Under julis sista skälvande semesterveckor parallelläste jag böckerna Retromania (Reynolds) och Framtiden (Schüldt, Andersson). En slump kanske? Men om det händer sig så att man läser en nyutkommen bok om framtiden (och samtidens fixering vid framtiden) parallellt med en nyutkommen bok om retro, vintage och historia (och samtidens fixering vid gångna tider) ställs man inför en del frågor: Är det här också två parallella diskurser?, två olika trender och rörelser som båda är förhärskande, samtidigt, men inom olika fält? Eller är analysen i någon av böckerna felaktig? Pratar de förbi varandra? Eller är de ute och cyklar allihopa?
Intressant nog så tycks drivkrafterna bakom de olika böckerna likna varandra en hel del: Båda böckerna tycks skrivna utifrån en brist, eller oförmåga, hos själva författarna. Schüldt, Andersson är kritiska till att vi målar upp en sådan fantastisk bild av framtiden. Reynolds är, tvärtemot, kritisk mot att vi har tappat förmågan att föreställa oss framtiden. I dessa känslor känner de sig båda lite utanför, lite, nästan skyldiga. Reynolds för att han inte riktigt kan acceptera och med glädje hoppa på det postmoderna poptåget. Schüldt och Andersson för att de inte lyckas tro på, och uppskatta, samtiden och samtidens drömmar om den kommande digitala frälsningen. Sen börjar de sina olika undersökningar. På helt olika sätt, helt olika perspektiv och tillvägagångssätt. Reynolds skriver ett djupgående, seriöst, nyfiket, undersökande reportage om samtidens, gårdagens och framtidens popkultur och dess syn på sin egen historia. Med blicken mestadels i backspegeln. Schüldt, Andersson skriver en science fiction-essä från framtiden om vår samtid och vår syn på framtiden (som historien delvis berättas ifrån). Låter det krångligt? Reynolds skriver någonstans om popmusiken som vill vara en tidsmaskin. Schüldt och Andersson citerar Latour och Benjamin: "Vi rusar in i framtiden - men vi blickar bakåt".
Det är förstås svårt att skriva sådana här böcker. Vilket perspektiv man än har är det svårt eller kanske till och med omöjligt att sia om framtiden. Men oavsett hur man blickar, eller åt vilket håll, beskriver de här båda böckerna nog först och främst en känsla av ett nyligen passerat nollnolltal och känslan av att inte riktigt trivas med det. Sedan får man leva med att båda böckerna förenklar, gör folk bara lite mer korkade och stereotypa, att de spetsar till sina argument lite för mycket, så att inte diskussionen liksom ska dö ut för att ingen egentligen tycker att framtiden verkar så där fantastisk. Eller att femtiotalet verkligen - så där rakt av - verkar, helt och fullt, underbart egentligen, om sanningen ska fram. Istället är det väl så att drömmarna om vad som komma skall kanske bara ska tolkas som drömmar, och inget annat. Fantasier möjligen. Och att pophistorien är intressant från vårt perspektiv, just från detta nu, detta år, och att själva avståndet är det som kittlar, inte förbannelsen över att man inte var där, då.
Framtiden inleds med orden: "Länge trodde jag att framtiden var ljus". Nästan som en bekännelse, nu vet jag bättre, nu har jag förstått hur det ligger till. Retromania däremot slutar i förtröstan inför det som komma skall, trots alla otaliga exempel på hur all popkultur bara parasiterar på sin egen histora: "I still believe the future is out there". Reynolds står emot, han vet bättre, han har varit med förr och kan aldrig glömma den där kicken, den där oslagbara känslan av att få uppleva den verkliga kraften i popmusiken för allra första gången. Men då tittar han också, till stor del, efter framtiden i backspegeln. Att som Schüldt, Andersson se på vår samtid från en tänkt framtid är kanske mer innovativt, de tittar ändock, även de, i backspegeln.
Intressant nog så tycks drivkrafterna bakom de olika böckerna likna varandra en hel del: Båda böckerna tycks skrivna utifrån en brist, eller oförmåga, hos själva författarna. Schüldt, Andersson är kritiska till att vi målar upp en sådan fantastisk bild av framtiden. Reynolds är, tvärtemot, kritisk mot att vi har tappat förmågan att föreställa oss framtiden. I dessa känslor känner de sig båda lite utanför, lite, nästan skyldiga. Reynolds för att han inte riktigt kan acceptera och med glädje hoppa på det postmoderna poptåget. Schüldt och Andersson för att de inte lyckas tro på, och uppskatta, samtiden och samtidens drömmar om den kommande digitala frälsningen. Sen börjar de sina olika undersökningar. På helt olika sätt, helt olika perspektiv och tillvägagångssätt. Reynolds skriver ett djupgående, seriöst, nyfiket, undersökande reportage om samtidens, gårdagens och framtidens popkultur och dess syn på sin egen historia. Med blicken mestadels i backspegeln. Schüldt, Andersson skriver en science fiction-essä från framtiden om vår samtid och vår syn på framtiden (som historien delvis berättas ifrån). Låter det krångligt? Reynolds skriver någonstans om popmusiken som vill vara en tidsmaskin. Schüldt och Andersson citerar Latour och Benjamin: "Vi rusar in i framtiden - men vi blickar bakåt".
Det är förstås svårt att skriva sådana här böcker. Vilket perspektiv man än har är det svårt eller kanske till och med omöjligt att sia om framtiden. Men oavsett hur man blickar, eller åt vilket håll, beskriver de här båda böckerna nog först och främst en känsla av ett nyligen passerat nollnolltal och känslan av att inte riktigt trivas med det. Sedan får man leva med att båda böckerna förenklar, gör folk bara lite mer korkade och stereotypa, att de spetsar till sina argument lite för mycket, så att inte diskussionen liksom ska dö ut för att ingen egentligen tycker att framtiden verkar så där fantastisk. Eller att femtiotalet verkligen - så där rakt av - verkar, helt och fullt, underbart egentligen, om sanningen ska fram. Istället är det väl så att drömmarna om vad som komma skall kanske bara ska tolkas som drömmar, och inget annat. Fantasier möjligen. Och att pophistorien är intressant från vårt perspektiv, just från detta nu, detta år, och att själva avståndet är det som kittlar, inte förbannelsen över att man inte var där, då.
Framtiden inleds med orden: "Länge trodde jag att framtiden var ljus". Nästan som en bekännelse, nu vet jag bättre, nu har jag förstått hur det ligger till. Retromania däremot slutar i förtröstan inför det som komma skall, trots alla otaliga exempel på hur all popkultur bara parasiterar på sin egen histora: "I still believe the future is out there". Reynolds står emot, han vet bättre, han har varit med förr och kan aldrig glömma den där kicken, den där oslagbara känslan av att få uppleva den verkliga kraften i popmusiken för allra första gången. Men då tittar han också, till stor del, efter framtiden i backspegeln. Att som Schüldt, Andersson se på vår samtid från en tänkt framtid är kanske mer innovativt, de tittar ändock, även de, i backspegeln.
