2005-10-23

Wanderung CD-R

Passar utmärkt som soundtrack till långa söndagspromenader:

01.Vashti Bunyan Lately. Trodde länge (innan jag lyssnat) att Vashti var en sån där kraxig hippietant, som det tycks finnas hur många som helst av, som i och för sig gjorde en fin platta för trettio år sedan men som nu kommer att förstöra namn och rykte genom en ny stolpig skiva. Men, jag tror att jag har fel! Lately, som är första låten på denna comeback, är istället en sådan där vän och ljuvlig liten sak. Noggrant utmejslad och arrangerad - flöjter, stråkar och fint ljud - och kanske själva motsatsen till "kraxig".

02.Markus Guentner Wanderung. 03.Gas Pop. På Kompakt är den bästa musiken inte alls den däringa dansmusiken de håller på med. Pop Ambient (kan inte bestämma mig för om det är ett oerhört fånigt eller ett mycket passande genrenamn) ska det va! Guentners skiva 1981 är, som titeln Wanderung ju ger en liten föraning om, (och som Lars Jämtelid redan har skrivit på Digfi) förträfflig promenadmusik. Atmosfärisk, skimrande, lätt rörelse. Gas från årets Pop Ambient-samling ökar takten lätt och får en att glatt vilja vandra vidare.

04.Plastic D’Amour Télé. Någonting från Siesta kan man ta med på alla sina blandskivor. På denna passar torra, coola Plastic D’amour allra bäst.

05.Electrelane Eight Steps. Inspirerad av en inspirerande spelning. Fart och fläkt och vackra pianotoner. Var ännu rivigare – och faktiskt ännu vackrare (trots att dragspel och stråkar saknades) live.

06.Karlheinz Stockhausen Struktur VII. Har alltid gillat Karlheinz, men lyssna på honom? Nä, är inte det mest sådan där olyssningsbar konstmusik? Näpp! 2005 framstår många av de 27 strukturerna på Kontakte som små abstrakta poplåtar. Just nu är nummer VII min favorit.

07.Erik de Vahl The World Where No One Needs To Swim. En liten Fennesz och Khonnor-influerad liten sak som fungerar mycket fint. Små timida körer, lite fingerknäppande i bakgrunden och en sprucken gitarr som sakta för låten framåt. Mycket akustisk electronica faktiskt. Och jag kan inte låta bli att tycka att det är en fantasieggande titel.

08.King Creosote My Favourite Girl. My favourite Fenceartist. Från det nya samarbetet med The Earlies på skivan KC Rules OK. Dragspelet har han dock behållit. Även de fina låtarna. Och den snällaste mest kärlekskranka, hjärtekrossade desperata (och hm, lite gnälliga) vänheten.

09.Gypsophile (L’amour En Temps De Guerre). "Eloquence des fatigués", distribué par Limonade, est une sorte d'ode à la paresse sur fond de bossa nova langoureuse. Quelques violons, des instruments à bois, un piano façon jazz, les textes délicats de Gypsophile surfent sur une pop music fluide, limpide, sensuelle, le tout contrasté par quelques morceaux aux légers accents rythmiques et électroniques”.

10.Popolous Clap Like Breeze. Mycket musik i elektronicafacket får ofta kritik för att vara opersonlig och sakna originalitet. Har aldrig förstått den kritiken. Elektronisk musik kan kanske istället på många plan ses som en stor helhet där det ofta är rätt poänglöst att försöka hitta personliga, originella uttryck. Det kan vara hur fint som helst ändå. Vet inte riktigt vad det har med Popolous att göra - Clap Like Breeze innehåller ju till och med sång! Från den rätt fantastiska skivan Queue For Love.

11.The Durutti Column Florence Sunset. Ingen grupp gör så vackra gitarrinstrumentaler som The Durutti Column. Och om man som jag upptäckte deras storhet alldeles för sent tycks det finnas hur många som helst att upptäcka. Florence Sunset är förstås en av dem. Från fina skivan Red Shoes /Greetings Three.

12.Sonores Jonathan. Från Billy Rimgards andra Monotoni-samling. Nästan bättre än den första...

13.Zoviet France Ciels Tenebreuse. Från det makalösa albumet Shadow, Thief of The Sun från 1991. Bättre och modernare än Boards of Canada.

14.Hans Appelqvist Människornas Ögon. Appelqvist är alltid intressant. Tycks hela tiden vara rastlöst sökande, prövande efter nya ingångar och infallsvinklar. Gillar hur först pianot, sedan hårdrocksgitarrerna och oljudet, spelar med, accentuerar och kontrasterar med den knaggliga gammelmansrösten. Finns att ladda ned på Komplotts hemsida! Text och röst: Bo Bergman.

15.Takeo Toyama Trio Der Meteor. Ett pianoklinkande smakprov från den fantastiska och varierande Kalk Seeds-samlingen från Karaoke Kalk, där jag tidigare nämnt knastriga – och helt annorlunda – Kandis

16.Richard Hawley Wait For Me. 17.Paul Weller I Wanna Make It Alright. Gubbrocken sparade jag till sist. Hawley var närmast en parodi på sig själv redan vid andra skivan. På den tredje kör han vidare i samma spår. Men vid rätt tillfälle - ensamma höstkvällar, till kvällsteet - är han ibland rätt himlastormande (och ja, det förvånar även mig). Ska det vara sådana där singer/songwriter-grejer ska det vara den skönsjungande crooner-varianten, som jag tycker Richard ändå någonstans representerar. Paul Weller har jag i tidigare liv lyssnat sönder och samman. Allra mest Style Council förstås men det mesta har haft sina stunder. Men efter (fina) singeln Brand New Start har det varit rätt tomt. Brukar alltid försöka lyssna lite på hans skivor, men de senaste två-tre skivorna har bara vara för tråkiga. Och sömniga. Och zzz. Vet inte om den senaste skivan är så jäkla rolig den heller. Men i vissa spår pratar han i alla fall med mig igen. Det kanske finns en framtid för vårt förhållande? Jag vill ju också ställa saker och ting till rätta igen.

Inga kommentarer: