Jag får väl också börja tycka till om vad det var som just jag tyckte var årets bästa? Årets skivor och låter kommer i närmaste veckan att presenteras på:
Sondera Kulturfanzine
Årets bästa konsert var nog i alla fall Differnet här i Aspudden en underbar sommarnatt på Café Pladder.
Det var, som jag minns det, alldelles lagomt varmt. Det var för lite folk (vilket dock var bra för upplevelsen). Jag och två polare låg på varsin filt, tittade på stjärnorna och kördes över av ett smärtsamt vackert och brutalt Differnet. Melodierna och sången var än sprödare och vackrare än på skivan. De hårda metalliska oljuden var mer svidande och skoningslösa och fina. Perfectamento!
2004-12-30
2004-12-28
Årsbästalistor och årssummeringar av det kulturella fortsätter att svämma in över medierna och oss - på alla håll och kanter. Tillsammans med den sedvanliga nyårsångesten är allt som det brukar vara under mellandagarna. Man kan till och med hamna i tanken: varför finns nyårsafton? Har den alltid funnits? Hur har den sett ut? Frågor jag faktiskt inte har en aning om. Nyårets och nyårsaftonens historia eller idéhistoria skulle man kanske läsa in sig på? Ja, ibland kan man i alla fall längta efter en annan ordning. Fundera över om dessa jul- och nyårstraditioner kommer att bestå för evigt. Kan det vara så? Skulle jag sakna dem om de försvann? De skulle i alla fall vara kul att pröva en annan ordning. Ta ett av alla ens levnadsår - hur många de nu blir - och strunta i detta traditionsbundna spektakel. Nästa år kanske?
2004-12-27
Årsbästalistorna har börjat rasa över oss - eller har rasat nu ett tag. De flesta är fullständigt ointressanta. De flesta verkar bara vara ett meningslöst poängsättande och graderande: nummer ett är Jens Lekman, nummer två är R Kelly, nummer tre är x osv. De flesta "årsbästalistskapare" verkar inte bry sig det minsta om att försöka hitta en ny infallsvinkel, ge någon typ av förklaring till eller något intressant resonemang bakom graderingarna. Hur har de tänkt eller uppfattat året som varit? Vad är nytt? Vad är gammalt? Vad är intressant att peka på eller vad finns det som kan ge upphov till nya tankar, nya känslor eller upplevelser? Vad kan bredda perspektiven? Vad säger något om världen och tiden vi lever i? Hur sägs det?
Svensk musikpress håller ju inte någon högre kvalitet. De som kan göra en popkulturell årssammanfattning på ett intressant sätt är få. Jag skulle vilja peka på Mattias Holmberg på The Jet Set Junta som skriver både fint och fyndigt, och som har en god förmåga att precisera och peka på saker hos popen som få andra lyckas sätta ord på. Andres Lokko, numera på SvD, är ju också såklart gammal och pålitlig. Nils Hansson på DN är också pålitlig - och tråkig. Billy Rimgard på The Cricket kan också vara intressant. Lars Jämtelid på DigFi kanske inte alltid skriver så jättekul men han tar då i alla fall upp musik som inte många andra skriver om. Ibland är det gott nog!
Svensk musikpress håller ju inte någon högre kvalitet. De som kan göra en popkulturell årssammanfattning på ett intressant sätt är få. Jag skulle vilja peka på Mattias Holmberg på The Jet Set Junta som skriver både fint och fyndigt, och som har en god förmåga att precisera och peka på saker hos popen som få andra lyckas sätta ord på. Andres Lokko, numera på SvD, är ju också såklart gammal och pålitlig. Nils Hansson på DN är också pålitlig - och tråkig. Billy Rimgard på The Cricket kan också vara intressant. Lars Jämtelid på DigFi kanske inte alltid skriver så jättekul men han tar då i alla fall upp musik som inte många andra skriver om. Ibland är det gott nog!
2004-12-22
2004-12-17
Kanske på grund av Sopranos? Jag plockade i alla fall upp Tomas Lappalaienens bok Maffia på biblioteket. Började läsa och svungade mig på nolltid rätt igenom den. Den är helt okej - lättläst och faktaspäckad. Man tycker att ämnet skulle ha gjort att det skulle kunna vara ännu mer spännande, men... maffian och Sicilien framställs i alla fall inte på något sympatiskt och romanticerande vis. Men sådant som maffian - hur anskrämligt det än är - går nog inte att helt ta bort romantiken runt. Hur mycket man än försöker och vill...
Någonting roligt - och fånigt - med boken Maffia är att det är en sån där bok som man skäms lite för att läsa på Tunnelbanan. Att som ung man gå omkring och stoltsera med att man läser en bok, och är intresserad av en bok, som Maffia är väl inte precis det tuffaste man kan göra i min värld. Maffian och maffiafilmer, och ja kanske till och med Sopranos, hör ju till något av det allra mest grabbiga och tröttsamma som finns. Men även töntiga saker kan ju, faktiskt, vara intressanta. Så jag fortsätter läsa - med nöje! Nu vill jag bara hitta en lika småtrevlig bok om maffian i USA och allra helst då i New Jersey, såklart...
Någonting roligt - och fånigt - med boken Maffia är att det är en sån där bok som man skäms lite för att läsa på Tunnelbanan. Att som ung man gå omkring och stoltsera med att man läser en bok, och är intresserad av en bok, som Maffia är väl inte precis det tuffaste man kan göra i min värld. Maffian och maffiafilmer, och ja kanske till och med Sopranos, hör ju till något av det allra mest grabbiga och tröttsamma som finns. Men även töntiga saker kan ju, faktiskt, vara intressanta. Så jag fortsätter läsa - med nöje! Nu vill jag bara hitta en lika småtrevlig bok om maffian i USA och allra helst då i New Jersey, såklart...
2004-12-13
Igår sändes sista avsnittet av Sopranos. Och de två sista avsnitten av sista inspelade säsongen kan ha varit två av de allra bästa...
När man riktigt fastnar för en serie kan man under stunder uppfatta filmen som rumphuggen kortfattad och tunn... Man tänker att hur kan man bygga upp karaktärer i en film som man kan göra i en längre serie? Ger inte alltid en serie som pågår över flera säsonger större möjligheter till fördjupning än en enstaka film? Kanske... När man tittat på Sopranos känns det i alla fall så.
Vad jag har förstått så ska i alla fall en sjätte säsong snart börjas spelas in. Om nåt år kanske vi får se den på SVT. Hur ska man stå ut, är frågan? Ska man köpa in sig på tidigare säsonger på DVD och se om? Om suget blir för stort - ja!
Jag har då i alla fall redan varit inne på "Sopranos-hemsidan" (http://www.hbo.com/sopranos) och tittat på lite fåniga intervjuklipp och trailers. Ska snart återvända...
När man riktigt fastnar för en serie kan man under stunder uppfatta filmen som rumphuggen kortfattad och tunn... Man tänker att hur kan man bygga upp karaktärer i en film som man kan göra i en längre serie? Ger inte alltid en serie som pågår över flera säsonger större möjligheter till fördjupning än en enstaka film? Kanske... När man tittat på Sopranos känns det i alla fall så.
Vad jag har förstått så ska i alla fall en sjätte säsong snart börjas spelas in. Om nåt år kanske vi får se den på SVT. Hur ska man stå ut, är frågan? Ska man köpa in sig på tidigare säsonger på DVD och se om? Om suget blir för stort - ja!
Jag har då i alla fall redan varit inne på "Sopranos-hemsidan" (http://www.hbo.com/sopranos) och tittat på lite fåniga intervjuklipp och trailers. Ska snart återvända...
2004-12-11
Dags för en färsk, nybränd CD!
MIX041211 - BURNING HEARTS:
01 - ART ENSAMBLE OF CHICAGO & BRIGITTE FONTAINE - Comme la radio
Art Ensamble of Chicago har gjort en av mina absoluta favoritlåtar - Les Stances a Sophie, med Fontalla Bass på sång. Comme la radio är gjord några år senare. Även den i Frankrike gissar jag. Denna gång även med en fransk sångerska... Självfallet inte lika omvälvande som min favorit, men ändå funkigt, jazzigt, franskt och coolt och det mesta som känns bra just nu.
02 - MIKADO - Anita
Fransk pop från åttiotalet. Elegant och svårgripbart.
03 - MOMUS - Complicated
En Momuslåt från en El-samling. Gott!
04 - ALUMINUM GROUP - Colored town
Nyligen upptäckt grupp. Den första låt jag fastnat för från skivan "More Happyness".
05 - FRANCE GALL - Le temps du tempo
Mer franskt! Och sällan var väll popmusiken bättre än när France Gall fick gå lös på den under sextiotalet.
06 - MAGNIFICENT ANDERSONS - Toffee spot
Mer El-pop. Knäppt och snyggt. Svårplacerat. Skulle faktiskt kunna säga tidlöst.
07 - SUBURBAN KIDS WITH BIBLICAL NAMES - Love will
B-sida till fantastiska "Rent a Wreck". Inte lika starkt, men ändå lekfull garage pop.
08 - TELEVISION PERSONALITIES - The boy in the paisley shirt
En av de där barnsligt charmiga låtarna från TV-gruppen. Nästan lika bra som "Geoffrey Ingram" och "Smashing Time".
09 - MY FAVORITE - Burning hearts
Poff! Vad ska man säga om detta? Har man aldrig varit nere med My Favorite kan det här vara ett bra ställe att börja bli knockad på. Vuxen tonårspop kanske låter hemskt, men jag tycker att det är en bra beskrivning. Och en rätt fantastisk låt.
10 - PET SHOP BOYS - Love comes quickly
Klassiker från första skivan. Återupptäckt i och med Memphis cover. Faktiskt en av deras allra bästa låtar.
11 - STEREOLAB - Household names
Kanske världens bästa band. I alla fall ibland. I längden? Och skivan från i år kan faktiskt vara deras allra bästa. Den här är ifrån lite bortglömda (men ack så fantastiska!) "The First of the Microbe Hunters".
12 - TAKAGI MASAKUTSU - Let's summer sail
En (för mig) ny japan. Spännande någonstans i Corneliusområdet. Ska utforska mer.
13 - AVROCAR - Cinematography
Från underbara July Skies skivbolag Make Mine Music. Från samlingen Flow.
14 - ULTRAMARINE - Saratoga
Mitt första minne av Ultramarine var när jag vann en Ultramarine-t-shirt med en kung på i en konstig tävling i Pop nån gång i början av nittiotalet. Det här känns just nu både modernt och nittiotal - vilket, just nu, känns perfekt!
15 - ARTHUR RUSSELL - Make 1, 2
En av de allra bästa. Ett spår från "Calling out of Context".
16 - ARIEL PINK'S HAUNTED GRAFFITI - Let's build a campfire there
En ny favorit i en av alla hans konstiga och fantastiska låtar. På Animal Collectives skivbolag Paw.
17 - KING TUBBY - Dubbing my way
När dub är som bäst - som tuffast och hårdast - är det det bästa som finns. Som här. Hos dubfadern nummer ett.
18 - STONE ROSES - I am the resurrection
Återupptäckt när Andreas Tilliander valde den som en av sina favoritlåter i P3-Pop tidigare i veckan. Stone Roses ska man nog lyssna på i små doser, men när man väl lyssnar ska man nog göra det ordentligt. Kanske lätt berusad. Och kanske allra helst den här låten.
19 - BAKER STREET PHILHARMONIC - The last one
Inte den sista, men en låt från Saint Etiennes samling med låtar för Mario's Café. Orkesterpop.
20 - PALE FOUNTAINS - We have all the time in the world
Det gamla Bond-temat i klädsam åttiotalspopkostym! Vi har all tid i världen för detta!
MIX041211 - BURNING HEARTS:
01 - ART ENSAMBLE OF CHICAGO & BRIGITTE FONTAINE - Comme la radio
Art Ensamble of Chicago har gjort en av mina absoluta favoritlåtar - Les Stances a Sophie, med Fontalla Bass på sång. Comme la radio är gjord några år senare. Även den i Frankrike gissar jag. Denna gång även med en fransk sångerska... Självfallet inte lika omvälvande som min favorit, men ändå funkigt, jazzigt, franskt och coolt och det mesta som känns bra just nu.
02 - MIKADO - Anita
Fransk pop från åttiotalet. Elegant och svårgripbart.
03 - MOMUS - Complicated
En Momuslåt från en El-samling. Gott!
04 - ALUMINUM GROUP - Colored town
Nyligen upptäckt grupp. Den första låt jag fastnat för från skivan "More Happyness".
05 - FRANCE GALL - Le temps du tempo
Mer franskt! Och sällan var väll popmusiken bättre än när France Gall fick gå lös på den under sextiotalet.
06 - MAGNIFICENT ANDERSONS - Toffee spot
Mer El-pop. Knäppt och snyggt. Svårplacerat. Skulle faktiskt kunna säga tidlöst.
07 - SUBURBAN KIDS WITH BIBLICAL NAMES - Love will
B-sida till fantastiska "Rent a Wreck". Inte lika starkt, men ändå lekfull garage pop.
08 - TELEVISION PERSONALITIES - The boy in the paisley shirt
En av de där barnsligt charmiga låtarna från TV-gruppen. Nästan lika bra som "Geoffrey Ingram" och "Smashing Time".
09 - MY FAVORITE - Burning hearts
Poff! Vad ska man säga om detta? Har man aldrig varit nere med My Favorite kan det här vara ett bra ställe att börja bli knockad på. Vuxen tonårspop kanske låter hemskt, men jag tycker att det är en bra beskrivning. Och en rätt fantastisk låt.
10 - PET SHOP BOYS - Love comes quickly
Klassiker från första skivan. Återupptäckt i och med Memphis cover. Faktiskt en av deras allra bästa låtar.
11 - STEREOLAB - Household names
Kanske världens bästa band. I alla fall ibland. I längden? Och skivan från i år kan faktiskt vara deras allra bästa. Den här är ifrån lite bortglömda (men ack så fantastiska!) "The First of the Microbe Hunters".
12 - TAKAGI MASAKUTSU - Let's summer sail
En (för mig) ny japan. Spännande någonstans i Corneliusområdet. Ska utforska mer.
13 - AVROCAR - Cinematography
Från underbara July Skies skivbolag Make Mine Music. Från samlingen Flow.
14 - ULTRAMARINE - Saratoga
Mitt första minne av Ultramarine var när jag vann en Ultramarine-t-shirt med en kung på i en konstig tävling i Pop nån gång i början av nittiotalet. Det här känns just nu både modernt och nittiotal - vilket, just nu, känns perfekt!
15 - ARTHUR RUSSELL - Make 1, 2
En av de allra bästa. Ett spår från "Calling out of Context".
16 - ARIEL PINK'S HAUNTED GRAFFITI - Let's build a campfire there
En ny favorit i en av alla hans konstiga och fantastiska låtar. På Animal Collectives skivbolag Paw.
17 - KING TUBBY - Dubbing my way
När dub är som bäst - som tuffast och hårdast - är det det bästa som finns. Som här. Hos dubfadern nummer ett.
18 - STONE ROSES - I am the resurrection
Återupptäckt när Andreas Tilliander valde den som en av sina favoritlåter i P3-Pop tidigare i veckan. Stone Roses ska man nog lyssna på i små doser, men när man väl lyssnar ska man nog göra det ordentligt. Kanske lätt berusad. Och kanske allra helst den här låten.
19 - BAKER STREET PHILHARMONIC - The last one
Inte den sista, men en låt från Saint Etiennes samling med låtar för Mario's Café. Orkesterpop.
20 - PALE FOUNTAINS - We have all the time in the world
Det gamla Bond-temat i klädsam åttiotalspopkostym! Vi har all tid i världen för detta!
2004-12-10
Får man klaga på tidens filmutbud? Utan att framstå som en gnällig kultursnobb? Ja! För just nu går det väl ändå mest föör tråkiga filmer på biograferna?
Jag hade planerat att kanske gå på bio idag fredag, så igår torsdag satt jag klistrad framför Filmkrönikan för att se vilken premiär som skulle kunna locka. Svar och slutsats: inte en jäkla endaste en.
I gårdagens program pratades det om animering i svenska filmer och sen recenserades det ultraamerikanska, konservativa, dumfåniga julfilmer och utklädda hårdrockare, lajvare och rollspelsmänniskor i ofta väldigt stoorslagna pekoral. Jag är inte lockad. Faktiskt mera äcklad. Om någon är intresserad så var filmerna som äcklade mig: Polarexpressen, Julfritt, Sagan om konungens återkomst DVD:n och Macbeth i Roger Pontarekostym! En Iransk film som hette Rött Guld recenserades också. Den äcklar mig absolut inte, men jag kan inte heller säga att den intresserar mig. Ja, usch, någon bio blir det nog inte i helgen...
Kan någon svara på om det måste vara så här? Finns det inga bättre filmer i hela världen än dessa? Varför blir vi itryckta och ihoptryckta av stupid amerikana? Någon skulle säga att det är rent kommersiellt. Så brukar det ju vara. Men vill verkligen folk se Julfritt?
De som går dit kanske inte har så mycket annat att välja på?
Jag hade planerat att kanske gå på bio idag fredag, så igår torsdag satt jag klistrad framför Filmkrönikan för att se vilken premiär som skulle kunna locka. Svar och slutsats: inte en jäkla endaste en.
I gårdagens program pratades det om animering i svenska filmer och sen recenserades det ultraamerikanska, konservativa, dumfåniga julfilmer och utklädda hårdrockare, lajvare och rollspelsmänniskor i ofta väldigt stoorslagna pekoral. Jag är inte lockad. Faktiskt mera äcklad. Om någon är intresserad så var filmerna som äcklade mig: Polarexpressen, Julfritt, Sagan om konungens återkomst DVD:n och Macbeth i Roger Pontarekostym! En Iransk film som hette Rött Guld recenserades också. Den äcklar mig absolut inte, men jag kan inte heller säga att den intresserar mig. Ja, usch, någon bio blir det nog inte i helgen...
Kan någon svara på om det måste vara så här? Finns det inga bättre filmer i hela världen än dessa? Varför blir vi itryckta och ihoptryckta av stupid amerikana? Någon skulle säga att det är rent kommersiellt. Så brukar det ju vara. Men vill verkligen folk se Julfritt?
De som går dit kanske inte har så mycket annat att välja på?
2004-12-09
Det finns även folk i Sverige som vill få oss att vakna upp ur rock-koman. Roger Gunnarsson är elak mot Silverbullit i den gamla Uppsalastudenttidningen Ergo (http://www.ergo.nu/): "Silverbullit bygger sin musik på attityd, homofobi, på att inte vilja jobba, på att göra en grej av att vara utanför, på att vara mansgrisar och komma undan med det, men mest av allt på luftslott till låtar som aldrig kommer att göra dem till det obskyra alternativet till Broder Daniel som de så gärna vill vara."
Osakligt och smådumt kanske någon tycker. Jag tycker att uppskriven Göteborgsrock behöver smällas på. Inte minst Silverbullit som alla tycks tycka är jääättespännande, nervigt och bra. Sara Martinsson på The Cricket (http://www.thecricket.nu/recensioner.asp?id=680) har till exempel ingen hejd på sin beröm och sina rockismer: "...Det här bär inte ett spår av artificiell ångest. Det här är koncentrerat våld..."
Osakligt och smådumt kanske någon tycker. Jag tycker att uppskriven Göteborgsrock behöver smällas på. Inte minst Silverbullit som alla tycks tycka är jääättespännande, nervigt och bra. Sara Martinsson på The Cricket (http://www.thecricket.nu/recensioner.asp?id=680) har till exempel ingen hejd på sin beröm och sina rockismer: "...Det här bär inte ett spår av artificiell ångest. Det här är koncentrerat våld..."
2004-12-07
Jag har fått för mig att jag gillar The Libertines - i alla fall lite, lite, lite grann. Momus får mig att tänka efter: "Just like some tedious old junky (or, even worse, an 'air junky' just going through the motions in ironic-moronic-reverent mode), rock music prefers to stay in its bedroom listening to old records than go out and join the dots of all the interesting, funny, trivial or important stuff going on in the world."
Momus fortsätter att missionera mot rock-koman. Och han gör det ofta på ett väldigt roligt sätt: http://www.livejournal.com/users/imomus/68041.html
Momus fortsätter att missionera mot rock-koman. Och han gör det ofta på ett väldigt roligt sätt: http://www.livejournal.com/users/imomus/68041.html
2004-12-04
Två nya låtar som jag spelat de senaste dagarna. Av högst skilda slag kan tyckas? Kanske är det motsatserna som får helheten att hålla ihop?
The Magic Numbers - Hymn To Her:
Verkar lovande, faktiskt! Småfånigt hypande från Nöjesguide och Lokko fick mig att tro att det skulle vara en onödigt uppblåst ballong. Mamas & The Papas pastich. Tråkig retro? Men jag tycker det verkar bättre än så. Efter första lyssningarna tycker jag inte alls att det bara låter som nån typ av sextiotalssoftrockharmoniåtervinning. Det låter bra, tilltalande, faktiskt lätt nödvändigt och kanske till och med modernt!?
Mokira - Ghost Glider:
Inledande spåret på Andreas Tillianders alias fullängdare FFT POP. Bara titeln är fantasieggande. Vad är en Ghost Glider? Spåret svävar i alla fall fram över en. Fladdrande. Det tar sig fram. Trögflytande och framfusigt. Upphackad elektronik i vinden.
The Magic Numbers - Hymn To Her:
Verkar lovande, faktiskt! Småfånigt hypande från Nöjesguide och Lokko fick mig att tro att det skulle vara en onödigt uppblåst ballong. Mamas & The Papas pastich. Tråkig retro? Men jag tycker det verkar bättre än så. Efter första lyssningarna tycker jag inte alls att det bara låter som nån typ av sextiotalssoftrockharmoniåtervinning. Det låter bra, tilltalande, faktiskt lätt nödvändigt och kanske till och med modernt!?
Mokira - Ghost Glider:
Inledande spåret på Andreas Tillianders alias fullängdare FFT POP. Bara titeln är fantasieggande. Vad är en Ghost Glider? Spåret svävar i alla fall fram över en. Fladdrande. Det tar sig fram. Trögflytande och framfusigt. Upphackad elektronik i vinden.
2004-12-03
Sedan bredbandet gjorde sitt intåg i mitt hem, och sedan de svenska dagstidningarna och kvällstidningarna fick en okej utformning på nätet har just nätet blivit stället där man läser de flesta tidningarna.
Varför det? Det är väl bekvämare att läsa papperstidningen? Ja, det är det - faktiskt! Vid många tillfällen!
Men. Är bekvämligheten den enda allenarådande värdemätaren när man ska tillägna sig saker, exempelvis dags- och kvällstidningar? Nej, självfallet inte.
Vid en snabb browsning av hjärna och minne:
Fördel 1: På nätet sker ju uppdateringarna så oerhört mycket snabbare. Vill man hänga med - och det vill man! - så är det på nätet man ska hänga.
Fördel 2: Man kan nå de flesta av Sveriges och världens tidningar gratis med några klick, om man vill nätläsa! Man slipper köpa dem dyrt i pressbyrån och man slipper bege sig till biblioteket (och i värsta fall trängas och vänta på sin tur).
Den som vill kan säkert komma på en ansenlig mängd fler för - och nackdelar. Men den sak jag egentligen ville komma till var följande: SvD har börjat med kommentatorsfunktion när det gäller de flesta av sina artiklar på nätet. När man har läst en text kan man kommentera, läsa sin egen kommentar, se vad andra tyckt och diskutera. (Detta är inte alltid bra, speciellt inte för en sådan "högertidning" som Svenskan. För passande artiklar tycks tidningens kommentatordel ha blivit en oas för sveriges allra värsta såssehatare, nyliberaler och antifeminister.) Men, men... det är ändå konstigt att inte fler har gjort detta tidigare och på ett så enkelt och marknadsmässigt sätt tidigare. Problemet är förstås att tidningen lätt kan fläckas ned av alla grova argument, förolämpningar och påhopp som lätt fyller upp en kommentatorsfunktion. Fördelarna är förstås många: tidningen tar ett steg längre in interaktiviteten. Och! Detta är en funktion som verkligen bara finns på webben. Om man vill kommentera något man har läst i papperstidningen? Då får man helt enkelt bege sig till www.svd.se och leta upp aktuell artikel och sedan kommentera.
De kommenteringsälskande läsarna kommer snart bara att läsa på webben.
Varför det? Det är väl bekvämare att läsa papperstidningen? Ja, det är det - faktiskt! Vid många tillfällen!
Men. Är bekvämligheten den enda allenarådande värdemätaren när man ska tillägna sig saker, exempelvis dags- och kvällstidningar? Nej, självfallet inte.
Vid en snabb browsning av hjärna och minne:
Fördel 1: På nätet sker ju uppdateringarna så oerhört mycket snabbare. Vill man hänga med - och det vill man! - så är det på nätet man ska hänga.
Fördel 2: Man kan nå de flesta av Sveriges och världens tidningar gratis med några klick, om man vill nätläsa! Man slipper köpa dem dyrt i pressbyrån och man slipper bege sig till biblioteket (och i värsta fall trängas och vänta på sin tur).
Den som vill kan säkert komma på en ansenlig mängd fler för - och nackdelar. Men den sak jag egentligen ville komma till var följande: SvD har börjat med kommentatorsfunktion när det gäller de flesta av sina artiklar på nätet. När man har läst en text kan man kommentera, läsa sin egen kommentar, se vad andra tyckt och diskutera. (Detta är inte alltid bra, speciellt inte för en sådan "högertidning" som Svenskan. För passande artiklar tycks tidningens kommentatordel ha blivit en oas för sveriges allra värsta såssehatare, nyliberaler och antifeminister.) Men, men... det är ändå konstigt att inte fler har gjort detta tidigare och på ett så enkelt och marknadsmässigt sätt tidigare. Problemet är förstås att tidningen lätt kan fläckas ned av alla grova argument, förolämpningar och påhopp som lätt fyller upp en kommentatorsfunktion. Fördelarna är förstås många: tidningen tar ett steg längre in interaktiviteten. Och! Detta är en funktion som verkligen bara finns på webben. Om man vill kommentera något man har läst i papperstidningen? Då får man helt enkelt bege sig till www.svd.se och leta upp aktuell artikel och sedan kommentera.
De kommenteringsälskande läsarna kommer snart bara att läsa på webben.
2004-12-02
Måste - faktiskt! - erkänna att jag tycker mycket om att fynda runt på second hand-affärer... Är man då också relativt ung, vänstermänniska och bor söder om södermalm så kan man nog för vissa framstå som en mer än sliten kliché. Men så är det...
Det är något med det oväntade. Något med det uppbrytna tidsflödet. De bästa och mest perifiera second hand-affärerna kan fungera som ett parallellt universum till de vanliga affärernas trender.
För några dagar sedan sprang jag på en gammal bok av Michael Bracewell på Myrorna. Ja, den Michael Bracewell som har skrivit den smått geniala pophistoriska betrakelsen England is Mine. Pop Life in Albion from Wilde to Goldie. Den Bracewell som tackas på You are the Quarry.
The Conclave utgavs 1992 och handlar om Martin Grahams första trettio livsår och devisen 'at thirty, you've got the face you deserve'. Och åttiotalet och London. Eftersom även jag själv snart kommer att ha det ansikte jag förkänner, så tyckte jag att boken kunde vara aktuell.
Efter de första hundra sidorna är jag besviken! Boken känns ytlig och smått pubertal. Jag ville i och för sig tugga i mig något lite mer lättsmält efter en lätt överdosering Thomas Pynchon, men var det verkligen det här jag ville ha? Boken känns banal, men den rinner trots allt ner. Det känns som om den skulle kunna blomma ut lite grann nu när åttiotalet och livet i London har börjat. Men för att så ska ske kan den inte bara fortsätta att beskriva och beskriva. För att den ska brinna till och smärta och kännas behövs några spännande tankar, någonting utmanande och ovanligt som tränger bara lite, lite djupare.
Vi får se...
Det är något med det oväntade. Något med det uppbrytna tidsflödet. De bästa och mest perifiera second hand-affärerna kan fungera som ett parallellt universum till de vanliga affärernas trender.
För några dagar sedan sprang jag på en gammal bok av Michael Bracewell på Myrorna. Ja, den Michael Bracewell som har skrivit den smått geniala pophistoriska betrakelsen England is Mine. Pop Life in Albion from Wilde to Goldie. Den Bracewell som tackas på You are the Quarry.
The Conclave utgavs 1992 och handlar om Martin Grahams första trettio livsår och devisen 'at thirty, you've got the face you deserve'. Och åttiotalet och London. Eftersom även jag själv snart kommer att ha det ansikte jag förkänner, så tyckte jag att boken kunde vara aktuell.
Efter de första hundra sidorna är jag besviken! Boken känns ytlig och smått pubertal. Jag ville i och för sig tugga i mig något lite mer lättsmält efter en lätt överdosering Thomas Pynchon, men var det verkligen det här jag ville ha? Boken känns banal, men den rinner trots allt ner. Det känns som om den skulle kunna blomma ut lite grann nu när åttiotalet och livet i London har börjat. Men för att så ska ske kan den inte bara fortsätta att beskriva och beskriva. För att den ska brinna till och smärta och kännas behövs några spännande tankar, någonting utmanande och ovanligt som tränger bara lite, lite djupare.
Vi får se...
2004-11-30
Detta musikår har Animal Collective och relaterat på skivbolaget Paw Tracks varit en mycket viktig beståndsdel. Först (för mig i alla fall): Animal Collectives Sung Tongs. Först kan den nog uppfattas som mest galen. Lätt jobbigt annorlunda kanske. Fula körer och sånger utan text och ord. Men med ett eget temperament! Sen växer den sakta. Vissa låtar framstår efter ett tag som veritabla hits. Låten Leaf House är t.ex genialt klockren och ändå fullständigt egen.
Panda Bears Young Prayer har jag inte hunnit ta mig in i ännu. Men jag tycker mig ana ett brådjup även i den. Samma egensinniga, fula skönhet.
Så Ariel Pinks Haunted Graffitis The Doldrums! Kan det vara det verkliga guldkornet i sammanhanget? Den måste lyssnas på mer och få smälta in mer in det låter sig sägas. Men jag tycker den verkar fantastisk. Mer elektronisk än de två tidigare nämnda. Hip-hop rytmer, knastriga gitarrer och förvriden discosång i stundtals förödande effektiva popmelodier. T.ex på Among Dreams. Fullkomligt briljant.
Panda Bears Young Prayer har jag inte hunnit ta mig in i ännu. Men jag tycker mig ana ett brådjup även i den. Samma egensinniga, fula skönhet.
Så Ariel Pinks Haunted Graffitis The Doldrums! Kan det vara det verkliga guldkornet i sammanhanget? Den måste lyssnas på mer och få smälta in mer in det låter sig sägas. Men jag tycker den verkar fantastisk. Mer elektronisk än de två tidigare nämnda. Hip-hop rytmer, knastriga gitarrer och förvriden discosång i stundtals förödande effektiva popmelodier. T.ex på Among Dreams. Fullkomligt briljant.
2004-11-26
Paul Quinn, Paul Quinn... Paul Quinn & The Independent Groups Will I ever be inside of you har varit en favorit sedan jag upptäckte den för några år sedan. Framförallt titelspåret är så vackert, svulstigt och dramatiskt att man kan bli svimfärdig för mindre. Skottland, soul och Scott Walker. Och Paul Quinns mörka röst är hela tiden aldrig mindre än underbar.
När jag nu lyckas lägga vantarna på den två år äldre skivan The Phantoms & The Archetypes från 1992 är jag först lite avvaktande. Jag hade länge trott att Will I ever be inside of you var hans enda skiva (någon annan skiva finns t.ex inte med i Allmusic.com). I alla fall inte under namnet Paul Quinn & The Independent Group. Jag blir också lite rädd att skivan ska vara mycket sämre och kanske fläcka min bild av Paul och hans grupp. Men, men... Det är bara att lyssna! T.ex på låten Superstar. Lika dramatisk, lika hjärtskärande och lika hjärtekrossande som Will I ever be inside of you.
Kan inte riktig historien om vad som hände Paul Quinn sedan. Och inte innan heller. Men jag läste någonstans att han drabbades av någon svår sjukdom efter Will I ever be inside of you. Om det stämmer blir ju allt bara ändå värre. Sorgligare. Man kan få för sig att musiken är ännu mer desperat...
Och så är det ju så sorgligt att det inte blev några fler skivor!
När jag nu lyckas lägga vantarna på den två år äldre skivan The Phantoms & The Archetypes från 1992 är jag först lite avvaktande. Jag hade länge trott att Will I ever be inside of you var hans enda skiva (någon annan skiva finns t.ex inte med i Allmusic.com). I alla fall inte under namnet Paul Quinn & The Independent Group. Jag blir också lite rädd att skivan ska vara mycket sämre och kanske fläcka min bild av Paul och hans grupp. Men, men... Det är bara att lyssna! T.ex på låten Superstar. Lika dramatisk, lika hjärtskärande och lika hjärtekrossande som Will I ever be inside of you.
Kan inte riktig historien om vad som hände Paul Quinn sedan. Och inte innan heller. Men jag läste någonstans att han drabbades av någon svår sjukdom efter Will I ever be inside of you. Om det stämmer blir ju allt bara ändå värre. Sorgligare. Man kan få för sig att musiken är ännu mer desperat...
Och så är det ju så sorgligt att det inte blev några fler skivor!
2004-11-24
Har funderat ett tag på hur viktig helheten är i litterära verk? För en bra och givande läsning - hur viktigt är det att man greppar helheten? Hur långt kan de enskilda stroferna, sidorna eller partierna i sig ge upphov till en nöjsam läsning? Även av litterära verk som är sammanhängande verk?
Någon litteraturkritiker - kan ha varit Aase Berg? - sa något i stil med att det är litteraturen som brus som är intressant. Kommunikation har mer att göra med 3G-master och telefonabonnemang än med litteratur. Litteratur är brus för att livet är brus!
Jag tycker frågeställning blir intressant om man för ihop den med hur man läser. Jag läser ofta böcker på tunnelbanan till och från jobbet. Det litterära verket befinner sig då självklart inte i något vaccum. Texten färgas och störs av rösterna, ljuden och samtalsämnena i vagnen. Ett brus uppstår. Jag kanske missar vissa partier i texten. In kommer samtalet från paret bredvid. Ett skrik och en massa gnissel. Etc. Jag brukar också ofta lyssna på en talbok när jag sitter vid datorn och surfar och jobbar. Orden från boken växlar i styrka - ibland intensiva och jag uppslakar det noggrant, sedan mer i bakgrunden då något annat pockar på min uppmärksamhet. Exemplena kan göras otaliga. När man t.ex lyssnar på musik när man läser är det ju såklart inte bara boken man intar. Konstverket blir istället Four Tet + Karl Vennberg, exempelvis.
Det som gör detta intressant är att det inte tycks anses riktigt rätt att göra och tänka så här. Det anses vanligen väldigt viktigt att förstå och uppskatta en hel bok. Att förstå och kunna redogöra för hela boken och minnas och återge och tolka tycks för många vara väldigt viktigt. Allt detta -den traditionella läsning - kan självklart både vara intressant och givande. Men! Jag hävdar att vi lika ofta läser fragment och brus! Vara sig vi vill det eller inte! Det är lika bra att erkänna det... Om vi också kunde få en större förståelse för detta skulle det kunna göras ännu mer givande. Om det inte bara var det traditionella sättet att läsa en bok på som var det fina och det rätta sättet att tillägna sig litteratur på.
Sedan kan även ett litterärt verk i sig vara intressant som brus. Många "krångliga" och "svårförståliga" litterära verk är inte alltid möjliga att förstå eller förklaras. De ska (eller i alla fall kan) läsas på ett mer avslappnat sätt. Ibland som en ström som sköljer över en. Man hinner aldrig uppfatta helheten. Verket kommer istället till en i perioder, i delar, som fragment och som ett brus. Vissa saker är intressanta och intensiva medan annat fortgår i bakgrunden. Jag vill upptäcka böcker som gör sig bra som brus, och som kanske också är medvetna om sitt värde som brus!
Någon litteraturkritiker - kan ha varit Aase Berg? - sa något i stil med att det är litteraturen som brus som är intressant. Kommunikation har mer att göra med 3G-master och telefonabonnemang än med litteratur. Litteratur är brus för att livet är brus!
Jag tycker frågeställning blir intressant om man för ihop den med hur man läser. Jag läser ofta böcker på tunnelbanan till och från jobbet. Det litterära verket befinner sig då självklart inte i något vaccum. Texten färgas och störs av rösterna, ljuden och samtalsämnena i vagnen. Ett brus uppstår. Jag kanske missar vissa partier i texten. In kommer samtalet från paret bredvid. Ett skrik och en massa gnissel. Etc. Jag brukar också ofta lyssna på en talbok när jag sitter vid datorn och surfar och jobbar. Orden från boken växlar i styrka - ibland intensiva och jag uppslakar det noggrant, sedan mer i bakgrunden då något annat pockar på min uppmärksamhet. Exemplena kan göras otaliga. När man t.ex lyssnar på musik när man läser är det ju såklart inte bara boken man intar. Konstverket blir istället Four Tet + Karl Vennberg, exempelvis.
Det som gör detta intressant är att det inte tycks anses riktigt rätt att göra och tänka så här. Det anses vanligen väldigt viktigt att förstå och uppskatta en hel bok. Att förstå och kunna redogöra för hela boken och minnas och återge och tolka tycks för många vara väldigt viktigt. Allt detta -den traditionella läsning - kan självklart både vara intressant och givande. Men! Jag hävdar att vi lika ofta läser fragment och brus! Vara sig vi vill det eller inte! Det är lika bra att erkänna det... Om vi också kunde få en större förståelse för detta skulle det kunna göras ännu mer givande. Om det inte bara var det traditionella sättet att läsa en bok på som var det fina och det rätta sättet att tillägna sig litteratur på.
Sedan kan även ett litterärt verk i sig vara intressant som brus. Många "krångliga" och "svårförståliga" litterära verk är inte alltid möjliga att förstå eller förklaras. De ska (eller i alla fall kan) läsas på ett mer avslappnat sätt. Ibland som en ström som sköljer över en. Man hinner aldrig uppfatta helheten. Verket kommer istället till en i perioder, i delar, som fragment och som ett brus. Vissa saker är intressanta och intensiva medan annat fortgår i bakgrunden. Jag vill upptäcka böcker som gör sig bra som brus, och som kanske också är medvetna om sitt värde som brus!
2004-11-23
Bob Marley är nog egentligen mycket bättre än man ofta får för sig. Precis som så många andra stora artister är ens bild lite förstörd och nersolkad av radio- och tvspelningar, hyllningsartiklar och tonårsminnen. Spänningen är inte den största. Lee Perry som den vanlige "svennen" inte känner till känns då självfallet mer lockande. Artister med ikonstatus får det också alltid att smaka lite beskt i munnen. (Man kan fundera på hur det skulle se ut i en värld utan media? Men en sådan värld är väl knappt ens möjlig i idévärlden. Skulle den vara, skulle jag hur som helst inte känna till en artist från Jamaica.)
