Vänster om

Jag kan ha problem med vänstern. Jag kan förstå Per Hagman, Stig Larsson, Therese Bohman och Bengt Ohlsson kanske till och med. Det kan finnas en moralism hos vänstern som jag har svårt att svälja. Varför skulle jag?, kan man ju då tänka. Självklart för att jag är vänster, på de flesta områden, vilket gör att det är en moralism jag ibland måste stångas med. De moraliteter som kommer från högerhåll skulle jag förstås aldrig drömma om att godta eller beröras av. Finns inga lojaliteter åt det hållet. 

"Deras åsikter har som sitt första mål att de som personer ska framstå som normala eller varför inte säga goda.", som Stig Larsson skrev i träffsäker passus (i en recension av Hans Boijs diktsamling Versus). Det är då man instinktivt vill springa åt ett annat håll. Men det är vanligtvis bara snack, bara en del av själva jargongen när den är som värst. När det gäller politiken i sig finns ju inte det här problemet. Jag håller ju med vänstern i nästan allt. Ibland sossarna, ibland Vänsterpartiet. Det känns mer som en skillnad mellan ett parti som prioriterar det som i en nära framtid känns möjligt och ett parti där visionerna, själva åsikterna i sig, är det viktiga. (Ett parti som siktar lite högre, skulle man också kunna säga.) Vid själva valdagen har utfallet växlat. Även om jag brukar sprida ut rösterna på landstings-, riksdags- och kommunalvalen. Även Mp brukar få någon röst. 

Längre högerut än så skulle aldrig vara ett alternativ. Det här är åsikter som sitter djupare än det mesta annat. En röst på något parti i högerblocket skulle på många sätt vara att svika inte bara min familj och dess situation, utan också mor- och farföräldrar och även deras föräldrar. Nittonhundratalet är ju mycket en historia om hur de - genom arbetarrörelsens kamp - gick från fattigdom och förnedring till trygghet och stolthet. Möjlighet till både semester, drägliga arbetsförhållanden och utbildning. Kan tänka mig få saker lika viktiga att värna om. Eller kämpa för. 

Så, förstås: Upp till kamp!

Is There No Alternative?

När jag läser Mark Fishers Capitalist Realism: Is There No Alternative? kommer jag många gånger att tänka på Kristian Lundbergs Yarden: En berättelse. Det är ju samma värld de skildrar! Hur olika de än är, hur olika böckerna än är... I sin beskrivning av senkapitalismen och post-Fordismen använder Fisher en mängd exempel från populärkulturen men även många av sina egna erfarenheter och iakttagelser från sin tid som lärare. Hade han läst eller jobbat på Yarden hade han enkelt kunnat använda många av de erfarenheterna också.

Fisher är briljant på att illustrera och tydliggöra samhälleliga tendenser och problem med hjälp av exempel från populärkulturen. Plötsligt förstår man hur han menar. I bloggposten "No I've Never had a job..." tydliggör han arbetslöshetens frustration och politik med hänvisningar till några av The Smiths tidiga sånger. I Capitalist Realism beskriver han skillnaderna mellan gårdagens Fordism och dagens post-Fordism med hjälp av en jämförelse mellan Gudfadern-filmerna och Heat från 1995:

In Heat, the scores are undertaken not by Families with links to the Old Country, but by rootless crews, in an LA of polished chrome and interchangeable designer kitchens, of featureless freeways and late-night diners. All the local color, the cuisine aromas, the cultural idiolects which the likes of The Godfather and Goodfellas depended upon have been painted over and re-fitted. Heat's Los Angeles is a word without landmarks, a branded Sprawl, where markable territory has been replaced by endlessly repeating vistas of replicating franchises.

Kurt Cobains artisteri och agerande får illustrera den postmoderna kultur där, med Fredric Jamesons ord,: "stylistic innovation is no longer possible", "all that is left is to imitate dead styles, to speak through the masks and with the voices of the styles in the imaginary museum". Hur Cobain gav en röst åt den generation som liksom kom efter historien: "whose every move was anticipated, tracked, bought and sold before it had even happened. Cobain knew that he was just another piece of spectacle".

Som mest lika är nog Lundberg och Fisher i sina beskrivningar av den klasskamp som ändå försegår i dagens samhälle: "Det är inte längre en abstrakt mening, en formel utan innehåll, det är en dynamisk process som redan pågår - och där vi står som ständiga förlorare. Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger. Vi lägger ner våra vapen.", skriver Lundberg i Yarden. I sina läsningar av Badiou och David Harvey hittar Fisher precis samma sak: Hur nyliberalismen har fungerat som ett politiskt projekt för att återställa och förstärka makten hos den ekonomiska eliten. Att de senaste tjugo, trettio åren ofta har beskrivits som en post-politisk period men att ett klasskrig i själva verket hela tiden har förts mitt ibland oss - men bara av en sida, de som redan har. "neoliberals were more Leninist than the Leninists, using think-tanks as the intellectual vanguard to create the ideological climate in which capitalist realism could florish".

Med hjälp av Marx och den marxistiska ekonomen Christian Marazzi skriver Fisher om hur "The 'rigidity' of the Fordist production line gave way to a new 'flexibility', a word that will send chills of recognition down the spine of every worker today." Precis de arbetare och de kalla kårar som Lundberg berättar om i sin bok.

Fishers bok mynnar ut i misstanken om att Lyotard och många andra postmoderna filosofer nog hade fel: Den stora berättelsen har funnits där hela tiden och namnet på sagan är förstås Kapitalism.

Investigate Witch Cults of The Radio Dept.

I veckan släpptes då äntligen Clinging to a Scheme officiellt. När jag för någon vecka sedan recenserade skivan i Friendly Noise Magazine 4 avslutade jag min recension med att beskriva hur skivan mynnade ut i en känsla av osäkerhet, en osäkerhet som får en att vilja fortsätta lyssna. Och nog har jag lyssnat allt... Längesedan jag spelat ett album lika många gånger, om och om igen, som Clinging to a Scheme. Man får nog nästan gå tillbaka till nittiotalet för att hitta nåt konkurrerande. Var ligger då attraktionen? Det finns förstås det uppenbara: tilltalet, melodierna; vemodet och upprymdheten. Men den där osäkerheten som ger upphov till en vilja att någonstans försöka förstå, någonstans få veta mer, finns fortfarande kvar.

I min recension drog jag också en parallell, eller en antydan till en parallell, till den musik som ibland betecknas som hauntologisk (Ghost Box, The Caretaker etc.). Delvis på grund av att The Radio Dept. nämnde att de gillade Ariel Pink och hans produktioner (en artist som ibland nämnts i hauntologiska sammanhang), delvis som ett sätt att försöka förstå: känslan av uppsprucken, sönderfallande nostalgi, den proustianskt drömlika karaktären som åkallar minnet av den dröm som var - är det någonting som påminner om den känsla som till exempel The Advisory Circle och Belbury Polys musik skapar? Och så vidare...

Man kan kanske tycka att diskussionerna om "hauntologisk musik" börjar ha gått lite väl många varv nu men - bara för att ta nåt exempel - så sent som den 1 april i år annonserade The Wire: "The Wire Salon, Revenant Forms: The Meaning Of Hauntology" där Mark Fisher (k-punk) och kompani diskuterar: "the uncanny quality of so much contemporary audio, from spektral disco to dubstep, Hypnagogic pop and beyond". Själv har jag ännu inte lyckats sluta spela mina skivor från varken Ghost Box eller Hyperdub.

Termen hauntologi (eller kanske hemsökologi) lanserades mig veterligen för första gången av Jacques Derrida i hans bok Marx spöken. Boken skrevs mycket som ett svar på Fukuyamas bok Historiens slut och den sista människan utgiven 1992. Där lanserar Fukuyama efter kommunismens fall just en historiens slut där den liberala demokratin och kapitalismen är segraren och teorin om att det inte kommer att inträffa några fler stora idéstrider.

Men!, man var rädd för det kommunismens spöke som gick runt i Europa när Det kommunistiska manifestet skrevs (1848) och som Derrida skriver:

Många är de som idag, nästan ett och ett halvt århundrade senare, över hela världen, tycks lika rädda för kommunismens spöke, lika övertygade om att det bara handlar om ett spöke utan kött och blod, utan någon reell närvaro, utan effektivitet, utan aktualitet, men denna gång ett spöke som påstås vara förgånget. Det var ju bara ett spöke, hör man överallt idag, en illusion, en fantasm eller en vålnad. En lättnadens suck som ännu är orolig: Låt oss handla på så sätt att framtiden inte återvänder!

Det är förstås en delvis annan tid idag än det tidiga nittiotalets då Derrida och Fukuyama skrev sina böcker men den kapitalistiska hegemonin är inte bruten (även om sprickorna bara tycks bli svårare att dölja). Hauntologin är också, delvis, en del av själva den hegemoniska strukturen. Derrida igen:

I det ögonblick då en ny världsordning försöker inrätta sin nykapitalism och sin nyliberalism, har ingen förnekelse lyckats göra sig kvitt alla Marx spöken. Hegemonin organiserar ständigt undertryckandet och alltså bekräftandet av en hemsökelse. Hemsökelsen är en del av strukturen hos varje hegemoni.

The Radio Dept. talar ju också på Clinging to a Scheme helt frankt om att vi borde förstöra det kapitalistiska systemet, i intervjuer om att de inte vill ha några moderater på sina spelningar. På Freddie and The Trojan Horse sjunger de om "Freddie, one day All of the workers that you led astray Will make you pay". Valdagen? Innan dess ska de dock hinna släppa en till singel, sägs det, på snarlikt politiskt tema, The New Improved Conspiracy.

Statussamhället

"Vårt skrivredskap tar del i utformningen av våra tanker", är något som Nietzsche ska ha formulerat efter att ha använt sig av en skrivmaskin för första gången. Vad skulle filosofen ha sagt om datorn, internet, bloggar och twitter? Antagligen något liknande; Självklart är det så att de redskap vi använder för att inte bara skriva med, utan de vi också publicerar och kommunicerar med, påverkar våra tankar, utformningen av våra tankar, formuleringarna av våra tankar. Frågorna som det är värt att gräva lite i är väl istället: hur?, på vilket sätt?, varför? och så vidare...

När författaren Fey Weldon besökte Medborgarplatsens bibliotek förra året menade hon lite drastiskt att inte bara hon skrev sämre böcker nu när hon använder dator i jämförelse med när hon skrev på maskin, utan att hela världslitteraturen har blivit sämre sedan författare och förläggare börjat använda sig av datorer. Huvudargumentet för detta var att tidigare var man tvungen att tänka till innan man skrev eftersom det var besvärligt att ändra i efterhand. Numera kan man förstås bluddra på hur mycket som helst och sedan ändra och sudda och flytta om efteråt. Man kan lätt få för sig att litteraturen - trots den ständiga tillgången till delete-knapp - hela tiden begåvas med en allt större mängd tjocka tegelstenar till böcker, ofta med allt mer dökött. Här kan man också se en parallell till den ständigt ökade bokutgivningen. När professor Johan Svedjedal föreläste på seminarieserien Textflöden på Kungliga biblioteket hävdade han också bestämt att informationstekniken leder till fler och inte färre tryckta böcker; Det har helt enkelt blivit lättare och billigare att trycka upp text. På det hela taget både fler och tjockare böcker alltså...

Men nu var det ju ett tag sedan tryckta medier var det enda stället där text och litteratur publicerades. I och med Internet så har förstås möjligheten att publicera text utvidgats. Idag kan man publicera text gratis, när man vill och, på många sätt, nästan hur man vill; Bokförlag och tryckerier går bra att hoppa över. Man behöver inte tänka sig en bok eller en tidning som stället för publicering, man behöver inte nöja sig med sin dagbok... vill man publicera sig i skrift kan man göra det bums med detsamma, på en blogg eller liknande. Detta förändrar förstås också hur vi sen formulerar tanken; Bloggar rör sig också ofta i ett intressant fält någonstans mittemellan just dagboken och tidningsartikeln eller krönikan och kåseriet. Till skillnad från den traditionella dagboken måste bloggaren hela tiden tänka sig en direkt läsare på ett annat sätt. Till skillnad från tidningsjournalisten har bloggaren ingen redaktör, ingen deadline, inget begränsat spaltutrymme. Den hela tiden möjliga publiceringen (när som helst!, vad som helst!) har stor möjlighet att ta sig in bloggarens liv, förändra både rörelsemönster och tankesätt. Mikael Persbrandts fru Sanna Lundell, som driver en blogg med en daglig läsarkrets på 50000 personer, berättar att hon ibland ägnar sig åt vissa aktiviteter till stor del bara för att kunna skriva om dem, vilket väl egentligen inte är konstigt, så bör man väl kanske till och med göra om man skriver och publicerar texter. Men om vi alla på något vis numera är skribenter, på twitter, facebook och bloggar, är vi då inte alla, mer eller mindre, påverkade av att vi publicerar saker? Förändras folks rörelsemönster och agerande i stort på grund av statusuppdateringar och blogginlägg? Det är väl trots allt mycket som helt enkelt tyder på det; Om man har en blogg är det nog lätt så att man börjar - ibland, till viss del kanske - tänka i blogginlägg. Hur man sen gör detta är förstås beroende på vilken typ av blogg man har, vilka sorts läsare man har; Men det är nog helt enkelt lätt hänt att både tankar och händelser till och från formar sig som blogginlägg: hur skulle jag kunna skriva om det här?, hur skulle jag kunna fånga detta?

Ytterligare ett steg på väg mot statussamhället - (och då alltså inte status som hos Marie Söderqvist Tralau där status är vägen till lycka, inte heller status som hos Alain de Botton där det är en stressfaktor - även om statusuppdateringarna säkerligen också kan generera både lycka och stress) - togs också förstås när facebook och twitter blev riktigt populära tjänster för, vad var det nu?, något eller några år sedan? Nya format för snabbare och kortare uppdateringar och publiceringar för en ofta lite tydligare läsekrets än bloggvärldens. Har man ett twitterkonto man använder och hyfsat många "followers" så blir det förstås lätt att tänka i just händelser och tankar som "tweets" eller statusuppdateringar. Uppdateringarna kan ibland till och med bli ett sätt att fånga nuet, kanske till och med, om man spetsar till det lite: det som visar att något faktiskt har hänt.



Ännu en dimension infaller sedan förstås om man har tillgång till en iPhone eller liknande, där man kan surfa överallt, twittra och publicera sina texter var som helst och när som helst. Själv har jag ett twitter-konto men ingen iPhone, vilket för tillfället mest känns skönt; Twittrande och liknande är begränsat till de timmar jag sitter framför datorn. Men självfallet, vilket också är en del av själva poängen: en bild, en tanke, en händelse värd att fånga dyker upp, man befinner sig på stan, på landet, på promenad eller liknande och ingen möjlighet för publicering existerar; Tweeten försvinner, som tanken, sakta i vinden... eller får istället bli en notering i en anteckningsbok, vilket i sin tur ger möjlighet till eftertanke, redigering och allt som oftast - refusering; några timmar senare var det ingenting jag egentligen tyckte hade så stort värde, ingenting som egentligen var värt att varken skriva hem om, eller twittra om.

Skrivredskapen tar del i utformningen av våra tankar, publiceringsredskapen och distributionsformerna likaså. Hur vi tänker, agerar och förhåller oss till alla upptänkliga sätt att skriva och publicera kan på många sätt helt enkelt förändra oss. Någonstans har vi förstås förhoppningsvis också ett val - blogg eller inte, twitter eller ej, iphone eller inte... Här gäller det väl dock att akta sig - är det inte egentligen väldigt suspekt med folk som inte har en mobiltelefon (eller som inte svarar eller relativt snabbt ringer tillbaka)? Har det inte egentligen faktiskt blivit rätt klurigt att inte använda sig av facebook? Snart har alla mobiltelefoner begåvats med Internetuppkoppling och snart kommer antagligen möjligheten att inte vara tillgänglig inte längre att vara tillgänglig.

Fiendens ställningar

Ibland kommer man på sig själv med att fastna i en bara lite för noggrann och ingående förklaring gällande varför man gillar någonting, på vilket sätt och varför. Någon frågar till exempel om man har sett och om man gillar Mad Men. Man säger ja och fortsätter rätt in i en beskrivning av de fantastiska historiska detaljerna och de alla mångbottnade karaktärerna. Men man kommer på sig själv med att vara lite väl långrandig i samma stund som man förstår att personen som frågade mest bara var intresserad av om man gillade serien - inte hur eller varför eller nåt sånt. Alla kanske helt enkelt inte är så intresserade av nåt mer än så: bra eller dåligt?, ska jag titta eller inte? Ibland kan man ju också komma på sig själv med att bli lite väl tjatig: varför är just det så intressant egentligen?, varför måste man hela tiden försöka förklara och försöka förstå? Vad är det som gör att jag tycker att den där tv-serien är så bra?, varför fylls jag av nästan som ett rus, när man åter dras in i dramatiken? Varför blir jag så hänförd av just den där boken, men inte av den där? Och sen vidare förstås: man gräver sig längre och längre in i sina funderingar och i sin diskussion - allt för att, ja, vadå? Det finns förstås en massa svar på det, många anledningar till att diskutera karaktärerna i en tv-serie, många anledningar att diskutera meningsbyggnaden i en roman av Thomas Bernhard, men i slutändan tycks det ändå alltid handla väldigt mycket om att helt enkelt bara försöka förstå. Kanske i första hand sig själv, lära känna sig själv; vad är det som talar till en, varför och vad är det egentligen som saker och ting vill säga mig - eller omvänt om det nu är så det fungerar: vad är det man lyssnar efter som tar sig in, som fastnar och som både sätter avtryck och gör intryck. Sen vill man självklart också förklara och förstå av den enkla anledningen att man vill kommunicera och att man vill förstå varandra. Kände du som jag? Man kanske lyssnar på lite musik som man verkligen, verkligen gillar, många gillar det här, många säger både "bra" och "fantastiskt" och ofta räcker det men nästan lika ofta vill man förstås också försöka förklara vad det är som man just tycker är så fantastiskt, varför, på vilket sätt - och så är man där igen.

Ibland får man höra att man inte ska analysera sönder saker och ting, att vissa saker verkligen inte låter sig förklaras och självklart är det så: efter att alla diskussioner är över måste det finnas något kvar, något undflyende som man helt enkelt måste ta del av själva konstverket för att komma nära. Å andra sidan måste det väl också kunna vara tvärtom: om man aldrig diskuterar eller förklarar, om man aldrig vågar sätta ord på vad det är som gör att man verkligen gillar någonting - eller inte, kanske det till slut också blir svårt att försvara sig? Man vet helt enkelt inte hur man ska göra för att formulera sitt motstånd.

Efter arbetsschema - Yarden

Läser Yarden av Kristian Lundberg. Glasklart, lätt, självklart språk. En text man längtar efter att lägga sig i soffan med, sjunka ner i, nästan på något sätt renas; Allt brus man utsätts för - en dag i centrala Stockholm, på tunnelbanan, sen på jobbet: ytterligare människor, fina människor - ändå ett brus. Sen framför datorn förstås: ännu mera brus. Informationsbrus? Och då inte bruset som ett hela tiden dåligt eller jobbigt brus, mera bara så att man ofta längtar efter en paus. En paus jag ofta hittar i böckerna. "Alla böcker är postdigitala" skriver Rasmus Fleischer i sitt manifest. "Boken bör förhålla sig till nätet som ett urval ur ett överflöd." Det tycks mig: ju mer man befinner sig framför datorn - desto större behov av böcker. Kanske en lite väl enkel tes, men det är ofta så det känns. I pappersboken i soffan finns det ingenstans att vara förutom just i själva boken. Inga länkar, inga andra sidor än just dessa sidor som författaren har valt ut, skrivit och presenterat på just detta sätt. Och är det nu en bra författare, en bra bok, vill man förstås gärna stanna där ett tag.

Har länge längtat efter nästa del i Lundbergs romanprojekt om Malmö-polisen Nils Forsberg. En femte del har länge varit utlovad men istället släpper nu Lundberg berättelsen Yarden på sitt gamla förlag Symposion. Och kanske är inte skillnaden så stor? (Skillnaden är förresten inte så stor mellan egentligen några av Lundbergs böcker.) De handlar förstås om Malmö även här, tidiga morgnar, trötthet - hur staden tar liv och liksom äter sig in i kroppen. Rätt många av Lundbergs diktsamlingar rör mig inte speciellt mycket. Där kan till och med den här tanken om att skillnaderna är små mellan författarens olika böcker också skapa en trötthet: man saknar något nytt, någonting man inte tycker sig ha läst på ett liknande sätt förut. Hans bästa böcker tycker jag också är de där böckerna om Nils Forsberg. Där blandas den lyriska formen med intressanta karaktärer och knivskarp realism för att tillsammans nå fram på ett nytt sätt.

Efter att nu här under tidiga kvällen ha läst första delen av Yarden känns det på ett liknande sätt. Yarden framträder som en självbiografisk berättelse; den handlar uppenbart om författaren själv (skriver jag utan att veta eller egentligen bry mig i om allt bara är uppdiktat trots att författaren inleder med att säga "allt jag berättar är sant"). Bokens huvudperson jobbar i alla fall med att på olika sätt ta hand om nyskeppade bilar i Malmös hamn. Skotta framför dem, tvätta dem i nollgradig kyla etc. Boken handlar också mindre om Gud än många av hans tidigare böcker - och istället mer om klasskampen. Mindre religion kanske - mer politik. Klasskampen som numera förs uppifrån och inte nedifrån; De där uppe för hela tiden fram sina positioner, avståndet blir hela tiden större. Och klassresan där möjligen en på tusen klarar sig igenom och i och med det döms till att aldrig känna sig hemma. Varför drömmer man ändå om klassresan?, varför försöker man ändå genomföra den?: för att alternativet förstås är ännu värre. Författaren undrar också om det inte är lätt att dra ett löjes skimmer över sig när man som medelålders centrallyriker börjar tala om ett så diffust begrepp som klasskamp. Men: "Det är inte längre en abstrakt mening, en formel utan innehåll, det är en dynamisk process som redan pågår - och där vi står som ständiga förlorare. Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger. Vi lägger ner våra vapen." Kristian Lundberg och Johan Jönson är två mycket väsensskilda författare men i deras skildringar av dagens klassamhälle framstår de ofta som bröder.

Men man ska nog verkligen vara på rätt humör när man läser Lundberg. Hans ibland väl högstämda tonläge är det inte alltid man orkar med. Men Jönson kommer väl snart med en ny bok? Hörde honom för några veckor sedan (på Rumänska kulturinstitutet) läsa ur Efter arbetsschema. Nästan ännu bättre än vad jag minns. Bläddrar lite på måfå:

25 september 2006, en dryg vecka efter de borgerligas valseger. Förnyade, intensifierade och utvidgade hot, diffust och omfattande, som sol, dis, grått regnande, horisontellt rörliga kontaminationer, utgår från regeringen, från kontinuiteten, från de reformer som nu ska komma. Det är omöjligt att ta fel på. Nu ska den svenska arbetarklassen ner på knä. Det är ett ideologiskt och oresonligt begär. En medial perfomativitet framställer en imaginär massa av moraliskt deformerade spöken som med hjälp av symboliska reformer ska besvärjas, utplånas och i samma magisk-liberalistiska formel återuppstå som det egna livets befriade entreprenörer, med hobbeska libidon och förenklade f-skattsedlar. Borgerligheten hatar verkligen.

Sveriges småborgares inre kollision har blivit den nya överheten

På hästryggen och blickar ut över menigheten är det förstås passande att bortse från det och låtsas som något annat. Så fort det ges tillfälle skall de i stället bli certifierade och normkontrollerade. Man kan förstås välja att se det parodiska i mycket av alla ideologiska absurditeter. Också Monty Python är kul, och över lag skrattar och ler man nog runt om i Sverige. Men när man skrattat färdigt finns ändå ett mått av allvar kvar. För vad är det egentligen för attityd som döljer sig under alla ideologiska krumbukter när man inte vill tilltro vanligt folk att få använda sitt omdöme? Är det inte det som är folkförakt? Ytterst handlar detta om att folk har rätt att slippa bli besvärade av den politiska makten av den enda anledningen att de är vanliga. Vi i alliansen talar mycket och gärna om frihet från höga skatter och regleringar, och det ska vi göra. Men riktig frihet innefattar också rätten att slippa få sitt privata liv påpassat och tillrättalagt av finskrittande ideologer. Om detta talar vi alltför sällan. Det börjar bli hög tid att återupprätta det sunda förnuftet i svensk politisk debatt. Och inte minst respektera vanligt folks rätt att vara precis som de är. landet och snickrat, gått på loppmarknad, vara här.” Det är en bra grund, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden om man bara är medveten om att eller åkt utomlands. Skulle Ruwaida, Borgström, Sahlin eller sådant som blasfemi och hädelse ofta har vilken höghästad kvällstidningskrönikör som helst syna dessa ansetts just oanständigt i sin samtid, men alldeles vanliga svenskar i deras vardag skulle som oumbärliga land­vinningar i efterhand. man säkert komma fram till att deras vanor och hemtraditioner är inskränkta, patriarkala, följer förlegade normsystem och är politiskt opassande på en massa olika sätt. Frågan är varför vanligt folk ska behöva bry sig om sådant mästrande. Det ska de förstås inte. Men i snart sagt varje hörn av Sverige har man börjat syna om förhållandena är ideologiskt riktiga; det skall undervisas, klandras och dirigeras. Projekteras, teraperas och omstruktureras. I all denna politiska korrekthet finns en gemensam substantiell kärna, att de etablerade normerna vi lever efter är förtryckande och att de alltid kränker någon. Och det måste man naturligtvis alltid vara aktsam på. Men det handlar inte om att genuscertifiera. Det handlar om vanlig lyhördhet och anständighet. Sådant som man uttrycker i vänlighet, artighet och respekt. Människor har i allmänhet gott uppsåt och är i stånd att använda sunt förnuft. Men sitter man högt med de ideologiska modellerna. Det visar det danska exemplet. Verklighet skapas av är ett perspektiv som är som bortblåst ord. Samtidigt innebär en sannfärdig debatt att i svensk debatt. Jag tycker mig se en man observerar och talar om tillvaron oavsett växande klyfta mellan folk och etablissemang. Om hur den ser ut, och att var jag har rätt så är det i och en och inte minst konsten är grunden ett demokratiproblem. För om allmänheten upplever fri att göra påståenden om idéer, värderingar att den offentliga debatten envist kretsar kring och religioner. Fast helst inte bara en perifera frågor, då vänder man den ju av dem och aldrig i mobbningssyfte. Att infantilisera ryggen. Verklighetens folk har jag kallat den breda minoriteter är heller inte lösningen, och inte del av Sveriges befolkning som lever ett att ignorera integrationsproblem. Men som Lena Sundström alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för framhåller måste det göras med anständighet och vilka politik kommer i andra hand. Det framför allt med likvärdigheten som princip, vilket kan vara allt från undersköterskor till professorer; framhålls av chefredaktören för dagstidningen Politiken som i sommar har de säkert gjort som intervjuas i boken: ”Jag har lov att de brukar: bara tagit det lugnt, åkt vara här och du har lov att till slags verklighet som med knappast kan anses kulturradikal). Men kulturkonservativa och småborgerliga djupaste gravallvar upptar överhetens energi trots att danskar är ju inte kulturradikala i hjärtat, den egentligen hör hemma i Monty Pythons utan klistrar på sig begreppen för att repertoarer. Man förundras. Jag brukar ofta hänvisa till inte vara lik främlingen. Möjligen kan det vad som diskuteras vid köksborden. Där talar vara i den här psykologiska kollisionen som man om skolan, om hushållskassan, om de förråelsen uppstår. Tvingad till kulturradikalism för att gamla föräldrarna, om hur det går på vara dansk men längtande efter andra värden. jobbet, när man skall få tid för Som delas av islamister. Tonläget blir lika varandra och om hur man skall pussla hårt som hos en homofob som fruktar ihop nästa helg. Oftast har man över sin egen homosexualitet. Så hur ska samhället bära huvud taget inte tid att förhålla sig sig åt för att bekämpa främlingsfientlighet och till alla konstigheter. Alla politiska diktat serveras förstås nationalism utan att tvinga in alla pluralistiska i toleransens namn. Men man märker sällan tillskyndare i kulturrelativism? Att ta av det tolerans för folks rätt att leva som berömda locket och låta hatet koka över folk gör mest även när det står leder bara till mer förakt och förråelse, i strid bestämma vilka som och småborgerlighet under förra seklet i dag skall leda det utan att först fråga i stället används som begrepp för ”kampen” Mona Sahlin – anser Sahlin själv. Minns också mellan danskhet och icke-danskhet. Med ens förbleknar den förre Jämo:n Claes Borgströms uttalande för för småborgaren de inre skillnaderna och homogeniteten en tid sedan, att svenska mäns kvinnosyn förefaller öka, enligt elementär gruppsykologi. I själva verket, kunde liknas vid talibanernas – och kvinnornas säger Dencik, ligger Dansk folkepartis anhängare rätt kvinnosyn också för den delen. På Lunds nära konservativa muslimer i värde- och normfrågor universitet ligger man redan i framkant på medan kulturradikala av alla sorter är deras detta populära område: Där skall miljöerna certifieras egentliga och gemen­samma motståndare. Detta vill småborgerliga ur ett genusperspektiv. Och miljöpartiets Yvonne Ruwaida har danskar inte låtsas om eftersom kulturkampen inte för sin del förklarat att Sverige behöver längre ska föras inom danskheten utan mellan en myndighet för normkritik. En myndighet som den och andra. Så på ett paradoxalt bland annat skall svara för opinionsbildning och vis görs de förhatliga kulturradikala värdena till bidragsfördelning och som aktivt skall motarbeta de de sanna danska värdena, eftersom dessa står normer och föreställningar som präglar folkflertalet. Bara några i motsats till islamiska värden (vars mainstreampraktik exempel på den rättviseanspråk har icke-konformism, är just de värden som det satt upp ett formidabelt minfält av ideologiska politiska etablissemanget bryter mot i korståget för teorier, där konstruktioner, kategorier och förtryckarstrukturer ligger bevarandet av danskheten. De främlingsfientliga är toleranta om vartannat. Den ena idén mer akademiskt inåt men oerhört intoleranta utåt. Det talas tillskruvad än den andra och allt med oavbrutet om de hotade frisinnade värdena, alltmedan udden ytterst riktad mot vanligt folks sätt motsatsen praktiseras. Kritiska synpunkter på idékomplexet islam att vara. Runt om i Sverige, i etnifieras, generaliseras och blir till sanktionerad fientlighet organisationer, medieredaktioner, politiska partier, talar de om mot muslimer. Förändringen har skett gradvis men för andra hur de skall leva sina snabbt, politiker från alla partier stämmer in liv. Den som exempelvis råkar gilla tavlor som i kören. Socialpsykologen Lars Dencik, svensk som varit föreställer något bör till exempel göra avbön verksam som professor i Danmark i över direkt; då har man nämligen nazistiska böjelser, trettio år, ger en intressant förklaringsnyckel till har det meddelats från flera håll i situationen, inte i Sundströms bok utan när sommarens kulturdebatt. Och den som vill starta jag ringer och frågar honom. Han påpekar ett företag skall inte tro att han att den gamla danska ”kulturkampen” mellan kulturradikalism eller hon själv får som synar den danska utvecklingen. Den som marginaliseras svarar får blodstörtning när de själva provoceras? Inom kulturvänstern ju ofta på utstötningen genom att anamma har vanliga Svenssons och deras Svenssonliv länge och radikaliseras i sin pådyvlade identitet, bekräftar setts som det självklara objektet för hån därmed bilden och onda spiraler uppstår. Om och misstänksamhet. Det har stått klart i detta skriver inte Lena Sundström i sin filmer och böcker i mer än trettio annars belysande och intressanta bok. Hon nämner år. Men under senare tid har den knappt reella integrationsproblem; de finns bara som andan spridits till allt större delar av inskränkta föreställningar i folks huvuden. Så är dessvärre det svenska offentliga livet. Det handlar inte inte fallet. Konflikter, ömsesidigt förakt och värderingskrockar bara om mediala Reclaim the street–upplopp och existerar och göder partier som Sverige­demokraterna och ”konstnärer” som lever på att provocera och Dansk folkeparti. Hur man ska hantera problemen sprida olust i det offentliga rummet. Det vet ingen, men det är uppenbart att handlar också om en allmän politisk trend. Sveriges ett av de mer motbjudande förhållningssätten är radikala elit har kommit att bli den folk­lorism och homogenitetsvurmande. Det som danskarna brukar berömma nya överheten. De som under flagg av sig om: frisinne, tolerans, gemyt, lättsamhet, sorglöshet, att företräda minsta lilla påfunna Länder vars självbilder bygger på att man En och annan som sitter där På sina är homogen, liten och svag – fast höga hästar och vet Hur det är Jag menar stark i sin förträfflighet – och med ni som vet så bestämt Hur allting ligger en historia av motståndskamp mot nazismen som till Vad ni vet är bara hur ni alstrat en rättfärdig nationalism, får särpräglade problem vill Att det ska ligga till Citatet är Ulf med migrationen. I Norge står Fremskrittspartiet starkt Lundells från låten ”Höga hästar”. Den har med sin brutala retorik, och i Danmark dryga trettio år på nacken men nog bestämmer sedan något decennium Dansk folkeparti dagordningen känns kritiken mer träffande nu än vad för det offentliga samtalet, trots att omkring den varit på mycket länge. Det är åttiofem procent inte röstar på dem. Den verbala väldigt höga hästar som skrittar runt i grovheten mot invandrare i dansk debatt har Sverige i dag. Se bara sommarens debatt kontinuerligt trappats upp, i takt med att kring mitt påstående att samhällseliten lever i klass- och rättvisediskussioner trängts undan och ersatts en verklighet som skiljer sig från vanligt av kultur- och värdefrågor.

(Kunde inte motstå att köra ner Hägglund och Andersson i en Cut-up-maskin. W.S BURROUGHS IN MEMORIAM.)

Hur långt kan det gå?

Djupt deprimerande att igår ligga hemma - förkyld, lätt febrig, snörvlande en förmiddag i december - och titta på en SVT-sänd debatt om fildelning som Folkpartiet ordnat. (Folkpartiet i sig är förstås bara de någonting som gör en svårt deprimerad.) Som väntat kom man inte fram till någonting, och man lyckades - kanske inte heller så förvånande - nästan helt undvika de mer brännande frågorna. Någon representant för Piratpartiet och Vänsterpartiet närmade sig några av de viktigare frågorna men fick aldrig några svar. (Som: hur långt är upphovsrättsföreträdarna egentligen beredda att gå? Eller: den svåra distinktionen mellan privat och offentligt på Internet etc.) Folkpartiets nya affischnamn Alexander Bard (läskiga människa!) var däremot otroligt bra på att tala om att han haft Internet sen 1987, att han är jätteintelligent och att han är en av världens främsta "Internet-filosofer".

Några av de mer nyanserade och intelligenta inläggen i debatten om fildelning och Ipred har den senaste tiden faktiskt kommit från de två gamla popjournalisterna Jan Gradvall och Kjell Häglund. Skulle gissa att det har att göra med att de allra främst drivs av ett stort musik- och filmintresse och inte av någon politisk agenda. Politiska företrädare tycks ju istället hela tiden trassla in sig i ideologiska diskussioner istället för att titta på hur det faktiskt ser ut. Läs Kjell och Jans texter här: Filmbranschen bryr sig inte om kvalitet, Domstolarna har börjat slänga ut skivindustrin, Ju oftare det skrivs under upprop där kulturpersonligheter kallar fildelare för pirater, desto mer uppenbart blir det att de fortfarande inte förstått vidden av frågan. Annars får man kanske hålla till godo med Rasmus Fleischer och Oscar Swartz.

En Ipred-lag skulle lägga ett tungt, läskigt filter över hela Internet när man vet att man - faktiskt - hela tiden är, eller skulle kunna vara, övervakad. En sak som givetvis gör allting ännu svårare är den gråzon som upphovsrätten till stor del är på Internet. Var går exempelvis skillnaden mellan privat och offentligt på nätet? Får man skicka låtar till kompisar? Får man spela upp låtar för sina kompisar på Internet? (Vad är skillnaden mot att spela musik i en bandare för sina polare i parken?) Musik får tydligen läggas upp på You Tube men får man lägga upp en låt i en liten spelare på sin blogg? (Ja, som nedan...) På fildelningsnätverk som Soulseek är man ju också ofta delvis bekant (eller jättbundis) med många av dem man delar låtar med. Och - som en av Vänsterpartiets företrädare faktiskt var inne på i debatten igår - om fildelning skulle ordnas via säg Facebook så att man delar all musiken med de man verkligen är kompis med, som i sin tur delar med kompisar etc. - är det någonting som upphovsrättsindustrins privatpoliser kommer att avlyssna och lägga sig i?

En annan stor och viktig fråga i sammanhanget är ju förstås också hur man ska göra med de öppna nätverken. Kommer de att förbjudas? Eller kommer det att bli köbildning till stans caféer om det blir en frizon där man kan fildela utan att sättas bakom lås och bomm? Är det något som Ipred-förespråkarna ens diskuterat? Och om folk till exempel fildelar på bibliotekets öppna nätverk där man loggar in med sitt lånekort? Kommer bibliotekarierna då att vara tvungna att avslöja sina låntagare om Warner kommer klampande? Etc...

En kommentar på något forum någonstans tyckte att de som vill fortsätta att fildela får väl skicka brev till varandra i fortsättningen... Förstås bara en hypotes och en dystopisk fantasi, men ändå: man diskuterar saken, chattar med folk, listar lite vilken musik man är intresserad av och sedan postar man skivor eller USB-minnen till varandra - eller kommer privatpoliskåren att övervaka även det och i slutändan också öppna folks brev? Frågan är ju faktiskt - återigen - hur långt är man beredd att gå?

Glistening in the blue

Förstås fantastiskt... USA blir med ens - om det än bara blir för en stund - även om det låter knäppt - någonting annat, en helt ny, annorlunda nation att förhålla sig till: "If there is anyone out there who still doubts that America is a place where all things are possible, who still wonders if the dream of our founders is alive in our time, who still questions the power of our democracy, tonight is your answer."



Innan Obama blev president, presidentkandidat och en fantastisk talare var han kanske inte poet men han skrev i alla fall poesi och publicerade två dikter, även om han då bara var 19 år. Bernur, Guardian och The New Yorker har skrivit lite om saken, till och med Harold Bloom gillar! Pop! Underground!

