Electrelane på Debaser

Man kan undra om inte anledningen till att Electrelane är så populära i popstockholm beror på att de är så coola och snygga. Det här yxrockande gitarrmanglandet brukar väl ingen gilla annars, eller? Själv har jag fått för mig att jag egentligen gillar Electrelane mest för att de är just snygga, för körerna i The Valleys och för att Saint Etienne droppar dem i Finisterre. För det där postrocksgitarrgnisslandet brukar ju inte falla mig direkt på läppen annars heller. Men hos Electrelane tycker jag mig ändå kunna skönja någonting mer: det känns som om de är någonting annat på spåren. De kanske inte är där ännu men det känns som om deras musik fortfarande är i rörelse, sökande, otåligt under en ständig uppbyggnad och ett målmedvetet raserande. Sista skivan Axes var spännande och bra men det jag gillar mest med Electrelane är ändå mina fantasier om hur de kommer att låta på nästa platta. Och hur låter de live?

Min undran tog mig hela vägen ändå till Slussen igår för att se dem uppträda på Debaser. Spänningen stiger: ska de lyckas vara lika coola som man hoppas? Ska de lyckas undvika att sjunka ned i ett sorglöst och bristfälligt mangel?

Men det dröjer inte länge förrän jag förstår att det kommer att bli bra. Sällan har jag sett ett band så obekymrat trampa runt på en så slak lina mellan euforisk hetta och iskall kyla. De stormar på stenhårt medan de lugnt tittar på oss. Allt som oftast går de också omkring oroväckande nära stupet som leder ned till just det där obehagliga och meningslösa elgitarrsmanglandets helvete – men utan att ramla ner. Mias gitarrspel känns, som bäst, istället effektivt och annorlunda. När vissa hissnande vackra, klassiskt färgade pianostycken bryts av och störs och harmoniserar med det mest gnisslande gitarrspelet känns det som om de är väldigt nära att hitta fram till det där som man drömmer om att de ska hitta fram till.

Om de sedan låter sina lugna partier sakta öka i tempo och volym för att snart vara framme i ett småhysteriskt crescendo lite väl ofta kan det vara förlåtet. Om de många låtarna faller in i varandra lite väl många gånger, på ett lite väl likartat sätt gör det inte så mycket när de framförs på ett så kompetent vis. Om Veritys sång känns lite väl låg och oengagerad ibland gör det inte så mycket när man hanterar både gitarr, keyboard och saxofon med sån bravur.