"Hindenburg" är antagligen en bagatell, ändock njutbar. Alldeles självklar i sitt tilltal och sina vändningar, full av självförtroende när texten inte ber om ursäkt, inte lägger in några reservationer.
Och, ja det är klart att jag kan hålla med Thente, till viss del. Det är ju ingen så kallad "rak" berättelse detta, inte heller poesi eller ens prosalyrik. Vilket kanske kan förvirra. Eller kännas jobbigt. Har själv dock svårt att se vad som är problemet med det. Det är nog vad jag gillar med "Hindenburg"! - att den kan vara så, ja, kryptisk utan att det stör eller känns sökt.
Också temat, detta söndertuggade dystopitema som snart är vanligare än vanliga deckare. Man slår ifrån sig, vill tycka att det är töntigt men fastnar ändå.
Vår tid och vår värld tycks verkligen behöva alla dessa dystopiska berättelser. Frågan är vad vi ska göra av dem. Kan vi förvandla dem till njutbar prosa är det inte så dumt det. Det här är ingen fantastisk debutroman (men hur många sådan finns det?), troligen ändå bättre än de allra flesta av de andra 347 (ungefär) dystopiska romaner som kommer att komma ut närmsta året.