Pop

Sitting in his seat, a seat broad and broken

In, sprinkled with ashes,

Pop switches channels, takes another

Shot of Seagrams, neat, and asks

What to do with me, a green young man

Who fails to consider the

Flim and flam of the world, since

Things have been easy for me;

I stare hard at his face, a stare

That deflects off his brow;

I’m sure he’s unaware of his

Dark, watery eyes, that

Glance in different directions,

And his slow, unwelcome twitches,

Fail to pass.

I listen, nod,

Listen, open, till I cling to his pale,

Beige T-shirt, yelling,

Yelling in his ears, that hang

With heavy lobes, but he’s still telling

His joke, so I ask why

He’s so unhappy, to which he replies...

But I don’t care anymore, cause

He took too damn long, and from

Under my seat, I pull out the

Mirror I’ve been saving; I’m laughing,

Laughing loud, the blood rushing from his face

To mine, as he grows small,

A spot in my brain, something

That may be squeezed out, like a

Watermelon seed between

Two fingers.

Pop takes another shot, neat,

Points out the same amber

Stain on his shorts that I’ve got on mine, and

Makes me smell his smell, coming

From me; he switches channels, recites an old poem

He wrote before his mother died,

Stands, shouts, and asks

For a hug, as I shink, my

Arms barely reaching around

His thick, oily neck, and his broad back; ‘cause

I see my face, framed within

Pop’s black-framed glasses

And know he’s laughing too.





Underground

Under water grottos, caverns

Filled with apes

That eat figs.

Stepping on the figs

That the apes

Eat, they crunch.

The apes howl, bare

Their fangs, dance,

Tumble in the

Rushing water,

Musty, wet pelts

Glistening in the blue.

La Notte

Under helgens filmvisningar på Moderna Museet såg jag igår Antonionis La Notte. Fantastiskt trevligt och helt gratis. Precis som torsdagens vernissage för Johannes Nyholms utställning om Dockpojken (också på Moderna). Så, trots Alliansregeringens idiotiska borttagning av den fria entrén på de statliga museerna (När var du till exempel på Östasiatiska senast? Arkitekturmuseet? Medelhavsmuseet? Eller till och med Nationalmuseet...) så sprids det ändå - förstås - med, mer eller mindre, ojämna mellanrum på kultur för alla plånböcker, även från statligt håll. Och, kulturministerns, korkade, numera nästan klassiska uttalande, om att entrén aldrig är det avgörande när man bestämmer sig för att gå, eller för att inte gå, på den eller på den utställningen har förstås visat sig ack så felaktigt. Lätt för henne att säga, liksom... Man kan ju alltid fråga en student eller arbetslös och höra vad de tycker. Sedan klarar sig ju Moderna bra. Dit hittar besökarna. Andra statliga museer har det förstås svårare...


La Notte utspelar sig under en dag och en natt. Från citykärnan, traffiken, bullret och oljudet i den växande italienska storstaden, över den ensamma kvinnans, trollska, planlösa vandring i stadens utkanter och mellanrum, fram till den stora festen, i det stora huset, bland rika och vackra, som mynnar ut i den här rätt fantastiska slutscenen (obs spoiler!):



Jag gillar det mesta: musiken, ljudsättningen, vissa hisnande vackra scener, känslan av både alienation och fascination inför staden, världen och moderniteten... Till och med att den i stunder är lite småtråkigt långsam (åtminstone en person snarkade högt, flera gick innan den var klar) kan jag tycka om...

FR@

Mellan Trekanten och Vinterviken:

We Are All Bourgeois Now

There's something wrong somewhere here
So through unclean streets
I made my way

With holes in my shoes
And my children asleep at my feet
I paid my way

In every town on the way
The people looked grey
The buildings looked healthy

But one day I met a man
With money to spare
He said he would tell me how it is

"The State" he began
"Has been propping up people too long
For far too long

We all got lazy and couldn't be bothered
To make our way through the world

But we are all bourgeois now
Once there was class war
But not any longer
Because baby we are all bourgeois now
So go out and make your way in the world

We're free to choose
We're all free to choose
We're all free to choose
We're free to choose

In booming Britain we all work together
To raise ourselves in the world
Each of us knows someone
Who has done well for themselves
So well for themselves"

"Thank you" I said as I left
I'll be on my way
I see how it is

We are all bourgeois now
And somehow I'll raise myself in the world

I'm free to choose
We're all free to choose
We're all free to choose
I'm free to choose

We're all bourgeois now
We're all bourgeois now
We're bourgeois now



McCarthy!

Happy new hate!

Den här artikeln, som jag hittade till via Malte Perssons fina text om fenomenet, är det värsta jag läst i genren sedan en kompis gav mig Popvänstern i födelsedagspresent för nåt år sedan. En höger som desperat försöker framstå som kulturell och ”hipp” men som självklart hamnar helt fel. För det stora problemet med dagens borgerlighet är ju – förutom deras obehagliga människosyn – att de är så smaklösa och vulgära. I många fall fullständigt ointresserade av kultur, tycks det. Bratsen och Muffarna runt Stureplan verkar ju närmast posera med sitt ointresse för ny bra litteratur och musik. Man definieras ju genom hur mycket pengar man har - varför ska man då bry mig om popmusik… det är det bara fattigt söderslödder som gör...

Neo & co är såklart en av 2006 års huvudfiender.

För att citera en text från The Embassys hemsida:

Victims, teenage runaways, hardened ex-radicals
Suburban stylists, gay men & women, artist, disco dollies
Criminals, prostitutes of all persuasions, football hooligans
Intellectuals, big beat obsessesives and outcasts from every class

Now is the time to realize, to have new eyes

New Hate