XLVI

David Vikgren är Sveriges Radios Lyrikpristagare 2011. Dagens Kulturradion Biblioteket sänder också idag (just nu!) ett mycket intressant samtal med David. Finns att lyssna på här. Mycket fint program. Och verkligen på tiden att bege sig djupare in i Vikgrens diktning.

Vikgren pratar väldigt mycket om poesi som ljud och som ett "lyssnande". Även om han också uttalar en viss tveksamhet till uppläsningar av sina dikter (han gillar och tycker det är viktigt att se orden) så borde han förstås finnas med här, på den här fina sidan, tillsammans med Jönson, Gårdfeldt, William-Olsson och andra:

Podpoesi

Bergtagen

Någon dags sjukdom så här mitt i högsommaren (och vad härligt att det är grått ute idag!). Ingenting allvarligt men med rinnande näsa, lätt feber och trött kropp håller man sig förstås hemma. Vad göra? Läsa, lyssna, titta och kanske till och med skriva - men vad? blir förstås snabbt en fråga att försöka besvara.


Jag lyssnar på Luuks tråkiga sommarprogram, idag hoppas jag att Enquists program ska vara åtminstone lite bättre. Försöker titta på TV. Det enda som intresserar mig, får mig att fastna (på de tre kanaler jag har), förutom nyheterna och sporten, är Costellos talkshow trots att jag aldrig har förstått ett dugg av Rufus Wainwright. Funderar på någon tv-serie att se; Dexters tredje säsong möjligen? Häglund och Rimgard twittrar om serier som Burn Notice, Royal Pains och Raising The Bar. Kanske någon av dem...

När det gäller läsningen har jag börjat med Bergtagen, som för att riktigt ta någonting som kan hänga med en ett tag (nu när projekt Proust (för tillfället) är avslutat) och så bör den väl passa när man är lite krasslig också. Mann har jag aldrig känt mig intresserad av förut, vilket jag inte kan förstå idag; Nu känns det verkligen som om jag skulle vilja läsa dem allihopa; Döden i Venedig, Doktor Faustus etc... Bergtagen gör mig intresserad och det känns verkligen bra att läsa den just nu, men med lätt feber i kroppen somnar jag förstås efter ett tiotal sidor.


Sedan när man börjar känna sig lite ensam där i sjuksängen finns det ju också sådana där böcker man nästan alltid kan ta till, som man vet på något sätt nästan alltid brukar hjälpa en att få livslusten tillbaka. För mig är förstås några av Stig Larsson böcker sådana böcker, speciellt då hans fyra sista. Har skrivit om dem förut, för vänner tjatat om dem till dödagar. (Ja, man kan bli less på sig själv där.) Men, till det finns det förstås anledningar, även om jag inte är helt på det klara exakt vilka. Några av dem: Först och främst skulle man kunna nämna själva formen - även det här med fotografier, målningar och bilder ur till exempel filmer instoppade här och var i de två sista - och att det är den - det där som i alla fall på ytan någonstans är essä - som gör det lätt att bara plocka upp dem, bläddra lite; Man tänker att man ska läsa just det partiet och snart har man fastnat och inom några timmar eller så har man läst hela boken rakt upp och ner. Men det är förstås bara den yttre ramen. Det är verkligen märkligt annorstädes böcker. Associationer och tankar så hastigt och hisnande välkomponerat ihopkomna att det ofta kan kittla till även vid en femte, en tionde läsning. Det är också, ibland, lätt obehagligt, kan vara osympatiskt, ofta roligt, ibland lätt svamligt men aldrig ointressant, aldrig annat än så skarpt och vasst att man ofta skär sig på boksidorna.

Det finns inte så många sådana böcker. Böcker man liksom alltid kan ta till. Så fulla av liv och kraft att det ofta kan räcka med att läsa några sidor för att åter känna att man lever. För mig: Orons bok, några av Ekelöfs dikter, Den glada vetenskapen, Anteckningar från ett källarhål (även vissa delar av Bröderna Karamazov), en del av Kyrklund och säkert några till. Men så många fler är det faktiskt inte. Det gäller att vara rädd om dem.

