2005-11-20

The Montgolfier Brothers - All My Bad Thoughts

Att man skulle få möta en lätt stillsam, elegant, vacker popmusik i sakta mak var rätt väntat. Att Montgolfiebröderna skulle vrida upp det dramatiska reglaget några steg i jämförelse med de två tidigare fullängdarna var kanske inte heller direkt oväntat - men ändå så välkommet! Det jag gillade med Seventeen Stars och The World Is Flat för något år sedan finns kvar: det fint slipade, avvaktande, prövande och på något konstigt sätt, samtidigt så beslutsamma. Till det fogar de på All My Bad Thoughts en hårdare känslomässig precision. Samtidigt som det går så lätt och låter så enkelt ger The Montgolfier Brothers små, små medel emellanåt upphov till en grandiös dramatik. Ett litet piano låter sällan så precist och storslaget som när det klinkar på tillsammans med Roger Quigleys röst. Allt på All My Bad Thoughts låter bra – det är svårt att hitta någonting onödigt som ligger och skvalpar. Men det är när dramatiken i sångarna, intensiteten i uttrycket ökar, som det lyfter ytterligare ett snäpp – såklart: då lyfter de än högre på sin himmel. I och med tredje låten, titelspårets makalöst vackra melodi, anas den dramatik som får sin fulländning i först Koffe Pot och sedan främst i Journey´s End (som kan vara en av årets låtar).
Även om de ofta svävar fram så lätt - som sina namnar Joseph och Etienne i sina luftballonger - hindrar det inte att det ibland blåser upp litegrann.

2 kommentarer:

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.