För nån månad sedan blev jag lätt knockad av låten Small Axe, som Paul Weller hade valt ut till sin Under the influence-skiva. När jag igår hittade en gammal samlings-LP på Myrorna innehållandes just Small Axe blev det lite Marley & The Wailers-spisning hemma. Jag får för mig att det till viss del beror på det gamla vinylljudet men The Wailers Reggae Greats, från 1985 på Island Records, låter fantastisk! Small Axe, Pass It On, Midninght Ravers, Stop That Train, Rastaman Chant, Concrete Jungle, No More Trouble, Get Up Stand Up, Rock It baby, Burnin' And Lootin'...
För nån månad sedan blev jag lätt knockad av låten Small Axe, som Paul Weller hade valt ut till sin Under the influence-skiva. När jag igår hittade en gammal samlings-LP på Myrorna innehållandes just Small Axe blev det lite Marley & The Wailers-spisning hemma. Jag får för mig att det till viss del beror på det gamla vinylljudet men The Wailers Reggae Greats, från 1985 på Island Records, låter fantastisk! Small Axe, Pass It On, Midninght Ravers, Stop That Train, Rastaman Chant, Concrete Jungle, No More Trouble, Get Up Stand Up, Rock It baby, Burnin' And Lootin'...
2004-11-20
!
En oväntad kör av tjut och tjatter brast lös i en sorts grammofonautomat längst bort i lokalen. Alla slutade prata. Bartendern kom smygande på tå med deras drinkar.
"Vad är det som händer?" viskade Oidipa.
"Det där är Stockhausen", upplyste det initierade gråskägget. "Förkvällspubliken brukar digga det där Radio Kölnsoundet. Längre fram kör vi riktigt hårt. Enda baren i trakten med rent elektronisk musikpolitik, ni vet. När det drar ihop sig till lördag har vi en sinusvågsession med början vid midnatt, en live historia alltså, med killar som droppar in bara för att jamma från hela staten, San Jose, Santa Barbara, San Diego -"
"Live?", sa Metzger. "Elektronmusik live?"
Thomas Pynchon, Buden på nummer 49, 1965 (svensk översättning 1967)
En oväntad kör av tjut och tjatter brast lös i en sorts grammofonautomat längst bort i lokalen. Alla slutade prata. Bartendern kom smygande på tå med deras drinkar.
"Vad är det som händer?" viskade Oidipa.
"Det där är Stockhausen", upplyste det initierade gråskägget. "Förkvällspubliken brukar digga det där Radio Kölnsoundet. Längre fram kör vi riktigt hårt. Enda baren i trakten med rent elektronisk musikpolitik, ni vet. När det drar ihop sig till lördag har vi en sinusvågsession med början vid midnatt, en live historia alltså, med killar som droppar in bara för att jamma från hela staten, San Jose, Santa Barbara, San Diego -"
"Live?", sa Metzger. "Elektronmusik live?"
Thomas Pynchon, Buden på nummer 49, 1965 (svensk översättning 1967)
2004-11-18
På albumen "Mandrake" och "Madrigals in duo" gör Fursaxa den mest fascinerande musik jag hört på länge. Att beskriva den är inte det lättaste. De associationer Fursaxa ger mig är någon slag uråldrig körmusik, Animal Collective och kanske några av Brian Enos mer brusiga skivor. Det tog ett tag innan jag förstod att det var en ensam kvinna från Philadelphia som stod bakom namnet.
I dagens mediaregn blir det ju oftast så mycket mer spännande med artister som man får hitta fram till själv. Och som man måste leta lite efter för att få ett grepp om.
När eminenta Testbild namedroppade Fursaxa i en intervju på nättidskriften Digfi (http://www.digfi.com/default.aspx?id=6201) blev jag lite nyfiken, och på den vägen är det. Har aldrig sett hennes namn nämnas någon annan stans i svensk (eller utländsk) media. Efter lite googlande fann jag dock hennes hemsida (http://www.fursaxa.net/) och en liten intervju (http://www.digitalisindustries.com/foxyd/fursaxa1.html).
Fursaxa är remarkabel. Och kusligt fascinerande.
I dagens mediaregn blir det ju oftast så mycket mer spännande med artister som man får hitta fram till själv. Och som man måste leta lite efter för att få ett grepp om.
När eminenta Testbild namedroppade Fursaxa i en intervju på nättidskriften Digfi (http://www.digfi.com/default.aspx?id=6201) blev jag lite nyfiken, och på den vägen är det. Har aldrig sett hennes namn nämnas någon annan stans i svensk (eller utländsk) media. Efter lite googlande fann jag dock hennes hemsida (http://www.fursaxa.net/) och en liten intervju (http://www.digitalisindustries.com/foxyd/fursaxa1.html).
Fursaxa är remarkabel. Och kusligt fascinerande.
2004-11-16
DAGENS CD-R - URSA MINOR:
01 - The 6ths - Give me back my dreams
02 - Constantin Veis - People and places
03 - Marbles - Grant me the day
04 - The Cavaliers - It's a beautiful game
05 - El Perro Del Mar - Dog
06 - Stereolab - Nomus et phusis
07 - Arthur Russell - Get around to it
08 - July Skies - The mighty 8th
09 - The Radio Dept. - We climb the wired fences
10 - Durutti Column - Enigma
11 - The Montgolfier Brothers - Think once more
12 - The Boats - Names on a map
13 - Gravenhurst - East of the city
14 - Empress - Snowshoes
15 - Fursaxa - Ursa minor
16 - Yuichiro Fujimoto - Slow boat
17 - Brian Eno - Fullness of wind (variation on the canon in D-major)
18 - Cornelius Cardew - Autumn 60 (version II)
19 - Debussy - Reverie
Och vad kan man då säga om detta?
Låt nummer 03 och 04 är relaterade till det, mer eller mindre, mytomspunna skivbolaget El. Vill man veta lite mer om El och om mannen bakom skivbolaget, Mike Alway, ska man titta in musik-tv-serien "This is our music" på MTV. Eller läsa och se videoklipp på programmets hemsida.
Annars börjar skivan i detta lite mer traditionella, lyxpoppiga Siesta/El området för att därefter mer och mer falla sönder i ett mer abstrakt klimat som slutar i konstmusik och klassisk musik.
Nån gång på nittiotalet sa technogurun Derrick May något i stil med att all musik kommer tillbaka, att allt går runt, förutom när det gäller den klassiska musiken. Historien har visat att han hade fel. I mycket av den bästa elektroniska musiken finns det numera tydliga spår av klassisk musik. Tänk bara Murcof, Colleen, Max Richter eller varför inte hela Festival Rydal som i somras var ett möte mellan den elektroniska musiken och den klassiska kammarmusiken.
Pet Shop Boys Neil Tennant är inne i samma banor. I en intervju på The Cricket svarar han på frågan om vilken ny musik han helst lyssnar på: "I tend to listen to a lot glitchy electronic music. I actually like electronic music which ventures into classical music, like when people play the violin over glitchy electronic music. I really like that."
01 - The 6ths - Give me back my dreams
02 - Constantin Veis - People and places
03 - Marbles - Grant me the day
04 - The Cavaliers - It's a beautiful game
05 - El Perro Del Mar - Dog
06 - Stereolab - Nomus et phusis
07 - Arthur Russell - Get around to it
08 - July Skies - The mighty 8th
09 - The Radio Dept. - We climb the wired fences
10 - Durutti Column - Enigma
11 - The Montgolfier Brothers - Think once more
12 - The Boats - Names on a map
13 - Gravenhurst - East of the city
14 - Empress - Snowshoes
15 - Fursaxa - Ursa minor
16 - Yuichiro Fujimoto - Slow boat
17 - Brian Eno - Fullness of wind (variation on the canon in D-major)
18 - Cornelius Cardew - Autumn 60 (version II)
19 - Debussy - Reverie
Och vad kan man då säga om detta?
Låt nummer 03 och 04 är relaterade till det, mer eller mindre, mytomspunna skivbolaget El. Vill man veta lite mer om El och om mannen bakom skivbolaget, Mike Alway, ska man titta in musik-tv-serien "This is our music" på MTV. Eller läsa och se videoklipp på programmets hemsida.
Annars börjar skivan i detta lite mer traditionella, lyxpoppiga Siesta/El området för att därefter mer och mer falla sönder i ett mer abstrakt klimat som slutar i konstmusik och klassisk musik.
Nån gång på nittiotalet sa technogurun Derrick May något i stil med att all musik kommer tillbaka, att allt går runt, förutom när det gäller den klassiska musiken. Historien har visat att han hade fel. I mycket av den bästa elektroniska musiken finns det numera tydliga spår av klassisk musik. Tänk bara Murcof, Colleen, Max Richter eller varför inte hela Festival Rydal som i somras var ett möte mellan den elektroniska musiken och den klassiska kammarmusiken.
Pet Shop Boys Neil Tennant är inne i samma banor. I en intervju på The Cricket svarar han på frågan om vilken ny musik han helst lyssnar på: "I tend to listen to a lot glitchy electronic music. I actually like electronic music which ventures into classical music, like when people play the violin over glitchy electronic music. I really like that."
2004-11-15
2004-11-12
Dotshop (http://www.dotshop.se/hello/) är en fantastisk webbshop! Och distributör! Och sida över huvud taget!
De distributerar och säljer skivor ifrån ett oräkneligt antal olika små skivbolag jorden runt. En huvudsaklig inriktning på elektroniskt av alla de sorter, men även allt från avig pop till modern composition. Vill man ha tips om ny musik som det sällan skrivs om någon annan stans är det bara att surfa in på Dotshop, titta på skivomslag, läsa om artisterna och skivorna och skivbolagen och sedan provlyssna. Det är lätt att fastna. Senaste tiden har jag hittat fram till några nya små favoriter, som jag troligen aldrig hittat till utan Dotshop, som: Textile Ranch, 310, Amute, The Boats, Murcof, Shugo Tokumaru och Yuichiro Fujimoto.
Dotshop är den nya musikjournalistiken!
De distributerar och säljer skivor ifrån ett oräkneligt antal olika små skivbolag jorden runt. En huvudsaklig inriktning på elektroniskt av alla de sorter, men även allt från avig pop till modern composition. Vill man ha tips om ny musik som det sällan skrivs om någon annan stans är det bara att surfa in på Dotshop, titta på skivomslag, läsa om artisterna och skivorna och skivbolagen och sedan provlyssna. Det är lätt att fastna. Senaste tiden har jag hittat fram till några nya små favoriter, som jag troligen aldrig hittat till utan Dotshop, som: Textile Ranch, 310, Amute, The Boats, Murcof, Shugo Tokumaru och Yuichiro Fujimoto.
Dotshop är den nya musikjournalistiken!
2004-11-09
Läser just nu parallellt två tegelstensamerikaskildringar av väldigt olika slag: Thomas Pynchons Mason & Dixon och Tom Wolfes En Riktig Man. Pynchon läser jag i översättning och Wolfe lyssnar jag på i översättning. Det ska bli spännande att se om de kommer att flätas ihop, överbrygga varandra och kanske tillsammans tala till mig.
Först har de både böckerna ett språk som ofta, närmast är varandras motsatser. Wolfe är ju (eller i alla fall var ju) också journalist och präglas av det; beskriver verkligheten, är klar, ger bilder men är samtidigt hela tiden oerhört vass, elak och hårdfört ironisk. Pynchon är någonting av tegelstensromanens vilda stream-of-consciousness-poet (eller så uppfattar jag honom i alla fall just nu, under de första hundra sidorna av Mason & Dixon). Första delen (!) av första meningen i boken måste bara återges: "Snö-Bollar har flugit sina välvda Bågar, stjärnbestrött sidorna på Uthusbyggnader, liksom på Kusiner, och slagit omkull Hattar som förts bort av den friska Vinden från Delaware; man har burit in Kälkarna, omsorgsfullt torkat deras Medar och smort dem, ställt ifrån sig Skor i Förstun på baksidan och i strumplästen styrt stegen mot det stora Köket, där ända sedan Morgonen Brådska och Flit har härskat till Ackompanjemang av de skramlande Locken på mångahanda Kastruller och Grytor, och där det doftar av pajkryddor..."! Och det bara fortsätter...
Först har de både böckerna ett språk som ofta, närmast är varandras motsatser. Wolfe är ju (eller i alla fall var ju) också journalist och präglas av det; beskriver verkligheten, är klar, ger bilder men är samtidigt hela tiden oerhört vass, elak och hårdfört ironisk. Pynchon är någonting av tegelstensromanens vilda stream-of-consciousness-poet (eller så uppfattar jag honom i alla fall just nu, under de första hundra sidorna av Mason & Dixon). Första delen (!) av första meningen i boken måste bara återges: "Snö-Bollar har flugit sina välvda Bågar, stjärnbestrött sidorna på Uthusbyggnader, liksom på Kusiner, och slagit omkull Hattar som förts bort av den friska Vinden från Delaware; man har burit in Kälkarna, omsorgsfullt torkat deras Medar och smort dem, ställt ifrån sig Skor i Förstun på baksidan och i strumplästen styrt stegen mot det stora Köket, där ända sedan Morgonen Brådska och Flit har härskat till Ackompanjemang av de skramlande Locken på mångahanda Kastruller och Grytor, och där det doftar av pajkryddor..."! Och det bara fortsätter...
2004-11-07
Momus blogg Click Opera (http://www.livejournal.com/users/imomus/) har för mig, den senaste tiden, blivit en av de mer intressanta besöksplatserna på nätet. De flesta dagar i veckan utvecklar Momus sina tankar om rockism, japan, postmodernism etc. Diskussionerna som följer är även de ofta av stort intresse. Idag diskuteras Platonism, Lacan och Japan. Bland annat.
2004-10-24
Sorg i hjärtat. Eller, nja, lite besvikelse i alla fall.
Idag köpte jag Morrisseys senaste singel. Både på sju tums vinyl och på CD. Tre nya låtar. Mina förväntningar var väl inte de allra högsta, måste jag erkänna. Eller både och... De två senaste singlarnas b-sidor har inte varit speciella, även om jag måste erkänna att jag gillar Mexico mycket. Fullängdaren hade ju många topper, även om inte allt var bra - så det borde ju kunna glänsa även här? Speciellt om man har följt Morrissey under många år. Jag skulle till och med vilja påstå att när Morrissey har varit som bäst har b-sidorna alltid tillhört de allra bästa låtarna. I bakvänd kronologisk ordning: This is not your country, Lost, Nobody loves us, Whatever happens I love you och Jack the ripper hör alla till några av Morrans allra bästa låtar.
Men, men dessa b-sidor håller verkligen inte godkänd Morrisseyklass. Och det är ju tråkigt. Ska han någonsin komma tillbaka igen? Med sina hemligheter förpackade som b-sidor; brev som muntrar upp; vinyl som ger styrka... Framtiden får utvisa...
Idag köpte jag Morrisseys senaste singel. Både på sju tums vinyl och på CD. Tre nya låtar. Mina förväntningar var väl inte de allra högsta, måste jag erkänna. Eller både och... De två senaste singlarnas b-sidor har inte varit speciella, även om jag måste erkänna att jag gillar Mexico mycket. Fullängdaren hade ju många topper, även om inte allt var bra - så det borde ju kunna glänsa även här? Speciellt om man har följt Morrissey under många år. Jag skulle till och med vilja påstå att när Morrissey har varit som bäst har b-sidorna alltid tillhört de allra bästa låtarna. I bakvänd kronologisk ordning: This is not your country, Lost, Nobody loves us, Whatever happens I love you och Jack the ripper hör alla till några av Morrans allra bästa låtar.
Men, men dessa b-sidor håller verkligen inte godkänd Morrisseyklass. Och det är ju tråkigt. Ska han någonsin komma tillbaka igen? Med sina hemligheter förpackade som b-sidor; brev som muntrar upp; vinyl som ger styrka... Framtiden får utvisa...
2004-10-23
Igår var det någon typ av nypremiär för klubben Osaka vs Tokyo på Café Umbra, Hornsgatan, Stockholm. Gruppen Sickoakes och en liten galen, tokig, arty tysk uppträdde. Sickoakes var de som gav ett bestående intryck. De byggde sakta och säkert upp vackra crescendon i sann postrockanda, men utan de värsta distortionsgitarrkaskaderna. Två saxofoner fick istället ta en del av platsen. I vissa lugnare partier påminner de ibland som bäst om underbara July Skies. Till de långa låtarna färdas man fram både med musiken och med de vackra filmerna som visas i bakgrunden. Bilfärder under vackra sommarnätter och vandringar över fält och ängar. Fint!
2004-10-22
OPEN SKIES
Igår brände jag en skiva. Med följande innehåll:
01-EMPRESS-the summer december starts
02-YO LA TENGO-saturday
03-TREMBLING BLUE STARS-open skies
04-MR WRIGHT-autumn sun
05-MY FAVORITE-white roses for blue girls
06-ARCADE FIRE-une année sans lumiere
07-ANIMAL COLLECTIVE-bat you'll fly
08-DEVENDRA BANHART-little yellow spider
09-ARTHUR RUSSELL-all-boy all-girl
10-COCO ROSIE-by your side
11-BOATS-I ignore all my friends
12-SWOD-gehen
13-GUITAR-I swim alone
14-FURSAXA-dragonflies are blue and silver
15-SAGOR & SWING-vid en tjärn
16-MOMUS & ANNA LAPLANTINE-marty kelin
17-SYLVAIN CHAUVEAU-cet enter miraculeux
18-ARETHA FRANKLIN-bridge over troubled water
Igår brände jag en skiva. Med följande innehåll:
01-EMPRESS-the summer december starts
02-YO LA TENGO-saturday
03-TREMBLING BLUE STARS-open skies
04-MR WRIGHT-autumn sun
05-MY FAVORITE-white roses for blue girls
06-ARCADE FIRE-une année sans lumiere
07-ANIMAL COLLECTIVE-bat you'll fly
08-DEVENDRA BANHART-little yellow spider
09-ARTHUR RUSSELL-all-boy all-girl
10-COCO ROSIE-by your side
11-BOATS-I ignore all my friends
12-SWOD-gehen
13-GUITAR-I swim alone
14-FURSAXA-dragonflies are blue and silver
15-SAGOR & SWING-vid en tjärn
16-MOMUS & ANNA LAPLANTINE-marty kelin
17-SYLVAIN CHAUVEAU-cet enter miraculeux
18-ARETHA FRANKLIN-bridge over troubled water
2004-10-21
Recensionsserien av Musikbyrån fortsätter...
Igår var huvuddelen av programmet reserverat för en livespelning ifrån sommarens Hultsfredsspelning med allas våran Morrissey. Ja, Morrissey...
Hur jag än försöker undvika det så kan jag nog - i alla fall lite grann och till viss del - av belackare kunna anklagas för att vara en av de så förhatliga Morrisseymännen. Och jag förstår dem, belackarna alltså. "Morrissey är våran Dylan och hans texter är poesi och han är den viktigaste popartisten någonsin och han var med i åttiotalets viktigaste popband" etc, etc. Även om mycket av det är sant så blir det ju lite tröttsamt i längden att ständigt få sådant nedtryckt i halsen.
När jag läser eller ser någonting om Morrissey i media idag kan jag inte låta bli att längta tillbaka till ett tidigt nittotal då Morrissey i vissa kretser såklart var erkänd, men då det inte var en sådan självklar konsensus kring frågan. Då en stor del av rockpressen och rockkidsen faktiskt inte alls gillade Moz. Det var ju så otroligt mycket roligare att älska honom då. När andra hatade honom. Då betydde han någonting på riktigt. När det gäller popmusik är det ju, som alla vet, lika viktigt att vara illa omtyckt som att vara omtyckt.
Men hur lät det då? På Hultsfred?
Ibland bra och ibland, om inte dåligt, så i alla fall lite tråkigt.
Och, usch, vad tråkigt det verkar att vara på Hultsfredsfestival! Till och med de som trängs längst fram har ju typ tio meter till scenen. Och på TV var det inte heller någon höjdare. Framför dumburken funkar de lugnare låtarna bäst då trycket från mina små TV-högtalare uteblir. Det är ju också, som tur är, inte så svettigt, skitigt, kallt och blött hemma i soffan.
Nä. Slutomdöme: Morrissey behåller sin värdighet med charm och vilja och genom att mestadels sjunga både vackert och med övertygelse. Men Morrissey tappar lite i exklusivitet genom exempelvis en Hultsfredsspelning som visas på TV.
Morrisseymännen känner sig nog i många fall frustrerade.
Igår var huvuddelen av programmet reserverat för en livespelning ifrån sommarens Hultsfredsspelning med allas våran Morrissey. Ja, Morrissey...
Hur jag än försöker undvika det så kan jag nog - i alla fall lite grann och till viss del - av belackare kunna anklagas för att vara en av de så förhatliga Morrisseymännen. Och jag förstår dem, belackarna alltså. "Morrissey är våran Dylan och hans texter är poesi och han är den viktigaste popartisten någonsin och han var med i åttiotalets viktigaste popband" etc, etc. Även om mycket av det är sant så blir det ju lite tröttsamt i längden att ständigt få sådant nedtryckt i halsen.
När jag läser eller ser någonting om Morrissey i media idag kan jag inte låta bli att längta tillbaka till ett tidigt nittotal då Morrissey i vissa kretser såklart var erkänd, men då det inte var en sådan självklar konsensus kring frågan. Då en stor del av rockpressen och rockkidsen faktiskt inte alls gillade Moz. Det var ju så otroligt mycket roligare att älska honom då. När andra hatade honom. Då betydde han någonting på riktigt. När det gäller popmusik är det ju, som alla vet, lika viktigt att vara illa omtyckt som att vara omtyckt.
Men hur lät det då? På Hultsfred?
Ibland bra och ibland, om inte dåligt, så i alla fall lite tråkigt.
Och, usch, vad tråkigt det verkar att vara på Hultsfredsfestival! Till och med de som trängs längst fram har ju typ tio meter till scenen. Och på TV var det inte heller någon höjdare. Framför dumburken funkar de lugnare låtarna bäst då trycket från mina små TV-högtalare uteblir. Det är ju också, som tur är, inte så svettigt, skitigt, kallt och blött hemma i soffan.
Nä. Slutomdöme: Morrissey behåller sin värdighet med charm och vilja och genom att mestadels sjunga både vackert och med övertygelse. Men Morrissey tappar lite i exklusivitet genom exempelvis en Hultsfredsspelning som visas på TV.
Morrisseymännen känner sig nog i många fall frustrerade.
2004-10-20
Stina Nordenstam har en syster!
Emma Nordenstam har släppt skivan "Sånger mellan 18 - 22" på Vesper Recordings, och rent musikaliskt är inte likheterna med Stina stora. Det skulle väl i sådana fall var det ledsna och sköra, eller nåt... Emma sjunger välartikulerade visor med en betydande nerv. Och med ett eko från sjuttiotalet som kan anklagas för att vara både mossigt och proggigt. Nu har jag ännu bara hört pyttelite av hennes musik, men musiken ger mig ändå kalla kårar, eller berör mig i alla fall. Fina, poetiska och fyndiga svenska texter framförda med en känslighet som inte bara lockar till jämförelse med Turid och progg utan kanske också med mer erkända sjuttiotalsmusiker som Joni Mitchell, Carpenters och Carole King. Men hur bra de jämförelse egentligen är vet jag inte riktigt då jag som sagt bara hört en liten del av hennes gärning.
Jag får dock i alla fall känslan av mitt sjuttiotal och min barndom och bilder av Sverige som jag ibland glömmer bort och som både gör mig lite rörd och lite sorgsen.
Emma Nordenstam har släppt skivan "Sånger mellan 18 - 22" på Vesper Recordings, och rent musikaliskt är inte likheterna med Stina stora. Det skulle väl i sådana fall var det ledsna och sköra, eller nåt... Emma sjunger välartikulerade visor med en betydande nerv. Och med ett eko från sjuttiotalet som kan anklagas för att vara både mossigt och proggigt. Nu har jag ännu bara hört pyttelite av hennes musik, men musiken ger mig ändå kalla kårar, eller berör mig i alla fall. Fina, poetiska och fyndiga svenska texter framförda med en känslighet som inte bara lockar till jämförelse med Turid och progg utan kanske också med mer erkända sjuttiotalsmusiker som Joni Mitchell, Carpenters och Carole King. Men hur bra de jämförelse egentligen är vet jag inte riktigt då jag som sagt bara hört en liten del av hennes gärning.
Jag får dock i alla fall känslan av mitt sjuttiotal och min barndom och bilder av Sverige som jag ibland glömmer bort och som både gör mig lite rörd och lite sorgsen.
2004-10-19
The Hepburns - som jag tror har sitt ursprung någonstans i Wales - skivor The Last Thing I Saw Before I Said Goodbye och framförallt Champagne Reception, som givits ut av skivbolaget Radio Khartoum, är fantastiska grejer... för den som uppskattar softad, berusad, manierad, charmfull, elegant och lyxig popmusik.
På låtar som "Jackie O" och "Beutiful Mover" dricker The Hepburns dyra drinkar och säger nej till ångestfulla gråa höstdagar och beger sig istället iväg till en värld den man får var uppklädd, arbetsbefriad, salongsberusad och pirrig i magen.
Audrey Hepburn skulle ha älskat dem.
På låtar som "Jackie O" och "Beutiful Mover" dricker The Hepburns dyra drinkar och säger nej till ångestfulla gråa höstdagar och beger sig istället iväg till en värld den man får var uppklädd, arbetsbefriad, salongsberusad och pirrig i magen.
Audrey Hepburn skulle ha älskat dem.
2004-10-18
Sylvain Chauveaus skivor Le Livre Noir Du Capitalisme och framförallt Un Autre Decembre (Fat Cat) är två av de skivor som spelats hemma hos mig allra mest den senaste tiden. Vacker melankoli, perfekt att rama in hösten med.
Sylvain gör ett slags traditionell pianomusik i nedåtstigande led från Satie, men med en uppdatering och en twist och med ljud och inslag från detta århundrade. Precis lagomt oväntat för att det ska passa i bakgrunden. Hela tiden intressant för mer koncentrerad lyssning. Oväntade ljud, upphackade, upprepade loopar och knaster som faller in som vågor på den pianokomponerade stranden.
Jag letar efter mer i samma stil. Hitills har jag funnit Swod som på skivan Gehen gör något, kanske inte lika minimalistiskt, men pianot är i förgrunden och stämningarna är av lika förförisk sort som Sylvains.
Sylvain gör ett slags traditionell pianomusik i nedåtstigande led från Satie, men med en uppdatering och en twist och med ljud och inslag från detta århundrade. Precis lagomt oväntat för att det ska passa i bakgrunden. Hela tiden intressant för mer koncentrerad lyssning. Oväntade ljud, upphackade, upprepade loopar och knaster som faller in som vågor på den pianokomponerade stranden.
Jag letar efter mer i samma stil. Hitills har jag funnit Swod som på skivan Gehen gör något, kanske inte lika minimalistiskt, men pianot är i förgrunden och stämningarna är av lika förförisk sort som Sylvains.
2004-10-17
2004-10-16
Filmen Detaljer av Kristian Petri efter originaltexter av Lars Norén var en, hm, bra film. Skulle kanske ge den tre stjärnor av fem om jag skulle sätta ett betyg. Det första man tänker på är att det är en mycket bra dialog, i alla fall till en början, innan allvaret och svartsynen ofta, kanske om man inte är tillräckligt seriös, ligger farligt nära det parodiska.
Sedan är ju skådespeleriet bra. Både Michael Nyqvist och kanske framförallt Jonas Karlsson är mycket, mycket bra.
Men jag tycker faktiskt inte att filmen som helhet håller hela vägen. Eller det är nog inte riktigt min typ av film. Man skulle ibland kunna ta den för humor (trots, eller kanske just på grund av, att det inte finns en enda antydan till humor under hela filmen). Finns det människor som verkligen lever och pratar som människorna gör i den här filmen? Som aldrig svamlar, rapar, fiser, barnslar sig och så vidare. Det är helt enkelt lite stelt. En önskan dyker upp inom en under filmens gång, trots de fina sekelskiftesfåningarna, det otroligt vackra fotot från Florens etc.: hoppas att mitt liv aldrig kommer att bli som i Detaljer!
Sedan är ju skådespeleriet bra. Både Michael Nyqvist och kanske framförallt Jonas Karlsson är mycket, mycket bra.
Men jag tycker faktiskt inte att filmen som helhet håller hela vägen. Eller det är nog inte riktigt min typ av film. Man skulle ibland kunna ta den för humor (trots, eller kanske just på grund av, att det inte finns en enda antydan till humor under hela filmen). Finns det människor som verkligen lever och pratar som människorna gör i den här filmen? Som aldrig svamlar, rapar, fiser, barnslar sig och så vidare. Det är helt enkelt lite stelt. En önskan dyker upp inom en under filmens gång, trots de fina sekelskiftesfåningarna, det otroligt vackra fotot från Florens etc.: hoppas att mitt liv aldrig kommer att bli som i Detaljer!
2004-10-14
Igår var det någon slags nypremiär för Musikbyrån. Och det var nog ännu sömnigare än vad man kunde vänta sig. Håkan Hellström, LCD Soundsystem, någon slags hårdrock och en hemsk massa grime. Och allt som presenteras presenteras som om detta var otroligt nytt och fräscht och jättespännande. När - om man ska vara ärlig - inte ett smack av det som de pratar om är intressant. En journalistisk kollaps!
SVT borde väl ha all chans i världen att presentera alternativen som självklart finns där. Gå åt helt andra håll än vad de kommersiella kanalerna gör? Våga presentera några nya perspektiv på rocken?
Musikbyrån suger upp två år gamla trender och presenterar dem som nya. Eller så tar de nyare intressanta saker och banaliserar. Det tycks helt enkelt saknas både kunskapen och kärleken som behövs för att driva ett bra program om populärmusik. Tyvärr...
SVT borde väl ha all chans i världen att presentera alternativen som självklart finns där. Gå åt helt andra håll än vad de kommersiella kanalerna gör? Våga presentera några nya perspektiv på rocken?
Musikbyrån suger upp två år gamla trender och presenterar dem som nya. Eller så tar de nyare intressanta saker och banaliserar. Det tycks helt enkelt saknas både kunskapen och kärleken som behövs för att driva ett bra program om populärmusik. Tyvärr...
2004-10-12
Igår såg vi "Eternal sunshine of a spotless mind" av Kaufman/Gondry med Kate Winslet, Kirsten Dunst och framförallt Jim Carrey, och det var ju en flippad film. Flippad och rätt underbar.
"Eternal Sunshine..." är en typisk film som man känner att man vill se om redan innan man har sett klart den. Och det tror jag är både ett gott och ett dåligt betyg. Jag greppar inte helheten, men samtidigt så greppar filmen mig och gör mig fascinerad. Å andra sidan är nog detta en film som man helt och fullt inte riktigt kan greppa. Jag tycker att storybygget påminner rätt mycket om "Mulholland Drive" - lika oväntade vändningar och nästan lika svårbegriplig. Sedan kan man addera lite "Tillbaka till framtiden", lite "Matrix" och en hel del av Kaufmans tidigare filmer: "I huvudet på John Malkovich" och "Adaptation" för att få en idé om hur det ser ut. Sedan är känslan och historien egentligen en bra romantisk komedi.
Det är en, eh, skön film. Man blir glad av den - den kickstartar igång känslorna, fantasin och kärleken. Mycket bra det.
"Eternal Sunshine..." är en typisk film som man känner att man vill se om redan innan man har sett klart den. Och det tror jag är både ett gott och ett dåligt betyg. Jag greppar inte helheten, men samtidigt så greppar filmen mig och gör mig fascinerad. Å andra sidan är nog detta en film som man helt och fullt inte riktigt kan greppa. Jag tycker att storybygget påminner rätt mycket om "Mulholland Drive" - lika oväntade vändningar och nästan lika svårbegriplig. Sedan kan man addera lite "Tillbaka till framtiden", lite "Matrix" och en hel del av Kaufmans tidigare filmer: "I huvudet på John Malkovich" och "Adaptation" för att få en idé om hur det ser ut. Sedan är känslan och historien egentligen en bra romantisk komedi.
Det är en, eh, skön film. Man blir glad av den - den kickstartar igång känslorna, fantasin och kärleken. Mycket bra det.
2004-10-11
Läser den gamla, legendariske NME-journalisten Paul Morleys bok "Words and Music - a history of pop in the shape of a city". Har kommit till sidan 119 men är inte riktigt säker ännu på vad jag tycker om boken. Långa partier känns det som om han bara maler på utan varken mening eller mål. Vissa delar av texten visar på det problem som ofta kan uppstå när man skriver om musik: man tycker och känner och tänker en hel massa om musik och musikhistorien men vad ska man egentligen skriva som kan göra även texten lika intressant som musiken? Hur skriver man egentligen om musik? Det hindrar inte boken ifrån att vara underhållande. Om än lite fånig ibland. Morley har Kylie Minogue som någon slags utgångspunkt och låter henne färdas fram genom musikhistorien tillsammans med Brian Eno, Steve Reich, John Cage etc, etc.
Jag tror ibland att musikjournalistik som bäst kan fungera som inspiration. Man läser i "Word and Music" Morleys mer eller mindre lyckade beskrivningar av intressanta delar av musikens historia och kan inte låta bli att leta fram skivorna och låtarna han refererar till - någonstans i skivhyllan, i en dammig skivbörs eller på Internet.
Hittils har jag i alla fall lockats att lyssna lite mer på Charlie Parker, Ornette Coleman och Steve Reich. Gott så!
Jag tror ibland att musikjournalistik som bäst kan fungera som inspiration. Man läser i "Word and Music" Morleys mer eller mindre lyckade beskrivningar av intressanta delar av musikens historia och kan inte låta bli att leta fram skivorna och låtarna han refererar till - någonstans i skivhyllan, i en dammig skivbörs eller på Internet.
Hittils har jag i alla fall lockats att lyssna lite mer på Charlie Parker, Ornette Coleman och Steve Reich. Gott så!
2004-10-10
Delvis på grund av mitt arbete lyssnar jag på deckare i talboksformat (formatet Daisy där ljudfilerna är i mp3-format). Delvis för att försöka skapa mig lite bättre koll på de efterfrågade svenska, engelska och amerikanska deckarna och delvis för att lära mig och försöka känna mig lite mer hemma med själva formatet - hur det fungerar att lyssna på dator etc.
Just nu lyssnar jag på Uppsalaförfattaren Kjell Erikssons Prinsessan av Burundi. Har fått för mig att han är trevligare än andra lite mer uppblåsta deckarförfattare som Mankell och Nesser (som också är från Uppsala). Eriksson är visst också trädgårdsmästare som ju låter rätt trevligt. Jag tycker också att det kan vara kul att läsa/lyssna på en "målande Uppsalaskildring". Som före detta Uppsalastudent kommer man väl alltid att ha en relation till den staden, vare sig man vill eller inte. Jag gillar inte Uppsala speciellt mycket, men ändå så kan man väl ibland uppfatta staden som lite småtrevlig?
Men det går ju såklart att lyssna på Prinsessan av Burundi, men det är inte speciellt spännande... Jag kan gilla tanken på deckare, kanske delvis som ett sätt att höra skildringar av Sverige som beskriver någonting jag inte kommer i kontakt med själv, på ett sätt som jag inte själv skulle göra det. Men jag har också, såklart, fördomar mot deckare och deckarläsare. Förutsägbarheten, den litterära konservatismen etc. Och det är ju också det som är problemet - det mesta i boken är alldelles för förutsägbart. Känslan blir något av att detta: man kan skriva hur som helst, bara fantasin sätter gränserna och så skriver hela tiden på det allra mest förutsägbara viset. Nej, det är inte alltid så jäkla roligt att lyssna. Historien griper aldrig riktigt tag. Det som fungerar bäst är nog trots allt miljöskildringarna.
Just nu lyssnar jag på Uppsalaförfattaren Kjell Erikssons Prinsessan av Burundi. Har fått för mig att han är trevligare än andra lite mer uppblåsta deckarförfattare som Mankell och Nesser (som också är från Uppsala). Eriksson är visst också trädgårdsmästare som ju låter rätt trevligt. Jag tycker också att det kan vara kul att läsa/lyssna på en "målande Uppsalaskildring". Som före detta Uppsalastudent kommer man väl alltid att ha en relation till den staden, vare sig man vill eller inte. Jag gillar inte Uppsala speciellt mycket, men ändå så kan man väl ibland uppfatta staden som lite småtrevlig?
Men det går ju såklart att lyssna på Prinsessan av Burundi, men det är inte speciellt spännande... Jag kan gilla tanken på deckare, kanske delvis som ett sätt att höra skildringar av Sverige som beskriver någonting jag inte kommer i kontakt med själv, på ett sätt som jag inte själv skulle göra det. Men jag har också, såklart, fördomar mot deckare och deckarläsare. Förutsägbarheten, den litterära konservatismen etc. Och det är ju också det som är problemet - det mesta i boken är alldelles för förutsägbart. Känslan blir något av att detta: man kan skriva hur som helst, bara fantasin sätter gränserna och så skriver hela tiden på det allra mest förutsägbara viset. Nej, det är inte alltid så jäkla roligt att lyssna. Historien griper aldrig riktigt tag. Det som fungerar bäst är nog trots allt miljöskildringarna.
2004-10-09
Av någon okänd anledning tar jag fram gamla Popsicleskivor och spelar. Join my stream exempelvis - från Abstinence - är väl fortfarande mer än okej. Power Ballads EP:n känns däremot rätt unken... Får väl spela de bästa låtarna från Lacquer för att bättra på minnet: Undulate, Pale Honey, True... Men man får nog göra det rätt sällan - med långa mellanrum mellan uppspelningarna - får att tycka att det är bra. Så är det, just nu.
2004-10-08
"Saint Etienne presents songs for Mario's Café" är den vackraste skivan just nu. Och allra bäst är kanske soulsångerna New York Citys "Take my hand" och Black Ivorys "Wishful thinking". De befinner sig i det allra vackraste gränslandet mellan Barry White och Northern Soul, mittemellan The Loft och The Wigan Casino... Men i Sainte Etiennes fall alltid i London, såklart.
2004-10-07
Roger Nichols, Roger Nichols, Roger Nichols och Paul Williams....... Just nu är Somebody Waiting världens bästa låt förevigt..... Hur beskriva? Går inte? Den är i alla fall sorglig och full av hopp och 60-tal och soulful och i morgon ska jag ta reda på mer om den här musiken. Historien bakom eller kontexten runt omkring...
2004-10-06
Just nu lyssnar jag på en artist som heter Migala. Låten heter "El tigre que hay en ti". Jag kan inte minnas var jag snappade upp detta. Men jag laddade ned det och lyssnar nu för första gången, tror jag, på en hel låt med artisten i fråga. Trodde det skulle vara något soft spanskt. Kanske i bästa fall något som skulle ha kunnat lega på skivbolaget Siesta, fast mer utflippat... men det här var mycket mer utflippat... Nästan vibbar av ful psykrock, närmast hård rock, flummigt men vete tusan om det här verkligen är någonting för mig?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)