"Idén om musiken är vackrare än själva musiken i slutänden", säger Hans Appelqvist i senaste numret av fina gratistidningen Nya upplagan. Och visst, så kan det ju vara. En självklarhet kanske. Ändå ett faktum som i en slags pop- och rockkontext ofta glöms bort. Säkert också i den klassiska musikvärlden, bland hip-hopare och folkmusiker. I dagens konstvärld är detta, om idén som viktigare än själva utförandet, ändå rätt vedertaget Om än inte någonting icke omtvistat. För självfallet kan det ju vara tvärtom också, eller i kanske lite mer ovanliga fall både och: att "idén" och "själva musiken" är lika vackra, eller lika bra och viktiga.
Både när det gäller musik och konst kan jag tycka att det mest givande förhållningssättet är att vara öppen för båda delarna. Att våga låta sig överraskas av både idéerna och själva den enskilda konstupplevelsen. Jag tänker att mer konservativa delar av konst- och musikvärlden (en modernistisk eller kanske rentav förmodernistisk falang) egentligen verkligen sätter konsten på en piedestal så att det viktiga till slut inte är betraktaren, människors tankar, drömmar och fantasier utan det upphöjda, enskilda konstverket, oavsett publiken och publikens reaktioner. En kanske radikalt postmodern del av konstvärden kan nog också lätt hamna fel, men från det helt andra hållet, där idén och konceptet till slut blir så viktigt att man glömmer bort själva hantverket och utförandet. Att de tankar om och kring konst, man vill åt, till slut inte uppstår för att det inte längre finns så mycket att hänga upp sig på, ingenting som kickar igång tankebanorna, skapar drömmar, eggar fantasin etc.
"Thought is nothing without something that forces and does violence to it. More important than thought is "what leads to thought"; more important than the philosopher is the poet." Gilles Deleuze, Proust & Signs, sid 95
I slutändan tänker jag att det kanske bara finns en sak som är viktigare än konsten och musiken, en sak att lägga större värde vid och att det är tankarna (och drömmarna, känslorna, fantasierna) som uppstår genom konsten. Må det sen vara innan själva den direkta konstupplevelsen: drömmarna och fantasierna kring själva konstverket. En typisk bild kan vara när man läser om en skiva, tittar på bilder av skivomslaget, kanske läser en recension etc. Ofta är ju det en större upplevelse än själva skivlyssnandet. Vilket ju inte innebär att musiken behöver vara dålig för det. Hur mycket musik är egentligen större än drömmar? De tankar man bär med sig efter konstupplevelsen är ju sen minst lika viktiga förstås. Ofta kanske inte lika mycket fantiserande som på "förstadiet", kanske mer ren lycka, glädje, drömmar och om det är riktigt bra: någonting som får en att vilja gå vidare, ha mer. Den tankeverksamhet som finns med en direkt under själva konstupplevelsen kan ju givetvis variera mycket beroende på vilken typ av konst det handlar om: en extrempunkt åt ena hållet kanske är extasen och tillfällena när man helt går upp i musiken (som det nog vanligen rör sig om i dessa fall): att riktigt förföras av någon av Mahlers symfonier, att dansa tills man glömmer bort tid och rum, gospel, techno, disco etc. På den andra sidan av planhalvan finns väl då kanske den konst som handlar om att tänka, om att ta del av tankar och teorier och om konst som på något sätt använder sig av dessa. Men frågan är väl om de här två delarna verkligen står så långt ifrån varandra som man ibland kan få för sig. Kan det inte vara så att de nästan möts på andra sidan istället? Att läsa riktigt bra litteratur eller filosofi, att verkligen ta del av någon annans tankar, att drabbas av en idé och en insikt, mötas av konst eller annat som vänder upp och ned på invanda föreställningar - är inte det också en upplevelse som kan gränsa till det euforiska?
De gamla grekerna betraktade ju inte heller Apollon och Dionysos som varandras motsatser.
De gamla grekerna betraktade ju inte heller Apollon och Dionysos som varandras motsatser.
