Game Over

Ofta brukar jag läsa data- och tv-spelsrecensionerna i både Dn och Svenskan. Sen brukar jag rätt ofta också diskutera data- och tv-spel med en del av mina vänner. Däremot brukar jag aldrig spela data- eller tv-spel. En gång i tiden ägda jag en Commodore 64, jag hade till och med diskettstation, en sån där för 5 1/4"-disketter. Under en stor del av åttiotalet var spelandet på C64an (nån gång även på nåt Nintendo eller till och med en Amiga) ett av mina stora fritidsintressen (tillsammans med rollspel och serietidningar). Efter åttiotalets slut har mitt data- och tv-spelande inte existerat mer än som enstaka tillfällen, oftast hos vänner och bekanta; Antalet spel jag spelat de senaste tjugo åren kan nästan räknas på den ena handens fingrar: har spelat en del Fifa fotboll i några turneringar mot några vänner, nåt skateboardspel, nåt bilspel på någon fest etc. Någonstans tycks helt enkelt inte mitt intresse räcka till: jag läser gärna, minns, diskuterar men att orka ge sig i kast med saken, investera i tid och pengar, nä då ser jag hellre en film, eller lägger mig hellre i soffan med en bok.

Ett sådant där ändå ganska tvärt avbrott ifrån något som var en så stor del av ens uppväxt skapar förstås en viss nostalgi och en viss längtan, kanske inte så mycket efter spelen som en längtan efter själva den entusiasm man minns att man som tioåring så lätt kunde uppbåda. Därav ska nog recensionsläsandet och diskussionerna i hög grad ses som just det - en diskussion där man ibland lyckas snudda vid just entusiasmen, inte vid själva spelen. Därav stannar det också där någonstans, eftersom själva spelandet i sig inte längre är det viktiga. Här finns det också en del paralleller till både rollspel och serietidningar av superhjältesort; Jag gillar det, jag kan bläddra i, läsa om, prata om - då och då, vid enstaka tillfällen, tillfälligt ägna mig åt det - men aldrig ta mig tid att verkligen hänge mig åt något av det. (En del skulle antagligen kalla det att växa upp.)



Men man blir aldrig riktigt av med det - världen och världarna man spenderade en så stor del av sin i uppväxt i, självfallet har de format en; Antagligen en stor anledning till att man känner ett visst behov att bearbeta saken... Det är nog också just de världarna och inte historierna eller själva spelandet och läsandet som man ibland längtar efter, nästan som man kan längta hem, längta till Norrbotten eller längta efter sommaren.

Precis som när jag tittar på en deckare idag är det sällan dramaturgin eller själva historierna som får det att gripa tag, som får mig intresserad, allt som oftast flyger tankarna iväg någon annanstans: de där kläderna, lägenheterna, utsikten, den där grannen som bara går förbi och hälsar, människorna på den där baren som bara skymtar förbi: vad gör de när scenen är slut, när kameran vandrat iväg, efter eftertexterna?; Ofta är det inte längre handlingen som är det centrala utan det som sker i utkanten, det som bara skymtas, anas, aldrig riktigt förklaras... Någonstans får detta också just därför fortsätta leva och kanske till och med oroa - efter seriens slut, efter spelandet...

Mörkrets äventyr

Måste säga att jag aldrig riktigt förstått mig på Håfströms Mr.Walker-bilder. I alla fall inte tidigare. Veckans besök på Liljevalchs och utställningen Mörkrets Hjärta var i alla fall lite av en ögonöppnare. I en sådan genomgående, men ändå väldigt mångbottnad kontext blev Mr. Walker både en följeslagare och en röd tråd. Eller: hur kul är en ensam bild på Fantomen? - en seriefigur behöver en serietidning, eller som i detta fall en större utställning; En genomarbetad utställning där det känns svårt att plocka ut enskilda bilder eller delar och där det verkligen fungerar så att helheten blir mycket större än enskildheterna. Samtidigt handlar utställningen Mörkrets hjärta också om just seriefiguren utanför serietidningen, mycket av det där som jag tror gör att man kan fascineras så av serier. Kanske speciellt då de alltid lite fåniga serierna med vuxna män i roliga kroppsstrumpor som Fantomen och Spindelmannen; Glimtarna av världen utanför kanske man skulle kunna säga. Och att det är något som Håfströms utställning också handlar om: världen i serietidningen utan seriefigurer, serietidningarnas värld när man läst klart senaste Fantomennumret; Bihistorierna som fortsatte i huvudet när hjälten var på väg att sätta dit skurkarna. Vad gjorde de där figurerna som stannade kvar i de där otroliga eller vardagliga miljöerna när man vänt blad?

Sen kan man ju tycka att det till viss del är ett lite lättköpt misch-masch som Håfström sysslar med: Conrad och Mörkrets hjärta, Fantomen, nazism, kolonialism, Nietzsche och allehanda myter, pojkdrömmar och äventyr - Men när man räknar upp dem såhär och tänker igenom det är det ändå en imponerande helhet som skapas av utställningens olika komponenter; teman, myter och historier. En soppa som känns rätt för utställningen också för att den just är så mycket serietidning och pojklek. (Håfströms egna - inte speciellt originella eller intressanta, men kanske också just därför så talande och passande barnteckningar finns med som en del i utställningen. I sin fokusering på krig, äventyr och myter påminner de om teckningar alla pojkar under någon period i sitt liv tycks ha tecknat.) Serievärldars som Fantomens eller kanske i än högre grad Marvels värld kan ses som de där pojklekarna, fantasierna och äventyren dragna till sin spets - alla myter, mytologier, religioner, spektakulära historiska händelser och krig och fasor samlade på ett och samma ställe, ofta fulla av liv och skillnaden mellan fantasi och verklighet, mytologi och realism, historia och påhitt har för längesen upphört. Man kan ju undra varför det också är något som i närmast alla tider fascinerat krigslekande, äventyrsboksläsande pojkar (och förstås till viss del flickor) så - en undran som Håfström undersöker, tar på allvar och möjligen ifrågasätter. Efteråt vill man inte bara läsa Conrad utan också bege sig till närmaste second hand-affär och leta upp några gamla Fantomen.

Janne, Ville och Felix

Är ingen stor serieläsare numera. Men var, som många andra, i tio-, tolvårsåldern. Plockar förstås fortfarande upp en del grejer då och då, men den där stora regelbundna konsumtionen har jag tappat för länge sen. Det som ibland går under benämningen vuxenserier blev aldrig riktigt min grej.

Men seriekonsten har givetvis förmågor som till exempel romankonsten saknar. Bilderna förstås, och bildernas förmåga att fånga karaktärer, miljöer och stämningar på ett annorlunda sätt än text. Hur små specifika detaljer, i till exempel ett stadslandskap, ibland träder fram i ett seriealbum på ett sätt som är omöjligt för en litteratur som saknar illustrationer. Teckningar som i ett huj kan få en att minnas, inte bara att man har läst seriealbumet i fråga, utan också känslan som bilden och bilderna gav en; Det här måste jag ha läst förut, säkert flera gånger också, och fascinerats av, kommer man plötsligt på. Bilderna i seriealbumet som smaken av den där kakan som får en att minnas... Så, på nåt vis, känns det ibland, när man läser Jan Lööfs gamla seriealbum Ville och Felix igen, för första gången på många, många år. De första av Lööfs serier om Felix och Ville ges nu också ut igen i en samlingsutgåva av Kartago förlag.

Lööfs serier (och bilderböcker) har de flesta av de där detaljerna (absolut inte alltid helheten) som fascinerade och som gjorde att man ville bläddra och läsa igen och igen. Och precis som en annan (och nog än större) mästare i ett tidigare svenskt serieliv Rolf Gohs (och hans mystiska tvåa, som också snart kommer i nyutgåva) visar de upp ett annat, svunnet, fascinerande, ändå närliggande Sverige och Stockholm. Där finns nog också en av sakerna som gör att det känns kul att läsa några gamla svenska sjuttiotalsseriealbum igen; man minns hur det var och man minns även hur man själv var, på något vis.

Minus

Garfield minus Garfield:

Dagens:


13 mars:



Hidden Towns: