Visar inlägg med etikett TV. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett TV. Visa alla inlägg
2011-12-23
2011-07-22
2011-07-20
2011-01-08
2010-04-09
Game Over
Ofta brukar jag läsa data- och tv-spelsrecensionerna i både Dn och Svenskan. Sen brukar jag rätt ofta också diskutera data- och tv-spel med en del av mina vänner. Däremot brukar jag aldrig spela data- eller tv-spel. En gång i tiden ägda jag en Commodore 64, jag hade till och med diskettstation, en sån där för 5 1/4"-disketter. Under en stor del av åttiotalet var spelandet på C64an (nån gång även på nåt Nintendo eller till och med en Amiga) ett av mina stora fritidsintressen (tillsammans med rollspel och serietidningar). Efter åttiotalets slut har mitt data- och tv-spelande inte existerat mer än som enstaka tillfällen, oftast hos vänner och bekanta; Antalet spel jag spelat de senaste tjugo åren kan nästan räknas på den ena handens fingrar: har spelat en del Fifa fotboll i några turneringar mot några vänner, nåt skateboardspel, nåt bilspel på någon fest etc. Någonstans tycks helt enkelt inte mitt intresse räcka till: jag läser gärna, minns, diskuterar men att orka ge sig i kast med saken, investera i tid och pengar, nä då ser jag hellre en film, eller lägger mig hellre i soffan med en bok.
Ett sådant där ändå ganska tvärt avbrott ifrån något som var en så stor del av ens uppväxt skapar förstås en viss nostalgi och en viss längtan, kanske inte så mycket efter spelen som en längtan efter själva den entusiasm man minns att man som tioåring så lätt kunde uppbåda. Därav ska nog recensionsläsandet och diskussionerna i hög grad ses som just det - en diskussion där man ibland lyckas snudda vid just entusiasmen, inte vid själva spelen. Därav stannar det också där någonstans, eftersom själva spelandet i sig inte längre är det viktiga. Här finns det också en del paralleller till både rollspel och serietidningar av superhjältesort; Jag gillar det, jag kan bläddra i, läsa om, prata om - då och då, vid enstaka tillfällen, tillfälligt ägna mig åt det - men aldrig ta mig tid att verkligen hänge mig åt något av det. (En del skulle antagligen kalla det att växa upp.)
Men man blir aldrig riktigt av med det - världen och världarna man spenderade en så stor del av sin i uppväxt i, självfallet har de format en; Antagligen en stor anledning till att man känner ett visst behov att bearbeta saken... Det är nog också just de världarna och inte historierna eller själva spelandet och läsandet som man ibland längtar efter, nästan som man kan längta hem, längta till Norrbotten eller längta efter sommaren.
Precis som när jag tittar på en deckare idag är det sällan dramaturgin eller själva historierna som får det att gripa tag, som får mig intresserad, allt som oftast flyger tankarna iväg någon annanstans: de där kläderna, lägenheterna, utsikten, den där grannen som bara går förbi och hälsar, människorna på den där baren som bara skymtar förbi: vad gör de när scenen är slut, när kameran vandrat iväg, efter eftertexterna?; Ofta är det inte längre handlingen som är det centrala utan det som sker i utkanten, det som bara skymtas, anas, aldrig riktigt förklaras... Någonstans får detta också just därför fortsätta leva och kanske till och med oroa - efter seriens slut, efter spelandet...
Ett sådant där ändå ganska tvärt avbrott ifrån något som var en så stor del av ens uppväxt skapar förstås en viss nostalgi och en viss längtan, kanske inte så mycket efter spelen som en längtan efter själva den entusiasm man minns att man som tioåring så lätt kunde uppbåda. Därav ska nog recensionsläsandet och diskussionerna i hög grad ses som just det - en diskussion där man ibland lyckas snudda vid just entusiasmen, inte vid själva spelen. Därav stannar det också där någonstans, eftersom själva spelandet i sig inte längre är det viktiga. Här finns det också en del paralleller till både rollspel och serietidningar av superhjältesort; Jag gillar det, jag kan bläddra i, läsa om, prata om - då och då, vid enstaka tillfällen, tillfälligt ägna mig åt det - men aldrig ta mig tid att verkligen hänge mig åt något av det. (En del skulle antagligen kalla det att växa upp.)
Men man blir aldrig riktigt av med det - världen och världarna man spenderade en så stor del av sin i uppväxt i, självfallet har de format en; Antagligen en stor anledning till att man känner ett visst behov att bearbeta saken... Det är nog också just de världarna och inte historierna eller själva spelandet och läsandet som man ibland längtar efter, nästan som man kan längta hem, längta till Norrbotten eller längta efter sommaren.
Precis som när jag tittar på en deckare idag är det sällan dramaturgin eller själva historierna som får det att gripa tag, som får mig intresserad, allt som oftast flyger tankarna iväg någon annanstans: de där kläderna, lägenheterna, utsikten, den där grannen som bara går förbi och hälsar, människorna på den där baren som bara skymtar förbi: vad gör de när scenen är slut, när kameran vandrat iväg, efter eftertexterna?; Ofta är det inte längre handlingen som är det centrala utan det som sker i utkanten, det som bara skymtas, anas, aldrig riktigt förklaras... Någonstans får detta också just därför fortsätta leva och kanske till och med oroa - efter seriens slut, efter spelandet...
2010-01-08
Fiendens ställningar
Ibland kommer man på sig själv med att fastna i en bara lite för noggrann och ingående förklaring gällande varför man gillar någonting, på vilket sätt och varför. Någon frågar till exempel om man har sett och om man gillar Mad Men. Man säger ja och fortsätter rätt in i en beskrivning av de fantastiska historiska detaljerna och de alla mångbottnade karaktärerna. Men man kommer på sig själv med att vara lite väl långrandig i samma stund som man förstår att personen som frågade mest bara var intresserad av om man gillade serien - inte hur eller varför eller nåt sånt. Alla kanske helt enkelt inte är så intresserade av nåt mer än så: bra eller dåligt?, ska jag titta eller inte? Ibland kan man ju också komma på sig själv med att bli lite väl tjatig: varför är just det så intressant egentligen?, varför måste man hela tiden försöka förklara och försöka förstå? Vad är det som gör att jag tycker att den där tv-serien är så bra?, varför fylls jag av nästan som ett rus, när man åter dras in i dramatiken? Varför blir jag så hänförd av just den där boken, men inte av den där? Och sen vidare förstås: man gräver sig längre och längre in i sina funderingar och i sin diskussion - allt för att, ja, vadå? Det finns förstås en massa svar på det, många anledningar till att diskutera karaktärerna i en tv-serie, många anledningar att diskutera meningsbyggnaden i en roman av Thomas Bernhard, men i slutändan tycks det ändå alltid handla väldigt mycket om att helt enkelt bara försöka förstå. Kanske i första hand sig själv, lära känna sig själv; vad är det som talar till en, varför och vad är det egentligen som saker och ting vill säga mig - eller omvänt om det nu är så det fungerar: vad är det man lyssnar efter som tar sig in, som fastnar och som både sätter avtryck och gör intryck. Sen vill man självklart också förklara och förstå av den enkla anledningen att man vill kommunicera och att man vill förstå varandra. Kände du som jag? Man kanske lyssnar på lite musik som man verkligen, verkligen gillar, många gillar det här, många säger både "bra" och "fantastiskt" och ofta räcker det men nästan lika ofta vill man förstås också försöka förklara vad det är som man just tycker är så fantastiskt, varför, på vilket sätt - och så är man där igen.
Ibland får man höra att man inte ska analysera sönder saker och ting, att vissa saker verkligen inte låter sig förklaras och självklart är det så: efter att alla diskussioner är över måste det finnas något kvar, något undflyende som man helt enkelt måste ta del av själva konstverket för att komma nära. Å andra sidan måste det väl också kunna vara tvärtom: om man aldrig diskuterar eller förklarar, om man aldrig vågar sätta ord på vad det är som gör att man verkligen gillar någonting - eller inte, kanske det till slut också blir svårt att försvara sig? Man vet helt enkelt inte hur man ska göra för att formulera sitt motstånd.
Ibland får man höra att man inte ska analysera sönder saker och ting, att vissa saker verkligen inte låter sig förklaras och självklart är det så: efter att alla diskussioner är över måste det finnas något kvar, något undflyende som man helt enkelt måste ta del av själva konstverket för att komma nära. Å andra sidan måste det väl också kunna vara tvärtom: om man aldrig diskuterar eller förklarar, om man aldrig vågar sätta ord på vad det är som gör att man verkligen gillar någonting - eller inte, kanske det till slut också blir svårt att försvara sig? Man vet helt enkelt inte hur man ska göra för att formulera sitt motstånd.
2009-07-19
Bergtagen
Någon dags sjukdom så här mitt i högsommaren (och vad härligt att det är grått ute idag!). Ingenting allvarligt men med rinnande näsa, lätt feber och trött kropp håller man sig förstås hemma. Vad göra? Läsa, lyssna, titta och kanske till och med skriva - men vad? blir förstås snabbt en fråga att försöka besvara.
Jag lyssnar på Luuks tråkiga sommarprogram, idag hoppas jag att Enquists program ska vara åtminstone lite bättre. Försöker titta på TV. Det enda som intresserar mig, får mig att fastna (på de tre kanaler jag har), förutom nyheterna och sporten, är Costellos talkshow trots att jag aldrig har förstått ett dugg av Rufus Wainwright. Funderar på någon tv-serie att se; Dexters tredje säsong möjligen? Häglund och Rimgard twittrar om serier som Burn Notice, Royal Pains och Raising The Bar. Kanske någon av dem...
När det gäller läsningen har jag börjat med Bergtagen, som för att riktigt ta någonting som kan hänga med en ett tag (nu när projekt Proust (för tillfället) är avslutat) och så bör den väl passa när man är lite krasslig också. Mann har jag aldrig känt mig intresserad av förut, vilket jag inte kan förstå idag; Nu känns det verkligen som om jag skulle vilja läsa dem allihopa; Döden i Venedig, Doktor Faustus etc... Bergtagen gör mig intresserad och det känns verkligen bra att läsa den just nu, men med lätt feber i kroppen somnar jag förstås efter ett tiotal sidor.
Sedan när man börjar känna sig lite ensam där i sjuksängen finns det ju också sådana där böcker man nästan alltid kan ta till, som man vet på något sätt nästan alltid brukar hjälpa en att få livslusten tillbaka. För mig är förstås några av Stig Larsson böcker sådana böcker, speciellt då hans fyra sista. Har skrivit om dem förut, för vänner tjatat om dem till dödagar. (Ja, man kan bli less på sig själv där.) Men, till det finns det förstås anledningar, även om jag inte är helt på det klara exakt vilka. Några av dem: Först och främst skulle man kunna nämna själva formen - även det här med fotografier, målningar och bilder ur till exempel filmer instoppade här och var i de två sista - och att det är den - det där som i alla fall på ytan någonstans är essä - som gör det lätt att bara plocka upp dem, bläddra lite; Man tänker att man ska läsa just det partiet och snart har man fastnat och inom några timmar eller så har man läst hela boken rakt upp och ner. Men det är förstås bara den yttre ramen. Det är verkligen märkligt annorstädes böcker. Associationer och tankar så hastigt och hisnande välkomponerat ihopkomna att det ofta kan kittla till även vid en femte, en tionde läsning. Det är också, ibland, lätt obehagligt, kan vara osympatiskt, ofta roligt, ibland lätt svamligt men aldrig ointressant, aldrig annat än så skarpt och vasst att man ofta skär sig på boksidorna.
Det finns inte så många sådana böcker. Böcker man liksom alltid kan ta till. Så fulla av liv och kraft att det ofta kan räcka med att läsa några sidor för att åter känna att man lever. För mig: Orons bok, några av Ekelöfs dikter, Den glada vetenskapen, Anteckningar från ett källarhål (även vissa delar av Bröderna Karamazov), en del av Kyrklund och säkert några till. Men så många fler är det faktiskt inte. Det gäller att vara rädd om dem.
I morse fastnade jag i alla fall i Wokas lax?. Och - trots att jag hela tiden blir hungrigare och hungrigare, börjar värka lätt i tomma magen - kan jag självfallet inte sluta förrän jag kommit till sista sidans, sista stycke:
Sen går jag upp och fixar frukost.
Jag lyssnar på Luuks tråkiga sommarprogram, idag hoppas jag att Enquists program ska vara åtminstone lite bättre. Försöker titta på TV. Det enda som intresserar mig, får mig att fastna (på de tre kanaler jag har), förutom nyheterna och sporten, är Costellos talkshow trots att jag aldrig har förstått ett dugg av Rufus Wainwright. Funderar på någon tv-serie att se; Dexters tredje säsong möjligen? Häglund och Rimgard twittrar om serier som Burn Notice, Royal Pains och Raising The Bar. Kanske någon av dem...
När det gäller läsningen har jag börjat med Bergtagen, som för att riktigt ta någonting som kan hänga med en ett tag (nu när projekt Proust (för tillfället) är avslutat) och så bör den väl passa när man är lite krasslig också. Mann har jag aldrig känt mig intresserad av förut, vilket jag inte kan förstå idag; Nu känns det verkligen som om jag skulle vilja läsa dem allihopa; Döden i Venedig, Doktor Faustus etc... Bergtagen gör mig intresserad och det känns verkligen bra att läsa den just nu, men med lätt feber i kroppen somnar jag förstås efter ett tiotal sidor.
Sedan när man börjar känna sig lite ensam där i sjuksängen finns det ju också sådana där böcker man nästan alltid kan ta till, som man vet på något sätt nästan alltid brukar hjälpa en att få livslusten tillbaka. För mig är förstås några av Stig Larsson böcker sådana böcker, speciellt då hans fyra sista. Har skrivit om dem förut, för vänner tjatat om dem till dödagar. (Ja, man kan bli less på sig själv där.) Men, till det finns det förstås anledningar, även om jag inte är helt på det klara exakt vilka. Några av dem: Först och främst skulle man kunna nämna själva formen - även det här med fotografier, målningar och bilder ur till exempel filmer instoppade här och var i de två sista - och att det är den - det där som i alla fall på ytan någonstans är essä - som gör det lätt att bara plocka upp dem, bläddra lite; Man tänker att man ska läsa just det partiet och snart har man fastnat och inom några timmar eller så har man läst hela boken rakt upp och ner. Men det är förstås bara den yttre ramen. Det är verkligen märkligt annorstädes böcker. Associationer och tankar så hastigt och hisnande välkomponerat ihopkomna att det ofta kan kittla till även vid en femte, en tionde läsning. Det är också, ibland, lätt obehagligt, kan vara osympatiskt, ofta roligt, ibland lätt svamligt men aldrig ointressant, aldrig annat än så skarpt och vasst att man ofta skär sig på boksidorna.
Det finns inte så många sådana böcker. Böcker man liksom alltid kan ta till. Så fulla av liv och kraft att det ofta kan räcka med att läsa några sidor för att åter känna att man lever. För mig: Orons bok, några av Ekelöfs dikter, Den glada vetenskapen, Anteckningar från ett källarhål (även vissa delar av Bröderna Karamazov), en del av Kyrklund och säkert några till. Men så många fler är det faktiskt inte. Det gäller att vara rädd om dem.
I morse fastnade jag i alla fall i Wokas lax?. Och - trots att jag hela tiden blir hungrigare och hungrigare, börjar värka lätt i tomma magen - kan jag självfallet inte sluta förrän jag kommit till sista sidans, sista stycke:
Olyckan i att ens avsikter - ja, exempelvis: "det här är Kristi hufvud!" - har betraktats som ett verk av slumpen! Som om kärleken till en kvinna, darret i ens röst första gången man ska tala med varann, är ett lika slumpartat mönster som den rödvinsliknande mörka fläcken som syns på röda cirkeln på en japansk backhoppningssupporters nu i närbild höjda vimpel
Sen går jag upp och fixar frukost.
2009-03-25
Nittiotalet i hjärtat
Snart är 00-talet slut, snart börjar kanske, som vissa hävdar, det nya århundradet på riktigt? 2010 låter ju rätt bra också får man väl ändå säga. Men till stor del på tvärs mot detta kan man skönja en ny "trend", eller kanske "tendens" eller vad man vill kalla det: 90-talet är på väg tillbaka och den här gången verkar det vara riktigt ordentligt:
För någon vecka sedan såg jag den ändå rätt fina dokumentären om Olle Ljungström på Svt. Väldigt mycket nittiotal. Olle har gjort många fina låtar, speciellt med Reeperbahn förstås (och är det inte bandet man fortfarande hasplar ur sig om man blir tillfrågad att nämna det bästa svenska popbandet nånsin?), men även vissa delar av hans soloskivor har en speciell lyster som är svår att hitta någon annanstans. Den nya skivan känner jag mig dock lite skeptisk till (har i och för sig inte hört mer än en låt eller två men har svårt att se eller tänka mig hur skramligt grunge-oväsen ska kunna passa in där men det skulle ju vara roligt att bli överraskad). På skivan ska tydligen Ljungström också göra en duett med ingen mindre än Anna Järvinen. Hur mycket jag än gillar Anna så kan man här också få med att hon trots allt också hör till, i alla fall det sena nittiotalet, och att hon därmed kan vara med i sådan här uppräkning (sen sägs det att hennes nya skiva, som recenseras i dagens tidningar är ännu bättre än den förra vilket i sådana fall skulle vara rätt fantastiskt).
