Pop vi minns

"Popmusiken och dess historia ska ju helst inte befatta sig med några eviga sanningar. Helst ska ens förhållande, i synnerhet som kritiker, till musiken precis som till all konst, stå i ständig förändring. Att tycka likadant som du gjorde igår – att vara ”konsekvent” – är som de flesta av er vet popmusikens farligaste ärkefiende.", skriver Andres Lokko i en krönika i gårdagens Svenskan.

Ursäkta men jag tycker det känns lite grann som att kasta sten i glashus. Lokko är väl på många sätt en kritiker som verkligen befattat sig med "eviga sanningar". Hur många gånger har han inte skrivit om hur han gillade The Jam och Dexy's redan som tolvåring? The Clash, Northern Soul, Postcard, Motown etc. "Hans" kanon, hur mycket som än läggs till, står ju ändå ganska fast, tjugo år efter tidningen Pops första nummer.

Jag tror att det i grunden finns två sätt att "uppdatera" pophistorien på, att inte "tycka likadant som du gjorde igår". I sin krönika beskriver Lokko den enkla vägen, ett på många sätt konservativt tillvägagångsätt. Han beskriver Hot Chip som en modern motsvarighet till Small Faces: "Hot Chip låter inte ett dyft som Small Faces och det är just det som är poängen – men varje beståndsdel i vad de gör, kommer från, ser ut som, och vad medlemmarna gör vid sidan av Hot Chip i sina sidoprojekt, är just vad man ska kunna kräva av vår tids Small Faces. Soulmusiken som inspirationskälla är ersatt av house, kläderna är nästa säsongs korrekta japanska val". Popmusiken idag låter inte som popmusiken på sextiotalet men popmusiken idag beter sig som musiken på sextiotalet. Man bara uppdaterar soulmusiken lite, uppdaterar sin klädsnobbism lite. Grunden är ändå alltid "modernismen" eller "punken".

Ett svårare, kanske till och med smärtsammare, om än i slutändan, mycket mer givande, sätt att skriva om musikhistorien på är att inse att historien aldrig upprepar sig. Världen ser faktiskt inte ut som den gjorde för trettio eller fyrtio år sedan. Man måste tänka nytt. Göra slut med gamla sanningar. I alla fall det enda sätt där jag verkligen, verkligen lyckas uppbåda en genuin entusiasm för popmusiken. Hur gör man popmusiken större? Hur hittar man nya vägar? Pop kanske inte alltid behöver handla om sex, drugs and rock n'roll, inte om mods- eller punkideal. Inte om den nyaste svarta musiken, de coolaste kläderna. Det kanske inte alltid behöver handla om utlevelse, extas, ungdom. Ibland javisst, självklart. Men det finns andra världar, andra infallsvinklar. 

Säkert en anledning till att jag - hur mycket jag än gillar deras gamla skivor - inte känner någon större lust att lyssna på varken Weller, Dexys eller St Etiennes nya skivor. 

XLV

Tänkte att jag, inför 2012, skulle börja prenumerera på några tidskrifter. Efter lite funderande kom jag fram till följande fem (vilka har jag glömt?):

Ett finfint erbjudande gjorde att jag började med dessa två:

Övriga tre får vänta lite. Lyrkvännen blir nog snart av, The Wire och Frieze vill jag ju också gärna ha. Gissar dock att prislappen kommer sätta käppar i hjulet. Blir antagligen bibliotek och nåt nummer då och då istället.

Bubblare: Fronesis, Kritiker, OEI, FLM

Tillbaka till framtiden

Under julis sista skälvande semesterveckor parallelläste jag böckerna Retromania (Reynolds) och Framtiden (Schüldt, Andersson). En slump kanske? Men om det händer sig så att man läser en nyutkommen bok om framtiden (och samtidens fixering vid framtiden) parallellt med en nyutkommen bok om retro, vintage och historia (och samtidens fixering vid gångna tider) ställs man inför en del frågor: Är det här också två parallella diskurser?, två olika trender och rörelser som båda är förhärskande, samtidigt, men inom olika fält? Eller är analysen i någon av böckerna felaktig? Pratar de förbi varandra? Eller är de ute och cyklar allihopa?

Intressant nog så tycks drivkrafterna bakom de olika böckerna likna varandra en hel del: Båda böckerna tycks skrivna utifrån en brist, eller oförmåga, hos själva författarna. Schüldt, Andersson är kritiska till att vi målar upp en sådan fantastisk bild av framtiden. Reynolds är, tvärtemot, kritisk mot att vi har tappat förmågan att föreställa oss framtiden. I dessa känslor känner de sig båda lite utanför, lite, nästan skyldiga. Reynolds för att han inte riktigt kan acceptera och med glädje hoppa på det postmoderna poptåget. Schüldt och Andersson för att de inte lyckas tro på, och uppskatta, samtiden och samtidens drömmar om den kommande digitala frälsningen. Sen börjar de sina olika undersökningar. På helt olika sätt, helt olika perspektiv och tillvägagångssätt. Reynolds skriver ett djupgående, seriöst, nyfiket, undersökande reportage om samtidens, gårdagens och framtidens popkultur och dess syn på sin egen historia. Med blicken mestadels i backspegeln. Schüldt, Andersson skriver en science fiction-essä från framtiden om vår samtid och vår syn på framtiden (som historien delvis berättas ifrån). Låter det krångligt? Reynolds skriver någonstans om popmusiken som vill vara en tidsmaskin. Schüldt och Andersson citerar Latour och Benjamin: "Vi rusar in i framtiden - men vi blickar bakåt".

Det är förstås svårt att skriva sådana här böcker. Vilket perspektiv man än har är det svårt eller kanske till och med omöjligt att sia om framtiden. Men oavsett hur man blickar, eller åt vilket håll, beskriver de här båda böckerna nog först och främst en känsla av ett nyligen passerat nollnolltal och känslan av att inte riktigt trivas med det. Sedan får man leva med att båda böckerna förenklar, gör folk bara lite mer korkade och stereotypa, att de spetsar till sina argument lite för mycket, så att inte diskussionen liksom ska dö ut för att ingen egentligen tycker att framtiden verkar så där fantastisk. Eller att femtiotalet verkligen - så där rakt av - verkar, helt och fullt, underbart egentligen, om sanningen ska fram. Istället är det väl så att drömmarna om vad som komma skall kanske bara ska tolkas som drömmar, och inget annat. Fantasier möjligen. Och att pophistorien är intressant från vårt perspektiv, just från detta nu, detta år, och att själva avståndet är det som kittlar, inte förbannelsen över att man inte var där, då.

Framtiden inleds med orden: "Länge trodde jag att framtiden var ljus". Nästan som en bekännelse, nu vet jag bättre, nu har jag förstått hur det ligger till. Retromania däremot slutar i förtröstan inför det som komma skall, trots alla otaliga exempel på hur all popkultur bara parasiterar på sin egen histora: "I still believe the future is out there". Reynolds står emot, han vet bättre, han har varit med förr och kan aldrig glömma den där kicken, den där oslagbara känslan av att få uppleva den verkliga kraften i popmusiken för allra första gången. Men då tittar han också, till stor del, efter framtiden i backspegeln. Att som Schüldt, Andersson se på vår samtid från en tänkt framtid är kanske mer innovativt, de tittar ändock, även de, i backspegeln.

Statussamhället

"Vårt skrivredskap tar del i utformningen av våra tanker", är något som Nietzsche ska ha formulerat efter att ha använt sig av en skrivmaskin för första gången. Vad skulle filosofen ha sagt om datorn, internet, bloggar och twitter? Antagligen något liknande; Självklart är det så att de redskap vi använder för att inte bara skriva med, utan de vi också publicerar och kommunicerar med, påverkar våra tankar, utformningen av våra tankar, formuleringarna av våra tankar. Frågorna som det är värt att gräva lite i är väl istället: hur?, på vilket sätt?, varför? och så vidare...

När författaren Fey Weldon besökte Medborgarplatsens bibliotek förra året menade hon lite drastiskt att inte bara hon skrev sämre böcker nu när hon använder dator i jämförelse med när hon skrev på maskin, utan att hela världslitteraturen har blivit sämre sedan författare och förläggare börjat använda sig av datorer. Huvudargumentet för detta var att tidigare var man tvungen att tänka till innan man skrev eftersom det var besvärligt att ändra i efterhand. Numera kan man förstås bluddra på hur mycket som helst och sedan ändra och sudda och flytta om efteråt. Man kan lätt få för sig att litteraturen - trots den ständiga tillgången till delete-knapp - hela tiden begåvas med en allt större mängd tjocka tegelstenar till böcker, ofta med allt mer dökött. Här kan man också se en parallell till den ständigt ökade bokutgivningen. När professor Johan Svedjedal föreläste på seminarieserien Textflöden på Kungliga biblioteket hävdade han också bestämt att informationstekniken leder till fler och inte färre tryckta böcker; Det har helt enkelt blivit lättare och billigare att trycka upp text. På det hela taget både fler och tjockare böcker alltså...

Men nu var det ju ett tag sedan tryckta medier var det enda stället där text och litteratur publicerades. I och med Internet så har förstås möjligheten att publicera text utvidgats. Idag kan man publicera text gratis, när man vill och, på många sätt, nästan hur man vill; Bokförlag och tryckerier går bra att hoppa över. Man behöver inte tänka sig en bok eller en tidning som stället för publicering, man behöver inte nöja sig med sin dagbok... vill man publicera sig i skrift kan man göra det bums med detsamma, på en blogg eller liknande. Detta förändrar förstås också hur vi sen formulerar tanken; Bloggar rör sig också ofta i ett intressant fält någonstans mittemellan just dagboken och tidningsartikeln eller krönikan och kåseriet. Till skillnad från den traditionella dagboken måste bloggaren hela tiden tänka sig en direkt läsare på ett annat sätt. Till skillnad från tidningsjournalisten har bloggaren ingen redaktör, ingen deadline, inget begränsat spaltutrymme. Den hela tiden möjliga publiceringen (när som helst!, vad som helst!) har stor möjlighet att ta sig in bloggarens liv, förändra både rörelsemönster och tankesätt. Mikael Persbrandts fru Sanna Lundell, som driver en blogg med en daglig läsarkrets på 50000 personer, berättar att hon ibland ägnar sig åt vissa aktiviteter till stor del bara för att kunna skriva om dem, vilket väl egentligen inte är konstigt, så bör man väl kanske till och med göra om man skriver och publicerar texter. Men om vi alla på något vis numera är skribenter, på twitter, facebook och bloggar, är vi då inte alla, mer eller mindre, påverkade av att vi publicerar saker? Förändras folks rörelsemönster och agerande i stort på grund av statusuppdateringar och blogginlägg? Det är väl trots allt mycket som helt enkelt tyder på det; Om man har en blogg är det nog lätt så att man börjar - ibland, till viss del kanske - tänka i blogginlägg. Hur man sen gör detta är förstås beroende på vilken typ av blogg man har, vilka sorts läsare man har; Men det är nog helt enkelt lätt hänt att både tankar och händelser till och från formar sig som blogginlägg: hur skulle jag kunna skriva om det här?, hur skulle jag kunna fånga detta?

Ytterligare ett steg på väg mot statussamhället - (och då alltså inte status som hos Marie Söderqvist Tralau där status är vägen till lycka, inte heller status som hos Alain de Botton där det är en stressfaktor - även om statusuppdateringarna säkerligen också kan generera både lycka och stress) - togs också förstås när facebook och twitter blev riktigt populära tjänster för, vad var det nu?, något eller några år sedan? Nya format för snabbare och kortare uppdateringar och publiceringar för en ofta lite tydligare läsekrets än bloggvärldens. Har man ett twitterkonto man använder och hyfsat många "followers" så blir det förstås lätt att tänka i just händelser och tankar som "tweets" eller statusuppdateringar. Uppdateringarna kan ibland till och med bli ett sätt att fånga nuet, kanske till och med, om man spetsar till det lite: det som visar att något faktiskt har hänt.



Ännu en dimension infaller sedan förstås om man har tillgång till en iPhone eller liknande, där man kan surfa överallt, twittra och publicera sina texter var som helst och när som helst. Själv har jag ett twitter-konto men ingen iPhone, vilket för tillfället mest känns skönt; Twittrande och liknande är begränsat till de timmar jag sitter framför datorn. Men självfallet, vilket också är en del av själva poängen: en bild, en tanke, en händelse värd att fånga dyker upp, man befinner sig på stan, på landet, på promenad eller liknande och ingen möjlighet för publicering existerar; Tweeten försvinner, som tanken, sakta i vinden... eller får istället bli en notering i en anteckningsbok, vilket i sin tur ger möjlighet till eftertanke, redigering och allt som oftast - refusering; några timmar senare var det ingenting jag egentligen tyckte hade så stort värde, ingenting som egentligen var värt att varken skriva hem om, eller twittra om.

Skrivredskapen tar del i utformningen av våra tankar, publiceringsredskapen och distributionsformerna likaså. Hur vi tänker, agerar och förhåller oss till alla upptänkliga sätt att skriva och publicera kan på många sätt helt enkelt förändra oss. Någonstans har vi förstås förhoppningsvis också ett val - blogg eller inte, twitter eller ej, iphone eller inte... Här gäller det väl dock att akta sig - är det inte egentligen väldigt suspekt med folk som inte har en mobiltelefon (eller som inte svarar eller relativt snabbt ringer tillbaka)? Har det inte egentligen faktiskt blivit rätt klurigt att inte använda sig av facebook? Snart har alla mobiltelefoner begåvats med Internetuppkoppling och snart kommer antagligen möjligheten att inte vara tillgänglig inte längre att vara tillgänglig.

Den enskildes blogg

Några av året bästa böcker har bestått av texter som skulle kunna klassificeras som essäer (eller Hc.04 för bibliotekarier): Engdahls Ärret efter drömmen, Malmbergs M, även Sebalds Svindel. Känslor och Erik Bergqvist vackra Försvinnanden. För just mig också klassiker som Barthes Mytologier och Teckenriket. Eller nobelpristagarna Pamuks och Herta Müllers Istanbul respektive Kungen bugar och dödar. I och med Aase Bergs snart anländande Uggla tillkommer ytterligare en.

Ända sedan jag gick ner mig i Stig Larssons sista böcker för första gången, eller när Sebalds Saturnus ringar kom på svenska (eller varför inte när jag läste Kyrklunds Om godheten för första gången för en tio år sedan) har jag haft på känn att där någonstans finns det något som den mer traditionella romanen verkligen inte rår på, inte på samma sätt.

Sedan kan förstås en essä precis som en roman se ut lite hur som helst. Engdahls och än mer Malmbergs texter verkar ofta som understreckare eller kulturartiklar som verkligen får bre ut sig, både idé- och formmässigt. Stig Larsson, Sebald eller Kyrklund är prosa eller skönlitteratur som ofta, i mer eller mindre hög grad, antar eller snuddar vid essäformen. En variant jag verkligen gillar är den jag tycker Erik Bergqvist och även Herta Müller visar upp: en essä som ofta lätt omärkligt blir prosa och novellkonst; en smidighet och en lätthet som många baktunga romaner och mer ordinära noveller ofta kan lida brist på; Det finns något verkligt avspänt i essäformen, någonting som också tycks ha förmågan att öppna upp text och tanke på ett sätt som många av dagens romaner inte lyckas med.

I förra veckans Boklördag sa Aase Berg också att hon verkligen tror på essän, mer nu än för några år sedan, och att den även har fått en skjuts av nätet och bloggarna: "En essä är ju skissartad och spontan. Man behöver inte ha belägg för allt, utan kan följa fantasier och grumliga känslor som man vill. Då får man veta vad som rör sig i människor. Och det är ju de underströmmarna som styr världen."

Bloggpostningar som små essäer är också något jag faktiskt tror på mer idag än för några år sedan. Anledningarna till det kan vara många men sådant som Facebook och Twitter tror jag kan ha bidragit. Minns någon hur bloggarna till stor del såg ut för en fem år sedan; I mångt och mycket ofta som Twitter och Facebook ser ut idag; snabba korta postningar och uppdateringar som ofta svarade på frågorna: "What's On Your Mind?" och "What are you doing?". Många som bloggade för fem år sedan har nog idag också ofta gått över till enbart, eller nästan enbart, just Twitter och Facebook. Vill man bara pusha för en låt, jubla eller hata funkar statusrader bra, Vill man fundera, ifrågasätta eller pröva en tanke fungerar nog en blogg bättre.

"Den "prövning" av ämnet som formen innebär, äger rum i skrivakten.", skriver Engdahl i Den enskildes form som handlar om just essän, och fortsätter: "För sin granskning av vetandets termer tar essän i anspråk en intelligens som är mera än rent kognitiv: stilens obarmhärtiga öga." Sen lär vi nog få vänta på bloggosfärens motsvarighet till ovan nämnda författare. "Ändå finns poänger i att upprätthålla en åtskillnad mellan bloggen som flöde och boken som stopp. Bloggar bör länka maximalt, men böcker blir sällan mer attraktiva bara för att man försökt trycka in så kallad interaktivitet mellan pärmarna. Boken bör förhålla sig till nätet som ett urval ur ett överflöd.", skriver Rasmus Fleischer i sitt postdigitala manifest, vilket kanske också kan vara en anledning till att de där, som man tycker, riktigt stora texterna inte nått fram till (eller nått fram ur?) bloggvärlden. Kanske finns där också en parallell till varför den mesta litteraturen så att säga inte gjort tvärtom, gått åt andra hållet, och i högre grad hamnat på nätet, publicerats på nätet, lästs på nätet.

Meet the new Mozart...

Ibland kan jag få för mig att jag numera är mer intresserad av klassisk musik än av rock, att jag hellre väljer konstmusik än pop osv. - och att det sen kanske inte heller bara är något jag fått för mig utan också något som faktiskt, lite förvånande, till stor del visar sig stämma: Lördagmorgon, långfrukost, P2 + DN... Ur radion strömmar klassisk musik av varierande intressegrad, från Bach till Tjajkovskij, i DN står det att läsa om Wasp, Monsters of Folk och Jack White. Vid en sådan jämförelse blir det hela förstås väldigt uppenbart... Wasp intresserade jag mig för när jag gick i lågstadiet, M Ward en liten stund för något år sedan - men herregud hur kunde rockmusiken hamna i ett sådant här dåligt skick är det lätt att tänka - (Måste när frukosten är avslutad genast springa in i vardagsrummet och spela Let’s change the world with music på hög volym, passande nog: Meet the new Mozart...) - men sen kommer man på att det förstås bara är DN man läser och så lugnar man sig lite... Men en del säger det nog ändå om vad rockmusiken är idag i något slags allmänt samhälleligt och kulturellt medvetande: en dödstrött, konservativ och väldigt reaktionär konstform helt enkelt... (Längre ut i periferin ser det förstås till viss del annorlunda ut, men ändå...)

Om man efter trettio sen byter ut mycket av den där rockmusiken mot klassiskt, eller konstmusik, kanske det inte är så konstigt?; Man har läst rockjournalistik tills ögonen börjat blöda, man har intresserat sig för de flesta genrer man över huvud taget kan komma på: ja hårdrock, hip-hop, hitlistepop och indiepop, rootrock och postrock, techno, house och dubstep, country, blues och jazz, gospel och deathmetal, ambient och noise, electronica och bebop.. and the list goes on... Man har helt enkelt börjat lära sig hur det fungerar; Spelreglerna börjar bli lite för tydliga, ser man någon som bryter mot dem har man redan sett någon annan göra något liknande förut osv. Där någonstans tror jag den klassiska musiken kommer in. Där finns det ett regelsystem och en kanon som helt enkelt gör en lite osäker - det här låter bra men varför då? Jag kan säga lite grann om vad det här är för något men inte alls på något slags självsäkert sätt: varför eller på vilket sätt... De mediala spelreglerna är förstås också annorlunda, även där kan den klassiska musiken kännas mer intressant, i alla fall i jämförelse med hur ointressant det är att läsa om Monster of Folks turnéplaner och konsertupplägg... Myterna, hjältarna och kanske till med drogerna är annorlunda: Elvis och hans smörgåsar har man fått nedkörda i halsen sen barnsben men hur var det nu igen med Stravinskij och Debussy? Fortsätter fundera på det - och fortsätter spela Let’s change the world with music, om och om igen:

Meet the new Mozart,
he's in the bed where commerce
sleeps with art;
who can blame him?
No pauper's grave this time round
will claim him.

Only days before he died
the Salzburg wonder, prophesised;
'I know one day I will see
a less heartbreaking century.'

'I'll form a band, and play some dates,
reject the music God dictates.
All I write may not last,
hell it may be manure,
but I'll endure,
not burn out fast.'

M som i mer

Läser M av Carl-Johan Malmberg. Senaste dagarna lite överallt i lagomt spridda skurar; Melville till frukost, Beckett på tunnelbanan, Welles framför datorn (medan jag väntar på att den ska starta upp), Fassbinder i lunchrummet, da Vinci på väg hem från jobbet, somnar till en text om Beethovens pianosonater. Ja, ni förstår... Har egentligen inte läst så mycket av Malmberg förut men älskar en bok som M. M, som det står på baksidestexten, framförallt som minnets och mångfaldens snarare än melankolins begynnelsebokstav. Älskar sättet som Malmberg bejakar och tipsar och öppnar upp utan att framstå som dogmatisk smakdomare. Han skriver lätt och lärt samtidigt på ett, som det verkar, fullständigt oproblematiskt vis.

Det är lätt att jämföra boken med Horace Engdahls Ärret efter drömmen från tidigare i höstas. Samma generation, samma bakgrund i tidningen Kris (förstås) etc. Sedan behandlar de ju också mestadels klassisk västerländsk litteratur, musik och konst i sina texter; till stor del de redan kanoniserade europeiska gubbarna. Men skillnaderna är också stora. Och hur mycket jag än gillar M så tycker jag nog ändå att Engdahl smäller högre. Engdahls texter är essäer på ett annat sätt än Malmbergs, medan Malmberg mer skriver långa kultursidestexter. Det är inte lika ofta det hisnar till när man läser Malmberg, inte lika ofta man hittar de där både stilmässigt och tankemässigt rakbladsvassa raderna som hos Engdahl. Å andra sidan entusiasmerar nog Malmberg mer: listan över böcker man vill få tag i och läsa snarast möjligt växer i racertempo när man läser M.

M som i mer eller till och med mycker mer.

Kvitter

Jag:

1. Packar mina väskor, dricker kaffe, stryker, tvättarless than 5 seconds ago from web

2. Eftermiddagsmusik: Townes Van Zandt, Nine Horses och Prefab Sprout1:32 PM Jun 14th from web

3. Förmiddagsmusik: Saturday=Youth, Hounds of Love och Trans-Europe Express och jag känner att det finns ett samband där nånstans...12:32 PM Jun 14th from web

4. Men ser i alla fall fram emot Modernistas Inger Christensen-utgivning1:34 PM Jun 13th from web

5. Katalogen med höstens böcker är tjockare än nånsin, mer full av "kändisböcker" än nånsin och nånstans har det gått fel12:12 PM Jun 13th from web

6. är inte så avundsjuk på de som klafsade runt till Neil Young igår vilket känns skönt12:09 PM Jun 13th from web

7. Bara en och en halv dag kvar till semestern och det kliar i kroppen av nån anledning, möjligen resfeber12:08 PM Jun 13th from web

8. Ledig tidig grå morgon, nybryggt kaffe, morgonnyheter och stillsam musik6:44 AM Jun 11th from web

9. @TattiPersson ja ska man orka lyssna igenom Youngboxen?, men tipsa gärna om höjdpunkter! Mascis på skateboard: http://tinyurl.com/mobtpd4:26 PM Jun 9th from web in reply to TattiPersson

10. American Stars'n Bars är förutom Lika A Hurricane en lite bortglömd NeilYoung-skiva men ack så fin (Will To Love!) http://tinyurl.com/kmxh7w11:56 AM Jun 9th from web

11. Regnig förmiddag och lite gammal Dinosaur jr (hur låter nya Farm?) och sedan Bell Orchestre som gjort en av året skivor (även förra håller!)11:14 AM Jun 9th from web

12. Theres a way I feel right now wish youd help me, dont know how were all nuts so who helps who some help when no ones got a clue baby9:44 AM Jun 9th from web

13. Morgonmusik: Amadou & Mariam och Final Fantasy. Valresultatet: ska man glädjas? I alla fall pusta lite över att SD inte fick nåt mandat.11:45 AM Jun 8th from web

14. Bokläsarlördag!1:27 PM Jun 6th from web

15. Rymden i en låda och en massa röster i en låda1:37 PM Jun 5th from web

16. Processen är även en roman av Franz Kafka1:32 PM Jun 5th from web

17. Har aldrig riktigt förstått mig på Nick Lowe förut men när jag nu lyssnar kan jag inte göra annat än älska... (är det här gubbsommaren?)2:54 PM Jun 4th from web

18. Favoritlåtarna just idag heter Daniel och David4:24 PM Jun 3rd from web

19. Apropå semester! Kraftig explosion i Istanbul Flera personer har skadats. Skrämselhicka! Som tur var inget terrordåd verkar det, gasläcka...12:11 PM Jun 3rd from web

20. se semestern börja närma sig i horisonten och plötsligt blir det svårt att uppbåda entusiasm för annat, typ, jobbet12:01 PM Jun 3rd from web


Andra:

1. INETMEDIABBC - dot.life: Piracy: Did someone blink? #svpt: http://is.gd/12sPDless than a minute ago from twhirl

2. BiblioteksbilaganBibliotekBBC - BBC Internet Blog: Interesting Stuff: Save Our Sounds: http://is.gd/12sJW3 minutes ago from twhirl

3. Elias HEliasHillPackar mina väskor, dricker kaffe, stryker, tvättar4 minutes ago from web

4. kjellhaglundkjellhaglundDjupt fascinerande med denna kompakta tystnad från alla våra hardcore-vänsterbloggare – Jinge, Loke, Motbilder osv – angående Irankrisen.5 minutes ago from Tweetie

5. Philip TeirphilipteirCan't beat the tweet.20 minutes ago from Tweetie

6. The Wire MagazinethewiremagazineListening to The 24-Carat Black out on Numero group20 minutes ago from web

7. Philip TeirphilipteirSka skriva ett sommartweet.21 minutes ago from Tweetie

8. The Pirate BaytpbDay 1 for Jammie vs the RIAA, reloaded: p2pnet news view RIAA | P2P:- Today is Day One for Minnesota mother.. http://tinyurl.com/lcd4fh28 minutes ago from twitterfeed

9. MedielandskapetMedielandskapetAP to offer its members free investigative reporting pieces from top nonprofits - Editors Weblog: http://is.gd/12rJ735 minutes ago from twhirl

10. emilysmithphotoemilydags för fotopromenad i det gråa.39 minutes ago from web

11. Åke Nygrenakenyg#nextlibrary09 Jacobs: Fewer books in the stacks, when are we going to tell the truth about waht we are doing in the libraries? #nextlibraryabout 1 hour ago from CoTweet

12. rasmusfleischerrasmusfleischerLyssnar på föredrag: "Transgena möss och urbana fåglar".about 1 hour ago from web

13. kjellhaglundkjellhaglundStark och sann bloggtext om våra sjuka köttvanor: http://bit.ly/lgVnuabout 1 hour ago from Tweetie

14. Christopher Kintensifierlunchbloggar om §8 i Sein und Zeit http://christopherkullenber... Nu tillbaks till afket och det filosofiska vedhugggandet.about 1 hour ago from TweetDeck

15. kjellhaglundkjellhaglundEn sista sak om Komvux: att läsa upp befintliga betyg där handlar inte om att bli bättre på pappret utan om att lära sig på riktigt.about 1 hour ago from Tweetie

16. emilysmithphotoemilyär det bara jag som aldrig gillat att fira midsommar?about 1 hour ago from web

17. Max GubbsodaGubbsodaVilken ypperligt fin höstdag det är idag! ... Synd att det är sommar bara.about 1 hour ago from web

18. Jörgen LöwenfeldtlowenfeldtTrevlig jobblunch med @johanlarsson. Vi pratade ägarskap. Så länge någon garanterar tillgänglighet är det ointressant att äga. Eller?about 1 hour ago from TweetDeck

19. The Pirate BaytpbMir-Hossein Mousavi on Twitter: p2pnet news view | P2P | Politics:- “ALL internet & mobile n.. http://tinyurl.com/l3vokfabout 1 hour ago from twitterfeed

20. andres lokkoandreslokkolunch in the garden with vita sackville-wests let us now praise famous gardensabout 1 hour ago from web

Nittiotalet i hjärtat

Snart är 00-talet slut, snart börjar kanske, som vissa hävdar, det nya århundradet på riktigt? 2010 låter ju rätt bra också får man väl ändå säga. Men till stor del på tvärs mot detta kan man skönja en ny "trend", eller kanske "tendens" eller vad man vill kalla det: 90-talet är på väg tillbaka och den här gången verkar det vara riktigt ordentligt:

För någon vecka sedan såg jag den ändå rätt fina dokumentären om Olle Ljungström på Svt. Väldigt mycket nittiotal. Olle har gjort många fina låtar, speciellt med Reeperbahn förstås (och är det inte bandet man fortfarande hasplar ur sig om man blir tillfrågad att nämna det bästa svenska popbandet nånsin?), men även vissa delar av hans soloskivor har en speciell lyster som är svår att hitta någon annanstans. Den nya skivan känner jag mig dock lite skeptisk till (har i och för sig inte hört mer än en låt eller två men har svårt att se eller tänka mig hur skramligt grunge-oväsen ska kunna passa in där men det skulle ju vara roligt att bli överraskad). På skivan ska tydligen Ljungström också göra en duett med ingen mindre än Anna Järvinen. Hur mycket jag än gillar Anna så kan man här också få med att hon trots allt också hör till, i alla fall det sena nittiotalet, och att hon därmed kan vara med i sådan här uppräkning (sen sägs det att hennes nya skiva, som recenseras i dagens tidningar är ännu bättre än den förra vilket i sådana fall skulle vara rätt fantastiskt).



Janne Kask är en annan gammal nittiotalsrelik som väckts till liv lite så här under 00-talet sista skälvande år med projektet Lake Heartbeat och klarat sig undan de flesta jobbiga associationer till sin gamla popkarriär. (Eller så är det så att associationer med en gammal nittiotals-pop-karriär inte längre är någon som helst belastning, vilket skulle kunna vara en tes jag här någonstans driver.) Hursomhelst, i gårdagens Kulturnyheterna blev det så mycket nittiotal att det nästan slog över: människor från nittiotalets medievärld (Petra Wangler och Sinding-Larsen) recenserar och pratar om nittiotalets band framför andra (Bob Hund). (Och i Popcircus är Kristian Luuk och Sinding-Larsen programledare...) Kan det till och med möjligen vara så att de som slog igenom och till viss del tog över nittiotalets nöjes-, pop-, medie-värld har hängt kvar hela 00-talet, kanske bara hållt sig lite i bakgrunden för att inte anklagas för att vara nittiotalsmossiga?; Smygit runt och bevakat sina positioner för att nu när ett nytt decennium är på gång - nittiotalet är snart inte det "förra decenniet" - återigen hålla sig framme.

Minns också att jag för någon månad sedan hörde ett program om nittiotalet på radion, ett program av Eric Schüldt. Karin Magnusson, Fredrik Strage och förstås Andres Lokko intervjuades. De pratade om hur det är att bli gammal, om Brett Andersons solokarriär etc. Men Lokko avslutade också med att säga något i stil med att självfallet har det under 00-talet kommit motreaktioner mot nittiotalet - och! med samma logik kommer det snart att komma reaktioner mot 00-talet. Vissa saker från nittiotalet - som synes! - som senaste tio åren ansetts lite mossiga kommer snart vara heta igen...

Vadan detta? Kanske inte så mycket mer än att jag gillar Olle Ljungström, Anna Järvinen, Bob Hund och till viss del också Lake Hearbeat och att jag säkert kommer att spela dem alla här under vårens första stapplande veckor... Men? Kan inte komma ifrån att det inte känns helt bra och att det inte riktigt var så här jag tänkte mig framtiden. För en stund kan jag dock inte låta bli att gå i taket lite till sånt som Tinnitus i hjärtat:

An Unknown Spring

Många bloggare och journalister som skriver om musik har ett väldigt enahanda fokus på ny musik. En del verkar väldigt intresserade av att till exempel vara först att omnämna nåt sånt som Junior Boys, Morrisseys eller Pete Dohertys senaste skivor. Självklart innan de släppts officiellt. Att vara först med det senaste verkar helt enkelt fortfarande ofta vara viktigt i musikjournalistikens och musikbloggandets sena 00-tal. På ett lite bakvänt sätt kan det till och med hävdas att det nu är ännu viktigare än vad det var för, säg, en tio, femton år sedan. Att en del skivor till och med nästan tycks sluta vara riktigt intressanta när de finns att köpa i skivaffären; På många sätt en slags nyhetshetsens kulturkonsumtion. Å andra sidan hör man ofta också det motsatta: att mycket musik har ett längre och annorlunda liv idag, än innan bredbandsuppkopplingen. Att all musik liksom lever parallellt, på sidan av varandra, om allt är tillgängligt hela tiden, var som helst av vem som helst.

Någonstans kan jag ändå uppleva att den musikjournalistik och det musikbloggande som fortfarande är fast förankrat i en ständig nyhetsrapportering också på många sätt har fastnat i 1900-talet. Att det är lite synd, och ganska trist och enahanda, att så många bloggare skriver om exakt samma skivor under precis samma vecka, när de istället skulle kunna skriva om det som de egentligen helst lyssnar på. Att exempelvis Sonic mest bara recenserar nya skivor (och bara gamla skivor som just kommit i nyutgåva) istället för att till exempel lyfta fram det bortglömda, men intressanta, som kom för två år sedan.

Min tanke är någonstans att det skulle vara så mycket roligare att läsa om musiken om bloggare och journalister helt enkelt skrev mer om det som de just nu lyssnar och tänker på, funderar kring och brinner för istället för att så ofta bara fokusera på den senaste veckans mp3-släpp.

Den här veckan har i alla fall jag till slut upptäckt och förstått vilken fantastisk skiva Louis Philippes senaste är, den cirka två år gamla An Unknown Spring. Med viss hjälp av till exempel Mari Persen, Bertrand Burgalat,Mel och Alasdair från The Clientele tas Louis Philippes sånger till höjder jag aldrig riktigt hört förut. Jag har lyssnat på och gillat skivan i stort sett sedan den kom, lyssnat på en låt här och några där men ändå först nu verkligen, verkligen tagit den till mig. Ibland måste det få ta lite tid bara. Det fanns ju ändå någonting där som gjorde att man fortsatte att lyssna. I sådana fall måste självfallet intuitionen och instinkten få leda en. Stänger man av för tidigt kanske musiken aldrig får möjlighet att nå ända in vilket gör att man plötsligt kanske sitter där helt utan musik att kunna ta till sitt hjärta. För att musiken ska kunna ges den möjligheten kanske det också är nödvändigt att välja bort en massa av de där nya, som du ju ändå någonstans redan känner av (om du bara lyssnar tillräckligt noggrant, inte på musiken utan på ditt inre) inte kommer att förändra ditt liv.

Från den inledande och fullständigt hisnande vackra popsymfonin The Hill and The Valley till den avslutande, fina pianoballaden Wild-Eyed And Dishevelled, över rakare och mer popiga låtar som Fallen Snow och långsammare mer bacharachiga melodier som House of Sleep känns det som perfektion mest hela tiden. Någonstans en total Philippsk integritet tillsammans med en fullständig musikalisk seriositet, en skönhet som aldrig blir inställsam, en tradition som inte stänger in utan som istället öppnar upp för det okända.

Jag har lyssnat på Louis Philippes musik i många år utan att riktigt gå på djupet, istället någon skiva och någon låt här och där. Lite konstigt och kanske svårförståeligt idag men det gör ju också att man står in för det fantastiska faktumet att det nu finns massor kvar att upptäcka.

Bring The Rest Is Noise

Att läsa den första halvan av Simon Reynolds bok Bring The Noise gör mig lite nostalgisk. I boken har Reynolds samlat egna essäer, intervjuer och recensioner - 20 years of writing about hip rock and hip-hop - från 1986 och tjugo år framåt (ungefär en, två texter från varje år). Boken gör mig nostalgisk av främst två anledningar tror jag: dels handlar det om rockjournalistiken och dels handlar det om ett gammalt musik- och medieklimat. Två olika skäl som givetvis också är väldigt nära sammankopplade. Ett tredje skäl finns förstås också där någonstans: det där som handlar om ungdomen och den tid som varit, som flytt, och som man ibland förstås spanar lite efter, sådär.

Under nittiotalet badade jag närmast i rockjournalistik, både svensk, engelsk och en del amerikansk: Face, Pop, Sound Affects, NME etc. När 00-talet tog sin början tror jag att någon slags mättnadspunkt hade nåtts: man ville göra annat med sin tid, en tid som plötsligt var en annan och släppa taget litegrann. Mycket tror jag kan summeras med att nittiotalet - av en massa olika anledningar - handlade om att ha koll medans 00-talet till stora delar har handlat om att släppa taget eller varför inte: ha en annan koll; Ha siktet inriktat på det som befinner sig på sidan av och till stora delar helt ignorera löpsedlarna och omslagsartisterna. När man har fått vittring på ett spår som man känner ska leda till något intressant har man, under de senaste fem, tio åren, gång på gång letts vidare bort från det område där det stora mediesiktet är inställt. Idag har jag ofta inte en aning om vilka personerna är som de skriver om på, säg, Aftonbladets nöjessidor, jag har ingen aning om vilka artister som ligger på försäljningslistor och hitlistor etc.

Nu känns det som om det var ett tag sedan man verkligen gick ner sig i "rockjournalistik" - vilket torde vara en anledning till att jag har svårt att släppa Reynolds bok. Sedan har det förstås kanske ännu mer med hur det skrivs, än själva mängden... För självklart är det så att man fortfarande läser om musik, går ju aldrig riktigt att låta bli, men i och med Internet, bloggar, fildelning blir förstås "rockjournalistiken" en annan; Kanske ofta mindre format, kortare texter, snabbare, mer fragmentiserat etc. När man läser Reynolds minns man hur det en gång var och hur det skrevs, hur hyparna skapades och hur debatten gick: man känner verkligen hur Reynolds kände att texterna han skrev var viktiga, att han hela tiden var något på spåren, att det hela tiden pågick en debatt, eller varför inte ett kamp om vad som skulle gälla som relevant och "bra". Så är det ju faktiskt inte riktigt idag: allting är så fragmentiserat och upplöst i tusentals olika scener och sidospår att ett centrum ofta inte ens tycks anas; Allt är periferi (vilket kanske gör att allt också är centrum). Istället för att försöka vara någonting sådant som hipp och trendig (möjligen i motsats till bilden som till exempel Stockholmsnatt/This is Stockholm tecknar) handlar det idag mer om att bara kliva åt sidan, istället för att ge sig in i ännu dödfödd debatt kan man istället bara gå åt ett annat håll, på väg till något annat man helt enkelt bara uppfattar som lite intressantare, lite mer spännande. Det hela handlar självklart återigen också om informationsteknologi. Den begränsning som fanns under det förra seklet - både när det gäller tillgången på musik och tillgången till text om musik - finns ju inte på samma sätt idag. Under åttio- och nittiotalet var rummet mindre, kampen om utrymmet var hetsigare, man träffade och var tvungen att prata med en massa människor man inte hade någon lust att träffa och prata med och - värst av allt - dörren som ledde ut kunde vara svår att hitta. När jag läser Reynolds bok kommer jag dock på att det givetvis också kunde vara rätt spännande; att det fanns en dynamik i det där tillståndet som kan vara svårare att hitta idag. Var sak har sin tid.