2006-03-06

Guitar - Tokyo



Skivbolaget Onitor förser oss nu med gruppen Guitars tredje skiva Tokyo. De tidigare skivorna Sunkissed och Honeysky tyckte jag väl lite sisådär om, även om speciellt den första hade sina stunder. Tokyo kände jag direkt mycket mer för. Antagligen kan det ha någonting att göra med att jag uppskattar The Durutti Column mycket mer än My Bloody Valentine och country. Och Tokyo (eller mer precist: musik från Tokyo) mer än de flesta andra platser…

Sunkissed var, som jag minns den, alldeles för trögflytande ful och med ibland intressanta, men i slutändan oftast rätt olyssningsbara, My Bloody Valentine-inspirerade elektroniska stycken. Aldrig lika bra som exempelvis Pluramon. Honeyskys ofta, på något sätt, country-smakande gitarrer kändes mestadels alldeles för corny för att egentligen kännas helt bra. Men jag uppskattade dock stycken och låtar från båda de tidigare skivorna. Jag kände liksom på mig att Guitar hade potential för något i framtiden mer intressant.

Tokyo ska tydligen i stora delar vara inspelad i just Tokyo, efter att, mannen som är Guitar, Michael Lückner ska ha förälskat sig i staden. Möjligen har det givit impulser till skivans inspirerat förälskade stämning. Om det finns en plats som Guitars Tokyo skulle jag mycket väl kunna tänka mig det som en dröm om just Tokyo. Att skivan sedan har slutförts hemma i Tyskland kanske ytterligare har adderat melankolisk stämning i gitarrernas - obestämbara men ändå alltid uppenbart Japanska - klanger.

De smålunkande beatsen är skyskraporna där koton och pipan är tehusträdgården som det sparsamma elektroniska blippandet åker shinkansen emellan. De tråkigare spåren är de dovare låtarna Tokyo Memory, Wash Me Away och Sekura Coming som innehållar ett sound som ekar mer av gittarmatta än av japanska stränginstrument. På dessa spår tillkommer också Ayako Akashiba med sin fina men ändå rätt anonyma röst (vilket gör att man inte kan låta bli att gissa att hon mest får vara med för att uppvisa ett finare – mer trendigt japanskt - ansikte utåt vid gruppbilder än Luckners tyska, skäggiga). Dessa spår är dock infogade som fint kitt mellan de instrumentala mer akustiska spåren, som annars i slutändan kanske hade framstått som för ambient enformiga.

Tokyo känns som en fin liten skiva, på ett positivt sätt: enkel och opretentiös. Onitor kanske har fler skivor i sitt bagage?! Serien Stadtmusik kanske exempelvis kan vara nåt…: ”Stadtmusik is projected as a series of four eps, each presenting four tracks from four different artists. For a start we present: Köln (Cologne, onitor 46), Buenos Aires (onitor 47), Toronto (onitor 48) and Stuttgart (onitor 49).” När de nu lyckades få mig att drömma sköna drömmar om Tokyo kanske de också kan få mig att fantisera om fler storstäder?

Inga kommentarer: