Årets böcker

01. Fernando Pessoa - Orons bok
02. Stig Larsson - Avklädda på ett fält
03. Thomas Pynchon - Gravitationens regnbåge
04. Willy Kyrklund – Solange
05. Daniel Sjölin – Personliga pronomen
06. Stig Larsson - Natta de mina
07. Walt Whitman - Sången om mig själv
08. Stig Larsson – Autisterna
09. Kristian Lundberg – Pitbullterrier
10. Kristian Lundberg – Eldätaren

Förklaring: Skulle även på böckernas område gärna gjort en lista lik den för låtar och album, alltså en lista över bra böcker utgivna i år... Men när jag tittade på vilka böcker jag läst som var utgivna i år fanns det i och för sig en del bra grejer men ingenting som jag hade lust att ta med på någon lista, ingenting som närmelsevis smällde lika högt som böckerna ovan. Ovanstående är alltså en lista på de böcker jag tyckte bäst om av de jag läste i år (oberoende av utgivningsår). Fantastiskt!

Mer intressant skulle kanske istället vara att göra just en sådan här lista över album eller ännu hellre för låtar och på något vis registrera alla sånger som tar sig in i ens huvud under ett år (oavsett utgivningsår) och sedan arrangera en topplista över dem...

Härnäst? Nu ska jag först läsa upplösningen på Arne Dahls Dödsmässa sedan fortsätta min omläsning av Kittlers Maskinskrifter, därefter ordentligt ge mig in i Peter Berglunds avhandling Segrarnas sorgsna eftersmak: om autenticitetssträvan i Stig Larssons romaner och även så snart som möjligt ta mig an Lundbergs efterlängtade Grindväktaren. Sedan lånade jag även hem Andy Warhols filosofi (Från A till B och tillbaka igen) igår från biblioteket som jag också är sugen på att sätta igång med...

Årets album

01. TAHITI 80 – Fosbury
Bagateller! Små, enkla, smått nonchalanta, ibland närmast klichéfyllda popsånger. Men de skjuter också ut i rymden på ett sprittande lekfullt vis. 0% gothrock och i år kändes ingenting viktigare i min lilla värld, i alla fall inte när jag var på bra humör. Spring i benen, nyfikenhet och kärlek!



02. DIFFERNET - The Title Of The Record Is The Text Printed On The Cover, Or Nothing At All
Jag älskar verkligen det här bandet. Det är någonting i deras sätt att behandla ljuden, formera samman och bygga om dem till poplåtar. Som en trestegsraket: det fungerar i bakgrunden, det fungerar som poplåtar och det fungerar som ett lagom spännande ljudexperiment (ja, just lagom spännande - inte för mycket och inte för lite utan istället hela tiden så väl avvägt att man aldrig blir för störd… man vill hela tiden fortsätta lyssna…).



03. MARSEN JULES – Herbstlaub
Ett litet höstlov som fladdrar iväg på en abstrakt vind av elektronik; en lätt smekande vindpust av någon slags nyklassisk brusbefriad Fennesz-variant av storm.



04. MARKUS GUENTNER – 1981
En stillsam, men ändå smått oroande promenad i Stockholm eller Berlin som ibland skjuter iväg i annalkande terroristattacker för att dock slutligen hitta hem till Hotel Shanghai.



05. THE MONTGOLFIER BROTHERS - All My Bad Thoughts
Kan kanske framstå som retro eller gammaldags som en annan gammal Scott Walker-platta, men den som säger så har också missat att framtidens estetik i lika stor mån byggs ihop av nåt sånt som just en gammal Scott Walker-platta som någonting så banalt som ny teknik (eller ny musik). Och även om The Montgolfier Brothers nu kanske inte låter så mycket som Scott Walker så skulle jag mycket väl kunna tänka mig att om de fortsätter att utveckla den känslomässiga intensiteten som finns i sånger som Journey’s End så kan deras nästa platta mycket väl vara en Scott 4.



06. KONONO#1 – Congotronics
I Kongo är det kanske annorlunda än här, men även där blandas gammal (uråldrig!) musik samman med ny (dock lätt utsliten) teknik för att tillsammans skapa ljud, rytmer och sång som även vill få dig att dansa.



07. ANIMAL COLLECTIVE – Feels
Hade av någon anledning fått för mig att de här katterna i och med förra årets fina Sung Tongs sett sina bästa dagar, men på Feels är de fortfarande heta på gröten i vackra sånger som Grass och Loch Raven.



08. GOLDMUND - Courdery Road
Kanske inte Sylvain Chauveau (vars Un Autre Decembre jag håller som esset i genren ”2003-2005 års pianomusik i någon slags electronicakontext”) men lätt, vackert och formidabelt som bakgrundsmusik (vår tids kanske mest underskattade musik) och ändå: ibland så fina melodier att man nästan (men bara nästan!) hör en liten tår falla.



09. OUT HUD - Let Us Never Speak of It Again
Kanske inget fullkomligt, fulländat album men ändå… Med It´s For You som en gnistrande diamant – där popen och dansen fick vara tillsammans på ett sätt som den alldeles för sällan fick vara 2005, utan att det blev någon typ av dumelectro av alltihopa – vill jag mycket starkt pusha för även dess omgivning där ravefesten och Saint Etienne är lika självklara beståndsdelar. Utan att det bara låter Cola Boy om alltihop.



10. BROADCAST - Tender Buttons
Kallt och hårt och kyligt vackert där popmelodierna gärna hade fått vara ännu fler men där ändå Tears In The Tyyping Pool, Corporeal och övrigt liknande funkar alldeles utmärkt.

Årets låtar

01. THE RADIO DEPT - This Past Week
02. OUT HUD - It's For You
03. THE MONTGOLFIER BROTHERS - Journey's End
04. ANTONY & THE JOHNSONS - Hope There's Someone
05. THE EMBASSY - It Pays To Belong
06. ANIMAL COLLECTIVE - Loch Raven
07. DIFFERNET - Analfabetism
08. BROADCAST - Tears In The Typing Pool
09. PIANA - Something Is Lost
10. FRIDAY BRIDGE – I’m In Love With Your Boyfriend, Mary

Friday Bridge - The Lady Julie

Ibland stöter man på sådant – mitt bland allt som är okej, eller som inte är okej – som känns, om inte mer, så i alla fall: annorlunda.

Friday Bridge ger oss på The Lady Julie en glimt av en annan värld. Det där som är så få förunnat. Senaste tiden har jag nog mest hittat dit genom introvert, instrumental och kanske till och med progressiv elektronisk musik av ett eller annat slag. Inom det som vi skulle kunna kalla popfacket känns det – i alla fall nu 2005 – som att det är lite svårare att hitta dit. Något som självklart gör att man blir lite extra sprallig när det väl händer. Svenska Friday Bridge är egensinnigare, glamorösare, elegantare – och boende i Frankrike. Hur beskriva? Svårt (såklart, när jag gormar på om att det är ljudet från en annan värld jag hör – den kan väl inte jag beskriva?)! Men, kanske på något sätt ändå: som om Virginia Astley, Kate Bush och Cocteau Twins hade varit yngre, haft mer popkänsla och varit inlåsta i Paris med en liten synth och små, små, näpna, kärlekskranka melodier? Mikado? Så svävande som Astley, Bush eller Fraser men samtidigt hårt hållet och ihopknutet till sju små vackra poppaket där den drömmande känslan aldrig får möjlighet att tära på melodierna...

"80-tal möter 1800-tal" skriver någon på den här bloggen... Och jag har just nu faktiskt svårt att tänka mig en mer attraktiv tidsperiod.

Till våren kommer hon att medverka på Friendly Noise nya, efterlängtade samling "Are You Scared To Get Happy?" och så kommer hon med en fullängdare… och nu är det jag som beställer Friday Bridge 2 från Bedroom recordings...

The Montgolfier Brothers - All My Bad Thoughts

Att man skulle få möta en lätt stillsam, elegant, vacker popmusik i sakta mak var rätt väntat. Att Montgolfiebröderna skulle vrida upp det dramatiska reglaget några steg i jämförelse med de två tidigare fullängdarna var kanske inte heller direkt oväntat - men ändå så välkommet! Det jag gillade med Seventeen Stars och The World Is Flat för något år sedan finns kvar: det fint slipade, avvaktande, prövande och på något konstigt sätt, samtidigt så beslutsamma. Till det fogar de på All My Bad Thoughts en hårdare känslomässig precision. Samtidigt som det går så lätt och låter så enkelt ger The Montgolfier Brothers små, små medel emellanåt upphov till en grandiös dramatik. Ett litet piano låter sällan så precist och storslaget som när det klinkar på tillsammans med Roger Quigleys röst. Allt på All My Bad Thoughts låter bra – det är svårt att hitta någonting onödigt som ligger och skvalpar. Men det är när dramatiken i sångarna, intensiteten i uttrycket ökar, som det lyfter ytterligare ett snäpp – såklart: då lyfter de än högre på sin himmel. I och med tredje låten, titelspårets makalöst vackra melodi, anas den dramatik som får sin fulländning i först Koffe Pot och sedan främst i Journey´s End (som kan vara en av årets låtar).
Även om de ofta svävar fram så lätt - som sina namnar Joseph och Etienne i sina luftballonger - hindrar det inte att det ibland blåser upp litegrann.

Finstämt och ödesmättat

Finstämt och ödesmättat... Ja, vad är det för några ord? Speciellt ödesmättat - vad tusan betyder det egentligen? Men när man lyssnar på viss typ av musik (här närmast: Piana, Vashti Bunyan, Ron Isley, Burt Bacharach och Montgolfier Brothers) dyker plötsligt en massa sådana ord upp i huvudet. Antagligen är man recensionsskadad. För mycket tyckande, tänkande och ett nonchalant slängandes med klyschor och klichéer har antagligen gjort att man blivit träffad lite för många gånger (och ont gjorde det). Ord och uttryck som är svåra, för att inte säga omöjliga, att göra sig kvitt ifrån. Vilket inte hindrar att jag måste försöka! Hur? Jag vet inte! Men här försöker jag göra motstånd genom att helt enkelt lite nonchalant sådär bara tycka tillbaka. För att bli kvitt undermåliga recensioner och slentrianmässiga klichéer som äter sig in i ens tankar, kanske det kan hjälpa att liksom trycka tillbaka tankarna genom att kasta tillbaka genom att man skriver ned sina egna tankar och åsikter. De utslitna orden kan då kanske i bästa fall få en ny mening just för mig? Eller något åt det hållet...

Finstämt:

Försiktig musik kanske man i alla fall bör vara försiktig med? Efter att ha knockats av första spåret på Vashti Bunyans comeback-skiva kanske det kan vara dags att prova på första spåret på den gamla, gamla Just another diamond day? Ja! Lika bra eller bättre. Låtar som man vill vara med och vara just försiktig med... Borde i sammanhanget kanske skriva nåt om att jag är tveksam till att Devendra Banhart, Joanna Newson och dom där är det, att de gör mer skada än nytta och att jag inte gillar dem något vidare...

Japanska Piana är jag också försiktig emot. Bara första låten på senaste skivan även där. Känns som om det just nu inte behövs så mycket mer. Something is lost är verkligen något jag funnit! Och när jag lyssnat klart kommer jag att tappa bort det - den väna, snälla, smått barnsliga och drömska (ja, du hör vilka ord va...) rösten kommer jag att förlora i den strida strömmen av takter och toner, inte bara från Japan utan lite var stans ifrån.

Ödesmättat:

Burt Bacharach har kommit med en ny skiva som fått ett väldigt blandat mottagande. Från toppenfantastiskt till dödskalle. Men den har jag inte lyssnat på. Förra året eller så kom Burt också med en skiva han gjort tillsammans med Ron Isley. Isley junger Bacharachs ofta alldeles mest välkända klassiker och jag kan inte bestämma mig för om det är mysigt eller rätt vämjeligt. De gamla rena och klara sextiotalshitsen blir gubbiga (vilket kanske är svårt att komma ifrån i sammanhanget), i vissa fall lite för släpiga, tillkämpade och ansträngda. Ron Isley kanske gillar de här gamla godingarna lite för mycket? Men ibland, om man lyssnar nån låt i taget sådär, faller det då och då verkligen på plats (som när jag t.ex. hörde skivan första gången till frukosten vid femte avenyn i somras).

The Montgolfier Brothers lyssnade jag en del på för några år sedan. Trodde de hade lagt av, men för ett litet tag sedan kom de med den nya singeln Journey's end. Och jag måste säga att den var värd att vänta på! När låten sätter igång tänker jag: ödesmättat! Men när sången kommer in blir klichéerna och de tröttkörda sinnesstämningarna till spännande äventyr. Försiktigt, prövande, nyfiket - och trots att det är slutet på en lång, lång resa så har han redan börjat planera för morgondagen - och inte alls bara bittert och sorgligt. Det känns som om låten går så långsamt för att The Montgolfier Brothers liksom ska hinna pröva sig fram och känna efter var de ska ta vägen just i den stund som låten håller på. Jag vill hemskt gärna följa med när fullängdaren kommer.

Job och Uppland

Har gjort något tassande försök att recensera lyrik här tidigare. Gör nu ett nytt litet försök.

Har sista veckan grävt ned mig lite i Kristian Lundbergs och Aase Bergs senaste diktsamlingar Job och Uppland. Diametralt olika kan tyckas – men några beröringspunkter måste väl ändå finnas? Ja det är klart, någonting som i alla fall placerar dem på samma planhalva är att båda två ibland skriver litteraturkritik på Expressens kultursida. Lundbergs kritik har inte satt några djupare spår (med ett stort undantag: när han själv recenserade Job (!) och gav den rätt dålig kritik - det tyckte jag var roligt). Aase Bergs litteraturkritik brukar jag gilla, kanske mest tidigare i BLM, men även när hon t.ex. debatterar politisk poesi med Göran Greider i TV.

Detta är alltså två mycket olika typer av poeter. Eftersom jag är pop- och rockskadad så skriver jag följande: om Kristian Lundberg är Nick Cave och gothrock så är Aase Berg avig, finurlig och lekfull pop. Av det borde man då kunna dra följande slutsats: eftersom gothrock är något av det värsta jag vet, och lekfull, finurlig och avig pop är något av det bästa jag vet, så borde jag gilla Aase Berg men inte Kristian Lundberg. Så enkelt är det nu förstås inte.

Om jag nu skulle falla ihop, gå ner
på knä, först det vänstra och sedan det
högra, så skulle man samtidigt kunna
se en annan person bakom mig som
reste sig upp, tvinnad av gräs, och efter
ett par snabba andetag fattade eld bara för
att uppgå i den större mörka låga
som omfamnar oss två,
från insidan, från utsidan
ur Kristian Lundbergs Job

Kristian Lundberg har jag följt ett tag nu och läst det mesta han skrivit de senaste åren. Samlingarna Allt och denna lycka av ingenting och Hardcore gillade jag. Förra diktsamlingen Pitbullterrier och den på något sätt tillhörande deckaren Eldätaren tyckte jag än mer om. Allt Kristian Lundberg skriver tycks mer eller mindre hänga ihop, närmast som ett långt sjok av skapande, och det är inte svårt att se Job som en fortsättning på Pitbullterrier. Min förhoppning är att Grindväktaren (fortsättningen på Eldätaren) som snart anländer kommer att ge ytterligare förklaringar, kompletteringar och öka intresset än mer för författarskapet.

Hans religiösa, kristna bildspråk känns för mig både fascinerande och problematiskt. Det kan vara svårt att relatera till (för tvivlare, hedningar, ateister och annat löst folk) men samtidigt ger de hans texter laddning. Jag gillar också hur hans texter alltid tycks komma tillbaka, beröra och befinna sig mitt i en skrivakt. Hur han skriver om skrivandet. Det kanske låter tråkigt men är istället något som gör texterna rastlöst levande. Och hans dikter är lättlästa på ett för mig positivt sätt: man läser dem gärna snabbt och flera gånger, gärna i ett svep, för att dras med ner till Lundavägen i Malmö i en halvtimme eller så.

Människoider,
stränga androider
Stränga upp, sjögupp
Festfarkoster,
lyckolyktor,
männistjärnorna!
ur Aase Bergs Uppland

I Uppland möter vi en helt annan typ av poesi. Dikt som inte är lika mäktig, storslagen och pompös som den man kan träffa på i Job. Den leker och bänder istället med ord och uttryck i korta små stycken, och ofta med bara några få rader på varje sida. Men jag gillar det! För mig hade den gärna fått vara längre och tjockare. Men då hade det antagligen varit svårt att bevara den täthet som nu finns i texterna. Orden känns noggrant utmejslade och ditplacerade. Antagligen en fin kvalitétsmarkör. Det kanske hade varit svårt att skriva längre texter och ändå behållt den känslan? Nu kan jag dock inte komma ifrån att det, trots tätheten, i slutändan kan kännas lite tunt.

Summa summarum: jag skulle vilja läsa en blandning! Aase Bergs lekfullhet, avighet och precision tillsammans med Lundbergs känslighet, och längre svep av starkt stämningsfull text. Det kanske skulle vara något? Möjligen för att jag nyss läst klart Den mjuka maskinen, och fortfarande försöker ta mig igenom OEIs Cut-upnummer, men jag när en liten lust att ta fram saxen, klippa sönder texterna och foga ihop de två samlingarna till en ny!

This is our direction home

Lokkos krönikor i Svenskan är ofta rätt pömsiga nu för tiden, men ibland så träffar han förståss rätt. Vid tillfällen lyckas han fortfarande pricka in den populärkulturella pudelns kärna. "Slutar du att ifrågasätta och revidera är det ju över. Börjar du blicka bakåt och uppskatta musik som tar dig tillbaka, påminner dig om ett yngre jag, så är det inte längre pop. Då är det ju plötsligt rock, åh detta förhatliga ord i sina trötta boots." är inte bara någonting jag kan hålla med om, utan låter också som saker jag - med mer eller mindre lyckat resultat – skrivit här tidigare.

Det där med "antirock" och "teori före praktik" kanske börjar kännas lite uttjatat, men det är ju egentligen inte så mycket rocken och bootsen i sig det är fel på – det handlar förstås om hur de putsas, hur de används och hur de bärs. Ge mig rock som inte är en kliché, ge mig något som samplar rock med blicken riktad framåt så är jag med! Någonting som inte bara pratar om hur bra det var förr... Om du pratar om hur dåligt det var förr får du gärna titta bakåt... Eller titta gärna bakåt i vilket fall som helst om det istället för att återuppleva eller återuppliva får handla om att uppleva och liva upp. Om rocken istället för att stirra sig blind på hur det var skulle blunda och fantisera om hur det skulle ha kunnat vara. Istället...

Sedan har ju Lokko med vänner också programmet This is our music i Svt och Mtv. Nypremiär ikväll! Säsongens första program ägnas åt Circulus. Där kan man snacka om att titta bakåt. Ändå till medeltiden och Henry VIII hov om jag har förstått saken rätt. En ny bekantskap... Får allt titta ikväll och försöka utröna om det på något underligt sätt kan vara så att de tittat så långt bakåt att de liksom bakvägen ska lyckas gå varvet runt och komma ut i framtiden. Kanske lite mycket att hoppas på, men okej...

Igår sände Svt också sista delen av Scorseses Dylandokumentär No Direction Home. Med en sådan regissör och en sådan artist borde det väl som minst i alla fall vara intressant tycker man. Och det är klart att det var det, men frågan är om det var pop? Nja, jag skulle säga att det istället var en bra historielektion - där man fick titta på hur något var pop för över fyrtio år sedan. Dylan var ju under denna tid i ständig rörelse, likt dagens The Embassy eller ett Dexy's Midnight Runners 1985. "i varenda mening, varje svar, känner ett ansvar att driva popmusiken framåt genom att maniskt ta avstånd från allt som nyss hänt.", "ber om ursäkt, reviderar konstant sin roll som galjonsfigur", "intrycket av att aldrig någonsin vilja eller ens kunna slappna av." - är det Dylan runt 63-64 som Lokko beskriver? Nej, det är förstås The Embassy 2005.

Sedan länge, länge omfamnas Dylan av kvällstidningskrönikörer och rockjournalister som när de går och ser honom live vill vara med om "Dylan". Sen blir de ofta besvikna för att han kraxar och misshandlar gamla örhängen. Det är nog istället så att Dylan länge har försökt fortsätta med detta att revidera, omvärdera och bygga nytt. Ett litet problem är väl att han kanske inte så ofta har lyckats de senaste decennierna. Men om han inte lyckas bygga nytt så är han kanske fortfarande rätt bra på att förstöra sina tidigare skapelser? Eller i alla fall bygga om... och vägra omfamnas av sådana som önskade att de hade sett honom då på Royal Albert Hall eller på Newport-festivalen. Där kan han kanske på något sätt ändå gå vidare som om det fortfarande var 1964.

Wanderung CD-R

Passar utmärkt som soundtrack till långa söndagspromenader:

01.Vashti Bunyan Lately. Trodde länge (innan jag lyssnat) att Vashti var en sån där kraxig hippietant, som det tycks finnas hur många som helst av, som i och för sig gjorde en fin platta för trettio år sedan men som nu kommer att förstöra namn och rykte genom en ny stolpig skiva. Men, jag tror att jag har fel! Lately, som är första låten på denna comeback, är istället en sådan där vän och ljuvlig liten sak. Noggrant utmejslad och arrangerad - flöjter, stråkar och fint ljud - och kanske själva motsatsen till "kraxig".

02.Markus Guentner Wanderung. 03.Gas Pop. På Kompakt är den bästa musiken inte alls den däringa dansmusiken de håller på med. Pop Ambient (kan inte bestämma mig för om det är ett oerhört fånigt eller ett mycket passande genrenamn) ska det va! Guentners skiva 1981 är, som titeln Wanderung ju ger en liten föraning om, (och som Lars Jämtelid redan har skrivit på Digfi) förträfflig promenadmusik. Atmosfärisk, skimrande, lätt rörelse. Gas från årets Pop Ambient-samling ökar takten lätt och får en att glatt vilja vandra vidare.

04.Plastic D’Amour Télé. Någonting från Siesta kan man ta med på alla sina blandskivor. På denna passar torra, coola Plastic D’amour allra bäst.

05.Electrelane Eight Steps. Inspirerad av en inspirerande spelning. Fart och fläkt och vackra pianotoner. Var ännu rivigare – och faktiskt ännu vackrare (trots att dragspel och stråkar saknades) live.

06.Karlheinz Stockhausen Struktur VII. Har alltid gillat Karlheinz, men lyssna på honom? Nä, är inte det mest sådan där olyssningsbar konstmusik? Näpp! 2005 framstår många av de 27 strukturerna på Kontakte som små abstrakta poplåtar. Just nu är nummer VII min favorit.

07.Erik de Vahl The World Where No One Needs To Swim. En liten Fennesz och Khonnor-influerad liten sak som fungerar mycket fint. Små timida körer, lite fingerknäppande i bakgrunden och en sprucken gitarr som sakta för låten framåt. Mycket akustisk electronica faktiskt. Och jag kan inte låta bli att tycka att det är en fantasieggande titel.

08.King Creosote My Favourite Girl. My favourite Fenceartist. Från det nya samarbetet med The Earlies på skivan KC Rules OK. Dragspelet har han dock behållit. Även de fina låtarna. Och den snällaste mest kärlekskranka, hjärtekrossade desperata (och hm, lite gnälliga) vänheten.

09.Gypsophile (L’amour En Temps De Guerre). "Eloquence des fatigués", distribué par Limonade, est une sorte d'ode à la paresse sur fond de bossa nova langoureuse. Quelques violons, des instruments à bois, un piano façon jazz, les textes délicats de Gypsophile surfent sur une pop music fluide, limpide, sensuelle, le tout contrasté par quelques morceaux aux légers accents rythmiques et électroniques”.

10.Popolous Clap Like Breeze. Mycket musik i elektronicafacket får ofta kritik för att vara opersonlig och sakna originalitet. Har aldrig förstått den kritiken. Elektronisk musik kan kanske istället på många plan ses som en stor helhet där det ofta är rätt poänglöst att försöka hitta personliga, originella uttryck. Det kan vara hur fint som helst ändå. Vet inte riktigt vad det har med Popolous att göra - Clap Like Breeze innehåller ju till och med sång! Från den rätt fantastiska skivan Queue For Love.

11.The Durutti Column Florence Sunset. Ingen grupp gör så vackra gitarrinstrumentaler som The Durutti Column. Och om man som jag upptäckte deras storhet alldeles för sent tycks det finnas hur många som helst att upptäcka. Florence Sunset är förstås en av dem. Från fina skivan Red Shoes /Greetings Three.

12.Sonores Jonathan. Från Billy Rimgards andra Monotoni-samling. Nästan bättre än den första...

13.Zoviet France Ciels Tenebreuse. Från det makalösa albumet Shadow, Thief of The Sun från 1991. Bättre och modernare än Boards of Canada.

14.Hans Appelqvist Människornas Ögon. Appelqvist är alltid intressant. Tycks hela tiden vara rastlöst sökande, prövande efter nya ingångar och infallsvinklar. Gillar hur först pianot, sedan hårdrocksgitarrerna och oljudet, spelar med, accentuerar och kontrasterar med den knaggliga gammelmansrösten. Finns att ladda ned på Komplotts hemsida! Text och röst: Bo Bergman.

15.Takeo Toyama Trio Der Meteor. Ett pianoklinkande smakprov från den fantastiska och varierande Kalk Seeds-samlingen från Karaoke Kalk, där jag tidigare nämnt knastriga – och helt annorlunda – Kandis

16.Richard Hawley Wait For Me. 17.Paul Weller I Wanna Make It Alright. Gubbrocken sparade jag till sist. Hawley var närmast en parodi på sig själv redan vid andra skivan. På den tredje kör han vidare i samma spår. Men vid rätt tillfälle - ensamma höstkvällar, till kvällsteet - är han ibland rätt himlastormande (och ja, det förvånar även mig). Ska det vara sådana där singer/songwriter-grejer ska det vara den skönsjungande crooner-varianten, som jag tycker Richard ändå någonstans representerar. Paul Weller har jag i tidigare liv lyssnat sönder och samman. Allra mest Style Council förstås men det mesta har haft sina stunder. Men efter (fina) singeln Brand New Start har det varit rätt tomt. Brukar alltid försöka lyssna lite på hans skivor, men de senaste två-tre skivorna har bara vara för tråkiga. Och sömniga. Och zzz. Vet inte om den senaste skivan är så jäkla rolig den heller. Men i vissa spår pratar han i alla fall med mig igen. Det kanske finns en framtid för vårt förhållande? Jag vill ju också ställa saker och ting till rätta igen.

Electrelane på Debaser

Man kan undra om inte anledningen till att Electrelane är så populära i popstockholm beror på att de är så coola och snygga. Det här yxrockande gitarrmanglandet brukar väl ingen gilla annars, eller? Själv har jag fått för mig att jag egentligen gillar Electrelane mest för att de är just snygga, för körerna i The Valleys och för att Saint Etienne droppar dem i Finisterre. För det där postrocksgitarrgnisslandet brukar ju inte falla mig direkt på läppen annars heller. Men hos Electrelane tycker jag mig ändå kunna skönja någonting mer: det känns som om de är någonting annat på spåren. De kanske inte är där ännu men det känns som om deras musik fortfarande är i rörelse, sökande, otåligt under en ständig uppbyggnad och ett målmedvetet raserande. Sista skivan Axes var spännande och bra men det jag gillar mest med Electrelane är ändå mina fantasier om hur de kommer att låta på nästa platta. Och hur låter de live?

Min undran tog mig hela vägen ändå till Slussen igår för att se dem uppträda på Debaser. Spänningen stiger: ska de lyckas vara lika coola som man hoppas? Ska de lyckas undvika att sjunka ned i ett sorglöst och bristfälligt mangel?

Men det dröjer inte länge förrän jag förstår att det kommer att bli bra. Sällan har jag sett ett band så obekymrat trampa runt på en så slak lina mellan euforisk hetta och iskall kyla. De stormar på stenhårt medan de lugnt tittar på oss. Allt som oftast går de också omkring oroväckande nära stupet som leder ned till just det där obehagliga och meningslösa elgitarrsmanglandets helvete – men utan att ramla ner. Mias gitarrspel känns, som bäst, istället effektivt och annorlunda. När vissa hissnande vackra, klassiskt färgade pianostycken bryts av och störs och harmoniserar med det mest gnisslande gitarrspelet känns det som om de är väldigt nära att hitta fram till det där som man drömmer om att de ska hitta fram till.

Om de sedan låter sina lugna partier sakta öka i tempo och volym för att snart vara framme i ett småhysteriskt crescendo lite väl ofta kan det vara förlåtet. Om de många låtarna faller in i varandra lite väl många gånger, på ett lite väl likartat sätt gör det inte så mycket när de framförs på ett så kompetent vis. Om Veritys sång känns lite väl låg och oengagerad ibland gör det inte så mycket när man hanterar både gitarr, keyboard och saxofon med sån bravur.

Tillbaka från regnet och myllrets Göteborg (och att jag skulle orka med Clientele, Lekman och Wells efter att ha gått upp klockan fem på fredag morgon och sedan sprungit runt på mässan hela dagen var helt enkelt att överskatta min egen förmåga). Mycket hanns med och mycket missades!

Bokmässan var helt enkelt en mässa... Som en skivmässa och ett mediajippo. Tingel tangel och hundratals röster som ville göra sig hörda, men ändå ett paradis för en boknörd. En vacklig balansgång mellan månglarnas tempel och intellektets högborg..

På fredag var Lennart Hellsing både rolig och stilig (och gammal) när han läste från sin nya Skolbok. Lars Fr. H. Svendsen, Agneta Pleijel och PC Jersild undrade vad ondska är och gjorde det utan större överaskningar och utan att komma upp till några högre höjder. Horace Engdahl, Sven Lindqvist och Johan Svedjedal presenterade den nya Litteraturbanken och stora visioner här och långt in i framtiden.

Lördagen började med att Adonis, suggestivt, läste dikter ur den till svenska nyöversatta Boken. En blick in i en annan era, värld och temperament. Ett smakprov som gjorde en sugen på mer. Sedan blev det lite väl fnissigt och nördigt (och nåja, lite intressant också) när Johan Ajvide Lindkvist, en filmvetare och gothforskaren Mattias Fyhr pratade skräck och vampyrer.

Sedan sprang jag förbi - ibland för att stanna och lyssna en stund - Fredrik Strage, Jonas Hassan Khemiri, Klas Östergren, Arne Johnsson, Mara Lee, Göran Greider, Augustin Mannheimer och många fler.

På lördag eftermiddag när allmänheten hittat in ordentligt var det till slut så mycket folk att det faktiskt var svårt att ta sig fram; att rent fysiskt röra sig. Nästa år satsar jag på torsdagen!

Trött och måste passande nog snart gå och lägga mig... tåget till Göteborg går redan 07.15 imorgon... Ja, jag ska till den där bokmässan... Och den liksom svämmar över överallt känns det som: kulturnytt, kvällstidningar, dagstidningar, bloggar och kvällstidningarnas och dagstidningarnas bloggar... Överdos redan innnan man börjat dosera på riktigt? Risken kanske finns där? Är Bokmässan en rockfestival? När man läser Expressens nya, unga kulturblogg direkt från mässan är det nästan så att man börjar undra. Men: det är klart att det ska bli kul och spännande och intressant ändå!

Just nu tänker jag ändå mest på att jag missade (omöjligen orkade med) The Clientele ikväll på Debaser men att jag har en chans att ta igen det i Göteborg imorgon. Imorgon spelar de nämligen på Sticky Fingers! Och inte bara det: även Bill Wells och Jens Lekman dyker upp! Frågar är bara om man kommer att lyckas ta sig dit... Kommer man att orka? Kommer man att hitta dit? Kommer man att behöva köa? Kommer man överhuvud taget att komma in?

Man lyssnar och man vaggas till sömns av... ja, vadå egentligen?

Just ikväll detta:
Jag såg någonstans att Bill Wells skulle spela i Stockholm snart - om det till och med var redan nu på lördag? - och blev lite sugen på att lyssna... Plattorna Also In White och Ghosts Of Yesterday (tillsammans med Isobell Campbell) gillar jag skarpt. Till viss del brukar han väl klassas som en jazzmusiker i popkostym, och det kan väl kanske någonstans också stämma. Men det är ju också (passande nog) vaggvisor, filmmusik och pop. Enkelt, fint, okonventionellt och något jag gärna blir trött till en tisdagkväll när jag ligger och läser i soffan. Någonting i attityden känns befriande...

Någonstans såg jag också någonting om att Don Lennon var på väg med en ny skiva. Don Lennon! Det var länge sedan jag lyssnade på honom. Letar rätt på Downtown och framförallt Maniac och förundras och förförs. Smart, snyggt, töntigt, finurligt men viktigast: lätt rörande vemodigt. Best Friends Forever, Party All The Time, Cool To Be Alone, Party In September och Turn The Living Room Into A Dance Floor... Kom gärna hit till Stockholm och spela igen någon gång...

Sedan har jag spelat McCarthys I Am A Wallet högt varje dag efter jobbet senaste veckan. Sen jag fann vinylen på Myrorna i Ropsten för några veckor sedan har den sakta fått mig att förstå dem på ett sätt jag inte gjort tidigare - har alltid varit mer av en Stereolab-typ-av-kille... Men i dagens - på många sätt - fullständigt allenarådande högercoma känns de som välbehövlig medicin. Att göra bra politisk pop är svårt - speciellt när det körs på så hårt som hos McCarthy - och just därför känns de stundom livsnödvändiga.

Och nu ser jag just att Don Lennons nya skiva visst redan finns ute! Routine!

Har just avslutat en omläsning av Stig Larssons sista (att han inte kommer att ge ut fler böcker är i alla fall någonting som jag har för mig att jag hört honom säga) bok Avklädda på ett fält. De senaste månaderna har jag även läst om de tre böcker (Natta de mina, Wokas lax? och Helhjärtad tanke) som föregick denna. Har för mig att jag gjorde samma sak förra året, vid ungefär samma period. Att jag kommer att läsa om dem allihop inom en inte allt för avlägsen framtid ser jag, just nu, som mycket sannolikt. När det gäller Avklädda på ett fält kommer jag nog säkerligen att ta om åtminstone vissa partier ett antal gånger till innan jag lämnar tillbaka boken till biblioteket.

Oscar Wilde (var det va?) sa något i stil med att det är just det, huruvida vi vill återkomma och läsa om en bok många gånger, som skiljer de bra böckerna från de dåliga. Stig sa också någonstans att han önskade sig just sådana läsare, som läser om hans texter många, många gånger.

Men det är faktiskt lite utmattande! Trots att böckerna liksom kryper sig på en. De är så lätta att liksom bara börja läsa sådär på tunnelbanan eller till eftermiddagsfikat - och så fastnar man plötsligt i något parti om det så må vara Wittgensteins skolgång, Dostojevskijs ungdomsbrev, söta tjejer eller någonting annat, utan att riktigt ha tänkt sig det. De innehar liksom en hisnande och lätt yrselframkallande täthet. Tillsammans med en ibland märkligt förförande lätthet i språk och humör slutar det ibland med att man faktiskt känner sig rätt slut efter en stunds läsning.

Det är rätt kul (och förståligt om man tänker på hur utmattande hans böcker är att läsa, hur slut ska man då inte vara efter att ha skrivit en?) att Stig efter Avklädda på ett fält i skrivväg mest tycks ha recenserat deckare i Expressen. Det är väl också det som någonstans gör att man gillar honom; han kan prata om vad som är bra och dålig konst till döddagar, om Lars Norén och Hölderlin, men han ser inte ner på den som istället läser en deckare. Han blandar sina resonemang om Gud och Sofokles med sidor om The Shangri-Las och Astrud Gilberto.

Se där hur man kan hitta fram till någon som uppfattar Astrud Gilbertos Beginnings och The Shangri-Las Past, Present and Future som nog så viktiga!

En liten lyssningsdagbok för den 13 september 2005; jag går igenom den inre hårddiskens ljudkvalitet, sorterar, sammanfogar och - vips! - kanske finns där något att uppleva och lägga på minnet?:

- Kandis - Letter (fantastiskt litet knaster från samlingen Kalk Seeds på skivbolaget Karaoke Kalk)
- Virginia Astley - Soaring (b-sidan på Love's A Lonely Place To Be och ett skönsjungande, konstigt annorlunda - och vackert, varmt och romantiskt! - åttiotal)
- Minotaur Shock - Mistaken Tourist (återkomst för en vimsig electronicaakts fortsatta vimsigheter i en melankolisk sorgefunk)
- Fursaxa - Purple Fantasy (återkomst för ett fullkomligt uppskruvat hippieylande bjällerklang i vildmarken(?))
- Colleen - Mining In The Rain (ett litet regn som faller mot rutan och som inte vill sluta)
- Boards Of Canada - Tears From The Compound Eye (ännu en återkomst i form av ett likaledes fräsande och aptitretande smakprov från den huvudrätt som heter The Campfire Headphase)

Slutsats: man sitter fortfarande fast i den kvicksand som kan kallas knaster och elektronik och känslan är dubbel: man vill dels ta sig upp! luft, luft! jag vill ha andra fullkomligt annorstädes uttryck och klanger! och sedan vill man ändå bara sakta sjunka ned i den förförande, bubblande grytan av små pip och ekon.

Rockkonsert! Är inte det ett hemskt litet ord? Men man går dit och man till och med gillar det ibland. I stunder faktiskt också väldigt mycket. Men är det inte så att Rockkonserten just nu tycks väldigt trött och i dålig kondition? Men det har väl inte alltid riktigt varit så, utan kanske också - som i någon gammal svartvit filmsnutt från någon tidig Beatleskonsert - hysteriskt, eller i alla fall från publikens sida väldigt engagerande. Kanske inte bara trevligt, utan även mer än så. Och har det en gång varit, kanske det någon gång skall komma att bli? Kanske är det därför som man troget - men ändå med mer eller mindre ojämna och långa uppehåll - fortsätter att gå?

Vad är det då för "konserter" som stundar i höststockholm? Som man kan se fram emot. Närmast under dagen kan det bli så att man beger sig till följande: Debaser! Fritz Corner! Bishop Allen och något hemligt band... Har ingen riktig koll men det är klart att det tillsammans med en liten berusning skulle kunna vara trevligt. Eller: Nalen bar och Digfi:Mix och ett uppträdande av Montt Mardié. En grupp jag ännu dock inte vet vad jag ska tycka om. Kan nog vara intressant i alla fall.

Längre fram (och det som jag skulle kunna finna intressant och just nu har möjlighet att överblicka, tycks faktiskt utspela sig i den gamla murriga Debaserlokalen): Tahiti 80 den 21 september ska jag absolut försöka se. En gammal favorit och en nuvarande; Fosbury är en av årets mest gillade. Electrelane har jag aldrig riktigt fått kläm på, men det kanske är just därför som man borde se dem live, på riktigt, den 19 oktober. Och The Clientele ska jag såklart se den 29 september.

Och Digfi:Mix den 30 september på Stacken skulle jag hemskt gärna vilja gå på. The Montgolfier Brothers! Differnet! Men ack och ve, då befinner man sig i Göteborg på den där bokmässan. Min tröst och min förhoppning är att mässan ska vara förnöjsam och ett fullgott alternativ eller substitut.

Annars är de populärmusikaliska uppträdandena, just nu, som roligast, när man ser någonting nytt och oväntat. Höstens bästa konserter kommer förhoppningsvis att vara sådana, med band och artister som jag i denna stund inte vet om att de existerar.

Helgen spenderades till stor del i fantastisk sensommarsol, på en altan, med utsikt över Siljan, läsandes Paul Austers Orakelnatten. Gick förbi den på biblioteket och plockade med mig den litegrann i farten sådär: "Man kanske skulle läsa en Auster? Det var ju ett tag sedan sist...

En gång i tiden var jag en hängiven Paul Auster-läsare. Som så många andra i min ålder, med liknande intressen och preferenser, tycks ha varit. De som gick i gymnasiet någon gång i början och mitten av nittiotalet, som läste Kafka och Stig Larsson men som ändå egentligen mest brydde sig om popmusik. För de som ansåg en god bok vara livsnödvändigt och som i Austers hittade några som inte var alltför svåra och krångliga, ändock moderna och finurliga, men även spännande och - när de var som bäst - : också vackra och känslosamma.

Fram till Mr Vertigo 1994 kändes han nästan oövervinnerlig, men i och med den boken började i alla fall jag ana oråd. Eller: "det här var inte riktigt lika bra som de tidigare böckerna". Och med Timbuktu (boken där huvudpersonen var en hund...) gav jag upp och la mitt Austerläsande på hyllan (inte bokhyllan). Så under tvåtusentalet kan jag inte påminna mig att jag ägnat Auster många tankar. Förrän i helgen då.

Det var kanske inte himlastormande - men det var trevligt. Han är fortfarande sympatisk och finurlig, och han skriver fortfarande ett slags mysterieböcker. Lättlästa och intrikata. Och Orakelnatten tycktes mig flyta fram i med en säregen lätthet i språket - över vändningar och parallella historier. Vad jag minns var det en större kärvhet och knixighet i hans tidigare böcker, vilket nog till stor del var en tillgång. En allt för duktig gitarrist kan ju ofta lätt bli tråkig, typ...

Att läsa Auster nu igen efter många års uppehåll är förstås litegrann som att åter höra från en gammal vän. Han rör ju sig fortfarande i välkända Austerområden med Austersklassiska motiv och byggstenar: slumpen, brev, förföljelser, plötsliga uppbrott, namnbyten och osannolika sammanträffande etc. Detta är en av anledningarna till att han fortfarande känns så kul. Ofta är det ju mycket roligare med konstnärer som rutar in sitt lilla områden, bjuder in oss till sin lilla värld, där vi snabbt känner igen oss. De små förändringar som då trots allt sker bli ju så mycket mer spännande då... Jag skulle nästan (men bara nästan) jämföra det med någon typ av minimalistisk musik där den lilla, lilla förändringen gör hela skillnaden. Det finns ett klassiskt citat av John Cage som antagligen inte har med saken att göra men som jag ändå citerar för att jag kom och tänka på det: "Om något är tråkigt efter två minuter, försök i fyra minuter. Om det fortfarande är tråkigt, försök i åtta. Sedan sexton. Sedan trettiotvå. Till slut upptäcker man att det inte alls är tråkigt." En parentes, så begränsad är förstås inte Auster, men sättet som han har rutat in sin värld på är originellt, vilket fortfarande gör honom speciell.

Twisterella var en bra (nät)tidskrift. Deras kanske största bedrift var att de hjälpte till att bota den ”post-tidningen-Pop-förlamning” som fanns inom svensk musikpress runt millennieskiftet.

En artikel jag minns från Twisterella handlade om att rynka på näsan. Man översköljs ju som bekant av allehanda musik i denna nedladdningens och fildelningens sammelsuriumartade tid. Nu kanske det inte helt och hållet har med den musikaliska massans storlek att göra, men jag kommer ändå då och då att tänka på den där Twisterella-artikeln och om det finns någonting där att lära. Eller, det kanske snarare har med detta att göra: idag är man inte längre tvungen att rynka på näsan på samma sätt som man var tvungen att göra förut? När det mesta finns att tillgå både enklare och billigare än det gjorde tidigare kan man ju helt enkelt testa det mesta. Till en början behöver man inte vara så noga med kvalitén utan man kan lyssna och prova och sedan slutgiltigt förvirra sig ner i sådant som kanske är kul en kort stund… - men är det bra?

Första delen av nittiotalet var man tvungen att rynka på näsan på ett annat sätt än idag. I alla fall var jag tvingad! Med endast ett litet, litet studielån att köpa skivor för var det nödvändigt att välja och att välja länge, länge.

Vad som sedan i slutänden blev bäst vet jag inte. Det kanske blev lika bra fast på olika sätt? Båda sakerna hade, och har, säkert sin fördel. På nittiotalet: lite mindre skivor, lite tråkigare kanske, lite säkrare kort, skivor man lyssnade på om och om igen. Nu: hur mycket musik som helst, en lyssning här och en lyssning där, rastlöst, zappande som bland en massa tv-kanaler och man utsätter sig i slutändan – tror jag - både för mer bra musik och för mer dålig musik idag. Vilket kanske skapar en rätt likartad kvalitétssumma när det kommer till den slutgiltiga sammanräkningen?

En bra mellanväg är nog att försöka hitta just en mellanväg. Om man lyckas blanda dagens överflöd med det tidiga nittiotalets tjatiga, envisa och noggranna urval kanske man är en bit på (mellan)vägen. Ibland lyckas man och ibland känner man att man nog borde ha rynkat på näsan lite oftare.

Tillbaka i vardagen. Dubbel melankoli: sent men ändå fortfarande sommar ett litet tag till, i stunder varmt och soligt, men höstens långa mörker hägrar redan i horisonten som en anfallande fiende.

Vad kan väl då passa bättre än The Clientele? Deras surmulna självsäkerhet - som man alltid fått för sig gömmer hemligheter, mysterier och storverk - kan väl lindra? Jag lyssnar och jag lyssnar. En drink och en cigarett med vidöppet fönster, men nu börjar jag väl ha lyssnat på alla deras låtar lite för många gånger? Utan riktig förhoppning och utan någon riktig koll går jag in på deras hemsida och får se - att de den där nya skivan tycks vara här nu nästan vilken dag som helst! Och vill jag inte då lyssna ännu en gång på min gamla favoritlåtar? Fundera, fantisera och gissa på hur den nya skivan kommer att låta? Jo, så är det nog allt.

Ledtrådar? Första singeln som ska komma den 22 augusti heter Since K Got Over Me, med två covers - Spaceman 3 och Skip James - som b-sidor (svårt att tolka det, låter dock lite oroväckande...). Fullängdaren heter Stange Geometry och ska uppenbarligen i mycket innehålla stråkarrangemang av Louis Philippe (borde väl kunna lova mycket gott tycker jag...). På bloggen Bright & Shiny, där skribenten ska ha hört första singeln, läser jag att: "Det låter precis som jag förväntar mig att The Clientele ska låta men produktionen är lite mer distinkt, Alasdairs sång lite bättre (någon verkar ha övertalat honom att skrota gitarrförstärkaren han brukade sjunga genom)". Fasa! Eller? Ett välproducerat, distinkt The Clientele, utan Gitarrförstärkaren, är väl ungefär som att ta bort lite av poängen med det hela? Å andra sidan skulle det ju fortfarande kunna bli fantastiskt... Men, ja, på Bright & Shiny fortsätter de: "och resultatet ganska mycket tråkigare" Om jag inte kan hålla mig får jag väl också lyssna på bandets My Space-sida. Jag är ju bara så rädd att bli besviken!

Hemma igen!

Semester i Algarve: Som helhet mycket bra. Sol, bad, klippor, sand och vågor. Sardiner, Bica, Sangria, Gelataria och ingen Couvert. Osv. Osv. När man åker på den här typen av tripp - en charter eller något liknande - vill man nog ofta att det ska vara lite så där "tacky" på rätt sätt (vilket det såklart inte alltid är och den lilla anglofilen inom mig fick sig många törnar av alla blekfeta, skräniga engelsmän som drack pints, såg på fotboll på storbildskärm och åt english breakfast) - och ibland sammanfallar allt i någonting vackert, med en drink i handen på Palm Lounge, under stjärnorna då någon gammal åttiotalslåt (t.ex Womack & Womacks Teardrops) blandas med ljudet från Atlantens strandkant. Eller dagar på stranden med Proust, i skuggan av Playa da Rochas vackra klippor, med sand mellan tårna, en cigarett i handen... sipprandes på en kall iste... Ja, ja... Och sedan kan man ju inte låta bli att tycka att semestern var ännu bättre när man för höra att det i stort sett konstant har regnat i Stockholm!

Låt den rätte komma in, Johan Ajvide Lindqvist: Nja. Eller att det här inte riktigt var min kopp av te kände jag nog på mig redan från början, men det skulle väl ändå kunna funka som strandlektyr? - vilket det också gjorde! Och Ajvide har helt klart någonting att berätta om Blackeberg på åttiotalet, om mobbing och utanförskap etc. Men som helhet kan jag nog ändå inte ge den mer än ok i betyg. Lite för många ointressanta namn, ett lite för torftigt och ospännande språk, lite för många scener som går på tomgång och ofta lite väl fånigt va? (vilket dock kanske är en lite dum typ av kritik, vampyrer i Blackeberg måste väl vara fånigt, vilket författaren förstås är medveten om) Men att det ofta känns lite fånigt på fel sätt då!

Vurt, Jeff Noon: Och för att tala om fånigt... Shadowgoths och jag vet inte vad... Men på stranden slinker allt ned... Och om man tänker bort vissa av de mest fåniga namnen och uttrycken så kan man faktiskt dras in även i detta. Och om Ajvide har sin styrka i Blackebergskildringarna är det i bilderna från det framtida, förvridna, sönderknarkade Manchester som Noon har sin. Ett post-Ibiza Manchester som känns väldigt Happy Mondays, Smiths och 1993, vilket väl kanske är bra. Någonstans var det nog också den där nittiotalsgrejen jag ville åt... Någon gång för länge sedan läste jag Noons andra böcker: Needle in the Groove, Pollen och Pixel Juice och som jag minns dem var de alla småfåniga men ändå fantasifulla, fantasieggande och inspirerande. Och så funkar även Vurt när den är som bäst (eller som minst dålig...) Man läser på och dras in i bilden av vilken bra bok det hade kunnat vara... Vilken knäpp film det hade kunnat bli...

Smaken av Oceanerna, Nutida Portugisisk poesi i urval och översättning av Marianne Sandels: Efter att har drabbats så av Pessoa var jag förstås intresserad av vad post-Pessoa-poeterna i Portugal har skapat för litteratur... Nu har jag dock bara fladdrat igenom dikterna lite snabbt så där - ofta säkert lite lätt berusad! -, så någon djupdykning i Portugisiskt poesi har jag ännu inte gjort. Men det var en bok som var skön att ha med sig, i stunder, när turismen och "Playan" blev lite för mycket var det skönt att plocka fram Smaken av Oceanerna för att påminnas om att det - förstås! - finns ett annat Portugal där (uppe i Lissabon) någonstans...

Swanns värld, Marcel Proust: Är jag fortfarande mitt uppe i... Men man dras in i den!, virvlas in i språket och de flytande återblickarna och tidsvändningarna, tas med till den lilla (stora!), helt annorlunda (mot för ett turistigt Algarve) världen hos de högborgerliga på 1880-talet på den franska landsbygden. Det är kokett, småtrist och ofta helt underbart. Annars är det ofta svårt att ta sig an sådana här storfräsarklassiker tycker jag. Man har läst och hört så mycket om vilken fantastisk litteratur det är. Och självklart vill man också själv få en sådan där perfekt, underbar läsupplevelse som alla (alla!) andra tycks ha haft. Självklart att det hämmar läsningen! Man måste nog våga vara lite respektlös i sin hållning, tror jag! Och jag ska nog ta mig igenom alla delar (det kommer säkerligen att vara en fantastisk upplevelse)! Jag ska också försöka grabba tag i den där Proustboken Deleuze skrivit. Att ha med sig den på vägen kan nog säkert vidga läsningen, stärka en i sin respektlöshet...

Tiden är knapp... I natt lämnar vi återigen Sverige - denna gång för Portugal och Atlantens böljande vågor. Jag hoppas på avkoppling, sol, bad, god mat och kanske någon houseklubb eller något litet diskotek. Och självfallet god färdlektyr. Och eftersom jag sista tiden ägnat en stor del av den här bloggen åt att plita ned vad jag läser för böcker och vad jag lyssnar på för musik så fortsätter jag med det:

Böcker jag stuvat ned i resväskan: Jeff Noon - Vurt, Marcel Proust - Swanns värld(!), Johan Ajvide Lindqvist - Låt den rätte komma in och en lyriksamling med - passande nog - modern Portugisisk poesi som jag inköpte på Hedengrens bokrea i år och inte öppnat förrän nu.

Just nu lyssnar jag på The Style Councils The Whole Point of No Return... Finns det någon?

Juli är snart slut och äntligen har man semester igen. Och solen skiner på mig! Vi ska nog lyckas klamra oss fast vid några riktiga sommarveckor till...

Soundtracket är:
1) Al Green. Fullkomligt omöjligt att inte bli inspirerad av dokumentären på Svt i onsdags. Trots att den var dåligt gjord och fokuserade lite för hårt på Als predikningar innehöll den moment som skakar en i grunden. Vissa scener - t.ex. den inledande sången, när Al kompar sig själv på gitarr - var fullkomligt makalösa. Jag älskar Al och en massa annan musik i gränslandet mellan gospel, soul och pop, men hur skriver man om det? Kan man skriva om det utan att låta som en rockjournalist med tårar i ögonen? Jag tycker det är svårt...
2) En liten CDr jag komponerat ihop i dagarna. Ännu en i raden av alla samlingar av sådant man gillar just nu, och sådant som man är nyfiken på - i en väl avvägd och noga utredd ordning. Denna kallar jag Something Wild In The City efter den första Feldmanlåten. 01.Morton Feldman - Something Wild In The City 02.Cocteau Twins - Lazy Calm 03.Virginia Astley - Out In The Lawn I Lie In Bed 04.The Otto Show - The Loneliness Of Francis Fry 05.Popolous - Canoe Canoa 06.Pedro - Blessed Is The Savant 07.Melodium - Mmiomm 08.Boom Bip - Dumb Day 09.Bathing Beauty - Castles In The Air 10.Saint Etienne - Stars Above Us 11.Ultramarine - Saratoga 12.Isolée - Face B 13.Brooks - Tell Somebody About Us 14.Robin S - Show Me Love 15.John Simeone - Who Do You Love? 16.Tahiti 80 - Empty & Amused 17.Piano Magic - You Can Never Get Lost... 18.Majessic Dreams - Around Here 19.Harold Budd - Faraon En - för mig - rätt sedvanlig blandning av spröd elektronik (Popolous, Pedro, Melodium...) och pop (The Otto Show, Bathing Beauty, Saint Etienne...), någon låt med lite elakare electrotouch (Isolée, Brooks...) och någon soulig,housig liten tingest (Robin S, John Simeone...).
3) The Embassy imorgon på Don (& Beckenbaur)! Om vädret bara håller i sig kan det bli en prunkande Trädgård...

Hemska saker i London, och världens alla storstäder och metropoler känns i stunder inte attraktiva alls. Men som Momus säger: "And yet I still believe in the utopian potential of big cities."

Men, ändå, idag: färd till landet. Välbehövligt efter New York-resa och ett fullkomligt turistindränkt Stockholm!

Så nu blir det hängmatta, skogspromenader och sol och bad för hela slanten. Och, som man brukar säga, lite litteratur för hängmattan. Dessa böcker rafsar jag nu ned för det ändamålet: Philip K. Dick - Ur led är tiden, Arne Dahl - Ont blod, Jerker Virdborg - Svart Krabba, Nils Runeby (red) - Framstegets arvtagare och Digfi:mix, De hundra bästa albumen 2000-2004.

Lagomt tungt och lagomt lätt, förhoppningsvis. Lite spänning och lite bildning. Deckare, Science-fiction, spänning, idéhistoria och lite musikjournalistik.

Orons bok var, som sagt, någonting utöver det vanliga. Allra skarpast i början tycker jag, sedan en aning, aning enformigt malande. Samma teman och ämnen återkommer i många efterföljande stycken. När jag läser efterordet får jag klart för mig att det inte är Pessoa själv som bestämt ordningen - vilket jag, helt enkelt, gissar är anledningen till min lilla irritation... Om Fernando själv bara skulle ha fått utforma allt skulle boken ha kunnat bli ännu bättre (kanske)! Orons bok gavs alltså inte ut när Pessoa levde utan första gången först 1982. Texterna var inte daterade och redaktörerna för boken har på egen hand komponerat ihop bokens kronologi. Enligt det svenska efterordet har ordningen i huvudsak skett efter tematiska principer. Tanken är väl god antar jag, men jag skulle gärna ha sett en fantasifullare och mer "blandad" komposition. Teman som bryts och stöts mot varandra på ett fränare sätt kanske?

Just nu ser jag tre möjliga lösningar på problemet: 1) man skulle kunna gå tillväga som Sture Dahlströms antihjälte i Tango för enbenta (var det va?) och helt enkelt klippa till en ny bok. Kanske inte så mycket klippa bort det som stör (eftersom det inte var mycket), utan helt enkelt klippa till en ny kronologi. 2) skapa en Pessoansk Rhiz-o-mat där man kan slumpa fram en ny Orons bok varje gång man läser den. Kanske inte för att det skulle vara lika passande som i Deleuze/Guattaris fall, men för att när det ändå inte finns någon ordning som vi känner till - så kan vi låta slumpen avgöra. Och inte behöva tänka på att "den där redaktören har nog gjort lite fel här" och "så här skulle nog inte alls Pessoa ha velat ha det" osv. eller 3) strunta i saken.

Först gillade jag inte alls The Magic Numbers. Vet i och för sig inte om jag älskar dem nu heller, men vissa av deras låtar lyssnar jag gärna på... Forever Lost och Try till exempel. När The Magic Numbers har kommit på tal har det inte då också vid vissa tillfällen pratats om The Mamas & The Papas? Det är väl egentligen väldigt konstigt? Likheter? Sättningen? Shooting Star med Mamas & The Papas är förresten en alldelles fantastisk låt. Förnämlig, ljuvlig. Och Acid House Kings Do What You Wanna Do är också väldigt fin. Har aldrig riktigt drabbats av dem förrut, men nu hände det!

Och Vapnet gillar jag faktiskt litegrann. Ge dem våld är en fin, skranglig liten poplåt. Med den texten borde det väl annars vara ett bottennapp, men av någon konstig anledning funkar det, i alla fall litegrann, en kort liten stund, men nu när jag lyssnar igen förstår jag att det finns en uppenbar risk att det snart kommer att låta hemskt... Men Sufjan Stevens Illinois-skiva verkar mycket lovande. Jag tyckte mycket om vissa av låtarna på Michigan-skivan, sen kom ju den där lite skvalpiga mellanskivan, men nu tror jag, och har förhoppningar om, att allt kommer att bli bättre. Roliga låttitlar! Come on Feel the Illinoise! A Short Reprise For Mary Todd Who Went Insane But For Very Good Reasons! They Are Night Zombies They Are Neighbors They Have Come Back From The Dead! Vilken blir nästa delstat? Jag längtar till Hawaii...

Och att man missade den där Active Suspension-grejen på Marie Laveau! David Balula! O.Lamm har jag dock svårt att komma in i (det är nog dock lite av själva grejen), men Domotics första skiva var ju okej och den nya har jag inte hunnit med förutom låten Hugs & Kisses som fångade mig litegrann. Och Majessic Dreams imorgon på Trädgården? Kan kanske vara nåt? Men då ska det nog helst vara bra väder. Har de inte ganska stora likheter med Differnet? Inte mer än naturligt om Differnet får drösvis med epigoner i och för sig... Nya skivan drabbas jag fortfarande av. Känns ibland som när jag upptäckte Joy Divisions Closer första gången. Och varför har jag aldrig riktigt lyssant på Cocteau Twins förut? Skivan Victorialand exempelvis?

Annan gammal pop då? Återfall hos The Clientele sker med mer eller mindre jämna mellanrum. Nu senast första skivan. Vilka näpna, burriga melodier! Dexy's Midnight Runners Don't Stand Me Down också. The Waltz. Oasis. Slide Away. The Go-Betweens. Bachelor Kisses. Stina Nordenstam. Sharon and Hope. Och tanken på att hon finns där, att ta fram om man så skulle vilja. Prefab Sprout. Doo Wop in Harlem. Och Roxy Music. Hela Avalonskivan. En besvärande älskvärd melankoli som sticker som nålar.

Dionne Warwick som sjunger Bacharach/David. De bästa låtarna i en plastask bildar det bästa som finns, vid de tillfällen som är de rätta. Här kanske man kan nämna Roger Nichols & The Small Circles of Friends? Somebody Waiting förslagsvis.

Sen har det varit lite jazz också. Första låten på Coltranes och Don Cherrys skiva The Avantgarde. Ett bra luftintag ett tag. Miles Davis. Someday My Prince Will Come. Sedan lyssnade vi på Django Reinhardt här nån kväll, och någonting med Clifford Brown.

Congotronicsskivan kan jag även spela ibland. Och stampa takten. Den ger mig någonting i stunder. Sen kan jag spela något sådant som !!!s cover på Take Ecstacy With Me. Rätt okej. Och The Juan Macleans nya skiva. My time is running out är ett bra spår, som kan leda in på gamla nittiotalsgrejor. Eller tanken på gammal deep house. Sedan snubblade jag på Songs From Another Room, som av en händelse. Och Aphex Twins första Selected Ambient Works har jag spelat hårt i perioder sista tiden. Där finns det något makalöst vackert och melankoliskt. Ensam kvar efter en stor fest eller någonting som pågår där borta som jag missar. Men här sitter jag med all denna fantastiska musik.

Svårt att hitta något som intresserar? Något som känns spännande och intressant? Till och med något som känns? Ja! Ibland... Och så fanns det en sådan som Pessoa där hela tiden, oläst!

Ibland blir det nog bara så. Man undrar var lusten och spänningen har tagit vägen. Man letar kulturella uttryck förbrilt och så hittar man förstås något ganska snart igen... (tänk om man inte skulle hitta någonting? Hjälp!) Senaste tiden har det nästan bara varit Deleuze snårskog som jag lyckats gå vilse i, genom Aiolos och Gläntas temanummer. Tills jag greppade tag i Orons bok då.

I en av de senaste intervjuerna jag läste med Morrissey (tror att det var en intervju för typ någon latinamerikansk tidning, som jag då läste i översättning någonstans på nätets bortre regioner) så rekommenderar han Pessoas Orons bok, som en bok man bara inte kan lägga ifrån sig. Sedan får jag höra att Horace Engdahl ska ha rekommenderat den i TV, när han bara fick rekommendera en endaste bok. När två sådana superbesserwissar kommer in från helt olika håll och pratar om samma sak är det klart att man blir intresserad!

Och om det var bra! Av någon anledning kommer jag att tänka på Nietzsches Den glada vetenskapen (kanske om den hade hetat den ledsna vetenskapen?). Har kanske att göra med formen? Precis som Den Glada Vetenskapen är Orons Bok uppbyggd i korta stycken som har likheter med Nietzsches aforismer, men med nummer istället för titlar. Men om Nietzsche är en filosof som är skönlitterär är Pessoa en skönlitterär författare som kastar tänkvärdheter omkring sig i en närmast Wildeansk hastighet. Och så har de en liknande - fullkomligt förödande och utmattande - precision i sina formuleringar!

Bokens berättare är ett bokhållarbiträde i Lissabon på tiotalet och Orons bok skulle kunna vara hans dagbok, tänkebok eller blogg. Den är ofta sorgsen, men stundtals mycket lycklig. Man tänker hela tiden att den formuleringen måste jag skriva ned, den måste jag komma ihåg men man blir till slut bara frustrerad när man märker att det är omöjligt - ty på varje sida vill man skriva ned någonting! Ibland kan man få för sig att han är en filosof och att det är djupsinniga klokheter han skriver ned, efter ett tag förstår man att han är någonting större. En stor poet som öppnar på dörren till livet, som istället ständigt säger emot sig själv på ett fullkomligt logiskt vis.

Postningarna kommer inte lika ofta längre? Hängivna läsare kanske har undrat om man har börjat tappa av, mist styrfart, fått slut på ork och inspiration eller helt enkelt fått solsting... (nähä...) Svaren kan vara många men helt klart är i alla fall att när det äntligen blir sommar och sol spenderar man hellre kvällarna ute, vid vattnet, promenerandes och/eller tittandes på solnedgången. Kanske picknicka? Men det är inte hela sanningen. Låt mig försöka (obs, bara försöka) förklara:

I Nietzsches aforism Till moralpredikanterna skriver han bl.a följande: "Jag vill inte predika moral, men till dem som gör det ger jag följande råd: Vill ni slutgiltigt beröva de bästa tingen och tillstånden allt anseende och värde, så fortsätt att ta dem i er mun som hittils! Ställ dem i spetsen för er moral och tala från bittida till sent om dygdens lycka, om själens frid, om rättfärdigheten och den inneboende vedergällningen. Så som ni går på, kommer alla dessa goda ting till slut att bli populära och ropas ut på gatorna; men då kommer också hela förgyllningen att ha nötts av, och mer än så: allt guld som fanns i dem att ha förvandlats till bly."

En text med vida betydelser och stort djup... Men vad har texten egentligen här att göra? Ja, vi ska som om den är relevant i sammanhanget.

I ett tidigare inlägg här på Sondera skrev jag om att "Bok trendigaste prylen just nu", "Boken - hippast just nu"!, och avslutade med frågan: "Innebär det att en tjockare bok är hippare än en tunn?". Ja! Eller kanske...

I ett annat inlägg har jag varnat för Vinylfetischisterna, och delvis hänvisat till att "detta digitaliserande, eller vad man ska kalla det, tror jag också gör (eller borde rent logiskt) införa en ny exklusivitet för det materiella".

Hur hänger nu dessa saker (min långsammare publiceringstakt, Nietzsche, trendiga tjocka böcker och vinylfetischister) ihop? Hmm...

I dagens samhälle, i kulturdebatter och framförallt hos IT-gurus och datanördar pratas det ständigt om snabbheten, enkelheten och tillgängligheten. Målet, meningen, njutningen och framtiden finns - enligt dem - att hitta där någonstans...

Varför talar ingen om vikten av att vara svår att nå? Statusen i långsamheten och krånglet... Att esoteriska format och kostsamma distributionsformer kan vara nog så viktiga? Kanske för att devisen att "information ska finnas tillgänglig för alla", "alla ska kunna bilda sig en uppfattning" osv. är starka? Ja, till viss del är det såklart så, men med "en konstant tillgänglighet till allt" finns det nog en stor risk att hungern efter det svårtillgängliga och otillgängliga kommer att öka. Vissa vinylskivor och tjocka krångliga böcker kanske? Det som inte finns tillgängligt via Internet? Bloggar och liknande kanske till viss del slog igenom på grund av sin lättillgänglighet, men en motreaktion kanske kan skönjas? Ett sug efter diktsamlingar, svåra att få tag i, utgivna i begränsade upplagor? Kanske det?

Så därför är mitt grepp att posta mindre frekvent här bara ett första steg. Jag funderar på att gå över till något annat format. Flaskpost kanske? Små lappar på avlägsna platser i bortglömda delar av stan? Kanske anteckningar i en gammal hederlig dagbok (kanske med ett litet lås på?). Sedan - någon gång i framtiden - kan man ge ut dem i pappersformat, i en upplaga om ett exemplar - och sälja det dyrt...

Vem skriver man egentligen för? Kanske inte varför?, utan just - för eller till vem? Frågor som många Internetskribenter och främst då kanske "bloggare" säkert ställt sig någon gång. "För alla och ingen" har jag tidigare svarat på den frågan. Nu har jag märkt att den intressanta "deleuzianska" bloggen Rhizom långt senare svarat på samma sätt på samma fråga. Svaret är väl egentligen föga originellt, men ändå: intressant! - och de "flöden" man på Rhizom pratar om: "de yttranden som genomströmmar oss, de vibrationer som passerar genom våra stämband, ut genom våra munnar, tillhör inte "oss". Det är istället en position, en lokalitet, en singularitet, på ett vida större socialt och ontologiskt fält som manifesteras i form av ett yttrande"

Antagligen är detta inget problem och egentligen inte krångligt alls (deleuzersig!); det kommer säkerligen att nysta upp sig vad tiden lider och vi kommer att lära och att vänja oss vid nya sätt att publicera, producera och kommunicera. Vi är nog bara inte riktig där än. Krockarna mellan det allmängiltiga och det djupt personliga slår oss kontinuerligt när vi läser bloggar och andra typer av Internetpublicerade texter. "Att blogga skiljer sig väsentligt från att skriva uppsatser, artiklar, krönikor, brev, mail, dagboksanteckningar" skriver man på Rhizom, och visst är det nog så. Journalister på dagstidningar har en definierad målgrupp på ett helt annat sätt än en vanlig bloggare. De kanske har 250000 prenumeranter som de vet kommer att, med allra största sannolikhet, i allafall bläddra förbi text och bild. Brev och mail har bestämda adressater och dagboksanteckningar är det ofta bara du själv som läser. Saken är nog den att bloggar i många fall fungerar som en blandning av de tre ovan nämnda genrerna. Här har jag tidigare försökt skilja mig från de bloggar som fungerat som rena offentliga dagböcker, då jag till stor del funnit det - att göra sitt privata vardagsliv till någon slags inbillad offentlighet - rätt löjligt. Min tanke till en början var att denna blogg istället skulle vara någon slags dagbok över kultur man stöter på, och tankar om den som man vill få på pränt. Men det är ju svårt att vara opersonlig, för att inte säga omöjligt och kanske också rätt tråkigt (men det finns väl grader i helvetet?), och med de senaste semesterhälsningarna här på Sondera blev det ändå dagbok av allt ihopa ändå... (och är det ändå inte dit som mycket av dagens mindre bra journalistik verkar styra sin kosa? Vad är dagens reseprogram i TV? Och Bjurmans och Virtanens New York-kröniker handlar väl oftast mest om vilken bar de suttit på när den och den gamla rocklåten spelats i jukeboxen etc.)

I klassisk litteratursociologi brukar man i den litterära processen ofta skilja mellan det privata och det offentliga. Internet har nog till viss del brutit upp den distinktionen. På Internet existerar mycket kultur bara på ett plan som man till stor del kan kalla privat: när det gäller hela ledet från produktion till distribution. Till viss del i alla fall: det privata är ju på väg att bli det offentliga. Eller? (prova bara att läsa någon av Expressens "bloggar"). Jacques Derrida antydde tankar åt det hållet i sin bok Mal d’archive angående effekterna av "electronic mail": "…Electronic mail is now even more than the fax in the process of transforming all the public and private space of humanity, and first of all the limit between the private, the secret (whether private or public) and the public of phenomenal."

Äntligen hemma! (Och den här sidans fortsatta tid som privat vykortsförmedlare är därmed slut... I fortsättningen seriösare grejer... Har i alla fall givit den här sidan/bloggen det pretentiösa epitetet Kulturblogg så...)

Vi klarade oss igenom mördande crosstown traffic och luftgropar!

Sista dagarna i New York var fantastiska, men: varma och intensiva och sista dagen var det faktiskt nära kollaps. Barer och caféer i Lower East Side och i Williamsburg och kanske lite för mycket turistande för ens eget bästa (Empire State Building och färja runt Manhattan). Skivinköp på de fantastiska skivaffärerna Earwax och Other Music: Morton Feldman, Arthur Russell, Clientele etc... Kändisspotting 1: Dungen spelar svensk folkmusik på fiol inför hänförda Lower East Side-hipsters. Vi ska bara gå in och ta en öl... Inget planerat, men ändå - surrealistiskt! Kändisspotting 2: David Byrne på vårt flyg hem! Såg fräsch och välmående ut. Vad gör han i Stockholm?

Vad gör vi?
Vilar!

Deep Space cancelled... Vi stupade pa tio genom att istallet forirra oss runt i de mest chockerande mysiga delarna av vastra Greenwich Village. Sedan fastnade vi pa en tokromantisk franksinatraitaliensk kvartersrestaurang med pasta och vin medan hela Manhattan overskoljs av blixtar och osregn utanfor fonstret. Ratt bra det ocksa...

Nu bat runt Manhattan och sen - Williamsburg. Kvar sista dagarna: Guggenheim, Empire State Building och nagon sista runda i de trevligaste delarna av Downtown.

New York ar mkt, men vi mar bra. VM i gang och lite svullna fotter bara... Forsta dagen -nastan hela Manhattan: fran Upper West Side till The Financial District. Staden och husen ar ofta ruffiga, men manniskorna alltid snalla, trevliga och tillmotesgaende. Lordag: Soho, Greenwich Village och fantastisk sushi i Lower East Side. Varmen kom pa lordagen och det ar fantastiskt pa kvallarna. Nagra dyra ol pa nagra alternativa hak i Lower East Side. Hittade aldrig klubben Tonic men hade trevligt anda. Sondag: Central Park tillsammans med alla andra New York-bor, men i Central Park tycks det finnas plats for alla. Drink i Bryant Park innan laggdags. Idag MoMa och fantastisk indisk lunch. Nu vila sedan Deep Space och Kevorkian. Imorgon WIlliamsburg.

"Start spreadin' the news, I'm leavin' today
I want to be a part of it, New York, New York
These vagabond shoes are longing to stray
Right through the very heart of it, New York, New York
I wanna wake up in a city that doesn't sleep"

I ett gammalt inlägg här anlade jag en tro på att Jens Lekman under Popagandafestivalen skulle komma att ta oss med storm! Nå, hur blev det? Blåste det någonting framför stora scenen igår vid elvatiden?

Nja... Lite fläktade det, men jag måste ändå, tyvärr, säga att det nog var den minst inpirerade Lekmankonserten jag sett hitills. Men, ändå - helt ok. Men hur långt räcker det egentligen?

Till sitt försvar får jag väl ändå säga att jag inte, helt och fullt, uppfattar det som Jens fel. Det är svårt att nå ut och fram från en sådan stor scen och med det tråkiga ljud som, tyvärr, präglar Popagandas stora scen. Om spelningen hade varit på en lite klubb hade den nog uppfattats som mycket bättre. Oväntat nog är det de, enklare, avslutande, ukulele-akustiska låtarna som går fram bäst. Rösten har då kommit igång - och strömmar hel, full och klar ut över den stora folkmassan, i Tram #7 To Heaven och Skyphenomenon.

Det kvinnliga sexmannabandet han har med sig var också en attraktion i sig. Charmigt men lite avigt. Vissa låtar faller bort och ihop, medan t.ex. The Opposite of Hallelujah och A Higher Power funkar utmärkt.

Problemet är väl att man väntar sig något extra av Lekman. Problemet är väl också kanske vad han ska göra nu? Hur han ska gå vidare, som redan var perfekt på de första sjutummarna?

Han behövs som en motvikt bland alla (alla!) andra tråkmånsar i det svenska singer/songwriterträsket. Han har en vacker röst med ett uttryck, han skriver både roliga, fyndiga och träffsäkra låtar och han för in element av schlager och Burt Bacharach bland de andra singer/songwritermännen och kvinnornas sönderkörda Nick Drake-pastischer.

Angående tisdagens inlägg här... Någon kanske tyckte jag var fånig och att det jag skrev inte stämmer, att jag snackar goja och att det inte finns något "punketablissemang" (som Daniel i en kommentar kallade det)?

Näpp! Rockjournalist Malena Rydell bekräftar bara mina argument, tycker jag. Hennes Alkbergrecension i gårdagens DN visar ganska bra på vad det var jag ville säga och peka på... Hon tjatar hej vilt om att skivan och musiken låter så "ung" och som Thåström 1982. Jag tycker det är en paradox - har svårt att tänka mig en musik som låter mindre "ung" än någon ny musik som släpps idag och som låter som Thåström 1982. I och för sig infogar hon också att musiken även låter gammal och att han sjunger med en äldre röst..., men ändå?: "musiken som låter så ung" och "Musiken som låter så "ung" som en störig "charmig" unge", skriver hon. Men? Saker och ting rör väl på sig? Eller är ungdom per definition någonting som har fastnat hos "Thåström" eller "Tant Strul", "1982" eller hos den "uppdaterade superklassiska punken"? Konstigt i så fall. Ungdom kan väl vara allt möjligt: för hundra år sedan kanske det var nån typ av folkmusik, på fyrtiotalet säkert någon typ av jazzmusik, sedan Elvis ett tag, Beatles osv., etc. och zzz... Men att ungdomen sedan fastnade 1982 och slutade bry sig om vad som hände sen kan väl aldrig va möjligt?

Mattias Alkberg BD kan möjligen vara bra, men att det skulle vara "ungt" eller "nytt" har jag svårt att tro.

Igår medverkade Mattias Alkberg och hans BD-band i det småputtriga kulturprogrammet Sverige. Han verkar vara en trevlig och intelligent man, men hans vurm för, och nedsjunkande i, någon slags retropunkaktivism förstår jag verkligen inte. Det låter hemskt om musiken de framför i programmet... Och då har jag till och med bott med utsikt över Tunaskolan!

Sin punknostalgi och sitt punkvurmande tycks Alkberg dela med de flesta andra rockmusiker från Norra Sverige, och alla (nästan, nästan alla!) svenska rockjournalister (och gör man inte det tillhör man fienden!). Jag förstår verkligen inte. Sluta tjata nu, liksom... Om man är uppväxt i en småstad som Luleå och var musikintresserad var ju det enda som erbjöds en jäkla massa punkkonserter. När det inte var nån typ av hårdrock. Den allenarådande nämnaren var i alla fall att det tvunget skulle vara skramligt, skrikigt och föra oväsen. Och framföras på gitarr. Av killar. När gymnasietiden började närma sig sitt slut var man så fullkomligt less och utledd på den här musiken att man var tvungen att lämna stan.

Hur länge ska "punk" ses som någonting för unga moderna människor som är intresserade av att skapa och att uttrycka sig? Punken är ju inte bara trettio år gammal, utan också något som får dem "som håller på" att rapa upp det som just anses vara "punk". Jag har väldigt svårt att förstå folk som - fortfarande! - jämnt ropar "punk!" när något anses "tufft", "nytt" eller "independent". Vad menar de egentligen? 1977 eller så kanske det var viktigt eller spännande, men om man så sent som 1990 ramlade in i ett musikliv som vurmade för det och som fortfarande 2005 på många plan trampar vidare i samma fotspår kan man bli lätt konfunderad. För några dagar sedan kunde jag inte låta bli att fantisera om hur en musikhistoria utan Velvet Underground hade kunnat se ut. Idag kan jag inte låta bli att gå vidare och fantisera om hur musikhistorien hade sett ut utan punken. Utan alla "uppror", alla nedklottrade skinnjackor och alla distade gitarrer... Proggmusiker som hade fått breda ut sig än mer med ännu dyrare produktioner och ännu längre låtar! Nja? (Och för att förtydliga: ja, jag vet, punk kan såklart vara många saker: kanske det historiska välbehövliga brottet mot rocken?, eller starten på indiemusiken och något som Rough Trade? För att ta några exempel... Här pratar jag dock mest om Sverige och Norrbotten och då handlade det om den svenska söndertuggade Ebba Grön-varianten.)

Dock - som poet gillar jag Alkberg. Det som strömmade ut ur Göta Kanal fann jag intressant, bra och läsvärt. Där ser jag fram emot uppföljaren...

Efter ett antal Saint Etienne- och Stereolab-excesser, pianomusik och stillsam elektronik kunde man ju räkna ut att det snart var dags för lite oväsen igen...

Konono nr 1 – Congotronics var makalösa grejer (tack Andres…). Tumpiano, "African chants" och hemgjord elektronik - och så känns det som om den modernaste, mest spännande musiken just idag inte hade kunnat komma någon annanstans ifrån än just Kongo. Afrika har inte känts så nära sedan Joe Claussells milleniskift och hans makalösa skiva Language.

Congotronics är verkligen någonting annat. Jag samplar mina egna tidigare ord här (den gången om Marsen Jules): "Har vid något tillfälle hävdat att den enda riktigt bra musiken, den enda musik som egentligen är värd att bry sig om är den musik som är "svårfångad". Den musik som är omöjlig att kategorisera, den musik som ännu inte har fått något namn, som inte har paketerats och stoppats in i ett litet fack. Eller med andra ord: den musik som bara inte är riktigt färdig ännu, som inte spelar i en tradition eller "tillhör en scen", utan som istället redan är på väg någon helt annan stans. Och det är ju dit man vill hitta!" Congotronics finns just nu där någonstans (bara just nu! hur länge? ingen som vet...). Det låter afrikanskt – det går inte att ta miste på vilken kontinent den här musiken kommer ifrån; det knallhårda beatet är afrikansk samba på oljefat, rösterna, körerna påminner (för den som lyssnat så lite på afrikansk musik som jag) om stunder hos Fela Kuti och det råa användet av elektronik kan man hitta rötter i hos en sån som King Sunny Ade. Men detta är någonting du aldrig hört förrut – allt ovan, men sammanfoga det med något som skulle ha kunnat vara influerat av krautrock (om det inte hade varit så osannolikt), den trasigaste Autechreelektronican, en egen rå form av gammal techno och någon punkig futuristversion av gammal friformsjazz och du kanske kan gissa hur det låter... Spela låten Paradiso högt och du befinner dig plötsligt i en uråldrig ravefest i framtiden.

Om den gamla Jamaicaklassikern The heart of Congos har jag tidigare skrivit: "Det är musik som är så säregen att det låter som om den kommer från framtiden och från den yttersta urtiden - samtidigt!" Congotronics skapar samma känsla... Det är någonting med Congo…

"This music comes from somewhere unknown and offers hope that there are worlds of music out there, unexplored and waiting to be discovered.", skriver BBC i sin recension. Det finns mer att upptäcka…

...och nä - med tanke på gårdagens ord här - jag gillar Nico, jag gillar "The Closet Mix", jag gillar gitarrerna på I heard her call my name, Metal machine music har sina stunder och John Cale är väl egentligen något helt annat?

Men även andra ser uppenbarligen fortfarande problem i det här med "rocken" (som är så tung på den populärmusikintresserades axlar). Det tycks som om det kan finnas nåt litet trauma här någonstans, eller det kanske i alla fall börjar framstå som lite generande när man börjar få klart för sig att man har ägnat en stor del av sitt vuxna liv (och barndom och ungdom) åt en konstart som på många plan, som sina heligaste kor, har placerat korkad, gapig grabbighet och en sönderknarkad brist på intelligens. Och, ja jag vet, det har blivit bättre (det finns massor av alternativ), men med en uppväxt indränkt i (vare sig man ville det eller inte) hårdrock och pubrock, punkrock och svart rock är detta antagligen något man måste bearbeta länge...

Lou Reed. Av någon (outgrundlig?) anledning sätter jag på den "klassiska" skivan Berlin. Det fanns en tid då jag vet att jag uppskattade delar av den. Trodde nog att jag skulle kunna gilla den även idag.

Finns väl egentligen inte många som är mer skapare, mer medskyldig eller mer associerad med viss typ av rock än Lou? Från Velvet, heroin, svarta kläder, drag queens och glamrock till Rock n'roll animal och Metal machine music. Anledningen till att jag trodde att jag ville höra Caroline Says II kanske var att det har varit lite ståhej kring Antony & The Johnsons sista tiden? Att jag uppskattar Antonys röst och att han och Lou är vänner? Candy Says, kanske? Men Lou Reeds Berlin känns inte det minsta kul, faktiskt. Unken är ett ord jag kommer att tänka på. Och, ja det har nog att göra med rock, heroin och mytbildning...

Jag börjar förstå varför jag har lyssnat så mycket på och skrivet så mycket om Saint Etienne och Stereolab den sista tiden. Spela någonting av Saint Etienne efter att du har lyssnat på Berlin - och du kommer att få känna hur en frisk vårbris plötsligt blåser genom rummet. Och även om den inte lyckas så försöker den i alla fall vädra ut det där unkna... Anledningen till att Stereolab kan betyda så mycket kan ha och göra med att det är musik som inte är så erbarmerligt manlig, självömkande och uppslitet, tillkämpat känslig. Musik kan handla om andra saker och bestå av andra uttryck. Att bli påmind om det kan ibland vara allt man behöver. Det finns alternativ och det finns en hel värld att upptäcka där ute (utanför det där unkna rockgaraget?).

På en annan plats i en annan tid är Berlin säkert en bra skiva, men jag kan inte låta bli att fantisera om hur popmusiken skulle ha kunnat sett ut utan Velvet Underground. Utan alla som startade rockband när de lyssnade på dem. Utan alla svartklädda gother. Utan allt från Stooges till något som Strip Music. Utan den där stora "rockmytologiseringen" som (fortfarande!) ligger som en stor våt filt runt de människor som är intresserade av populärmusik. Problemet är nog bara att jag inte skulle vilja vara utan Jonathan Richman...

Senaste tiden har jag skrivit lite om (och lyssnat mycket på!) de gamla nittiotalsfavoriterna Saint Etienne och Stereolab. Men de är ju fortfarande aktuella! Man skulle annars kanske kunna tro att jag helt och fullt har fastnat i en nittiotalsnostalgi och inte orkar gå vidare. Så får jag verkligen hoppas att det inte är! Men, man kanske får vara på sin vakt...

Vad har då annars snurrat? Som inte är så förknippat med ett nittiotal? Manyfingers är ett av de fina banden på labeln Moteer. Egentligen vet jag inte, men som så mycket annat kan det beskrivas som stämningsfull electronica. Vet inte hur mycket man egentligen klarar av i den genren innan man fullkomligt storknar, ledsnar och går in för någonting helt annat men just nu känns det som om jag kan fortsätta att lyssna ett bra tag till. Trots den fullkomliga översvämningen av den här typen av musik så tycks de duktigaste elektronica-musik-skaparna fortfarande kunna fånga någonting, som gör att det känns intressant att lyssna. I Manyfingers fall kanske en ödslig, filmisk känsla - jagat, vildmark, mörkt och gammalt, som från en svunnen era och förstås knastrigt. Låter antagligen föga originellt, men jag köper det. När jag och en vän diskuterade detta kom vi fram till att det tycks vara rätt lätt att fastna i den här typen av musik - det är så behagligt samtidigt som det är så fantasieggande och snillrikt... Men ändå - är det muzak? Och skulle det i så fall göra något? Tillsammans med artisterna Clickits och The Boats bilder de en behagfull och märkligt intressant trio på Moteer-labeln.

Sedan verkar ju Differnets nya skiva vara precis så bra som man hade hoppats på. Än märkligare, än vassare och troligtvis ännu bättre än Come On And Bring Back The Brjokén Sounds Of Yore!. Spår som Caligula och Analfabetism är mörka, vackra och oväntade kompositioner. Ofta allt jag begär. Men det är också en skiva som kan vara tung, som jag helst lyssnar på portionsvis och sakta arbetar mig in i. Så kan det ju ofta fungera när det är någonting speciellt man avsmakar.

Någonting helt annat är duon med det underbara namnet Eurosport, som både har hyllats, dissats och diskuterats på The Jet Set Junta och The Cricket senaste veckan. Jag ställer mig till de positivas skara! Your brother is my only hope är i alla fall en stunds oemotståndlig discopopelektronik. Små indiekillar som vill vara spännande, glittriga och homosexuella - ändå (eller kanske just därför?), för tillfället, toppen! Lyssna på hemsidan...

Sedan var faktiskt (såklart!) Stereolab-boxen underbar. Tre skivor, en DVD och åtta klistermärken för två hundralappar. Med sådana priser lovar jag att aldrig mer ladda ned ny musik. Nästan (musiken på Eurosports hemsida var ju också en rätt bra grej)...