XXXV

Från oktober till november

XXIX

London Pictures:

XXVI

Septemberbilder

Kajor, konserthus och Lagerlöf

När Uppsala visar upp sig från sin bästa sida är det så trevligt att man till och med börjar leka med tanken på att flytta dit. Vilket kanske beror på att man plötsligt ser en massa förskonande drag i mycket man inte gav nåt för under sin studenttid. Eller för att man inte kan låta bli att tycka att lunken och tempot i småstaden Uppsala är befriande när man kommer dit från Stockholm.

På Uppsala stadsteater spelas nu också Gösta Berglings saga i regi av Anders Paulin. "Som du aldrig sett den förut", som det står i programbladet. Kanske som en lite varning till alla Lagerlöf-fantaster där ute. Så att inte allt för många ska sätta teaterförväntningarna i vrångstrupen. På det stora hela verkar det dock inte ha hjälpt så där jättemycket. Man ska väl akta sig för att åldersdiskriminera men publiken tycks bestå av nittio procent sjuttio-plussare och många som redan efter några minuter börjar tissla och tassla om allt som avviker, förvånar och sätter de traditionella Selma-förväntingarna på tvären. Lite kanske det dock har börjat sätta sig hos Uppsalas teaterpublik då jag hör att de första kvällarna kunde innehålla ordentligt med upprördhet från publikens sida. Gösta Berglings saga gör man tydligen inte vad som helst med utan att bli anstormad av Selmas (gamla) fans. Uppsättningen går också rätt långt i sin undersökning och sitt experimenterade med teatern och textens form. Det är både galet och tänkvärt, roligt och intressant. När det mot slutet går riktigt långt med dansandet och rutchandet och rullandet i den till slut helt nedblötta scenen har det också brustit för många av tanterna runt omkring oss. De kanske fortfarande skakar på huvudet men vissa skrattar också närmast hejdlöst. Experimenterandet och den många gånger uppbrutna kronologin visar också upp styrkan i grundtexten. Kraften i de olika delarna tycks finnas kvar oavsett sammanhanget. Gösta Berglings saga får i den här uppsättningen även samsas med texter av Deleuze, Guattari och Baudrillard och ett soundtrack av både Bowie och dubstep. (Inte visste jag att Ramadanmans Every Next Day var så där bra!)



Uppsala har också ett rätt nytt konserthus. En toppenfin byggnad som skjuter fram ur området runt Vaksala torg på ett både självklart och fantastiskt vis. Uppsala är vackrare med konserthus och Uppsala blir vackrare från konserthuset.





Och att jag inte förrän nu har tänkt på att det förstås är Uppsalas kajor som Differnet låter vara med och ackompanjera i Mikrophonie! Kajor som tydligen kan anta dramatiska proportioner:

Höstmörker

Mörkt och lite kallt och - inte deppigt (inte alls faktiskt), men någon slags mellanperiod, en period av väntan, just nu. Kan i alla fall, inte för min värld, komma upp med någon lust att skriva om egentligen någonting alls på den här sidan för tillfället. Lägger mig istället, även ikväll, i soffan, eller i badkaret, och läser Proust eller Cartarescu, kanske Walter Benjamin?

"Att ha svårt att hitta i en stad betyder inte så mycket. Men att gå vilse i en stad, på samma sätt som man går vilse i en skog, det kräver skolning."

Walter Benjamin, Barndom i Berlin kring 1900, sid 30.

"Vissa platser som man alltid ser isolerade tycks ojämförbara med allt annat, nära nog belägna utanför världen, liksom de människor man har lärt känna under undantagsperioder av sitt liv, under militärtjänsten eller i barndomen, och man inte förbinder med någonting annat."

Marcel Proust, Sodom och Gomorra, sid 454.

"Hela kvarter kommer med sin egen tid, rymd och känsla, och framför allt sin egen verklighetsgrad - för de kan vara verkliga, drömda eller inbillade, eller överförda via de obeskrivliga länkar som förbinder våra liv med deras som levt före oss - munnar kommer och kön, spårvagnar kommer glidande i vintrar med smutsig snömodd, mamma kommer då och då med mat åt mig och Herman kommer ibland. Ingenting av allt detta skulle jag kunna uppfatta om det inte hade omvandlats och blivit annorlunda i mitt medvetande (min värld), om det inte hade öppnat ögongloberna där, om jag inte i varje livsögonblick hade sagt mig: Detta har jag upplevt förut, där har jag varit förut - på samma sätt som man inte kan se ljuset om inte ljuset redan trängt in i ens livs occipitallob och där format ett syncentrum. Därför är mitt liv redan levt och min bok redan skriven - ty det förflutna är allt och framtiden ingenting."

Mircea Cartarescu, Orbitor Kroppen, sid 10.

Sons Of Light And Darkness

Ska aldrig den här soliga och varma hösten ta slut?, tänkte jag i morse när jag åkte till jobbet. Konstigt för den har ju varit underbar, men ändå på nåt sätt, som om det där riktigt höstiga mörkret inte får plats. Malplacerat och undanträngt av växthuseffektens effekter... Men på vägen hem kände jag det: äntligen! - en riktig kyla, av i alla fall lite mer ordentliga mått. Hur länge kommer det att ta innan man önskar sig värmen tillbaka? Antagligen alldeles för kort...



Tills dess spelar jag nu mest (allt enligt iTunes) följande låtar:
Psoriatic - Scott Walker
Christian Dior - Morrissey
A Lover Loves - Scott Walker
Sons Of Light And Darkness - Helios
Harmonise - Herbert
Cossacks Are - Scott Walker
A Paw In My Face - The Field
Istedgade - The Field
For Years And Years - Helios
Coast Off - Helios

Höstrocken

Dels kan det ju vara dags att hänga på sig höstrocken – eller så kan man ju förstås – som i mitt fall – lyssna på den.

I år går den, just nu, under den senaste tiden, under namnen Sleepy Jackson och Yo La Tengo.

Jag känner mig dock tveksam innan, och i Sleepy Jacksons fall även medans, jag lyssnar. Om det här verkligen är nåt att, jaa, så att säga, ha…

Sleepy Jackson-mannen har en jobbigt nonchalant och lätt raspigt hes rockröst. Men, ändå kan jag inte låta bli att lyssna… Två möjliga anledningar: låtarnas, vid tillfällen, förödande effektiva melodiska hitkvalité och arrangemangens sjaskiga överdrifter där körer, på körer, på psykedeliskt arvegods i form av synthar och stråkar, snurrar runt och omkring sång efter sång…

Yo La Tengos skivor tycks bara bli bättre och bättre… Ändå gör mig nya skivan – såklart! – till en början lätt tveksam. För enkelt, för klassiskt, för traditionellt… Men låtarna är alldeles för fina, smarta och vackra för att jag ska orka bry mig om det någon längre stund… Pass the Hatchet får mig till och med att börja leta efter Where You Been… The Race is on Again och Sometimes I Don't Get You är lysande grejer…

I likhet med ett tidigare resonemang här verkar det som om Yo La Tengo kan fortsätta länge än, kanske kan fortsätta att bli bättre och bättre, kanske har sina bästa skivor framför sig…

Fanes D'Automne

Tidigt i september, när det är som bäst, kanske årets allra bästa tid. Klar luft, lite svalare och man kan cykla till jobbet utan att storkna i värmen, och utan att frysa och huttra…

När det är som värst – en rätt hemsk del av året. Regn och rusk, chockerande mycket på jobbet efter sommarens lättja, och mörker och så länge, så länge till ljus, värme och ledighet…

Helgen spenderades till stor del i detta växlande väder, vid Siljan, läsandes Radclyffe Halls Ensamhetens brunn. Och, delvis: fantastisk sensommarsol, närmast högsommarvärme på promenad i svampskogen. Delvis: ett närmast klaustrofobiskt ruskväder.

På vägen hem, på bussen, i regnet, är The Drift det enda som når ända in. Har lyssnat till och från sedan i våras, men tassar ändå bara omkring på ytan – här finns fortfarande massor kvar att upptäcka.

Clara, Cue, Psoriatic, The Escape, A Lover Loves är fantastiska skapelser, byggnadverk, till låtar.