November. Årets grymmaste månad. Allt är för sent, allt är för tidigt. Dagar som dessa förvandlas staden till ett slags tillstånd; ett brus man träder in i och sedan förlorar sig i; mörkret kommer snabbt, tungt, som en välriktad spark mot kroppen.
Hamnade på This Is England igår. Hade faktiskt, av någon anledning, försökt undvika den filmen. Var nog lite rädd att jag - över lag, på lite fel sätt - skulle bli mer nedstämd än inspirerad, mer tom och trött än... ja... Eller: har, eller i alla fall hade, svårt att se hur den skulle kunna vara intressant för just mig, just nu, helt enkelt. För tio, femton år sedan kanske... Ändå, när jag väl satt där, inklämd, i lilla biosalong nummer 10 på Medborgarplatsens "biopalats" kände jag mig faktiskt rätt förväntansfull.
- Men när jag sedan, efter en och en halv timme eller så, går ut från salongen är jag lite besviken, ändå. Fint skådespeleri förstås, bra musik förstås - och filmens höjdpunkt kändes nog som något sådant som haschrökandet till James Carrs fullständiga klassiker The Dark End Of The Street, vars text (och ton) i och med det gavs ytterligare, annorlunda dimensioner, ett nytt annorlunda liv och kanske sa den egentligen mer än tusen av de andra orden, vilket också filmens karaktärer, på sätt och vis, diskuterar... Annars: egentligen för mycket av en känsla av serietidning ändå och en realism som bara blir mer romantik och nostalgi än Mike Leigh Ken Loach finaste stunder. Och trots Shaun, är det så lite som överraskar, filmen faller ihop och på plats lite för fort. Man kan ju liksom ana hur det ska sluta, börja, hänga ihop och utvecklas efter fem minuter. (Vilket väl aldrig kan vara bra? Eller?) Det blir alltså till slut mest (men förstås inte bara) någon slags film eller konst som vill nå ut till alla, som förenklar och som gör det hela lite för lättbegripligt.
När jag nu låtit det hela smälta in ett dygn måste jag dock ändå säga att att den sitter kvar någonstans. Gänget från filmen lever kvar i mitt huvud och jag längtar efter nästa avsnitt. Om inte av This Is England då så ändå av Shane Meadows och hans England...
Mörkt och lite kallt och - inte deppigt (inte alls faktiskt), men någon slags mellanperiod, en period av väntan, just nu. Kan i alla fall, inte för min värld, komma upp med någon lust att skriva om egentligen någonting alls på den här sidan för tillfället. Lägger mig istället, även ikväll, i soffan, eller i badkaret, och läser Proust eller Cartarescu, kanske Walter Benjamin?
"Att ha svårt att hitta i en stad betyder inte så mycket. Men att gå vilse i en stad, på samma sätt som man går vilse i en skog, det kräver skolning."
Walter Benjamin, Barndom i Berlin kring 1900, sid 30.
"Vissa platser som man alltid ser isolerade tycks ojämförbara med allt annat, nära nog belägna utanför världen, liksom de människor man har lärt känna under undantagsperioder av sitt liv, under militärtjänsten eller i barndomen, och man inte förbinder med någonting annat."
Marcel Proust, Sodom och Gomorra, sid 454.
"Hela kvarter kommer med sin egen tid, rymd och känsla, och framför allt sin egen verklighetsgrad - för de kan vara verkliga, drömda eller inbillade, eller överförda via de obeskrivliga länkar som förbinder våra liv med deras som levt före oss - munnar kommer och kön, spårvagnar kommer glidande i vintrar med smutsig snömodd, mamma kommer då och då med mat åt mig och Herman kommer ibland. Ingenting av allt detta skulle jag kunna uppfatta om det inte hade omvandlats och blivit annorlunda i mitt medvetande (min värld), om det inte hade öppnat ögongloberna där, om jag inte i varje livsögonblick hade sagt mig: Detta har jag upplevt förut, där har jag varit förut - på samma sätt som man inte kan se ljuset om inte ljuset redan trängt in i ens livs occipitallob och där format ett syncentrum. Därför är mitt liv redan levt och min bok redan skriven - ty det förflutna är allt och framtiden ingenting."
Mircea Cartarescu, Orbitor Kroppen, sid 10.
Jag läser (förstås?) Malte Perssons blogg. Jag har även läst Malte Perssons böcker: Livet på den här planeten, Apolloprojektet och nu senast, under en andra omgång, hans senaste: Dikter. Alla tre böckerna har jag tyckt varit bra, på sitt sätt, eller i allafall: okej, de har alla varit värda att läsa och fundera på och över. Och kan det ha och göra med hans blogg, hans litteraturkritik? Att man har en större benägenhet att plocka upp en bok av en författare man, på något samtida vis, tror sig känna, i alla fall redan ha en relation till, bara för att han har en blogg? Och jag måste också säga att hans böcker blir bättre och bättre. (Den roman som jag har för mig att jag läst att han håller på med ser jag med spänning fram emot(utan att ha en aning om vad det kommer vara för typ av roman); jag tänker mig den som en blandning mellan - alldeles säkert troligen för att jag läst på hans blogg att det är författare han särskilt lovordar - Cartarescu, Pynchon, Neal Stephenson, Henry James, kanske Erik Beckman? Vilka fantasier skapar inte det? Vad har han då inte att leva upp till? Helt klart orättvist, men också troligen en anledning till att man ser fram emot hans böcker: att han verkar ta litteraturen på ett sådant oerhört allvar. Pretentiös i positiv bemärkelse. Hursomhelst: kan han nosa vid nämnda författarskaras fötter kommer jag nog läsa hans bok med nöje.)
Hans två första böcker läste jag med intresse utan att däckas och Dikter läste jag med stort intresse utan att riktigt däckas. Tidiga känslor: han är allt för smart för sitt bästa, för duktig, han riskerar ingenting, det utmanar utan att egentligen utmana, för uttänkt - för lite känsla, lite blodfattigt, ibland nästan en känsla av skrivövning... Senare känslor: intressant, läser gärna om och om och funderar..., det är vackert och tänkvärt utan att direkt vara tänkvärt då det kryper på en sakta liksom bakifrån, snyggt, snyggt, fint omslag...
I förgår kväll läste jag i alla fall några dikter ur Dikter högt för en vän, och de visade upp sig i ett nytt ljus!, på något märkligt sätt. De får liv och jag känner att jag måste läsa om alltihopa en gång till:
Också (så går den långa
tankegången över breda bråddjup:
komsi kosmos!)
när fabriksskorstenarna brunnit ned
som cigaretter, återstår den
såpbubblehinnelika horisont
där jordens krökning
möter ögonglobens. Lyft blicken nu,
mot Venus flimrande genom luftföroreningarna.
Det är utlyst att konserten ska börja 21.30. Vi kommer dit runt nio och kön till Debaser Medis sträcker sig långt ut över Medborgarplatsen, förbi Grekiska fast food-restaurangen. Spelar ingen roll att man har biljett, man får snällt ställa sig ändå. När man sedan kommer in är det en nästan lika lång kö till garderoben. Debaser verkar inte riktigt rustade för Jonathan Richman! Jäkla Sovjetsystem säger någon bakom oss, och kvällen får en lite halvljummen start. Samtidigt blir man, som ofta i sådana här sammanhang, lite förvånad (och glad!) över att alla dessa människor har betalt rätt dyra pengar för att se samma konsert som jag, många av alla de här typerna gillar antagligen Richman lika mycket som jag gör... Sedan är det förstås en jättelång väntan i baren också... Till slut står vi i alla fall där, lagomt långt fram med en öl i handen och väntar. Lite väl länge kanske? Så plötsligt kliver Jonathan själv fram ur det röda draperiet och säger just det. "Det är inte på grund av nåt snobberi, inte på grund av att ni ska frestas att köpa mer drinkar i baren som vi vänter med att köra igång", meddelar han (fast på amerikanska då förstås). "Nothing like that, the lines were longer than they expected..." Någon i publiken sjunger på Springtime in New York och Jonathan kan inte låta bli att fylla i: "on canal street in april...".
Sen dröjer det inte speciellt länge alls innan draperiet öppnas och Jonathan står där med stort leende, akustiskt gitarr och sin trummis, bredvid sig, och börjar sjunga om Vincent van Gogh. Sedan sprudlar det på, dansas, skakas i tamburin... Direkt finns det en spänning när man ser en artist man gillar så mycket som givit ut så många fina låtar: vad ska bli nästa låt, och nästa... Och om Jonathan kör med publikfrieri i sitt själva uppträdande så får nog låtvalet ändå inte beskyllas för det: många låtar jag knappt hört förut, många man inte riktigt fastnat för förut, som här låter som klassiker, närmast, faktiskt... Många saknar nog, i slutändan, många av sina favoriter. Men när det gäller en sån här artist, scenpersonlighet, med ett så, ändå, enkelt anslag låter ju faktiskt de flesta låter här bättre än på skiva. När man sedan kommer hem och spelar Springtime in New York är förstås minnet från konserten och den låten bättre än låten på skiva. Och innan det ens är slut vill man höra låtarna igen, en gång till, önskade att någon spelade in och la ut någonstans på nätet, tänker i alla fall att man ska spela om skivorna hemma imorgon, beställa hem de man inte redan har. Jag tyckte, som ni kanske märker, att det var en fantastisk konsert...
När man ser Jonathan Richman på scen förstår man plötsligt att de flesta andra pop- och rockartister man ser egentligen inte har på en scen att göra. De som bara går upp och maler på, gör sin grej och beter sig som om det var en vägg de spelar för, och inte andra människor. För Jonathan handlar det om någonting helt annat: kommunikation, närvaro, dialog. Sedan tyckte någon att, trots att det var fantastiskt, så höll han på lite väl länge. Men det finns ju många sånger att sjunga, så många låtar att spela, som han själv sa... När det är klart känner man sig både lite utmattad - och med ett sug efter mer.
I dagens DN Söndag säger Jens Lekman att Jonathan Richman är hans förebild, och det kan nog vara en anledning till att snittåldern ändå var så pass låg på gårdagens konsert. I samma tidning säger Kent att det är svårt att göra rolig musik, det är inte lätt att vara kvick, witty... Jag vet inte, men de sakerna kan nog på lite olika sätt hjälpa till att illustera varför Jonathan Richman både känns viktigare, men också kanske modernare (fast ett konstigt ord när man pratar om Jonathan Richman), än närmast någonsin förut. Han känns fullkomligt självklar, aldrig baktung och gammal (utan att, förstås, försöka vara ung)... Jag längtar redan tills nästa gång han kommer hit, han kommer säkert hålla på länge än... Konserten och låtvalet andades aldrig bara bakåtblick och hitparad; hans nästa skiva blir nog också toppen.
Take me to the Plaza
I gravitate to the people
hangin around
with their cigarettes and coffee
in their hands
at the centre of the town
take me there
Bloggeri och bloggera, en text här och en text där - nu kanske paus, kanske reflektion? Men ändå, tittar på vad som gjorts förut, vad jag skrivit förut och ser att det imorgon är prick tre år sedan ett första inlägg landade på den här sidan... ja, ja... Hursomhelst: fortsättning följer...
I fredags tyckte jag det var roligt att få tillbaka lite glädje och nyfikenhet inför popmusiken igen, igår plockade jag då till och med upp senaste numret av Sonic, fortfarande full av nyfikenhet (trots att de envisas med att sätta The Hives på omslaget till varje nummer).
Förlaget Modernista pendlar, eller balanserar på en slak lina, mellan det intressanta, trevliga, snygga och det förutsägbara och småfåniga, det inspirerande nydanande och nåt gammalt som från nittiotalet. Både fint formgivna böcker och tråkigt utgivna böcker, och tvärtom ibland. Tänker ungefär så när jag studerar omslaget till Viktor Johanssons Modernistautgivna debut-diktsamling Kapslar: Vad tycker jag egentligen om det här? Men det känns ändå som att samtidslyriken, poesin fortfarande är i behov av mer pop på nåt sätt, mindre av maläten Öijer-estetik, över lag mindre klichéer om hur de där diktsamlingarna både ska se ut och presenteras... Så att omslaget och förpackningen som kapslar in Kapslar lätt sticker ut, nästan får en att rycka till lite, bevisar väl genom just det, att den typen av estetik - det rosa, lätt lekfullt, lätt japanska, färgglada - på något sätt behövs. (Och om förpackningen möjligen har tappat i vikt när det gäller musikutgivningen så har jag en känsla av att den är viktigare än någonsin i bokfloden, ju större den blir, för att man över huvud taget ska plocka upp något oväntat, förstrött börja bläddra lite...) Att Kapslars omslag, formgivning sen, i sig, inte är så, jag vet inte - snyggt?, kanske inte då gör så mycket. Jag känner ändå sympati! En känsla som även omfattar själva innehållet, texten i sig. (Och en tanke, känsla hos mig är väl då att de där två sakerna - förpackningen och innehållet! - kan vara rätt svåra att separera.) Inte alls en massa poserande, faktiskt, vilket känns så skönt så skönt. Inte den där sökta känslan, det tillkämpade, vilket ibland, bara det till och med, känns lite ovanligt när det gäller debutsamlingar av unga poeter. Kapslar försöker inte vara större än den är, är sig själv nog: enkel, rätt traditionell ändå något man vill ta del av, ändå känner en viss spänning inför. Vill helt enkelt läsa vidare... titta på... placera in i bokhyllan...Vi rullar ut oss i mattor över gräset, inreder rummen till egna,
innergården en glänta i staden, ljus kan bryta sig in eller ut,
Husen om oss en megafon riktad mot rymden när jag viskar,
orden brinner genom dina lager av kläder och skikt av himmel.
En lätt modifierad variant på texten nedan om Alinge och Ekelöf publicerades i helgen i lokaltidningen Kuriren. Självklart lite kul att nå en annan och större grupp än den lilla som läser texterna här. Men en, i alla fall i mitt eget tycke, kanske lite konstig text för lokaltidningens kultursida. Stilistiken och tilltalet är ju förstås oftast, mer eller mindre, olika i bloggar och på kultursidor, även om skillnaderna nog bara blir mindre och mindre. Inte alltid förstås, men titt som tätt, och som en liten förändring av helheten. På Expressens kultursida, på DN:s... För något annat vore väl konstigt, nu när de flesta kulturjournalister faktiskt ägnar delar av sin arbetsdag åt att blogga - självfallet faller kulturartiklarna och bloggtexterna ihop ibland. Lite dimmigare ibland kanske... 
Sedan måste jag påpeka att layouten inte blev så kul, texten ser inte så rolig ut, på Kurirens hemsida, tyvärr... (Den tryckta har jag ännu inte sett.) Paradoxalt, eller kanske inte, så är ju bloggarnas utseende, lite så där allmänt sett, snyggare än de allra flesta tidningars. Inte överlastade med reklam och information, inte lika röriga... Gratistjänsterna med de obetalda hobbyskribenterna, dagböckerna och anteckningarna ser alltså bättre ut än de traditionella tidningarna där yrkesmännen verkar... 
Jag brukar inte lyssna på Eldorado så ofta som jag önskar, som jag ofta tänker att jag ska göra, när jag sedan väl lyssnar. Alinge är ju förstås speciell och hans förmåga att blanda och ge, få en att få upp ögonen (och öronen, och näsan) för nya saker (dofter, röster, ljud och bilder) är rätt omatchad i det övriga radioutbudet. Någon gång har han givit sig själv den fantastiska titeln Omvärldsbejakare, och ibland när man lyssnar känner man sig efteråt likadan - jag vill också vara en Omvärldsbejakare! Det finns ju så mycket där ute att ta del av, liksom...Jag behöver inte gå efter vad jag ”känner” för. Hela världen är mirakulöst nära
och viktig. (Om vi undviker rena krigszoner.)
Jag är din omvärldsbejakare. Filmerna, lyriken.
musiken, erotiken, paniken följer jag vid mina antända sinnens fulla bruk.
Igår fick han i alla fall mig att bejaka en gammal nittiotals-Eno och en gammal femtiotals-Ekelöf, samtidigt... Han inte snappa upp Eno-styckets namn men Ekelöf läste i alla fall Röster under jorden. En av Ekelöfs heminspelningar, och just där och just då (igår kväll, här hemma) gjorde det mig rätt rusig av lycka. Kanske för att jag just den här sommaren har läst mycket Ekelöf (och även lyssnat, då på radioinspelningarna som Ekelöfsällskapet givit ut på CD), kanske speciellt Om hösten-samlingen där Röster under jorden ingår. Just den dikten har jag tidigare dock haft rätt svårt att komma in i. I mitt tycke rätt svårläst i jämförelse med övrigt på samlingen. Men att höra Ekelöf långsamt, nästan lätt mumlande, försiktigt läsa, läsa över den där halvknastriga nittiotalselectronican passade fantastiskt och tog mig direkt in i text och stämning. En del av attraktionskraften ligger nog också vid sådana tillfällen i själva överraskningen. Man sitter där; har just hämtat tvätten, en kopp te, "imorgon är det fredag", javisst Eldorado på radion... Och så:Timmarna går. Tiden förgår.
Det är sent eller tidigt för olika mänskor
Det är sent eller tidigt för olika ljus.
...
Det är ju först nu som den här sönderregnade sommarens vatten blivit så varmt att man kan bada och jag fantiserar om att simma i mörka mörka vatten med dig under nätter precis så här kusliga och ändå precis så här mjuka
(Per Hagman - När kommer du tillbaks till mig?)
This summer I swam in the ocean
And I swam in a swimming pool
Salt my wounds, chlorined my eyes
I’m a self-destructive fool
Self-destructive fool
This summer I did the back stroke
And you know that that’s not all
I did the breast stroke, the butterfly
And the old Australian crawl
The old Australian crawl
This summer I swam in a public place
And a reservoir to boot
At the latter I was informal
At the former I wore my suit
I wore my swimming suit
Oh, this summer I did swan dives
And jack-knives for you all
And once when you weren’t looking
I did a cannon-ball
I did a cannon-ball
This summer I went swimming
This summer I might have drowned
But I held my breath, I kicked my feet
And moved my arms around
I moved my arms around
(Loudon Wainwright III - The Swimming Song)
It's getting darker and i'm still swimming
Det är ju kanske inte riktigt som första mötet, snarare (förstås) som senare: kanske inget direkt - på en gång - hallelujah men ändå så snyggt, snyggt, snyggt. Uppskruvat, på tå, som man kanske, i någon förvirrad stund, trodde sig vara alldeles för gammal för, men då istället, hela tiden: barnsligt förtjust i... Många fattar inte halv sju vilket förstås är en del av själva grejen. Om ingen tycker det är dumt och fånigt, om ingen retar sig på det, om än bara lite, lite grann, om alla gillar - kommer förstås inte en endaste en att älska... Friday Bridge tar hela popleken på lite för stort allvar vilket jag tycker är precis det allvar Intricacy är värt (den allvarsamma leken!). Någon kanske säger Saint Etienne eller nåt åt det hållet men detta är ju nu mycket vassare än så...
Ett fall framåt - klarare - mycket mer fokuserad! De tidigare Hebden och Reid-kombinationerna var väl, i och för sig, lite intressanta men då mer som närmast: försök, utkast - som sökande och inte så mycket som det man där hittade... Tongues är någonting annat: kanske är det så att det som man sökte efter på de inledande exchangesessionerna helt enkelt är det som man hittar på Tongues... De leker fram fascinerande, fokuserade partier, bitar, fragment men ändå som sånger, låtar... Vackert, förunderligt och fullt av den där improviserade elektroniken och jazziga rörelsen och kombinationen däremellan som de nog kan ha haft i huvudet innan de ens kickade igång.
Room To Expand expanderar förstås ditt rum. Den kanske inte nödvändigtvis är bättre, men jag skulle nog ändå vilja säga: mer och på ett större sätt än tidigare Hauschka-skivor. Alltså: inte lika minimal, kanske, sparsmakad som förr, utan mer varierad, lite fler tonlägen - från avslutande meditationer till närmast poppiga upptrappningar: både för sådana festligheter som promenader - och sängligganden; på eftermiddagens siesta, under kvällens sista blinkningar...