I morse fastnade jag i alla fall i Wokas lax?. Och - trots att jag hela tiden blir hungrigare och hungrigare, börjar värka lätt i tomma magen - kan jag självfallet inte sluta förrän jag kommit till sista sidans, sista stycke:

Olyckan i att ens avsikter - ja, exempelvis: "det här är Kristi hufvud!" - har betraktats som ett verk av slumpen! Som om kärleken till en kvinna, darret i ens röst första gången man ska tala med varann, är ett lika slumpartat mönster som den rödvinsliknande mörka fläcken som syns på röda cirkeln på en japansk backhoppningssupporters nu i närbild höjda vimpel

Sen går jag upp och fixar frukost.

Nittiotalet i hjärtat

Snart är 00-talet slut, snart börjar kanske, som vissa hävdar, det nya århundradet på riktigt? 2010 låter ju rätt bra också får man väl ändå säga. Men till stor del på tvärs mot detta kan man skönja en ny "trend", eller kanske "tendens" eller vad man vill kalla det: 90-talet är på väg tillbaka och den här gången verkar det vara riktigt ordentligt:

För någon vecka sedan såg jag den ändå rätt fina dokumentären om Olle Ljungström på Svt. Väldigt mycket nittiotal. Olle har gjort många fina låtar, speciellt med Reeperbahn förstås (och är det inte bandet man fortfarande hasplar ur sig om man blir tillfrågad att nämna det bästa svenska popbandet nånsin?), men även vissa delar av hans soloskivor har en speciell lyster som är svår att hitta någon annanstans. Den nya skivan känner jag mig dock lite skeptisk till (har i och för sig inte hört mer än en låt eller två men har svårt att se eller tänka mig hur skramligt grunge-oväsen ska kunna passa in där men det skulle ju vara roligt att bli överraskad). På skivan ska tydligen Ljungström också göra en duett med ingen mindre än Anna Järvinen. Hur mycket jag än gillar Anna så kan man här också få med att hon trots allt också hör till, i alla fall det sena nittiotalet, och att hon därmed kan vara med i sådan här uppräkning (sen sägs det att hennes nya skiva, som recenseras i dagens tidningar är ännu bättre än den förra vilket i sådana fall skulle vara rätt fantastiskt).



Janne Kask är en annan gammal nittiotalsrelik som väckts till liv lite så här under 00-talet sista skälvande år med projektet Lake Heartbeat och klarat sig undan de flesta jobbiga associationer till sin gamla popkarriär. (Eller så är det så att associationer med en gammal nittiotals-pop-karriär inte längre är någon som helst belastning, vilket skulle kunna vara en tes jag här någonstans driver.) Hursomhelst, i gårdagens Kulturnyheterna blev det så mycket nittiotal att det nästan slog över: människor från nittiotalets medievärld (Petra Wangler och Sinding-Larsen) recenserar och pratar om nittiotalets band framför andra (Bob Hund). (Och i Popcircus är Kristian Luuk och Sinding-Larsen programledare...) Kan det till och med möjligen vara så att de som slog igenom och till viss del tog över nittiotalets nöjes-, pop-, medie-värld har hängt kvar hela 00-talet, kanske bara hållt sig lite i bakgrunden för att inte anklagas för att vara nittiotalsmossiga?; Smygit runt och bevakat sina positioner för att nu när ett nytt decennium är på gång - nittiotalet är snart inte det "förra decenniet" - återigen hålla sig framme.

Minns också att jag för någon månad sedan hörde ett program om nittiotalet på radion, ett program av Eric Schüldt. Karin Magnusson, Fredrik Strage och förstås Andres Lokko intervjuades. De pratade om hur det är att bli gammal, om Brett Andersons solokarriär etc. Men Lokko avslutade också med att säga något i stil med att självfallet har det under 00-talet kommit motreaktioner mot nittiotalet - och! med samma logik kommer det snart att komma reaktioner mot 00-talet. Vissa saker från nittiotalet - som synes! - som senaste tio åren ansetts lite mossiga kommer snart vara heta igen...

Vadan detta? Kanske inte så mycket mer än att jag gillar Olle Ljungström, Anna Järvinen, Bob Hund och till viss del också Lake Hearbeat och att jag säkert kommer att spela dem alla här under vårens första stapplande veckor... Men? Kan inte komma ifrån att det inte känns helt bra och att det inte riktigt var så här jag tänkte mig framtiden. För en stund kan jag dock inte låta bli att gå i taket lite till sånt som Tinnitus i hjärtat:

Under jorden i radion i Kuriren

En lätt modifierad variant på texten nedan om Alinge och Ekelöf publicerades i helgen i lokaltidningen Kuriren. Självklart lite kul att nå en annan och större grupp än den lilla som läser texterna här. Men en, i alla fall i mitt eget tycke, kanske lite konstig text för lokaltidningens kultursida. Stilistiken och tilltalet är ju förstås oftast, mer eller mindre, olika i bloggar och på kultursidor, även om skillnaderna nog bara blir mindre och mindre. Inte alltid förstås, men titt som tätt, och som en liten förändring av helheten. På Expressens kultursida, på DN:s... För något annat vore väl konstigt, nu när de flesta kulturjournalister faktiskt ägnar delar av sin arbetsdag åt att blogga - självfallet faller kulturartiklarna och bloggtexterna ihop ibland. Lite dimmigare ibland kanske...

Sedan måste jag påpeka att layouten inte blev så kul, texten ser inte så rolig ut, på Kurirens hemsida, tyvärr... (Den tryckta har jag ännu inte sett.) Paradoxalt, eller kanske inte, så är ju bloggarnas utseende, lite så där allmänt sett, snyggare än de allra flesta tidningars. Inte överlastade med reklam och information, inte lika röriga... Gratistjänsterna med de obetalda hobbyskribenterna, dagböckerna och anteckningarna ser alltså bättre ut än de traditionella tidningarna där yrkesmännen verkar...

Ett litet fel (kanske finns det fler?) smög det ju sig också in: Eldorado hör du ju förstås 22.30 på torsdagar i P2 (och inget annat)!

Röster under jorden i radion

Jag brukar inte lyssna på Eldorado så ofta som jag önskar, som jag ofta tänker att jag ska göra, när jag sedan väl lyssnar. Alinge är ju förstås speciell och hans förmåga att blanda och ge, få en att få upp ögonen (och öronen, och näsan) för nya saker (dofter, röster, ljud och bilder) är rätt omatchad i det övriga radioutbudet. Någon gång har han givit sig själv den fantastiska titeln Omvärldsbejakare, och ibland när man lyssnar känner man sig efteråt likadan - jag vill också vara en Omvärldsbejakare! Det finns ju så mycket där ute att ta del av, liksom...

Jag behöver inte gå efter vad jag ”känner” för. Hela världen är mirakulöst nära
och viktig. (Om vi undviker rena krigszoner.)
Jag är din omvärldsbejakare. Filmerna, lyriken.
musiken, erotiken, paniken följer jag vid mina antända sinnens fulla bruk.

Igår fick han i alla fall mig att bejaka en gammal nittiotals-Eno och en gammal femtiotals-Ekelöf, samtidigt... Han inte snappa upp Eno-styckets namn men Ekelöf läste i alla fall Röster under jorden. En av Ekelöfs heminspelningar, och just där och just då (igår kväll, här hemma) gjorde det mig rätt rusig av lycka. Kanske för att jag just den här sommaren har läst mycket Ekelöf (och även lyssnat, då på radioinspelningarna som Ekelöfsällskapet givit ut på CD), kanske speciellt Om hösten-samlingen där Röster under jorden ingår. Just den dikten har jag tidigare dock haft rätt svårt att komma in i. I mitt tycke rätt svårläst i jämförelse med övrigt på samlingen. Men att höra Ekelöf långsamt, nästan lätt mumlande, försiktigt läsa, läsa över den där halvknastriga nittiotalselectronican passade fantastiskt och tog mig direkt in i text och stämning. En del av attraktionskraften ligger nog också vid sådana tillfällen i själva överraskningen. Man sitter där; har just hämtat tvätten, en kopp te, "imorgon är det fredag", javisst Eldorado på radion... Och så:

Timmarna går. Tiden förgår.
Det är sent eller tidigt för olika mänskor
Det är sent eller tidigt för olika ljus.
...

Schüldt inte ifrån dig

Och nu ska den där Odd at large-mannen Eric Schüldt få ett eget program i P2 också – Schüldt i P2! Tidigare har han bl.a. varit programledare för P2-programmet Riktig musik. Han har spunnit techno på Stureplansklubbar och han har skrivit (oinspirerande) texter om popkultur i allmänhet. Varför ska jag bry mig om det då, egentligen? Eller så här kanske det är: jag försöker att tänka att det rör ju inte mig - jag duckar och väjer undan men kan inte undgå att känna mig lite träffad! Vi springer inte bara på samma klubbar, utan vi laddar också båda ned senaste Jóhann Jóhannson. Men, är vi på samma planhalva bara för att vi lyssnar på samma musik?

Martin Gelin skrev en rolig sak om ämnet i sin lilla årssammanfattning på sin blogg:
”Musik!
Adolf Fredriks Musikskola fick äntligen en röst i den svenska kulturdebatten, som allt för länge dominerats av folk som inte gått Adolf Fredrik. De fick oss att inse att det är friskt och hälsosamt med 25-åringar som helt utan ironi pratar om "högkultur" och "populääärkultur".”

Och förstås har han rätt: det var väl inte riktigt så här man helst önskade att det skulle gå till? Det känns lite som när skolans mest besserwissriga elev i mästrande ton började tjata om det pappa lärt dem, om hur man gör när man går på opera och hur man köper klassisk musik på CD… Det finns en överhängande risk att den där lite subversiva känslan man ibland kan erfara när man lyssnar på säg Clogs snart är ett minne blott…



Schüldt bygger upp en konstlad motsättning mellan fin- och populärkultur och får det att framstå som om det är ett problem att unga inte går på operan. För det första går unga visst på operan och för det andra så är hela saken inte ett problem för unga popintresserade människor utan för gamla stockkonservativa klassiska musikfans som känner sig förvirrade i en modern, sönderhackad och decentraliserad musikvärld. Om man är ung och nere med Brian Eno och Sylvain Chauveau är ju hela den klassiska musiken och konstmusiken bara ett stort äventyr att bege sig in i, när den mer traditionella popmusiken känns lite för trång och tjatig. Att man då kommer in från fel håll och kanske till och med gör på fel sätt gör det hela bara än intressantare...

”Allt tyder på att den klassiska musiken håller på att tyna bort i samhället.”, säger Schüldt i Svenskan. Anledningen till att han som ung journalist och DJ kan säga något sådant tyder förstås på raka motsatsen. Orsaken till att Odd at large, Schüldt, Rodeo och fan och hans moster tjatar så jäkla mycket om klassisk musik och konstmusik just nu är ju inte alls för att det finns nåt problem för den kulturyttringen, utan att för att det är något som sent om sider faktiskt håller på att bli rejält mainstreamhippt. Poptidningarna och popbloggarnas årsbästalistor är fulla av Max Richter och Johann Johannsson. Innan du hinner blinka görs det ett reportage på Musikbyrån om fenomenet.

Men, ingen fara på taket, jag gillar Steve Reich alldeles för mycket för att bry mig om någonting sådant. Och självklart kommer jag att lyssna på Schüldt i P2. Musiken som kommer att spelas kommer med all säkerhet vara fantastisk. Det jag fruktar är att mellansnacket kommer att skapa en lätt obehaglig olustkänsla (jag hoppas på motsatsen!)

– man vrider på sig lite lätt, börjar bläddra i en tidning och sakta för att skydda sig på nåt vis sänker man volymen till ett minimum, hör det brusa… Eller vad är det där för ett ljud egentligen? Kommer det utifrån? - jag måste öppna fönstret för att se efter