Janne Kask är en annan gammal nittiotalsrelik som väckts till liv lite så här under 00-talet sista skälvande år med projektet Lake Heartbeat och klarat sig undan de flesta jobbiga associationer till sin gamla popkarriär. (Eller så är det så att associationer med en gammal nittiotals-pop-karriär inte längre är någon som helst belastning, vilket skulle kunna vara en tes jag här någonstans driver.) Hursomhelst, i gårdagens Kulturnyheterna blev det så mycket nittiotal att det nästan slog över: människor från nittiotalets medievärld (Petra Wangler och Sinding-Larsen) recenserar och pratar om nittiotalets band framför andra (Bob Hund). (Och i Popcircus är Kristian Luuk och Sinding-Larsen programledare...) Kan det till och med möjligen vara så att de som slog igenom och till viss del tog över nittiotalets nöjes-, pop-, medie-värld har hängt kvar hela 00-talet, kanske bara hållt sig lite i bakgrunden för att inte anklagas för att vara nittiotalsmossiga?; Smygit runt och bevakat sina positioner för att nu när ett nytt decennium är på gång - nittiotalet är snart inte det "förra decenniet" - återigen hålla sig framme.
Minns också att jag för någon månad sedan hörde ett program om nittiotalet på radion, ett program av Eric Schüldt. Karin Magnusson, Fredrik Strage och förstås Andres Lokko intervjuades. De pratade om hur det är att bli gammal, om Brett Andersons solokarriär etc. Men Lokko avslutade också med att säga något i stil med att självfallet har det under 00-talet kommit motreaktioner mot nittiotalet - och! med samma logik kommer det snart att komma reaktioner mot 00-talet. Vissa saker från nittiotalet - som synes! - som senaste tio åren ansetts lite mossiga kommer snart vara heta igen...
Vadan detta? Kanske inte så mycket mer än att jag gillar Olle Ljungström, Anna Järvinen, Bob Hund och till viss del också Lake Hearbeat och att jag säkert kommer att spela dem alla här under vårens första stapplande veckor... Men? Kan inte komma ifrån att det inte känns helt bra och att det inte riktigt var så här jag tänkte mig framtiden. För en stund kan jag dock inte låta bli att gå i taket lite till sånt som Tinnitus i hjärtat:
För någon vecka sedan såg jag den ändå rätt fina dokumentären om Olle Ljungström på Svt. Väldigt mycket nittiotal. Olle har gjort många fina låtar, speciellt med Reeperbahn förstås (och är det inte bandet man fortfarande hasplar ur sig om man blir tillfrågad att nämna det bästa svenska popbandet nånsin?), men även vissa delar av hans soloskivor har en speciell lyster som är svår att hitta någon annanstans. Den nya skivan känner jag mig dock lite skeptisk till (har i och för sig inte hört mer än en låt eller två men har svårt att se eller tänka mig hur skramligt grunge-oväsen ska kunna passa in där men det skulle ju vara roligt att bli överraskad). På skivan ska tydligen Ljungström också göra en duett med ingen mindre än Anna Järvinen. Hur mycket jag än gillar Anna så kan man här också få med att hon trots allt också hör till, i alla fall det sena nittiotalet, och att hon därmed kan vara med i sådan här uppräkning (sen sägs det att hennes nya skiva, som recenseras i dagens tidningar är ännu bättre än den förra vilket i sådana fall skulle vara rätt fantastiskt).
Janne Kask är en annan gammal nittiotalsrelik som väckts till liv lite så här under 00-talet sista skälvande år med projektet Lake Heartbeat och klarat sig undan de flesta jobbiga associationer till sin gamla popkarriär. (Eller så är det så att associationer med en gammal nittiotals-pop-karriär inte längre är någon som helst belastning, vilket skulle kunna vara en tes jag här någonstans driver.) Hursomhelst, i gårdagens Kulturnyheterna blev det så mycket nittiotal att det nästan slog över: människor från nittiotalets medievärld (Petra Wangler och Sinding-Larsen) recenserar och pratar om nittiotalets band framför andra (Bob Hund). (Och i Popcircus är Kristian Luuk och Sinding-Larsen programledare...) Kan det till och med möjligen vara så att de som slog igenom och till viss del tog över nittiotalets nöjes-, pop-, medie-värld har hängt kvar hela 00-talet, kanske bara hållt sig lite i bakgrunden för att inte anklagas för att vara nittiotalsmossiga?; Smygit runt och bevakat sina positioner för att nu när ett nytt decennium är på gång - nittiotalet är snart inte det "förra decenniet" - återigen hålla sig framme.
Minns också att jag för någon månad sedan hörde ett program om nittiotalet på radion, ett program av Eric Schüldt. Karin Magnusson, Fredrik Strage och förstås Andres Lokko intervjuades. De pratade om hur det är att bli gammal, om Brett Andersons solokarriär etc. Men Lokko avslutade också med att säga något i stil med att självfallet har det under 00-talet kommit motreaktioner mot nittiotalet - och! med samma logik kommer det snart att komma reaktioner mot 00-talet. Vissa saker från nittiotalet - som synes! - som senaste tio åren ansetts lite mossiga kommer snart vara heta igen...
Vadan detta? Kanske inte så mycket mer än att jag gillar Olle Ljungström, Anna Järvinen, Bob Hund och till viss del också Lake Hearbeat och att jag säkert kommer att spela dem alla här under vårens första stapplande veckor... Men? Kan inte komma ifrån att det inte känns helt bra och att det inte riktigt var så här jag tänkte mig framtiden. För en stund kan jag dock inte låta bli att gå i taket lite till sånt som Tinnitus i hjärtat:
2008-04-18
Rip it up and start again!
Har varit inne i en stark Orange Juice-, Edwyn Collins-period ett tag nu... vilket eldas på lite ytterligare av att jag får två relaterade BBC-dokumentärer tillsänt mig: Den helt okej Caledonia Dreamin' om Skottlands pophistoria från Postcard och framåt och den hjärtskärande Home Again om Collins kamp tillbaka efter sin stroke... Rörande, fint, värdigt... Tack så mycket för det!
Varför så mycket Collins senaste tiden då? Vad är det jag hittar där som jag så sällan lyckas finna i annan popmusik? Postcard, Orange Juice tycks ju annars, fortfarande, vara en massiv influens för massor av ny både svensk, skotsk och annorstädes pop. (Vilket Caledonia Dreamin' också, förstås, fortsatte att befästa.) Men är det kanske inte också så att det bara är vissa influenser och vissa stilideal som för det mesta anammas? Hur många av dagens popband, indieband, skulle få för sig att göra en cover på en Al Green-låt? (En Rahsaan Patterson-låt?) Inte många som pratar om Orange Juice idag pratar väl speciellt mycket om soulmusik som någon slags influens? Kan det, skulle det, nu, på något vis, kunna vara en influens man börjat längta efter ordentligt igen? Hos Orange Juice (och på senaste Collins-skivan) var det i alla fall något som var med och skapade unik, och ibland tycks det, perfekt pop man aldrig vill sluta lyssna på:
Varför så mycket Collins senaste tiden då? Vad är det jag hittar där som jag så sällan lyckas finna i annan popmusik? Postcard, Orange Juice tycks ju annars, fortfarande, vara en massiv influens för massor av ny både svensk, skotsk och annorstädes pop. (Vilket Caledonia Dreamin' också, förstås, fortsatte att befästa.) Men är det kanske inte också så att det bara är vissa influenser och vissa stilideal som för det mesta anammas? Hur många av dagens popband, indieband, skulle få för sig att göra en cover på en Al Green-låt? (En Rahsaan Patterson-låt?) Inte många som pratar om Orange Juice idag pratar väl speciellt mycket om soulmusik som någon slags influens? Kan det, skulle det, nu, på något vis, kunna vara en influens man börjat längta efter ordentligt igen? Hos Orange Juice (och på senaste Collins-skivan) var det i alla fall något som var med och skapade unik, och ibland tycks det, perfekt pop man aldrig vill sluta lyssna på:
2007-09-04
Upp till kramp!
Bra TV-dramatik behövs förstås alltid, och absolut en bra TV-serie som skildrar det svenska sextio- och sjuttiotalet. Kanske som Svts nya fyradelarsserie Upp till kamp, som hade premiär i veckan? Dels för att det självfallet är en intressant tid, en tid då många saker i det moderna Sverige förändrades och kanske till och med ställdes på ända. Dels för att det är en tid, som på en mängd olika sätt och från en mängd olika håll, både är söndermytologiserad och alldeles förfasligt romantiserad (den som lyssnade på Lundells Sommarprogram i år mötte en extrem variant). Svårt att se något överhuvudtaget i haschdimmorna, alltså... Så det var nog inte bara jag som hade hoppats på Peter Birros och Mikael Marcimains nya serie. Skulle de kunna lätta på dimmorna lite? Hur var det? (Lyssnade man på förhandshyllningarna hade man väntat sig ett mästerverk...)
När det fokuseras på karaktärerna, människorna är det okej. När de politiska och samhälleliga förändringarna kommer upp är det intressant, och det är bara att hoppas på att det är något som får mer plats i kommande avsnitt. När man ska skildra rock n’rollen och upproret blir det svårare. Bränner inte till det minsta faktiskt, får inte den minsta lust alls att åka till Cue-club, om den möjligheten nu på något märkligt vis skulle dyka upp.
Sedan tar ju morgonsofforna och kultursidesartiklarna (som vanligt när den här tiden ska skildras) död på en stor del av lusten att titta, viljan att förföras... De som var med ska berätta hur det var, hur allt var oskuldsfullare, ärligare, då. Att det (då) fanns ett engagemang, ett uppror och en vilja till förändring som man inte hittar idag. Utan att de verkar ha den minsta förståelse för att om ett uppror är ett uppror idag ser det förstås inte ut som upproret gjorde för fyrtio år sedan, kanske till och med inte går att urskilja för den som gjorde uppror för fyrtio år sedan.
Jag skulle hursomhelst vara mycket mer intresserad av en serie som skildrade Tommys pappas, varvsarbetarens, ungdom. De som var med och byggde det där ack så bespottade folkhemmet. Mormor och morfars ungdomstid. Inte mamma och pappas...
2007-06-12
Fem somriga kulturtips!!
Lite paus här just nu. Vet inte riktigt varför och vet inte riktigt hur, men så är det. Möjligen på grund av sommaren...
Här är i alla fall en liten topplista för dessa, oftast, varma dagar; - helt enkelt fem glada och hälsosamma kulturtips för varma dagar på stranden, och heta nätter på vin... (eller kanske nåt åt det hållet):
1. JOSE LUIS BORGES - FIKTIONER - BONNIERS POCKET-KLASSIKERSERIE.
Sådant där som däckar en lite sådär när man sitter där under äppelträdet och läser. Får en att återfinna tron på litteraturen (och dess världsomvälvande kraft!).
2. BRIDESHEAD REVISITED - EN FÖRLORAD VÄRLD - DVD/KANAL 9.
Har funnits med som en outbytbar popaccessoar så länge jag kan minnas. Vet inte riktigt varför, men har faktiskt inte tittat förrän nu. När jag ändå sitter där med stor TV, kanal 9 - och en inlånad DVD-box.
3. PETER NILSSON - FYN 46 - GET NOWHERE - SONG FOR STINA.
Det kanske allra finaste av alla Friendly Noise mp3-släpp (till och med om man räknar in Differnets). Lätt beroendeframkallande...
4. STOCKHOLMSTERRASSEN 2007 - KULTURHUSET.
Här verkar det hända grejer i sommar. Även om jag inte orkar med den där debutantbaren imorgon så brinner snart skyskrapan med Neat och Nacht, Blonde Redhead intar scenen och Jens Lekman längre fram...
5. MAMMA ANDERSSON - MODERNA MUSEET.
Finfint, fantasieggande, inspirerande, helt okej...
2007-02-17
Beauty, Angels, England & America
Brukar läsa Weird Science och tänka att man borde ladda ned, titta på, i alla fall någon, av alla de TV-serier Kjell skriver om, tipsar om... Någon kompis pratar om Heroes och Studio 60... Så, får hem några avsnitt, tittar, tycker - under de stunder jag lyckas hålla upp intresset - att det är rätt okej. Men ändå? Inte riktigt sånt man har lust att titta, minst då, hela 12 avsnitt utav. I alla fall inte när det gäller Heroes. Får alldeles för många Lost-vibbar, för ogenomtänkt, för dåligt utkalkylerad spänning - och redan efter avsnitt två börjar den där känslan av uttråkning infinna sig... Har svårt att just nu se att jag kommer att komma längre än till avsnitt tre. Studio 60 känner jag väl dock att man nog borde, under mer koncentrerade former, ge åtminstone nån chans till. Å andra sidan har jag aldrig helt och fullt ens fastnat för Vita Huset tidigare...
Senaste veckan har jag istället - förhäxad och imponerad - sett om Angels in America (som jag missade nåt avsnitt av när det gick på TV för nåt år sedan). Fascinerande, rörande, knivskarp dialog och makalöst skådespeleri, förstås. Har Al Pacino egentligen någonsin varit bättre? Någon kanske stör sig på det teatrala, den "magiska realismen", Emma Thompsons ängel etc. Och jag kan hålla med om att det är som allra bäst i de mer rakt realistiska partierna, men utan änglar och blixtar kanske inte de skulle lysa så klart som de nu gör? Aldrig - som när man tittar på Lost, Heroes eller tusen andra serier - känns det nånsin som om man slösar med sin tid, att man kanske skulle slå av, läsa en bok istället, lyssna på en skiva...
Sista gången jag blev så till mig av en serie, fastnade så, var nog under The Line of Beauty-veckan i Svt för dryga månaden sedan. Och vilka paralleller det finns! Så olika men ändå så lika... Till att börja med: korta serier, med ett tydligt slut som inte bara maler på säsong efter säsong där man aldrig riktig vet hur många år man måste hålla uppe intresset. Sen kan man stapla likheter (och skillnader!) på hög om man vill, det självklara, uppenbara: gayvärldens förändring, aids, konservatism - antingen var dessa saker, verkligen så uppenbara, viktiga och avgörande under detta åttiotal, på båda sidor av Atlanten, antingen rör det sig om en slump eller så har verkligen Alan Hollinghurst inspirerats av Angels in America... (Nu kanske jag är ute och cyklar, men ändå...) Kanske tänkt att det här är en historia som borde berättas även utifrån ett engelskt perspektiv? Thatcher vs. Reagan. Gospel vs. Frankie Goes To Hollywood? Eller varför inte: det (som jag uppfattar det) så engelska, nedtonade, enkla, ändå någonstans diskbänksrealism... i motsats till Angels in Americas å sin sida lika typiskt amerikanska, New York-storslagna - slå på stora trumman! - med änglar på oväntat besök.
Och på samma sätt som The Line of Beauty är mumma för en anglofil, får en att vilja boka ett flyg till London bums med detsamma, inger en Angels in America likaledes så många vackra, lockande New York-stämningar, att det sorgliga hemska nästan, under vissa stunder, hamnar i bakgrunden.
Sedan är de ju även dramaturgiskt, i förhållande till varandra, lätt bakvända. The Line of Beauty: i första avsnittet nästan förförs man av (en på ytan) charmerande överklass som innan det är färdigt hugger så hårt med sina varglika tänder (fårakläderna förstås visade sig innehålla). Den kristna, konservativa amerikanska högern har svårt att överhuvudtaget förföra ens sin egen mormonanhängare... Å andra sidan slutar ju Angels in America då mycket lyckligare, hoppfullare. Tragedin i Line of Beauty avslutas istället - inte trots att, utan kanske just för att, den är så mycket mer nedtonad - så mycket kallare, när Nick Guest bara ensam, sviken, som synes, åker hem igen...
2005-10-31
This is our direction home
Lokkos krönikor i Svenskan är ofta rätt pömsiga nu för tiden, men ibland så träffar han förståss rätt. Vid tillfällen lyckas han fortfarande pricka in den populärkulturella pudelns kärna. "Slutar du att ifrågasätta och revidera är det ju över. Börjar du blicka bakåt och uppskatta musik som tar dig tillbaka, påminner dig om ett yngre jag, så är det inte längre pop. Då är det ju plötsligt rock, åh detta förhatliga ord i sina trötta boots." är inte bara någonting jag kan hålla med om, utan låter också som saker jag - med mer eller mindre lyckat resultat – skrivit här tidigare.Det där med "antirock" och "teori före praktik" kanske börjar kännas lite uttjatat, men det är ju egentligen inte så mycket rocken och bootsen i sig det är fel på – det handlar förstås om hur de putsas, hur de används och hur de bärs. Ge mig rock som inte är en kliché, ge mig något som samplar rock med blicken riktad framåt så är jag med! Någonting som inte bara pratar om hur bra det var förr... Om du pratar om hur dåligt det var förr får du gärna titta bakåt... Eller titta gärna bakåt i vilket fall som helst om det istället för att återuppleva eller återuppliva får handla om att uppleva och liva upp. Om rocken istället för att stirra sig blind på hur det var skulle blunda och fantisera om hur det skulle ha kunnat vara. Istället...
Sedan har ju Lokko med vänner också programmet This is our music i Svt och Mtv. Nypremiär ikväll! Säsongens första program ägnas åt Circulus. Där kan man snacka om att titta bakåt. Ändå till medeltiden och Henry VIII hov om jag har förstått saken rätt. En ny bekantskap... Får allt titta ikväll och försöka utröna om det på något underligt sätt kan vara så att de tittat så långt bakåt att de liksom bakvägen ska lyckas gå varvet runt och komma ut i framtiden. Kanske lite mycket att hoppas på, men okej...
Igår sände Svt också sista delen av Scorseses Dylandokumentär No Direction Home. Med en sådan regissör och en sådan artist borde det väl som minst i alla fall vara intressant tycker man. Och det är klart att det var det, men frågan är om det var pop? Nja, jag skulle säga att det istället var en bra historielektion - där man fick titta på hur något var pop för över fyrtio år sedan. Dylan var ju under denna tid i ständig rörelse, likt dagens The Embassy eller ett Dexy's Midnight Runners 1985. "i varenda mening, varje svar, känner ett ansvar att driva popmusiken framåt genom att maniskt ta avstånd från allt som nyss hänt.", "ber om ursäkt, reviderar konstant sin roll som galjonsfigur", "intrycket av att aldrig någonsin vilja eller ens kunna slappna av." - är det Dylan runt 63-64 som Lokko beskriver? Nej, det är förstås The Embassy 2005. Sedan länge, länge omfamnas Dylan av kvällstidningskrönikörer och rockjournalister som när de går och ser honom live vill vara med om "Dylan". Sen blir de ofta besvikna för att han kraxar och misshandlar gamla örhängen. Det är nog istället så att Dylan länge har försökt fortsätta med detta att revidera, omvärdera och bygga nytt. Ett litet problem är väl att han kanske inte så ofta har lyckats de senaste decennierna. Men om han inte lyckas bygga nytt så är han kanske fortfarande rätt bra på att förstöra sina tidigare skapelser? Eller i alla fall bygga om... och vägra omfamnas av sådana som önskade att de hade sett honom då på Royal Albert Hall eller på Newport-festivalen. Där kan han kanske på något sätt ändå gå vidare som om det fortfarande var 1964.
2005-03-07
Åh Babel? Kan det vara det kulturprogram jag så länge saknat på Sveriges Televison? När de flesta programidéerna tycks kollapsa eller i bästa fall vara småtrevliga (Filmkrönikan, Kobra) såg det länge ut som att hoppet var över. Men nu lyser hoppet igen. SVTs tablå såg väl i och för sig bättre ut redan i och med att de köpte in säsong två av This Is Our Music och i och med Babel skulle det kunna bli toppen!
Men det vet jag förstås ingenting om nu. Jag ser en risk i att Bodil Malmsten och poesi om dagsaktuella händelser skulle kunna dra ned programmet i den småputtriga fällan där ack så många av Sveriges Televisions andra kultursatsningar fastnat. Men. Jag går på namnen. Daniel Sjölin är programledare! Hans Personliga Pronomen var en oroande liten uppenbarelse och därmed måste det bli lite spännande med den författaren som programledare (om det blir bra är en annan sak). Sedan är Willy Kyrklund med i premiärprogrammet - då måste det bli bra (och ett litet hopp tänds om att han ska hinna (eller vilja) få ur sig något mer litterärt innan hans tid är över. Sen är även Andres Lokko med (hur hinner han?) som någon typ av reporter. Det känns - måste jag medge - både lite oroande och lite spännande.
Nu är ända kruxet att jag jobbar på biblioteket på tisdag kväll då premiärprogrammet sänds. Om jag inte heller har möjighet att se någon av reprissändningarna får jag väl straffa mig själv med att läsa om Personliga Pronomen och Solange.
Men det vet jag förstås ingenting om nu. Jag ser en risk i att Bodil Malmsten och poesi om dagsaktuella händelser skulle kunna dra ned programmet i den småputtriga fällan där ack så många av Sveriges Televisions andra kultursatsningar fastnat. Men. Jag går på namnen. Daniel Sjölin är programledare! Hans Personliga Pronomen var en oroande liten uppenbarelse och därmed måste det bli lite spännande med den författaren som programledare (om det blir bra är en annan sak). Sedan är Willy Kyrklund med i premiärprogrammet - då måste det bli bra (och ett litet hopp tänds om att han ska hinna (eller vilja) få ur sig något mer litterärt innan hans tid är över. Sen är även Andres Lokko med (hur hinner han?) som någon typ av reporter. Det känns - måste jag medge - både lite oroande och lite spännande.
Nu är ända kruxet att jag jobbar på biblioteket på tisdag kväll då premiärprogrammet sänds. Om jag inte heller har möjighet att se någon av reprissändningarna får jag väl straffa mig själv med att läsa om Personliga Pronomen och Solange.
2005-01-09
Idag hade Six Feet Under nypremiär. Har alltid hävdat att Sopranos är överlägset Six Feet Under. Min flickvän hävdar det motsatta. Jag vet inte riktigt var problemet ligger men jag gillar egentligen inte någon av karaktärerna i Six Feet Under. Ingen känns riktigt intressant. Och det finns en tung hinna av tristess över serien. Att ställe detta mot Sopranos fullkomligt nagelbitande spänning och förväntan gör det uppenbart vilken serie som känns mest intressant. Inte för att Six Feet Under är dåligt - det är tvärtemot mycket bra! Och på något vis kusligt(antagligen har det med begravningsbyrån och döden att göra). Ska bli spännande att följa denna säsong. Men jag längtar efter en ny bra amerikansk TV-serie. Kanske någon av dem som Kjell Häglund skriver om här.
2004-12-13
Igår sändes sista avsnittet av Sopranos. Och de två sista avsnitten av sista inspelade säsongen kan ha varit två av de allra bästa...
När man riktigt fastnar för en serie kan man under stunder uppfatta filmen som rumphuggen kortfattad och tunn... Man tänker att hur kan man bygga upp karaktärer i en film som man kan göra i en längre serie? Ger inte alltid en serie som pågår över flera säsonger större möjligheter till fördjupning än en enstaka film? Kanske... När man tittat på Sopranos känns det i alla fall så.
Vad jag har förstått så ska i alla fall en sjätte säsong snart börjas spelas in. Om nåt år kanske vi får se den på SVT. Hur ska man stå ut, är frågan? Ska man köpa in sig på tidigare säsonger på DVD och se om? Om suget blir för stort - ja!
Jag har då i alla fall redan varit inne på "Sopranos-hemsidan" (http://www.hbo.com/sopranos) och tittat på lite fåniga intervjuklipp och trailers. Ska snart återvända...
När man riktigt fastnar för en serie kan man under stunder uppfatta filmen som rumphuggen kortfattad och tunn... Man tänker att hur kan man bygga upp karaktärer i en film som man kan göra i en längre serie? Ger inte alltid en serie som pågår över flera säsonger större möjligheter till fördjupning än en enstaka film? Kanske... När man tittat på Sopranos känns det i alla fall så.
