett filmad är svårt. Karaktärer och miljöer fastnaglade och redan färdigställda, fantasin och läsning kan mötas av ett svårgenomträngligt motstånd, inte riktigt ges vingar och möjlighet att lyfta. Det kan kanske vara min enda invändning mot fantastiska filmer och serier, baserade på böcker, som just The Line of Beauty och Children of Men. Att först läsa böckerna kan dock även tyvärr det av olika anledning ge upphov till irritation...

k-punk skrev för ett tag sedan en bra och intressant text om Children of Men. Poängterar bland annat det fantastiska fotot, hur filmen visar att "the British landscape bristles with cinematic potential". Mark tar också upp anledning till att filmens version av katastrofen är så "contemporary". Apokalypsen är ingenting som kommer, det är någonting som redan har skett:

the film is dominated by the sense that the damage has been done. The catastrophe is neither waiting down the road, nor has it already happened. Rather, it is being lived through. There is no punctual moment of disaster; the world doesn't end with a bang, it winks out, unravels, gradually falls apart. What caused the catastrophe to occur, who knows; its cause lies long in the past, so absolutely detached from the present as to seem like the caprice of a malign being: a negative miracle, a malediction which no penitence can ameliorate. Such a blight can only be eased by an intervention that can no more be anticipated than was the onset of the curse in the first place. Action is pointless; only senseless hope makes sense. Superstition and religion, the first resorts of the helpless, proliferate.

På k-punk hittar du enkelt fler intressanta texter om exempelvis "post-apocalypse culture".

Soffpotatis

Ingenting intresserar dig. Det där är väl okej och det där är väl okej – men i slutändan ändå rätt meningslöst. Möjligheter öppnar sig, men varför anstränga sig… Du har bra kort på handen, men lägger dig.

Du känner igen känslan, den är inte speciellt ångestframkallande, du vet att den kommer att gå över.

Du ser på TV, på filmer, läser böcker, tidningar och lyssnar på musik. Men det surrar på mest som om det hände i bakgrunden.

Men det finns en energi i det här tillståndet, i en sådan här period. Du vet: snart vänder det…

Snart hör du en låt (och även om det inte är en låt är det alltid lätt att referera till saker och ting via låtar)… Eller så träffar du en människa, har ett samtal, läser en bok, ser en film eller åker på en resa. Eller troligtvis någonting ännu banalare, som du glömmer, droppar, i den stund det sker.

En dag, säkert vilken dag som helst nu, kommer du att åter vara på gång igen. Det vet du, du som brukar vara så intresserad av allt. Det kanske är så att du laddar dina batterier, och när de väl är fulladdade kommer du att vara mer på gång än nånsin!

Till dess väntan… Du har städat, tvättat, sorterat dina papper – nästan packat dina väskor! – för du vet att snart kommer mycket att hända. Om inte annat: så i alla fall våren…

Det är lika bra att vara redo.