Bloggtoppen

Google Reader svämmar över, men hur mycket läser man egentligen? Mycket man bara klickar bort. Men vilka bloggar gillar jag?, vilka läser jag verkligen? Någonting, som nog måste påpekas, tyvärr inte alltid överensstämmer... Ofta är det ju så mycket mer lockande att läsa dåliga grejer, jobbiga texter, att söka sig till fiendeland bara för att få uppröras lite. Bryr mig inte om att nämna vad det kan vara för ställen. Listar här istället tio bloggar jag både läser och gillar. Utan inbördes ordning, bra bloggar just nu, med texter (och annat) jag faktiskt, ofta, är glad över att jag tog mig tid till. Sådant jag kanske till och med minns, som i bästa fall får mig att både inspireras och fundera:

Croydon Municipal. Bob Stanleys blogg. Läs exempelvis den här fina texten om Felt.

Mrs Tsk. Momus hem på nätet efter Click Opera. Fortfarande vassare än de flesta. Här exempelvis.

The Bomb Party. Robert Barry (also known as Monster Bobby). Här intressant om Cage och Stravinsky och "the Long Now".

The Belbury Parish Magazine. Till exempel den här texten om Trunks senaste återutgivning.

A Bit Part In Your Life. Mycket vardagsbetraktelser men här fint om underbara The Blue Nile (och lika fina The Montgolfier Brothers).

Beneath A Steel Sky. Billy Rimgard. Varför inte om Jeff Noon och "Mikrofiktionens korta nedslag i okända världar"?

Bernur. Den lätt maniske bokbloggaren. Här om Borges Alefen.

Maskinskrift. Även han ibland om Borges...

Ny Musik För Hållbar Utveckling. Helt enkelt om just ny musik för hållbar utveckling, här om t.ex. "Uppsala-techno"

Copyriot. Håller stilen. Kanske allra bäst om böcker, bibliotek, bokmarknad. Här exempelvis.

En reflektion av denna genomgång är att det inte precis är gott om dem, bra bloggar som uppdateras någorlunda kontinuerligt. Om musik, konst, litteratur, politik, teknik etc. I alla fall inte i Sverige. Men kanske letar jag bara på fel ställe. Tipsa gärna!

Tillbaka till framtiden

Under julis sista skälvande semesterveckor parallelläste jag böckerna Retromania (Reynolds) och Framtiden (Schüldt, Andersson). En slump kanske? Men om det händer sig så att man läser en nyutkommen bok om framtiden (och samtidens fixering vid framtiden) parallellt med en nyutkommen bok om retro, vintage och historia (och samtidens fixering vid gångna tider) ställs man inför en del frågor: Är det här också två parallella diskurser?, två olika trender och rörelser som båda är förhärskande, samtidigt, men inom olika fält? Eller är analysen i någon av böckerna felaktig? Pratar de förbi varandra? Eller är de ute och cyklar allihopa?

Intressant nog så tycks drivkrafterna bakom de olika böckerna likna varandra en hel del: Båda böckerna tycks skrivna utifrån en brist, eller oförmåga, hos själva författarna. Schüldt, Andersson är kritiska till att vi målar upp en sådan fantastisk bild av framtiden. Reynolds är, tvärtemot, kritisk mot att vi har tappat förmågan att föreställa oss framtiden. I dessa känslor känner de sig båda lite utanför, lite, nästan skyldiga. Reynolds för att han inte riktigt kan acceptera och med glädje hoppa på det postmoderna poptåget. Schüldt och Andersson för att de inte lyckas tro på, och uppskatta, samtiden och samtidens drömmar om den kommande digitala frälsningen. Sen börjar de sina olika undersökningar. På helt olika sätt, helt olika perspektiv och tillvägagångssätt. Reynolds skriver ett djupgående, seriöst, nyfiket, undersökande reportage om samtidens, gårdagens och framtidens popkultur och dess syn på sin egen historia. Med blicken mestadels i backspegeln. Schüldt, Andersson skriver en science fiction-essä från framtiden om vår samtid och vår syn på framtiden (som historien delvis berättas ifrån). Låter det krångligt? Reynolds skriver någonstans om popmusiken som vill vara en tidsmaskin. Schüldt och Andersson citerar Latour och Benjamin: "Vi rusar in i framtiden - men vi blickar bakåt".

Det är förstås svårt att skriva sådana här böcker. Vilket perspektiv man än har är det svårt eller kanske till och med omöjligt att sia om framtiden. Men oavsett hur man blickar, eller åt vilket håll, beskriver de här båda böckerna nog först och främst en känsla av ett nyligen passerat nollnolltal och känslan av att inte riktigt trivas med det. Sedan får man leva med att båda böckerna förenklar, gör folk bara lite mer korkade och stereotypa, att de spetsar till sina argument lite för mycket, så att inte diskussionen liksom ska dö ut för att ingen egentligen tycker att framtiden verkar så där fantastisk. Eller att femtiotalet verkligen - så där rakt av - verkar, helt och fullt, underbart egentligen, om sanningen ska fram. Istället är det väl så att drömmarna om vad som komma skall kanske bara ska tolkas som drömmar, och inget annat. Fantasier möjligen. Och att pophistorien är intressant från vårt perspektiv, just från detta nu, detta år, och att själva avståndet är det som kittlar, inte förbannelsen över att man inte var där, då.

Framtiden inleds med orden: "Länge trodde jag att framtiden var ljus". Nästan som en bekännelse, nu vet jag bättre, nu har jag förstått hur det ligger till. Retromania däremot slutar i förtröstan inför det som komma skall, trots alla otaliga exempel på hur all popkultur bara parasiterar på sin egen histora: "I still believe the future is out there". Reynolds står emot, han vet bättre, han har varit med förr och kan aldrig glömma den där kicken, den där oslagbara känslan av att få uppleva den verkliga kraften i popmusiken för allra första gången. Men då tittar han också, till stor del, efter framtiden i backspegeln. Att som Schüldt, Andersson se på vår samtid från en tänkt framtid är kanske mer innovativt, de tittar ändock, även de, i backspegeln.

XXI

Några semestersysslor:

The Killing


Tour de France


Hans Wigert, Thielska galleriet


Daniel Knorr, Färgfabriken


Moderna museet


Häringe slott


Avlyssningen


Framtiden


Retromania


The Advisory Circle


Ghost Box Study Series

XVIII

Sommarläsning, juni




Har semester och har varit på landet - vilket här definieras av en landsända i Sverige där mobilt internet är så svajigt att det i stort sett kan beskrivas som icke-fungerande. Vad som då brukar hända är förstås att man läser böcker, gärna gamla eller halvgamla böcker som man hittar liggandes i nån dammig bokhylla. Den här sommaren blev en av dem Melvilles Moby Dick. Utan mobiltäckning är det också förstås lättare att försjunka i gamla, tjocka böcker. Och Melville gav mersmak! (Billy Budd måste snart läsas.) Trots sitt omfång! - den känsla av utkast och dokument som finns över Moby Dick tilltalar mig mycket. Även den pendel mellan essäistiska partier (fantastiskt om till exempel vithet (och valar, valar, valar)) och mer traditionell romankonst som hela Moby Dick rör sig mellan är också mycket intressant. Och så havet förstås; pirater, känslan av världen som upptäckt, farorna, de sju haven...

Läsning jag funderar på under juli är Bolanos De vilda detektiverna, som jag redan rusat halvvägs igenom. Kombon Retromania och Framtiden (av Reynolds respektive Schüldt /Andersson), två böcker vars titlar och teman gissningsvis går att dra paralleller och streck emellan. Är det digitaliseringen som är den stora tjuven? Är det digitaliseringen som fått retrorörelsen att köra över den framåtgående? Etc... Återkommer till dem bägge två. Sen suger jag fortfarande på den karamell som är Knausgårds kamp del två. Snart så!

XVII

Känns lite ovant att läsa en roman som Spådom. Kommer att tänka på hur man skrev romaner på åttiotalet. Eller kanske hur Stig Larsson skrev romaner på åttiotalet. I jämförelse med något sånt som Knausgård (eller, säg, Larssons prosa från nittiotalet) känns det så icke-postmodernt. Ingen lek med identiteter, självbiografi och berättarjag. Inga utvikningar i långa essäistiska, avvikande partier. Klart och rent och - lite tråkigt? Men bra. Har dock bara kommit halvvägs. Hittar inte riktigt entusiasmen, och har möjligen lite dåligt samvete för det.



Har ännu inte hunnit lyssna så mycket som jag önskar (kanske en baksida (eller i längden en fördel?) med att bara ha skivan på vinyl) - men älskar den bara mer och mer för varje lyssning. Förra Testbild!-skivan - tillsammans med Louis Philippe - under namnet The Ocean Tango var fullkomligt underbar och i slutändan kanske till och med förra årets allra mest briljanta. Barrikad är mörkare, inte lika poppig - mystiken tätnar - men på sina håll (som jag upptäckt) nästan lika genialt underbar. Ska skriva nåt mer om Testbild! och Barrikad (eller tänker just nu att jag skulle vilja göra det).



Satt igår på balkongen och lyssnade igenom hela videon Apple Special Event från 6 juni. Varför i helsike då kan man lätt fråga sig, men kan inte låta bli att fascineras lite. Oavsett om man förhåller sig starkt kritisk eller om man är en riktig äppelman så säger en sådan här grej en del om världen idag, vart vi är på väg, vad presentatörerna (i valet av kläder, med sina gester) vill säga oss, vill sälja oss.... Med iCloud kommer sedan en del förstås att ha alla sina böcker och all sin musik i "molnet" och aldrig behöva bekymra sig över vattenskador, bränder och inbrott. Möjligen en rätt banal iakttagelse, hursomhelst hisnande.

XIV

Ok, sen sist, några länkar vidare:

Facebook:

Jag bor på Hägerstensvägen...

En bok om mina rötter

Svenska kulter

Häpna!

KulturhusTaket i sommar

Dyrare SL-kort - Nej tack

Danielsun - drift

Delicious:

MARSEN JULES – NOSTALGIA

Sällsamt fängslande om ledan

Radioessä: Niklas Söderberg om framtidsskildringar som politiska idéromaner

CHIP-E ( If You Only Knew )

Joe Smooth feat. Mikkhiel - I'll Be There (Percahouse Apella) 1988

Twitter:

har aldrig riktigt förstått grejen med P.Smith - Kronoskvartetten däremot! http://bit.ly/jvBpJF

älskade verkligen Floodplain - men oj vad mkt jag har kvar att upptäcka... http://bit.ly/lay8nO #kronosquartet

ok ikväll ska det snackas skräck,Lovecraft och svenska kulter på @Medisbibblan Kom förbi vet ja! http://biblioteket.se/default.asp?id=208265

Kan bara hålla med... RT @kristofer_a Exakt alla borde läsa @jangradvall s recension av Ison & Fille. http://bit.ly/jAJcFc

RT @aliesbati Föregångslandet Sverige: Välfungerande kommunala skolor läggs ned t förmån för vinstdrivande privata m högre prestige. http://bit.ly/lwxxJM

RT @Diktbiblioteket Sedan din blick föll in i min själ, vänder sig mitt liv http://bit.ly/iEJPTs

1) OEI poetry area: extension # 16 http://bit.ly/igZMIJ Caroline Bergvall, Charles Bernstein, Christian Bök på Weld 18.30 fri entré

2) Den där gamle föredettingen P.Auster på Kulturhuset http://bit.ly/iebIJ7 Har han skrivit nåt bra sen Orakelnatten? Ok hade vart kul

3)Kanske kvällens höjdpunkt på bästa poesibazaren på Stadsbiblioteket: Magnus Dahlström,Aase Berg,Jan Henrik Swahn m.fl http://bit.ly/jjfuJJ

4) @Medisbibblan är ej sämre m. två grejer: Arkan Asaad på PUNKT http://bit.ly/jXVOOu & En bok om mina rötter på plan 1 http://bit.ly/m6Kbch

Vafan! RT @victoriagreve @JohanKellman: Trots enorma överskott höjer SL månadsavgiften med 100 kronor från 1 september. http://bit.ly/iBYiuo

RT @jonnasima Sanslöst. Istället för att höja skatten med, 10 öre? RT @AdamBergsveen M höjer priset för SL-kortet med 100 kr. http://bit.ly/mAyGpv

RT @aliesbati Träffsäker klasspolitik i Stockholm. Sänkta skatter finansieras med höjda kostnader för kollektivtrafik och sjukvård: http://bit.ly/kkEAcs

RT @danielswedin Glöm inte att SL:s biljetter är dyrast i världen. http://j.mp/edVLtt

RT @ABLitteratur Poesin var viktigare än twitter för revolutionerna i mellanöstern. http://bit.ly/lbCmCu

Torsten Ekbom,värd alla priser han kan få.. RT @kulturnytt Noterar: Akademien delar ut både essä- och bibliotekariepris http://bit.ly/jqtzOs

http://garfieldminusgarfield.net/post/5363936959/try-the-book

VIII

Livet har snurrat på lite fortare än vanligt. Har ändå hunnit med att fundera rätt mycket på olika ljudlandskap:

Uppmärksammat Internationella kvinnodagen med två författarsamtal:

Haft fullt upp med att planera litterära arrangemang tillsammans med Aqlaktuq:

Funderat över Wikipediaböcker, e-böcker och Kristofer Flensmarcks Navigation. Allt hänger ihop.

Sedan har jag skaffat ny utsikt!:

Lyssnar också en hel del på den här:

Trivs, längtar, spännande, konstigt, läskigt, fantastiskt

Årssammanuppfattning

Årssammanfattningar är en epidemi, svår att bli av med när man väl drabbats... En farsot som spridit sig som en löpeld ändå sedan bredbandets intrång i våra hem, någon gång i slutet av förra sekelskiftet. Om man är någorlunda till åren kommen minns man också tiden innan detta, för min del tidigt nittiotal; Man lusläste årsbästalistorna i NME, Pop och SA, funderade på vilka som var ens egna favoriter, vilka hade man själv placerat där i tätklungan om man hade fått vara med och tycka. När nät och bloggar och allehanda sociala och osociala medier sedan öppnade pandoras ask forsade förstås alla de där ensamma tyckarna fram ur sina hålor - nu ska minsann världen få veta vad vi tycker!

Det finns förstås många anledningar till att man vill lista vilka som var årets bästa skivor (eller böcker eller filmer eller låtar eller..). En sund anledning är väl att man vill dela med sig till världen av det man tyckte om under det gångna året - man vill sprida sin gospel helt enkelt. Är man intresserad av musik kan det ju också vara givande att fundera lite över vilka skivor man verkligen gillade och varför. Var ledde mig mitt intresse egentligen? Varför lyssnade jag just detta år så mycket på Flying Lotus Cosmogramma? Vad var det som attraherade mig så i det schizofrena, det både dröm- och mardrömslika, den kosmiskt uppdaterade Sun Ra- och Alice Coltrane-stämningen, den filmiska, fantasieggande resan i ett Bladerunnerskimrande Los Angeles... Ja, antagligen, just någonting sådant. Och så vidare...

Det är också någonting i det här själva avvägandet och väljandet som kan vara intressant. Hur många riktigt bra skivor kom det egentligen under det gångna året? På den frågan kan man i huvudsak, tror jag, svara på två sätt. Ingen kan lyssna på alla skivor. Ingen kan ha en total överblick. Ingen människa kan vara passionerat intresserad av alla typer av musik. Självfallet är det så. Så antagligen kom det massor, massor av skivor under 2010 som verkligen, verkligen är bra skivor. För någon någonstans, idag eller om hundra år. Men hur många skivor fanns det egentligen som verkligen knockade just mig? Skivor som man känner både är bra i ett slags större perspektiv och skivor som verkligen träffade mig mitt i planeten, rakt i hjärtat. Ofta tycks det röra sig om en fyra, fem stycken under ett år, sällan mer än så. I år: Steve Reich, The Ocean Tango, The Radio Dept. och Flying Lotus. Övriga sex skivor på min lista gillar jag förstås jättemycket allihopa, men inte lika mycket, inte med samma passion och övertygelse om att de kommer att överleva, att jag kommer att fortsätta att lyssna.

När det gäller boklistan känns det intressant nog ungefär på samma sätt: Min kamp, Livdikt, Gamla mästare och Händelser ur den omedelbara verkligheten var böcker som golvade mig, som jag kände berörde mig på ett rent personligt plan samtidigt som jag verkligen, verkligen uppfattar det som intressant, viktig och, ja, stor litteratur helt enkelt. I det sammanhanget kan det också vara värt att notera att både Bernhards och Blechers böcker förstås är gamla böcker, men nya i och med att de givits ut i svensk översättning för första gången just i år.

Sedan är ju förstås det mesta man läser och lyssnar på varje år gamla grejer, ett ständigt sorl från arkiv och bibliotek. Toner och texter som fortsätter att visa upp sig, på nytt eller för första gången - man fångar dem i flykten, tar hand om dem ett tag, för att sedan kanske aldrig mer höra av dem. På något sätt finns de ändå alltid med oss.

Avskärmad

Mer och mer tid framför en datorskärm, eller i alla fall mer och mer tid uppkopplad - och till slut kanske vi måste börja fråga oss vad som är viktigast, vad är det vi prioriterar: livet framför skärm eller livet? Vad är viktigast: att uppleva något eller att uppleva något för att kunna twittra eller blogga om att vi upplevt något?

I förrgår fyllde Momus inte bara femtio utan i förrgår valde han också att sluta uppdatera sin blogg Click Opera (bloggarnas blogg!): "Not because anything went wrong or it got unpleasant. Quite the reverse, in fact. Click Opera was just too damned good: too compelling, too time-consuming, too satisfying. It took over my life. It became my job, the main topic of my conversation". Nu vill han istället fokusera på att skriva böcker, föreläsa, spela in skivor - kanske promenera runt jorden?, illustrerat med den här talande teckningen:



Kanske också som en fråga till sig själv: kommer det inte helt enkelt att bli rätt svårt att bara sluta upp med något som har blivit en så pass stor del av ens liv? Kommer det att fungera att börja tänka som förr igen?

Den ständige sekreteraren Peter Englund har i och för sig rätt nyligen startat upp en blogg men lovar trots det, helt frankt, att sluta surfa. Det är hans nyårslöfte och han säger till och med att han satt upp en stor lapp på sin dator med förmaningen.

Möjligen har vi kommit till en sådan kritisk punkt (en postdigital brytpunkt?) där intelligenta män som Momus och Englund måste basunera ut och göra ganska stor sak av att de nu, på ett eller annat sätt, ska använda nätet mindre. Det går liksom inte att bara dra ned lite på användandet, det är nästan så att en markering måste till. Både Momus och Englund noterar också hur användandet av nätet börjar ta sig in och påverka tänkandet och kreativiteten på ett lite oroväckande sätt. För Momus har bloggandet i mångt och mycket tagit över hans liv och även om han så skulle spatsera jorden runt skulle han mest tänka på det hela som ett blogginlägg. Englund noterar mer, förutom att det stjäl för mycket tid, hur han uppfattar att själva läsandet har tagit skada av det för myckna surfandet: "Än allvarligare är att jag också lagt märke till en oroande förändring hos mig efter perioder av utdraget surfande, en förändring som bland annat visar sig i en minskad uthållighet vad gäller en viss typ av långa, snåriga texter. Alltmer orolig i min kropp, och alltmer rastlös i min tanke är det som om någon del av mig vill vidare, vidare."

Rasmus Fleischer talar om att det finns en viktig poäng i att upprätthålla en åtskillnad mellan bloggen som flöde och boken som stopp; Det där stoppet kanske också blir allt attraktivare i och med att tiden vi spenderar uppkopplade, vid skärm, ökar.

Statussamhället

"Vårt skrivredskap tar del i utformningen av våra tanker", är något som Nietzsche ska ha formulerat efter att ha använt sig av en skrivmaskin för första gången. Vad skulle filosofen ha sagt om datorn, internet, bloggar och twitter? Antagligen något liknande; Självklart är det så att de redskap vi använder för att inte bara skriva med, utan de vi också publicerar och kommunicerar med, påverkar våra tankar, utformningen av våra tankar, formuleringarna av våra tankar. Frågorna som det är värt att gräva lite i är väl istället: hur?, på vilket sätt?, varför? och så vidare...

När författaren Fey Weldon besökte Medborgarplatsens bibliotek förra året menade hon lite drastiskt att inte bara hon skrev sämre böcker nu när hon använder dator i jämförelse med när hon skrev på maskin, utan att hela världslitteraturen har blivit sämre sedan författare och förläggare börjat använda sig av datorer. Huvudargumentet för detta var att tidigare var man tvungen att tänka till innan man skrev eftersom det var besvärligt att ändra i efterhand. Numera kan man förstås bluddra på hur mycket som helst och sedan ändra och sudda och flytta om efteråt. Man kan lätt få för sig att litteraturen - trots den ständiga tillgången till delete-knapp - hela tiden begåvas med en allt större mängd tjocka tegelstenar till böcker, ofta med allt mer dökött. Här kan man också se en parallell till den ständigt ökade bokutgivningen. När professor Johan Svedjedal föreläste på seminarieserien Textflöden på Kungliga biblioteket hävdade han också bestämt att informationstekniken leder till fler och inte färre tryckta böcker; Det har helt enkelt blivit lättare och billigare att trycka upp text. På det hela taget både fler och tjockare böcker alltså...

Men nu var det ju ett tag sedan tryckta medier var det enda stället där text och litteratur publicerades. I och med Internet så har förstås möjligheten att publicera text utvidgats. Idag kan man publicera text gratis, när man vill och, på många sätt, nästan hur man vill; Bokförlag och tryckerier går bra att hoppa över. Man behöver inte tänka sig en bok eller en tidning som stället för publicering, man behöver inte nöja sig med sin dagbok... vill man publicera sig i skrift kan man göra det bums med detsamma, på en blogg eller liknande. Detta förändrar förstås också hur vi sen formulerar tanken; Bloggar rör sig också ofta i ett intressant fält någonstans mittemellan just dagboken och tidningsartikeln eller krönikan och kåseriet. Till skillnad från den traditionella dagboken måste bloggaren hela tiden tänka sig en direkt läsare på ett annat sätt. Till skillnad från tidningsjournalisten har bloggaren ingen redaktör, ingen deadline, inget begränsat spaltutrymme. Den hela tiden möjliga publiceringen (när som helst!, vad som helst!) har stor möjlighet att ta sig in bloggarens liv, förändra både rörelsemönster och tankesätt. Mikael Persbrandts fru Sanna Lundell, som driver en blogg med en daglig läsarkrets på 50000 personer, berättar att hon ibland ägnar sig åt vissa aktiviteter till stor del bara för att kunna skriva om dem, vilket väl egentligen inte är konstigt, så bör man väl kanske till och med göra om man skriver och publicerar texter. Men om vi alla på något vis numera är skribenter, på twitter, facebook och bloggar, är vi då inte alla, mer eller mindre, påverkade av att vi publicerar saker? Förändras folks rörelsemönster och agerande i stort på grund av statusuppdateringar och blogginlägg? Det är väl trots allt mycket som helt enkelt tyder på det; Om man har en blogg är det nog lätt så att man börjar - ibland, till viss del kanske - tänka i blogginlägg. Hur man sen gör detta är förstås beroende på vilken typ av blogg man har, vilka sorts läsare man har; Men det är nog helt enkelt lätt hänt att både tankar och händelser till och från formar sig som blogginlägg: hur skulle jag kunna skriva om det här?, hur skulle jag kunna fånga detta?

Ytterligare ett steg på väg mot statussamhället - (och då alltså inte status som hos Marie Söderqvist Tralau där status är vägen till lycka, inte heller status som hos Alain de Botton där det är en stressfaktor - även om statusuppdateringarna säkerligen också kan generera både lycka och stress) - togs också förstås när facebook och twitter blev riktigt populära tjänster för, vad var det nu?, något eller några år sedan? Nya format för snabbare och kortare uppdateringar och publiceringar för en ofta lite tydligare läsekrets än bloggvärldens. Har man ett twitterkonto man använder och hyfsat många "followers" så blir det förstås lätt att tänka i just händelser och tankar som "tweets" eller statusuppdateringar. Uppdateringarna kan ibland till och med bli ett sätt att fånga nuet, kanske till och med, om man spetsar till det lite: det som visar att något faktiskt har hänt.



Ännu en dimension infaller sedan förstås om man har tillgång till en iPhone eller liknande, där man kan surfa överallt, twittra och publicera sina texter var som helst och när som helst. Själv har jag ett twitter-konto men ingen iPhone, vilket för tillfället mest känns skönt; Twittrande och liknande är begränsat till de timmar jag sitter framför datorn. Men självfallet, vilket också är en del av själva poängen: en bild, en tanke, en händelse värd att fånga dyker upp, man befinner sig på stan, på landet, på promenad eller liknande och ingen möjlighet för publicering existerar; Tweeten försvinner, som tanken, sakta i vinden... eller får istället bli en notering i en anteckningsbok, vilket i sin tur ger möjlighet till eftertanke, redigering och allt som oftast - refusering; några timmar senare var det ingenting jag egentligen tyckte hade så stort värde, ingenting som egentligen var värt att varken skriva hem om, eller twittra om.

Skrivredskapen tar del i utformningen av våra tankar, publiceringsredskapen och distributionsformerna likaså. Hur vi tänker, agerar och förhåller oss till alla upptänkliga sätt att skriva och publicera kan på många sätt helt enkelt förändra oss. Någonstans har vi förstås förhoppningsvis också ett val - blogg eller inte, twitter eller ej, iphone eller inte... Här gäller det väl dock att akta sig - är det inte egentligen väldigt suspekt med folk som inte har en mobiltelefon (eller som inte svarar eller relativt snabbt ringer tillbaka)? Har det inte egentligen faktiskt blivit rätt klurigt att inte använda sig av facebook? Snart har alla mobiltelefoner begåvats med Internetuppkoppling och snart kommer antagligen möjligheten att inte vara tillgänglig inte längre att vara tillgänglig.

Den enskildes blogg

Några av året bästa böcker har bestått av texter som skulle kunna klassificeras som essäer (eller Hc.04 för bibliotekarier): Engdahls Ärret efter drömmen, Malmbergs M, även Sebalds Svindel. Känslor och Erik Bergqvist vackra Försvinnanden. För just mig också klassiker som Barthes Mytologier och Teckenriket. Eller nobelpristagarna Pamuks och Herta Müllers Istanbul respektive Kungen bugar och dödar. I och med Aase Bergs snart anländande Uggla tillkommer ytterligare en.

Ända sedan jag gick ner mig i Stig Larssons sista böcker för första gången, eller när Sebalds Saturnus ringar kom på svenska (eller varför inte när jag läste Kyrklunds Om godheten för första gången för en tio år sedan) har jag haft på känn att där någonstans finns det något som den mer traditionella romanen verkligen inte rår på, inte på samma sätt.

Sedan kan förstås en essä precis som en roman se ut lite hur som helst. Engdahls och än mer Malmbergs texter verkar ofta som understreckare eller kulturartiklar som verkligen får bre ut sig, både idé- och formmässigt. Stig Larsson, Sebald eller Kyrklund är prosa eller skönlitteratur som ofta, i mer eller mindre hög grad, antar eller snuddar vid essäformen. En variant jag verkligen gillar är den jag tycker Erik Bergqvist och även Herta Müller visar upp: en essä som ofta lätt omärkligt blir prosa och novellkonst; en smidighet och en lätthet som många baktunga romaner och mer ordinära noveller ofta kan lida brist på; Det finns något verkligt avspänt i essäformen, någonting som också tycks ha förmågan att öppna upp text och tanke på ett sätt som många av dagens romaner inte lyckas med.

I förra veckans Boklördag sa Aase Berg också att hon verkligen tror på essän, mer nu än för några år sedan, och att den även har fått en skjuts av nätet och bloggarna: "En essä är ju skissartad och spontan. Man behöver inte ha belägg för allt, utan kan följa fantasier och grumliga känslor som man vill. Då får man veta vad som rör sig i människor. Och det är ju de underströmmarna som styr världen."

Bloggpostningar som små essäer är också något jag faktiskt tror på mer idag än för några år sedan. Anledningarna till det kan vara många men sådant som Facebook och Twitter tror jag kan ha bidragit. Minns någon hur bloggarna till stor del såg ut för en fem år sedan; I mångt och mycket ofta som Twitter och Facebook ser ut idag; snabba korta postningar och uppdateringar som ofta svarade på frågorna: "What's On Your Mind?" och "What are you doing?". Många som bloggade för fem år sedan har nog idag också ofta gått över till enbart, eller nästan enbart, just Twitter och Facebook. Vill man bara pusha för en låt, jubla eller hata funkar statusrader bra, Vill man fundera, ifrågasätta eller pröva en tanke fungerar nog en blogg bättre.

"Den "prövning" av ämnet som formen innebär, äger rum i skrivakten.", skriver Engdahl i Den enskildes form som handlar om just essän, och fortsätter: "För sin granskning av vetandets termer tar essän i anspråk en intelligens som är mera än rent kognitiv: stilens obarmhärtiga öga." Sen lär vi nog få vänta på bloggosfärens motsvarighet till ovan nämnda författare. "Ändå finns poänger i att upprätthålla en åtskillnad mellan bloggen som flöde och boken som stopp. Bloggar bör länka maximalt, men böcker blir sällan mer attraktiva bara för att man försökt trycka in så kallad interaktivitet mellan pärmarna. Boken bör förhålla sig till nätet som ett urval ur ett överflöd.", skriver Rasmus Fleischer i sitt postdigitala manifest, vilket kanske också kan vara en anledning till att de där, som man tycker, riktigt stora texterna inte nått fram till (eller nått fram ur?) bloggvärlden. Kanske finns där också en parallell till varför den mesta litteraturen så att säga inte gjort tvärtom, gått åt andra hållet, och i högre grad hamnat på nätet, publicerats på nätet, lästs på nätet.

Efter arbetsschema - Yarden

Läser Yarden av Kristian Lundberg. Glasklart, lätt, självklart språk. En text man längtar efter att lägga sig i soffan med, sjunka ner i, nästan på något sätt renas; Allt brus man utsätts för - en dag i centrala Stockholm, på tunnelbanan, sen på jobbet: ytterligare människor, fina människor - ändå ett brus. Sen framför datorn förstås: ännu mera brus. Informationsbrus? Och då inte bruset som ett hela tiden dåligt eller jobbigt brus, mera bara så att man ofta längtar efter en paus. En paus jag ofta hittar i böckerna. "Alla böcker är postdigitala" skriver Rasmus Fleischer i sitt manifest. "Boken bör förhålla sig till nätet som ett urval ur ett överflöd." Det tycks mig: ju mer man befinner sig framför datorn - desto större behov av böcker. Kanske en lite väl enkel tes, men det är ofta så det känns. I pappersboken i soffan finns det ingenstans att vara förutom just i själva boken. Inga länkar, inga andra sidor än just dessa sidor som författaren har valt ut, skrivit och presenterat på just detta sätt. Och är det nu en bra författare, en bra bok, vill man förstås gärna stanna där ett tag.

Har länge längtat efter nästa del i Lundbergs romanprojekt om Malmö-polisen Nils Forsberg. En femte del har länge varit utlovad men istället släpper nu Lundberg berättelsen Yarden på sitt gamla förlag Symposion. Och kanske är inte skillnaden så stor? (Skillnaden är förresten inte så stor mellan egentligen några av Lundbergs böcker.) De handlar förstås om Malmö även här, tidiga morgnar, trötthet - hur staden tar liv och liksom äter sig in i kroppen. Rätt många av Lundbergs diktsamlingar rör mig inte speciellt mycket. Där kan till och med den här tanken om att skillnaderna är små mellan författarens olika böcker också skapa en trötthet: man saknar något nytt, någonting man inte tycker sig ha läst på ett liknande sätt förut. Hans bästa böcker tycker jag också är de där böckerna om Nils Forsberg. Där blandas den lyriska formen med intressanta karaktärer och knivskarp realism för att tillsammans nå fram på ett nytt sätt.

Efter att nu här under tidiga kvällen ha läst första delen av Yarden känns det på ett liknande sätt. Yarden framträder som en självbiografisk berättelse; den handlar uppenbart om författaren själv (skriver jag utan att veta eller egentligen bry mig i om allt bara är uppdiktat trots att författaren inleder med att säga "allt jag berättar är sant"). Bokens huvudperson jobbar i alla fall med att på olika sätt ta hand om nyskeppade bilar i Malmös hamn. Skotta framför dem, tvätta dem i nollgradig kyla etc. Boken handlar också mindre om Gud än många av hans tidigare böcker - och istället mer om klasskampen. Mindre religion kanske - mer politik. Klasskampen som numera förs uppifrån och inte nedifrån; De där uppe för hela tiden fram sina positioner, avståndet blir hela tiden större. Och klassresan där möjligen en på tusen klarar sig igenom och i och med det döms till att aldrig känna sig hemma. Varför drömmer man ändå om klassresan?, varför försöker man ändå genomföra den?: för att alternativet förstås är ännu värre. Författaren undrar också om det inte är lätt att dra ett löjes skimmer över sig när man som medelålders centrallyriker börjar tala om ett så diffust begrepp som klasskamp. Men: "Det är inte längre en abstrakt mening, en formel utan innehåll, det är en dynamisk process som redan pågår - och där vi står som ständiga förlorare. Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger. Vi lägger ner våra vapen." Kristian Lundberg och Johan Jönson är två mycket väsensskilda författare men i deras skildringar av dagens klassamhälle framstår de ofta som bröder.

Men man ska nog verkligen vara på rätt humör när man läser Lundberg. Hans ibland väl högstämda tonläge är det inte alltid man orkar med. Men Jönson kommer väl snart med en ny bok? Hörde honom för några veckor sedan (på Rumänska kulturinstitutet) läsa ur Efter arbetsschema. Nästan ännu bättre än vad jag minns. Bläddrar lite på måfå:

25 september 2006, en dryg vecka efter de borgerligas valseger. Förnyade, intensifierade och utvidgade hot, diffust och omfattande, som sol, dis, grått regnande, horisontellt rörliga kontaminationer, utgår från regeringen, från kontinuiteten, från de reformer som nu ska komma. Det är omöjligt att ta fel på. Nu ska den svenska arbetarklassen ner på knä. Det är ett ideologiskt och oresonligt begär. En medial perfomativitet framställer en imaginär massa av moraliskt deformerade spöken som med hjälp av symboliska reformer ska besvärjas, utplånas och i samma magisk-liberalistiska formel återuppstå som det egna livets befriade entreprenörer, med hobbeska libidon och förenklade f-skattsedlar. Borgerligheten hatar verkligen.

Varifrån kommer musiken?

Har lyssnat väldigt mycket på Glenn Gould på sista tiden, framförallt när han spelar Bach. Varför det? Och, närmast direkt, när en sådan fråga föresvävar en: går det överhuvudtaget att veta, ens ha någon liten aning om någonting sådant? Ja, ja självklart tycker man att det är vackert. Ja, ja: självfallet är det stor musik; Man tror att det är någonting som någonstans ändå – bortom annat skval – ska ge en… ja vadå? Först hade jag tänkt skriva ”minnesvärd upplevelse” eller någonting sådant, men inte tusan är det väl det som avgör vilken skiva jag stoppar i CD-spelaren? (Ja, trots att jag alldeles nyss läste ut Det postdigitala manifestet, så spelar jag fortfarande mycket CD-skivor; Vill lyssna i högtalare; Får nog av hörlurar när jag är utanför hemmet, när jag använder iPodden. Och sen: - tror det var Kjell Häglund som twittrade något om att det skulle vara löjligt att lyssna på Bach i mp3-format, vilket jag i och för sig själv brukar göra titt som tätt, och uppskatta…)

Eller som Bergman sa i sitt sommarprogram - bara nåt år innan han gick bort – när han ställde frågan så där rakt ut till hela radiolyssnande svenska folket: ”Varifrån kommer musiken?” Ja, just det… - ibland kommer den från skivbutiken, ibland från biblioteket, ibland från fildelningsnätverk, ibland från radion etc.; Innan den på något sätt sedan strömmar ut ur högtalare eller hörlurar. Till viss del avgör förstås sådana lite mer handfast materialistiska variabler vilka toner som kommer att spelas i mitt hem, men även om man bortser från en stor del av all sådan "kringutrustning" skulle jag antagligen lyssna på Bach ändå. Man får allt skala bort väldigt mycket för att kunna tänka sig en värld där jag inte skulle eller inte heller kunde lyssna på någonting av Bach. En annan artist eller en annan kompositör: förstås andra förutsättningar…

Sedan finns det givetvis massor av musik jag aldrig skulle ha fått höra om inte Internet funnits. Det motsatta är det rätt sällan det pratas om: ”det finns givetvis massor av musik jag aldrig får höra eftersom Internet finns”. När man väljer en låt väljer man förstås bort en annan. När man lyssnar på en låt finns det förstås – inte oändligt va?, men närmast – hela tiden en låt till (sen en till, ytterligare en, ytterligare…) vi inte lyssnar på. (Vet inte om det riktigt var en av de viktiga frågorna i Fleischers manifest, men den berördes i alla fall.)

