Finstämt och ödesmättat

Finstämt och ödesmättat... Ja, vad är det för några ord? Speciellt ödesmättat - vad tusan betyder det egentligen? Men när man lyssnar på viss typ av musik (här närmast: Piana, Vashti Bunyan, Ron Isley, Burt Bacharach och Montgolfier Brothers) dyker plötsligt en massa sådana ord upp i huvudet. Antagligen är man recensionsskadad. För mycket tyckande, tänkande och ett nonchalant slängandes med klyschor och klichéer har antagligen gjort att man blivit träffad lite för många gånger (och ont gjorde det). Ord och uttryck som är svåra, för att inte säga omöjliga, att göra sig kvitt ifrån. Vilket inte hindrar att jag måste försöka! Hur? Jag vet inte! Men här försöker jag göra motstånd genom att helt enkelt lite nonchalant sådär bara tycka tillbaka. För att bli kvitt undermåliga recensioner och slentrianmässiga klichéer som äter sig in i ens tankar, kanske det kan hjälpa att liksom trycka tillbaka tankarna genom att kasta tillbaka genom att man skriver ned sina egna tankar och åsikter. De utslitna orden kan då kanske i bästa fall få en ny mening just för mig? Eller något åt det hållet...

Finstämt:

Försiktig musik kanske man i alla fall bör vara försiktig med? Efter att ha knockats av första spåret på Vashti Bunyans comeback-skiva kanske det kan vara dags att prova på första spåret på den gamla, gamla Just another diamond day? Ja! Lika bra eller bättre. Låtar som man vill vara med och vara just försiktig med... Borde i sammanhanget kanske skriva nåt om att jag är tveksam till att Devendra Banhart, Joanna Newson och dom där är det, att de gör mer skada än nytta och att jag inte gillar dem något vidare...

Japanska Piana är jag också försiktig emot. Bara första låten på senaste skivan även där. Känns som om det just nu inte behövs så mycket mer. Something is lost är verkligen något jag funnit! Och när jag lyssnat klart kommer jag att tappa bort det - den väna, snälla, smått barnsliga och drömska (ja, du hör vilka ord va...) rösten kommer jag att förlora i den strida strömmen av takter och toner, inte bara från Japan utan lite var stans ifrån.

Ödesmättat:

Burt Bacharach har kommit med en ny skiva som fått ett väldigt blandat mottagande. Från toppenfantastiskt till dödskalle. Men den har jag inte lyssnat på. Förra året eller så kom Burt också med en skiva han gjort tillsammans med Ron Isley. Isley junger Bacharachs ofta alldeles mest välkända klassiker och jag kan inte bestämma mig för om det är mysigt eller rätt vämjeligt. De gamla rena och klara sextiotalshitsen blir gubbiga (vilket kanske är svårt att komma ifrån i sammanhanget), i vissa fall lite för släpiga, tillkämpade och ansträngda. Ron Isley kanske gillar de här gamla godingarna lite för mycket? Men ibland, om man lyssnar nån låt i taget sådär, faller det då och då verkligen på plats (som när jag t.ex. hörde skivan första gången till frukosten vid femte avenyn i somras).

The Montgolfier Brothers lyssnade jag en del på för några år sedan. Trodde de hade lagt av, men för ett litet tag sedan kom de med den nya singeln Journey's end. Och jag måste säga att den var värd att vänta på! När låten sätter igång tänker jag: ödesmättat! Men när sången kommer in blir klichéerna och de tröttkörda sinnesstämningarna till spännande äventyr. Försiktigt, prövande, nyfiket - och trots att det är slutet på en lång, lång resa så har han redan börjat planera för morgondagen - och inte alls bara bittert och sorgligt. Det känns som om låten går så långsamt för att The Montgolfier Brothers liksom ska hinna pröva sig fram och känna efter var de ska ta vägen just i den stund som låten håller på. Jag vill hemskt gärna följa med när fullängdaren kommer.