Vad jag har förstått så ska i alla fall en sjätte säsong snart börjas spelas in. Om nåt år kanske vi får se den på SVT. Hur ska man stå ut, är frågan? Ska man köpa in sig på tidigare säsonger på DVD och se om? Om suget blir för stort - ja!
Jag har då i alla fall redan varit inne på "Sopranos-hemsidan" (http://www.hbo.com/sopranos) och tittat på lite fåniga intervjuklipp och trailers. Ska snart återvända...
2004-10-21
Recensionsserien av Musikbyrån fortsätter...
Igår var huvuddelen av programmet reserverat för en livespelning ifrån sommarens Hultsfredsspelning med allas våran Morrissey. Ja, Morrissey...
Hur jag än försöker undvika det så kan jag nog - i alla fall lite grann och till viss del - av belackare kunna anklagas för att vara en av de så förhatliga Morrisseymännen. Och jag förstår dem, belackarna alltså. "Morrissey är våran Dylan och hans texter är poesi och han är den viktigaste popartisten någonsin och han var med i åttiotalets viktigaste popband" etc, etc. Även om mycket av det är sant så blir det ju lite tröttsamt i längden att ständigt få sådant nedtryckt i halsen.
När jag läser eller ser någonting om Morrissey i media idag kan jag inte låta bli att längta tillbaka till ett tidigt nittotal då Morrissey i vissa kretser såklart var erkänd, men då det inte var en sådan självklar konsensus kring frågan. Då en stor del av rockpressen och rockkidsen faktiskt inte alls gillade Moz. Det var ju så otroligt mycket roligare att älska honom då. När andra hatade honom. Då betydde han någonting på riktigt. När det gäller popmusik är det ju, som alla vet, lika viktigt att vara illa omtyckt som att vara omtyckt.
Men hur lät det då? På Hultsfred?
Ibland bra och ibland, om inte dåligt, så i alla fall lite tråkigt.
Och, usch, vad tråkigt det verkar att vara på Hultsfredsfestival! Till och med de som trängs längst fram har ju typ tio meter till scenen. Och på TV var det inte heller någon höjdare. Framför dumburken funkar de lugnare låtarna bäst då trycket från mina små TV-högtalare uteblir. Det är ju också, som tur är, inte så svettigt, skitigt, kallt och blött hemma i soffan.
Nä. Slutomdöme: Morrissey behåller sin värdighet med charm och vilja och genom att mestadels sjunga både vackert och med övertygelse. Men Morrissey tappar lite i exklusivitet genom exempelvis en Hultsfredsspelning som visas på TV.
Morrisseymännen känner sig nog i många fall frustrerade.
Igår var huvuddelen av programmet reserverat för en livespelning ifrån sommarens Hultsfredsspelning med allas våran Morrissey. Ja, Morrissey...
Hur jag än försöker undvika det så kan jag nog - i alla fall lite grann och till viss del - av belackare kunna anklagas för att vara en av de så förhatliga Morrisseymännen. Och jag förstår dem, belackarna alltså. "Morrissey är våran Dylan och hans texter är poesi och han är den viktigaste popartisten någonsin och han var med i åttiotalets viktigaste popband" etc, etc. Även om mycket av det är sant så blir det ju lite tröttsamt i längden att ständigt få sådant nedtryckt i halsen.
När jag läser eller ser någonting om Morrissey i media idag kan jag inte låta bli att längta tillbaka till ett tidigt nittotal då Morrissey i vissa kretser såklart var erkänd, men då det inte var en sådan självklar konsensus kring frågan. Då en stor del av rockpressen och rockkidsen faktiskt inte alls gillade Moz. Det var ju så otroligt mycket roligare att älska honom då. När andra hatade honom. Då betydde han någonting på riktigt. När det gäller popmusik är det ju, som alla vet, lika viktigt att vara illa omtyckt som att vara omtyckt.
Men hur lät det då? På Hultsfred?
Ibland bra och ibland, om inte dåligt, så i alla fall lite tråkigt.
Och, usch, vad tråkigt det verkar att vara på Hultsfredsfestival! Till och med de som trängs längst fram har ju typ tio meter till scenen. Och på TV var det inte heller någon höjdare. Framför dumburken funkar de lugnare låtarna bäst då trycket från mina små TV-högtalare uteblir. Det är ju också, som tur är, inte så svettigt, skitigt, kallt och blött hemma i soffan.
Nä. Slutomdöme: Morrissey behåller sin värdighet med charm och vilja och genom att mestadels sjunga både vackert och med övertygelse. Men Morrissey tappar lite i exklusivitet genom exempelvis en Hultsfredsspelning som visas på TV.
Morrisseymännen känner sig nog i många fall frustrerade.
2004-10-14
Igår var det någon slags nypremiär för Musikbyrån. Och det var nog ännu sömnigare än vad man kunde vänta sig. Håkan Hellström, LCD Soundsystem, någon slags hårdrock och en hemsk massa grime. Och allt som presenteras presenteras som om detta var otroligt nytt och fräscht och jättespännande. När - om man ska vara ärlig - inte ett smack av det som de pratar om är intressant. En journalistisk kollaps!
SVT borde väl ha all chans i världen att presentera alternativen som självklart finns där. Gå åt helt andra håll än vad de kommersiella kanalerna gör? Våga presentera några nya perspektiv på rocken?
Musikbyrån suger upp två år gamla trender och presenterar dem som nya. Eller så tar de nyare intressanta saker och banaliserar. Det tycks helt enkelt saknas både kunskapen och kärleken som behövs för att driva ett bra program om populärmusik. Tyvärr...
SVT borde väl ha all chans i världen att presentera alternativen som självklart finns där. Gå åt helt andra håll än vad de kommersiella kanalerna gör? Våga presentera några nya perspektiv på rocken?
Musikbyrån suger upp två år gamla trender och presenterar dem som nya. Eller så tar de nyare intressanta saker och banaliserar. Det tycks helt enkelt saknas både kunskapen och kärleken som behövs för att driva ett bra program om populärmusik. Tyvärr...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)