Kommer att tänka på ett blogginlägg jag själv skrev som handlade om att rynka på näsan. När jag letar fram det ser jag nu att det skrevs den 23 augusti 2005. Citerar mig själv:

När det mesta finns att tillgå både enklare och billigare än det gjorde tidigare kan man ju helt enkelt testa det mesta. Till en början behöver man inte vara så noga med kvalitén utan man kan lyssna och prova och sedan slutgiltigt förvirra sig ner i sådant som kanske är kul en kort stund… - men är det bra?

Första delen av nittiotalet var man tvungen att rynka på näsan på ett annat sätt än idag. I alla fall var jag tvingad! Med endast ett litet, litet studielån att köpa skivor för var det nödvändigt att välja och att välja länge, länge.

Vad som sedan i slutänden blev bäst vet jag inte. Det kanske blev lika bra fast på olika sätt? Båda sakerna hade, och har, säkert sin fördel. På nittiotalet: lite mindre skivor, lite tråkigare kanske, lite säkrare kort, skivor man lyssnade på om och om igen. Nu: hur mycket musik som helst, en lyssning här och en lyssning där, rastlöst, zappande som bland en massa tv-kanaler och man utsätter sig i slutändan – tror jag - både för mer bra musik och för mer dålig musik idag. Vilket kanske skapar en rätt likartad kvalitétssumma när det kommer till den slutgiltiga sammanräkningen?

En bra mellanväg är nog att försöka hitta just en mellanväg. Om man lyckas blanda dagens överflöd med det tidiga nittiotalets tjatiga, envisa och noggranna urval kanske man är en bit på (mellan)vägen. Ibland lyckas man och ibland känner man att man nog borde ha rynkat på näsan lite oftare.

Året 2005 använder också Fleischer som en tänkt brytpunkt. (Eftersom det är lättare att leta i en nätversion så letar jag i och citerar ur den wiki-version som någon lagt ut på nätet.)

att när- och varsomhelst med bara några klick kunna lyssna på vadsomhelst som någonsin blivit inspelat och utgivet. Digitaliseringen har i denna andra bemärkelse verkligen inneburit ett paradigmskifte för vårt vardagliga umgänge med musik. Envar får självbestämma sin symboliska vändpunkt. Låt oss preliminärt anta att någonting skedde under 00-talets mitt, omkring år 2005.

Fem år sedan alltså. Och fem år sedan (precis fem år sedan på tisdag! ser jag när jag tittar efter) jag här publicerade ett första, mycket trevande, inlägg. Kan vara en slump men skulle också kunna hänga ihop på mer än ett sätt. Får nog allt försöka fortsätta att nysta i det.

Kvitter

Jag:

1. Packar mina väskor, dricker kaffe, stryker, tvättarless than 5 seconds ago from web

2. Eftermiddagsmusik: Townes Van Zandt, Nine Horses och Prefab Sprout1:32 PM Jun 14th from web

3. Förmiddagsmusik: Saturday=Youth, Hounds of Love och Trans-Europe Express och jag känner att det finns ett samband där nånstans...12:32 PM Jun 14th from web

4. Men ser i alla fall fram emot Modernistas Inger Christensen-utgivning1:34 PM Jun 13th from web

5. Katalogen med höstens böcker är tjockare än nånsin, mer full av "kändisböcker" än nånsin och nånstans har det gått fel12:12 PM Jun 13th from web

6. är inte så avundsjuk på de som klafsade runt till Neil Young igår vilket känns skönt12:09 PM Jun 13th from web

7. Bara en och en halv dag kvar till semestern och det kliar i kroppen av nån anledning, möjligen resfeber12:08 PM Jun 13th from web

8. Ledig tidig grå morgon, nybryggt kaffe, morgonnyheter och stillsam musik6:44 AM Jun 11th from web

9. @TattiPersson ja ska man orka lyssna igenom Youngboxen?, men tipsa gärna om höjdpunkter! Mascis på skateboard: http://tinyurl.com/mobtpd4:26 PM Jun 9th from web in reply to TattiPersson

10. American Stars'n Bars är förutom Lika A Hurricane en lite bortglömd NeilYoung-skiva men ack så fin (Will To Love!) http://tinyurl.com/kmxh7w11:56 AM Jun 9th from web

11. Regnig förmiddag och lite gammal Dinosaur jr (hur låter nya Farm?) och sedan Bell Orchestre som gjort en av året skivor (även förra håller!)11:14 AM Jun 9th from web

12. Theres a way I feel right now wish youd help me, dont know how were all nuts so who helps who some help when no ones got a clue baby9:44 AM Jun 9th from web

13. Morgonmusik: Amadou & Mariam och Final Fantasy. Valresultatet: ska man glädjas? I alla fall pusta lite över att SD inte fick nåt mandat.11:45 AM Jun 8th from web

14. Bokläsarlördag!1:27 PM Jun 6th from web

15. Rymden i en låda och en massa röster i en låda1:37 PM Jun 5th from web

16. Processen är även en roman av Franz Kafka1:32 PM Jun 5th from web

17. Har aldrig riktigt förstått mig på Nick Lowe förut men när jag nu lyssnar kan jag inte göra annat än älska... (är det här gubbsommaren?)2:54 PM Jun 4th from web

18. Favoritlåtarna just idag heter Daniel och David4:24 PM Jun 3rd from web

19. Apropå semester! Kraftig explosion i Istanbul Flera personer har skadats. Skrämselhicka! Som tur var inget terrordåd verkar det, gasläcka...12:11 PM Jun 3rd from web

20. se semestern börja närma sig i horisonten och plötsligt blir det svårt att uppbåda entusiasm för annat, typ, jobbet12:01 PM Jun 3rd from web


Andra:

1. INETMEDIABBC - dot.life: Piracy: Did someone blink? #svpt: http://is.gd/12sPDless than a minute ago from twhirl

2. BiblioteksbilaganBibliotekBBC - BBC Internet Blog: Interesting Stuff: Save Our Sounds: http://is.gd/12sJW3 minutes ago from twhirl

3. Elias HEliasHillPackar mina väskor, dricker kaffe, stryker, tvättar4 minutes ago from web

4. kjellhaglundkjellhaglundDjupt fascinerande med denna kompakta tystnad från alla våra hardcore-vänsterbloggare – Jinge, Loke, Motbilder osv – angående Irankrisen.5 minutes ago from Tweetie

5. Philip TeirphilipteirCan't beat the tweet.20 minutes ago from Tweetie

6. The Wire MagazinethewiremagazineListening to The 24-Carat Black out on Numero group20 minutes ago from web

7. Philip TeirphilipteirSka skriva ett sommartweet.21 minutes ago from Tweetie

8. The Pirate BaytpbDay 1 for Jammie vs the RIAA, reloaded: p2pnet news view RIAA | P2P:- Today is Day One for Minnesota mother.. http://tinyurl.com/lcd4fh28 minutes ago from twitterfeed

9. MedielandskapetMedielandskapetAP to offer its members free investigative reporting pieces from top nonprofits - Editors Weblog: http://is.gd/12rJ735 minutes ago from twhirl

10. emilysmithphotoemilydags för fotopromenad i det gråa.39 minutes ago from web

11. Åke Nygrenakenyg#nextlibrary09 Jacobs: Fewer books in the stacks, when are we going to tell the truth about waht we are doing in the libraries? #nextlibraryabout 1 hour ago from CoTweet

12. rasmusfleischerrasmusfleischerLyssnar på föredrag: "Transgena möss och urbana fåglar".about 1 hour ago from web

13. kjellhaglundkjellhaglundStark och sann bloggtext om våra sjuka köttvanor: http://bit.ly/lgVnuabout 1 hour ago from Tweetie

14. Christopher Kintensifierlunchbloggar om §8 i Sein und Zeit http://christopherkullenber... Nu tillbaks till afket och det filosofiska vedhugggandet.about 1 hour ago from TweetDeck

15. kjellhaglundkjellhaglundEn sista sak om Komvux: att läsa upp befintliga betyg där handlar inte om att bli bättre på pappret utan om att lära sig på riktigt.about 1 hour ago from Tweetie

16. emilysmithphotoemilyär det bara jag som aldrig gillat att fira midsommar?about 1 hour ago from web

17. Max GubbsodaGubbsodaVilken ypperligt fin höstdag det är idag! ... Synd att det är sommar bara.about 1 hour ago from web

18. Jörgen LöwenfeldtlowenfeldtTrevlig jobblunch med @johanlarsson. Vi pratade ägarskap. Så länge någon garanterar tillgänglighet är det ointressant att äga. Eller?about 1 hour ago from TweetDeck

19. The Pirate BaytpbMir-Hossein Mousavi on Twitter: p2pnet news view | P2P | Politics:- “ALL internet & mobile n.. http://tinyurl.com/l3vokfabout 1 hour ago from twitterfeed

20. andres lokkoandreslokkolunch in the garden with vita sackville-wests let us now praise famous gardensabout 1 hour ago from web

Sondera 2.0!

"få en överblick av hur en person eller händelse har dokumenterats i TV, radio, skrift och originalhandlingar."

"Sök brett och generellt på ett ämne i Sondera"

"Vidga dina vyer"

"Sondera ger dig möjlighet att upptäcka nya typer av material - böcker, tidningar, TV- och radioprogram, arkiv, med mera, som speglar ett ämne, en person eller en företeelse"

"Gå vidare ned på djupet"

"Visst material är digitaliserat och åtkomligt för nedladdning (restriktioner för åtkomst kan finnas)"

"Länka till Sondera"

An Unknown Spring

Många bloggare och journalister som skriver om musik har ett väldigt enahanda fokus på ny musik. En del verkar väldigt intresserade av att till exempel vara först att omnämna nåt sånt som Junior Boys, Morrisseys eller Pete Dohertys senaste skivor. Självklart innan de släppts officiellt. Att vara först med det senaste verkar helt enkelt fortfarande ofta vara viktigt i musikjournalistikens och musikbloggandets sena 00-tal. På ett lite bakvänt sätt kan det till och med hävdas att det nu är ännu viktigare än vad det var för, säg, en tio, femton år sedan. Att en del skivor till och med nästan tycks sluta vara riktigt intressanta när de finns att köpa i skivaffären; På många sätt en slags nyhetshetsens kulturkonsumtion. Å andra sidan hör man ofta också det motsatta: att mycket musik har ett längre och annorlunda liv idag, än innan bredbandsuppkopplingen. Att all musik liksom lever parallellt, på sidan av varandra, om allt är tillgängligt hela tiden, var som helst av vem som helst.

Någonstans kan jag ändå uppleva att den musikjournalistik och det musikbloggande som fortfarande är fast förankrat i en ständig nyhetsrapportering också på många sätt har fastnat i 1900-talet. Att det är lite synd, och ganska trist och enahanda, att så många bloggare skriver om exakt samma skivor under precis samma vecka, när de istället skulle kunna skriva om det som de egentligen helst lyssnar på. Att exempelvis Sonic mest bara recenserar nya skivor (och bara gamla skivor som just kommit i nyutgåva) istället för att till exempel lyfta fram det bortglömda, men intressanta, som kom för två år sedan.

Min tanke är någonstans att det skulle vara så mycket roligare att läsa om musiken om bloggare och journalister helt enkelt skrev mer om det som de just nu lyssnar och tänker på, funderar kring och brinner för istället för att så ofta bara fokusera på den senaste veckans mp3-släpp.

Den här veckan har i alla fall jag till slut upptäckt och förstått vilken fantastisk skiva Louis Philippes senaste är, den cirka två år gamla An Unknown Spring. Med viss hjälp av till exempel Mari Persen, Bertrand Burgalat,Mel och Alasdair från The Clientele tas Louis Philippes sånger till höjder jag aldrig riktigt hört förut. Jag har lyssnat på och gillat skivan i stort sett sedan den kom, lyssnat på en låt här och några där men ändå först nu verkligen, verkligen tagit den till mig. Ibland måste det få ta lite tid bara. Det fanns ju ändå någonting där som gjorde att man fortsatte att lyssna. I sådana fall måste självfallet intuitionen och instinkten få leda en. Stänger man av för tidigt kanske musiken aldrig får möjlighet att nå ända in vilket gör att man plötsligt kanske sitter där helt utan musik att kunna ta till sitt hjärta. För att musiken ska kunna ges den möjligheten kanske det också är nödvändigt att välja bort en massa av de där nya, som du ju ändå någonstans redan känner av (om du bara lyssnar tillräckligt noggrant, inte på musiken utan på ditt inre) inte kommer att förändra ditt liv.

Från den inledande och fullständigt hisnande vackra popsymfonin The Hill and The Valley till den avslutande, fina pianoballaden Wild-Eyed And Dishevelled, över rakare och mer popiga låtar som Fallen Snow och långsammare mer bacharachiga melodier som House of Sleep känns det som perfektion mest hela tiden. Någonstans en total Philippsk integritet tillsammans med en fullständig musikalisk seriositet, en skönhet som aldrig blir inställsam, en tradition som inte stänger in utan som istället öppnar upp för det okända.

Jag har lyssnat på Louis Philippes musik i många år utan att riktigt gå på djupet, istället någon skiva och någon låt här och där. Lite konstigt och kanske svårförståeligt idag men det gör ju också att man står in för det fantastiska faktumet att det nu finns massor kvar att upptäcka.

Hur långt kan det gå?

Djupt deprimerande att igår ligga hemma - förkyld, lätt febrig, snörvlande en förmiddag i december - och titta på en SVT-sänd debatt om fildelning som Folkpartiet ordnat. (Folkpartiet i sig är förstås bara de någonting som gör en svårt deprimerad.) Som väntat kom man inte fram till någonting, och man lyckades - kanske inte heller så förvånande - nästan helt undvika de mer brännande frågorna. Någon representant för Piratpartiet och Vänsterpartiet närmade sig några av de viktigare frågorna men fick aldrig några svar. (Som: hur långt är upphovsrättsföreträdarna egentligen beredda att gå? Eller: den svåra distinktionen mellan privat och offentligt på Internet etc.) Folkpartiets nya affischnamn Alexander Bard (läskiga människa!) var däremot otroligt bra på att tala om att han haft Internet sen 1987, att han är jätteintelligent och att han är en av världens främsta "Internet-filosofer".

Några av de mer nyanserade och intelligenta inläggen i debatten om fildelning och Ipred har den senaste tiden faktiskt kommit från de två gamla popjournalisterna Jan Gradvall och Kjell Häglund. Skulle gissa att det har att göra med att de allra främst drivs av ett stort musik- och filmintresse och inte av någon politisk agenda. Politiska företrädare tycks ju istället hela tiden trassla in sig i ideologiska diskussioner istället för att titta på hur det faktiskt ser ut. Läs Kjell och Jans texter här: Filmbranschen bryr sig inte om kvalitet, Domstolarna har börjat slänga ut skivindustrin, Ju oftare det skrivs under upprop där kulturpersonligheter kallar fildelare för pirater, desto mer uppenbart blir det att de fortfarande inte förstått vidden av frågan. Annars får man kanske hålla till godo med Rasmus Fleischer och Oscar Swartz.

En Ipred-lag skulle lägga ett tungt, läskigt filter över hela Internet när man vet att man - faktiskt - hela tiden är, eller skulle kunna vara, övervakad. En sak som givetvis gör allting ännu svårare är den gråzon som upphovsrätten till stor del är på Internet. Var går exempelvis skillnaden mellan privat och offentligt på nätet? Får man skicka låtar till kompisar? Får man spela upp låtar för sina kompisar på Internet? (Vad är skillnaden mot att spela musik i en bandare för sina polare i parken?) Musik får tydligen läggas upp på You Tube men får man lägga upp en låt i en liten spelare på sin blogg? (Ja, som nedan...) På fildelningsnätverk som Soulseek är man ju också ofta delvis bekant (eller jättbundis) med många av dem man delar låtar med. Och - som en av Vänsterpartiets företrädare faktiskt var inne på i debatten igår - om fildelning skulle ordnas via säg Facebook så att man delar all musiken med de man verkligen är kompis med, som i sin tur delar med kompisar etc. - är det någonting som upphovsrättsindustrins privatpoliser kommer att avlyssna och lägga sig i?

En annan stor och viktig fråga i sammanhanget är ju förstås också hur man ska göra med de öppna nätverken. Kommer de att förbjudas? Eller kommer det att bli köbildning till stans caféer om det blir en frizon där man kan fildela utan att sättas bakom lås och bomm? Är det något som Ipred-förespråkarna ens diskuterat? Och om folk till exempel fildelar på bibliotekets öppna nätverk där man loggar in med sitt lånekort? Kommer bibliotekarierna då att vara tvungna att avslöja sina låntagare om Warner kommer klampande? Etc...

En kommentar på något forum någonstans tyckte att de som vill fortsätta att fildela får väl skicka brev till varandra i fortsättningen... Förstås bara en hypotes och en dystopisk fantasi, men ändå: man diskuterar saken, chattar med folk, listar lite vilken musik man är intresserad av och sedan postar man skivor eller USB-minnen till varandra - eller kommer privatpoliskåren att övervaka även det och i slutändan också öppna folks brev? Frågan är ju faktiskt - återigen - hur långt är man beredd att gå?

Bring The Rest Is Noise

Att läsa den första halvan av Simon Reynolds bok Bring The Noise gör mig lite nostalgisk. I boken har Reynolds samlat egna essäer, intervjuer och recensioner - 20 years of writing about hip rock and hip-hop - från 1986 och tjugo år framåt (ungefär en, två texter från varje år). Boken gör mig nostalgisk av främst två anledningar tror jag: dels handlar det om rockjournalistiken och dels handlar det om ett gammalt musik- och medieklimat. Två olika skäl som givetvis också är väldigt nära sammankopplade. Ett tredje skäl finns förstås också där någonstans: det där som handlar om ungdomen och den tid som varit, som flytt, och som man ibland förstås spanar lite efter, sådär.

Under nittiotalet badade jag närmast i rockjournalistik, både svensk, engelsk och en del amerikansk: Face, Pop, Sound Affects, NME etc. När 00-talet tog sin början tror jag att någon slags mättnadspunkt hade nåtts: man ville göra annat med sin tid, en tid som plötsligt var en annan och släppa taget litegrann. Mycket tror jag kan summeras med att nittiotalet - av en massa olika anledningar - handlade om att ha koll medans 00-talet till stora delar har handlat om att släppa taget eller varför inte: ha en annan koll; Ha siktet inriktat på det som befinner sig på sidan av och till stora delar helt ignorera löpsedlarna och omslagsartisterna. När man har fått vittring på ett spår som man känner ska leda till något intressant har man, under de senaste fem, tio åren, gång på gång letts vidare bort från det område där det stora mediesiktet är inställt. Idag har jag ofta inte en aning om vilka personerna är som de skriver om på, säg, Aftonbladets nöjessidor, jag har ingen aning om vilka artister som ligger på försäljningslistor och hitlistor etc.

Nu känns det som om det var ett tag sedan man verkligen gick ner sig i "rockjournalistik" - vilket torde vara en anledning till att jag har svårt att släppa Reynolds bok. Sedan har det förstås kanske ännu mer med hur det skrivs, än själva mängden... För självklart är det så att man fortfarande läser om musik, går ju aldrig riktigt att låta bli, men i och med Internet, bloggar, fildelning blir förstås "rockjournalistiken" en annan; Kanske ofta mindre format, kortare texter, snabbare, mer fragmentiserat etc. När man läser Reynolds minns man hur det en gång var och hur det skrevs, hur hyparna skapades och hur debatten gick: man känner verkligen hur Reynolds kände att texterna han skrev var viktiga, att han hela tiden var något på spåren, att det hela tiden pågick en debatt, eller varför inte ett kamp om vad som skulle gälla som relevant och "bra". Så är det ju faktiskt inte riktigt idag: allting är så fragmentiserat och upplöst i tusentals olika scener och sidospår att ett centrum ofta inte ens tycks anas; Allt är periferi (vilket kanske gör att allt också är centrum). Istället för att försöka vara någonting sådant som hipp och trendig (möjligen i motsats till bilden som till exempel Stockholmsnatt/This is Stockholm tecknar) handlar det idag mer om att bara kliva åt sidan, istället för att ge sig in i ännu dödfödd debatt kan man istället bara gå åt ett annat håll, på väg till något annat man helt enkelt bara uppfattar som lite intressantare, lite mer spännande. Det hela handlar självklart återigen också om informationsteknologi. Den begränsning som fanns under det förra seklet - både när det gäller tillgången på musik och tillgången till text om musik - finns ju inte på samma sätt idag. Under åttio- och nittiotalet var rummet mindre, kampen om utrymmet var hetsigare, man träffade och var tvungen att prata med en massa människor man inte hade någon lust att träffa och prata med och - värst av allt - dörren som ledde ut kunde vara svår att hitta. När jag läser Reynolds bok kommer jag dock på att det givetvis också kunde vara rätt spännande; att det fanns en dynamik i det där tillståndet som kan vara svårare att hitta idag. Var sak har sin tid.

Min rymd är för förlorare

Vet inte riktigt hur det är med bloggarna nu för tiden. Har en känsla av att det är mindre och mindre folk som egentligen bryr sig... på det hela taget... En del av nyhetens behag har förstås dött (vilket väl i och för sig gör det hela lite intressantare)... Den där lilla känslan av sensation som många nog kände - när man upptäckte att det var så enkelt (och kanske till och med roligt) att starta en blogg, och att det rätt enkelt gick att få lite besökare och i alla fall ett litet, litet genomslag hos åtminstone en liten, liten grupp - har nog helt enkelt börjat mattas av litegrann... Att stoltsera med att man har en blogg (eller till och med att man slutar blogga, som en del verkar gilla att basunera ut) är väl idag ungefär som att stoltsera med att man har ett fast telefonabonnemang (eller att man sagt upp sitt!), eller nåt... Många använder sig nog mer och mer av, säg, MySpace; Intimare, ett upplägg som inte har samma form av publicerande, vilket man kanske skulle kunna tolka som att till och med bloggkostymen blev lite för stor, ingav en känsla av lite för stora anspråk...

Svamlar lite här men tror nog att jag är något lite på spåren som jag varken har tid, ork eller kunskap att riktigt formulera klarare... Och, ja ja, nu kan du hitta även mig på MySpace ("tell all of my friends, I don't have too many..."). (Jag har alltså lyckats undvika det tills nu...)