2005-09-27

Man lyssnar och man vaggas till sömns av... ja, vadå egentligen?

Just ikväll detta:
Jag såg någonstans att Bill Wells skulle spela i Stockholm snart - om det till och med var redan nu på lördag? - och blev lite sugen på att lyssna... Plattorna Also In White och Ghosts Of Yesterday (tillsammans med Isobell Campbell) gillar jag skarpt. Till viss del brukar han väl klassas som en jazzmusiker i popkostym, och det kan väl kanske någonstans också stämma. Men det är ju också (passande nog) vaggvisor, filmmusik och pop. Enkelt, fint, okonventionellt och något jag gärna blir trött till en tisdagkväll när jag ligger och läser i soffan. Någonting i attityden känns befriande...

Någonstans såg jag också någonting om att Don Lennon var på väg med en ny skiva. Don Lennon! Det var länge sedan jag lyssnade på honom. Letar rätt på Downtown och framförallt Maniac och förundras och förförs. Smart, snyggt, töntigt, finurligt men viktigast: lätt rörande vemodigt. Best Friends Forever, Party All The Time, Cool To Be Alone, Party In September och Turn The Living Room Into A Dance Floor... Kom gärna hit till Stockholm och spela igen någon gång...

Sedan har jag spelat McCarthys I Am A Wallet högt varje dag efter jobbet senaste veckan. Sen jag fann vinylen på Myrorna i Ropsten för några veckor sedan har den sakta fått mig att förstå dem på ett sätt jag inte gjort tidigare - har alltid varit mer av en Stereolab-typ-av-kille... Men i dagens - på många sätt - fullständigt allenarådande högercoma känns de som välbehövlig medicin. Att göra bra politisk pop är svårt - speciellt när det körs på så hårt som hos McCarthy - och just därför känns de stundom livsnödvändiga.

Och nu ser jag just att Don Lennons nya skiva visst redan finns ute! Routine!

Inga kommentarer: