2005-06-30

Först gillade jag inte alls The Magic Numbers. Vet i och för sig inte om jag älskar dem nu heller, men vissa av deras låtar lyssnar jag gärna på... Forever Lost och Try till exempel. När The Magic Numbers har kommit på tal har det inte då också vid vissa tillfällen pratats om The Mamas & The Papas? Det är väl egentligen väldigt konstigt? Likheter? Sättningen? Shooting Star med Mamas & The Papas är förresten en alldelles fantastisk låt. Förnämlig, ljuvlig. Och Acid House Kings Do What You Wanna Do är också väldigt fin. Har aldrig riktigt drabbats av dem förrut, men nu hände det!

Och Vapnet gillar jag faktiskt litegrann. Ge dem våld är en fin, skranglig liten poplåt. Med den texten borde det väl annars vara ett bottennapp, men av någon konstig anledning funkar det, i alla fall litegrann, en kort liten stund, men nu när jag lyssnar igen förstår jag att det finns en uppenbar risk att det snart kommer att låta hemskt... Men Sufjan Stevens Illinois-skiva verkar mycket lovande. Jag tyckte mycket om vissa av låtarna på Michigan-skivan, sen kom ju den där lite skvalpiga mellanskivan, men nu tror jag, och har förhoppningar om, att allt kommer att bli bättre. Roliga låttitlar! Come on Feel the Illinoise! A Short Reprise For Mary Todd Who Went Insane But For Very Good Reasons! They Are Night Zombies They Are Neighbors They Have Come Back From The Dead! Vilken blir nästa delstat? Jag längtar till Hawaii...

Och att man missade den där Active Suspension-grejen på Marie Laveau! David Balula! O.Lamm har jag dock svårt att komma in i (det är nog dock lite av själva grejen), men Domotics första skiva var ju okej och den nya har jag inte hunnit med förutom låten Hugs & Kisses som fångade mig litegrann. Och Majessic Dreams imorgon på Trädgården? Kan kanske vara nåt? Men då ska det nog helst vara bra väder. Har de inte ganska stora likheter med Differnet? Inte mer än naturligt om Differnet får drösvis med epigoner i och för sig... Nya skivan drabbas jag fortfarande av. Känns ibland som när jag upptäckte Joy Divisions Closer första gången. Och varför har jag aldrig riktigt lyssant på Cocteau Twins förut? Skivan Victorialand exempelvis?

Annan gammal pop då? Återfall hos The Clientele sker med mer eller mindre jämna mellanrum. Nu senast första skivan. Vilka näpna, burriga melodier! Dexy's Midnight Runners Don't Stand Me Down också. The Waltz. Oasis. Slide Away. The Go-Betweens. Bachelor Kisses. Stina Nordenstam. Sharon and Hope. Och tanken på att hon finns där, att ta fram om man så skulle vilja. Prefab Sprout. Doo Wop in Harlem. Och Roxy Music. Hela Avalonskivan. En besvärande älskvärd melankoli som sticker som nålar.

Dionne Warwick som sjunger Bacharach/David. De bästa låtarna i en plastask bildar det bästa som finns, vid de tillfällen som är de rätta. Här kanske man kan nämna Roger Nichols & The Small Circles of Friends? Somebody Waiting förslagsvis.

Sen har det varit lite jazz också. Första låten på Coltranes och Don Cherrys skiva The Avantgarde. Ett bra luftintag ett tag. Miles Davis. Someday My Prince Will Come. Sedan lyssnade vi på Django Reinhardt här nån kväll, och någonting med Clifford Brown.

Congotronicsskivan kan jag även spela ibland. Och stampa takten. Den ger mig någonting i stunder. Sen kan jag spela något sådant som !!!s cover på Take Ecstacy With Me. Rätt okej. Och The Juan Macleans nya skiva. My time is running out är ett bra spår, som kan leda in på gamla nittiotalsgrejor. Eller tanken på gammal deep house. Sedan snubblade jag på Songs From Another Room, som av en händelse. Och Aphex Twins första Selected Ambient Works har jag spelat hårt i perioder sista tiden. Där finns det något makalöst vackert och melankoliskt. Ensam kvar efter en stor fest eller någonting som pågår där borta som jag missar. Men här sitter jag med all denna fantastiska musik.

Inga kommentarer: