Gott nytt!

Okej då, en lite hastigt framplockad Spotify-lista över nollnolltalets 50 bästa låtar också, innan decenniet är slut. I någon slags ordning, med de bästa längst ned i listan... (Liten regel: max en låt per artist.) Någonstans i toppen i alla fall: Endless Summer, Since I Left You, The Valleys, Nothing's Gonna Change Your Mind (King Creosote-remix), Psoriatic, Losing My Edge, I Love The Weekend, It's For You, We Could Walk Together, If I Ever Feel Better, House Of Jelous Lovers... (Sen är det förstås mycket Spotify saknar - och mitt minne missar! - : The Field, de bästa Radio Dept-låtarna, Louis Philippe etc.)

Gott nytt år!

Yeah, I'm losing my edge.
I'm losing my edge.
The kids are coming up from behind.
I'm losing my edge.
I'm losing my edge to the kids from France and from London.
But I was there.

I was there in 1968.
I was there at the first Can show in Cologne.
I'm losing my edge.
I'm losing my edge to the kids whose footsteps I hear when they get on the decks.
I'm losing my edge to the Internet seekers who can tell me every member of every good group from 1962 to 1978.
I'm losing my edge.

To all the kids in Tokyo and Berlin.
I'm losing my edge to the art-school Brooklynites in little jackets and borrowed nostalgia for the unremembered eighties.

But I'm losing my edge.
I'm losing my edge, but I was there.
I was there.
But I was there.

I'm losing my edge.
I'm losing my edge.
I can hear the footsteps every night on the decks.
But I was there.
I was there in 1974 at the first Suicide practices in a loft in New York City.
I was working on the organ sounds with much patience.
I was there when Captain Beefheart started up his first band.
I told him, "Don't do it that way. You'll never make a dime."
I was there.
I was the first guy playing Daft Punk to the rock kids.
I played it at CBGB's.
Everybody thought I was crazy.
We all know.
I was there.
I was there.
I've never been wrong.

I used to work in the record store.
I had everything before anyone.
I was there in the Paradise Garage DJ booth with Larry Levan.
I was there in Jamaica during the great sound clashes.
I woke up naked on the beach in Ibiza in 1988.

But I'm losing my edge to better-looking people with better ideas and more talent.
And they're actually really, really nice.

I'm losing my edge.

I heard you have a compilation of every good song ever done by anybody. Every great song by the Beach Boys. All the underground hits. All the Modern Lovers tracks. I heard you have a vinyl of every Niagra record on German import. I heard that you have a white label of every seminal Detroit techno hit - 1985, '86, '87. I heard that you have a CD compilation of every good '60s cut and another box set from the '70s.

I hear you're buying a synthesizer and an arpeggiator and are throwing your computer out the window because you want to make something real. You want to make a Yaz record.

I hear that you and your band have sold your guitars and bought turntables.
I hear that you and your band have sold your turntables and bought guitars.

I hear everybody that you know is more relevant than everybody that I know.

But have you seen my records? This Heat, Pere Ubu, Outsiders, Nation of Ulysses, Mars, The Trojans, The Black Dice, Todd Terry, the Germs, Section 25, Althea and Donna, Sexual Harrassment, a-ha, Pere Ubu, Dorothy Ashby, PIL, the Fania All-Stars, the Bar-Kays, the Human League, the Normal, Lou Reed, Scott Walker, Monks, Niagra,

Joy Division, Lower 48, the Association, Sun Ra,
Scientists, Royal Trux, 10cc,

Eric B. and Rakim, Index, Basic Channel, Soulsonic Force ("just hit me"!), Juan Atkins, David Axelrod, Electric Prunes, Gil! Scott! Heron!, the Slits, Faust, Mantronix, Pharaoh Sanders and the Fire Engines, the Swans, the Soft Cell, the Sonics, the Sonics, the Sonics, the Sonics.

Sonderat 2009

Fennesz, Art's Birthday Party, David Sylvian, Thomas Bernhard, Glenn Gould, An Unknown Spring, Roxy Music, Trollvinter, Anouar Brahem, Hackney, Mamouna, Owen Hatherley, Aquatint, En kväll inbillade jag mig att jag var psykiskt sjuk, Typewriter, Nattmusik, Other Channels, Den återfunna tiden, Noon Chill, Work, Faith/Void, Dorothy Ashby, Sebald, Pamuk, Land Of My Dreams, David, Twitter, Michael, Willy, Istanbul, Kim Ki O, You Tend To Forget, Nisennenmondai, Strand, John Ashbery, Ärret efter drömmen, Rumänska kulturinstitutet, Virginia Astley, Vivid Youth, Det postdigitala manifestet, Carl-Johan Malmberg, Rönnells, Elyne Road, Nietzsche, The Clientele, Yarden, Let’s Change The World With Music, essäer, Young Americans, Werner Aspenström, Uggla, John Cage, Investigate Witch Cults Of The Radio Age

(2008)

Årets skivor

Prefab Sprout - Let's Change The World With Music



Broadcast & The Focus Group - Investigate Witch Cults Of The Radio Age



The Clientele - Bonfires On The Heat



Belbury Poly - From An Ancient Star



Testbild! - Aquatint



Pastels/Tenniscoats - Two Sunsets



Bell Orchestre - As Seen Through Windows



Junior Boys - Begone Dull Care



Anna Järvinen - Man var bland molnen



David Sylvian - Manafon

Årets böcker

W G Sebald - Svindel. Känslor



Ulf Karl Olov Nilsson - Barndomstolen



Horace Engdahl - Ärret efter drömmen



Kristian Lundberg - Yarden



Aase Berg - Uggla



Erik Bergqvist - Försvinnanden




Rasmus Fleischer - Det postdigitala manifestet



Carl-Johan Malmberg - M



Torsten Ekbom - En trädgård av ljud. En bok om John Cage och the Cage Age



Dmitri Gluchovskij - Metro 2033

Läslista 16/09

Erik Beckman - Alla är vi stora romaner
John Ashbery, Kenneth Koch, Ron Padgett - 3 x New York
Torsten Ekbom - En trädgård av ljud
Klas Östergren - Den sista cigaretten
Aase Berg - Uggla


En konstnär som ger uttryck för sitt privata känsloliv gör sig skyldig till "estetisk exhibitionism" eller bara dåligt hantverkskunnande, skriver Coomaraswamy. Den bild som finns "i Gud" får inte deformeras av subjektiva utgjutelser. "Att visa upp sina egna känslor är inte konst." Coomaraswamy jämför med det japanska no-spelet där skådespelaren bakom masken inte får identifiera sig med de känslor rollen kan uttrycka: spelet får inte ersättas med spelaren. Cage monterar ner tonsättarrollen: inte förmedlare av känsloliv utan igångsättare av processer

En trädgård av ljud, sid 94

Jag måste skriva essäer som om jag ägde makten att formulera världen, därför har jag makten att formulera världen. Jag måste skriva kritik som om min läsning kunde göra skillnad, därför gör den skillnad. Jag måste skriva poesi som om jag hade rätt att uppfinna språket. Nu är det jag som uppfinner språket.

Uggla, sid 6

Spellista 36/09

Black To Comm - Trapez
El Perro Del Mar - Heavenly Arms
David Bowie - Teenage Wildlife
Liminals - Hands
B.C. Gilbert & Graham Lewis - Twist Up
Mulatu Astatke - Tezetayé Antchi Lidj
John Coltrane - Dahomey Dance
Anouar Brahem - Zarabanda
Broadcast - Mother's Milk Means Music
Biosphere - Ancient Campfire

Spellista 35/09

David Sylvian - Waterfront
Hildur Gudnadottir - Overcast
Anouar Brahem - Le Voyage De Sahar
Belbury Poly - Insect Prospectus
Japan - Alien
Kraftwerk - Tanzmusik
Rozetta Johnson - Mine Was Real
Lew Kirton - Heaven In The Afternoon
Dionne Warwicke - You're Gonna Need Me
The Pains Of Being Pure At Heart - Higher Than The Stars (St Etienne Visits Lord Spank Remix)

Läslista 15/09

Les Murray - Dikter från den efterblivna landsbygden
Fredrika Spindler - Spinoza. Multitud, affekt, kraft
Sven André - Det totalitära nuet
Willy Kyrklund - Solange
Willy Kyrklund - Hermelinens död

Jag har skrivit en ny kropp som bara behöver en läsares beröring.
ur Spindeln i huvudet, Dikter från den efterblivna landsbygden, sid 111


Ovedersäglig som en makaronipudding skall jag vara, kall och ändlös. Man skall icke kunna gå om mig och kring mig, man skall inte få ner mig och ut mig. Jag skall servera en moralkaka som fastnar i halsen, min framställningskonst skall vara en seg framställningskonst en solid framställningskonst en kompakt och oframåtkomlig och obakåtkomlig framställningskonst där intet är slump eller luft utan allt är mjölmatnyttigt hopkittat kompakt ofrånkomligt kvarnstenstungt bindande. Se där en verklighet som du icke skall undkomma!
Solange, ur Prosa sid 109-110

Spellista 34/09

Atlas Sound - Cold As Ice
Kim Ki O - Gezegenia Adi Dünya
McAlmont & Butler - Yes
Reeperbahn - Det vackra livet
Korallreven - Loved-Up (Nhessingtons Remix)
Holger Czukay, Jah Wobble, Jaki Leibezeit - Trench Warfare
Forest - Just One Day
David Sylvian - Small Metal Gods
Werner Aspenström - Regnar gör det alltid
Four Tet - Love Cry (Joy Orbison Remix)

Läslista 14/09

Göran Dahlberg - Att umgås med spöken
John Ashbery - Hör du, fågel
Herta Müller - Kungen bugar och dödar
Ursula K Le Guin - Trollkarlen från Övärlden
Tove Jansson - Det osynliga barnet och andra berättelser


Det elektriska ljuset har onekligen krympt utrymmet
succesivt de senaste hundra åren. Där, dit det inte
når, är intensiteten därför nu starkare än någonsin.

Att umgås med spöken, sid 125


Sakta äter han stjärnorna -
de är som bokryggar för honom, men
kasta inte två damer eller platser på honom.

Han kallade detta Nomadlandet.
Ändå var det rent och seriöst. Men inte
glatt. Inte det minsta. Ändå framstod

de gamla männen i pyjamas som avspända.
Grammofonen spelade upp till goda tider.
Givetvis kan någon vara hans fru,

givetvis krävs det starka män för kvinnor
som gömmer ett gevär i städskåpet och
aldrig frågar efter ID-kort. Deras färger:

de påminner om en saffransgul strand en sorgsen
augustikväll. Vi vaknar med tornsvalorna,
men får aldrig veta vad som gör oss fria.

Unga människor, ur Hör du, fågel, sid 199

Spellista 33/09

David Sylvian - Emily Dickinson
Gustav Franklin - Tre (piano version)
Moon & Sun - Hunt
The Clientele - Never Anyone But You
Dorothy Ashby - The Look Of Love
Yo La Tengo - The Fireside
David Bowie - Who Can I Be Now?
Nina Simone - I Get Along Without You
Billie Holiday - P.S. I Love You
Ryuichi Sakamoto - Merry Christmas Mr. Lawrence

Den enskildes blogg

Några av året bästa böcker har bestått av texter som skulle kunna klassificeras som essäer (eller Hc.04 för bibliotekarier): Engdahls Ärret efter drömmen, Malmbergs M, även Sebalds Svindel. Känslor och Erik Bergqvist vackra Försvinnanden. För just mig också klassiker som Barthes Mytologier och Teckenriket. Eller nobelpristagarna Pamuks och Herta Müllers Istanbul respektive Kungen bugar och dödar. I och med Aase Bergs snart anländande Uggla tillkommer ytterligare en.

Ända sedan jag gick ner mig i Stig Larssons sista böcker för första gången, eller när Sebalds Saturnus ringar kom på svenska (eller varför inte när jag läste Kyrklunds Om godheten för första gången för en tio år sedan) har jag haft på känn att där någonstans finns det något som den mer traditionella romanen verkligen inte rår på, inte på samma sätt.

Sedan kan förstås en essä precis som en roman se ut lite hur som helst. Engdahls och än mer Malmbergs texter verkar ofta som understreckare eller kulturartiklar som verkligen får bre ut sig, både idé- och formmässigt. Stig Larsson, Sebald eller Kyrklund är prosa eller skönlitteratur som ofta, i mer eller mindre hög grad, antar eller snuddar vid essäformen. En variant jag verkligen gillar är den jag tycker Erik Bergqvist och även Herta Müller visar upp: en essä som ofta lätt omärkligt blir prosa och novellkonst; en smidighet och en lätthet som många baktunga romaner och mer ordinära noveller ofta kan lida brist på; Det finns något verkligt avspänt i essäformen, någonting som också tycks ha förmågan att öppna upp text och tanke på ett sätt som många av dagens romaner inte lyckas med.

I förra veckans Boklördag sa Aase Berg också att hon verkligen tror på essän, mer nu än för några år sedan, och att den även har fått en skjuts av nätet och bloggarna: "En essä är ju skissartad och spontan. Man behöver inte ha belägg för allt, utan kan följa fantasier och grumliga känslor som man vill. Då får man veta vad som rör sig i människor. Och det är ju de underströmmarna som styr världen."

Bloggpostningar som små essäer är också något jag faktiskt tror på mer idag än för några år sedan. Anledningarna till det kan vara många men sådant som Facebook och Twitter tror jag kan ha bidragit. Minns någon hur bloggarna till stor del såg ut för en fem år sedan; I mångt och mycket ofta som Twitter och Facebook ser ut idag; snabba korta postningar och uppdateringar som ofta svarade på frågorna: "What's On Your Mind?" och "What are you doing?". Många som bloggade för fem år sedan har nog idag också ofta gått över till enbart, eller nästan enbart, just Twitter och Facebook. Vill man bara pusha för en låt, jubla eller hata funkar statusrader bra, Vill man fundera, ifrågasätta eller pröva en tanke fungerar nog en blogg bättre.

"Den "prövning" av ämnet som formen innebär, äger rum i skrivakten.", skriver Engdahl i Den enskildes form som handlar om just essän, och fortsätter: "För sin granskning av vetandets termer tar essän i anspråk en intelligens som är mera än rent kognitiv: stilens obarmhärtiga öga." Sen lär vi nog få vänta på bloggosfärens motsvarighet till ovan nämnda författare. "Ändå finns poänger i att upprätthålla en åtskillnad mellan bloggen som flöde och boken som stopp. Bloggar bör länka maximalt, men böcker blir sällan mer attraktiva bara för att man försökt trycka in så kallad interaktivitet mellan pärmarna. Boken bör förhålla sig till nätet som ett urval ur ett överflöd.", skriver Rasmus Fleischer i sitt postdigitala manifest, vilket kanske också kan vara en anledning till att de där, som man tycker, riktigt stora texterna inte nått fram till (eller nått fram ur?) bloggvärlden. Kanske finns där också en parallell till varför den mesta litteraturen så att säga inte gjort tvärtom, gått åt andra hållet, och i högre grad hamnat på nätet, publicerats på nätet, lästs på nätet.

Läslista 13/09

David Stubbs - Fear of Music
Erik Bergqvist - Försvinnanden
Majken Johansson - Liksom överlämnad
Dmitrij Gluchovskij - Metro 2033
Kristian Lundberg - Yarden: En berättelse


Många här på torget kan verka egenkära och ointagliga. De bär en mask som tycks vilja säga att inget av den omgivande verkligheten egentligen angår dem, att de tillhör en oändligt mycket perfektare tillvaro. De är bara tillfälligt ute och luftar sig. Men just genom denna mask uttrycker de också en omätlig ensamhet. Deras sätt att röra sig som om de ägde och samtidigt föraktade gatorna och alla andra människor skriker av anspändhet. Kanske försöker de egentligen, dagdrömmer jag i den välvilja jag måste odla för att inte falla ner i en cynism utan återvändo, visa sin yta på ett sätt så att det ser ut som om de dolde den. De låtsas perfektion och misslyckas i olika grad, och det är i de graderna de söker den andres bekräftande eller sökande blick.

Försvinnanden, sid 28, Skyltdockans ensamhet


Här har alla sin egen kronologi, och den är olika för alla, beroende på när man tappade räkningen. Men alla har lika mycket rätt, då var och en tror på sin egen tideräkning och anpassar sin dygnsrytm därefter. Nu är det kväll för mig och morgon för dig - än sedan? Sådana som du skyddar ju sina klockor lika omsorgsfullt som grottmänniskan när hon bar på ett glödande kolstycke i en dödskalle, i hopp om att kunna göra upp eld igen. Men det finns också de som har tappat eller till och med kastat bort sitt kol. I metron råder ju egentligen evig natt, som du vet, därför har tiden ingen betydelse härnere, om man inte följer den slaviskt. Slå sönder din klocka, så får du se vad det blir av tiden - det är mycket intressant. Den förändras, och snart känner du inte igen den längre. Den upphör att vara sönderdelad, fragmenterad i timmar, minuter och sekunder. Tiden är som kvicksilver: du delar på den och genast flyter den ihop igen, lika hel och formlös som förut. Människan har bara tämjt den, burat in den i sina armbandsklockor och tidtagarur, och för dem som fjättrat tiden flyter den alltid lika makligt. Men försök att befria den så får du se: då flyter den olika snabbt för alla, än långsamt och trögt för den som mäter den i rökta cigaretter eller andetag, än blixtsnabbt om måttet är levda människoliv.

Metro 2033, sid 112

Spellista 32/09

Tortoise - Gigantes
Art Ensamble Of Chicago - Full Force
Roxy Music - Trash
Morrissey - The More You Ignore Me, The Closer I Get
High Llamas - HiBall Nova Scotia
Louis Philippe - Don't Talk
Virginia Astley - Martin
Prefab Sprout - Falling In Love
Kloud 9 - Love's Just Better With You (Realm Togeth. Mix)
Saint Etienne - Spring (Air France Remix)

Meet the new Mozart...

Ibland kan jag få för mig att jag numera är mer intresserad av klassisk musik än av rock, att jag hellre väljer konstmusik än pop osv. - och att det sen kanske inte heller bara är något jag fått för mig utan också något som faktiskt, lite förvånande, till stor del visar sig stämma: Lördagmorgon, långfrukost, P2 + DN... Ur radion strömmar klassisk musik av varierande intressegrad, från Bach till Tjajkovskij, i DN står det att läsa om Wasp, Monsters of Folk och Jack White. Vid en sådan jämförelse blir det hela förstås väldigt uppenbart... Wasp intresserade jag mig för när jag gick i lågstadiet, M Ward en liten stund för något år sedan - men herregud hur kunde rockmusiken hamna i ett sådant här dåligt skick är det lätt att tänka - (Måste när frukosten är avslutad genast springa in i vardagsrummet och spela Let’s change the world with music på hög volym, passande nog: Meet the new Mozart...) - men sen kommer man på att det förstås bara är DN man läser och så lugnar man sig lite... Men en del säger det nog ändå om vad rockmusiken är idag i något slags allmänt samhälleligt och kulturellt medvetande: en dödstrött, konservativ och väldigt reaktionär konstform helt enkelt... (Längre ut i periferin ser det förstås till viss del annorlunda ut, men ändå...)

Om man efter trettio sen byter ut mycket av den där rockmusiken mot klassiskt, eller konstmusik, kanske det inte är så konstigt?; Man har läst rockjournalistik tills ögonen börjat blöda, man har intresserat sig för de flesta genrer man över huvud taget kan komma på: ja hårdrock, hip-hop, hitlistepop och indiepop, rootrock och postrock, techno, house och dubstep, country, blues och jazz, gospel och deathmetal, ambient och noise, electronica och bebop.. and the list goes on... Man har helt enkelt börjat lära sig hur det fungerar; Spelreglerna börjar bli lite för tydliga, ser man någon som bryter mot dem har man redan sett någon annan göra något liknande förut osv. Där någonstans tror jag den klassiska musiken kommer in. Där finns det ett regelsystem och en kanon som helt enkelt gör en lite osäker - det här låter bra men varför då? Jag kan säga lite grann om vad det här är för något men inte alls på något slags självsäkert sätt: varför eller på vilket sätt... De mediala spelreglerna är förstås också annorlunda, även där kan den klassiska musiken kännas mer intressant, i alla fall i jämförelse med hur ointressant det är att läsa om Monster of Folks turnéplaner och konsertupplägg... Myterna, hjältarna och kanske till med drogerna är annorlunda: Elvis och hans smörgåsar har man fått nedkörda i halsen sen barnsben men hur var det nu igen med Stravinskij och Debussy? Fortsätter fundera på det - och fortsätter spela Let’s change the world with music, om och om igen:

Meet the new Mozart,
he's in the bed where commerce
sleeps with art;
who can blame him?
No pauper's grave this time round
will claim him.

Only days before he died
the Salzburg wonder, prophesised;
'I know one day I will see
a less heartbreaking century.'

'I'll form a band, and play some dates,
reject the music God dictates.
All I write may not last,
hell it may be manure,
but I'll endure,
not burn out fast.'

Efter arbetsschema - Yarden

Läser Yarden av Kristian Lundberg. Glasklart, lätt, självklart språk. En text man längtar efter att lägga sig i soffan med, sjunka ner i, nästan på något sätt renas; Allt brus man utsätts för - en dag i centrala Stockholm, på tunnelbanan, sen på jobbet: ytterligare människor, fina människor - ändå ett brus. Sen framför datorn förstås: ännu mera brus. Informationsbrus? Och då inte bruset som ett hela tiden dåligt eller jobbigt brus, mera bara så att man ofta längtar efter en paus. En paus jag ofta hittar i böckerna. "Alla böcker är postdigitala" skriver Rasmus Fleischer i sitt manifest. "Boken bör förhålla sig till nätet som ett urval ur ett överflöd." Det tycks mig: ju mer man befinner sig framför datorn - desto större behov av böcker. Kanske en lite väl enkel tes, men det är ofta så det känns. I pappersboken i soffan finns det ingenstans att vara förutom just i själva boken. Inga länkar, inga andra sidor än just dessa sidor som författaren har valt ut, skrivit och presenterat på just detta sätt. Och är det nu en bra författare, en bra bok, vill man förstås gärna stanna där ett tag.

Har länge längtat efter nästa del i Lundbergs romanprojekt om Malmö-polisen Nils Forsberg. En femte del har länge varit utlovad men istället släpper nu Lundberg berättelsen Yarden på sitt gamla förlag Symposion. Och kanske är inte skillnaden så stor? (Skillnaden är förresten inte så stor mellan egentligen några av Lundbergs böcker.) De handlar förstås om Malmö även här, tidiga morgnar, trötthet - hur staden tar liv och liksom äter sig in i kroppen. Rätt många av Lundbergs diktsamlingar rör mig inte speciellt mycket. Där kan till och med den här tanken om att skillnaderna är små mellan författarens olika böcker också skapa en trötthet: man saknar något nytt, någonting man inte tycker sig ha läst på ett liknande sätt förut. Hans bästa böcker tycker jag också är de där böckerna om Nils Forsberg. Där blandas den lyriska formen med intressanta karaktärer och knivskarp realism för att tillsammans nå fram på ett nytt sätt.

Efter att nu här under tidiga kvällen ha läst första delen av Yarden känns det på ett liknande sätt. Yarden framträder som en självbiografisk berättelse; den handlar uppenbart om författaren själv (skriver jag utan att veta eller egentligen bry mig i om allt bara är uppdiktat trots att författaren inleder med att säga "allt jag berättar är sant"). Bokens huvudperson jobbar i alla fall med att på olika sätt ta hand om nyskeppade bilar i Malmös hamn. Skotta framför dem, tvätta dem i nollgradig kyla etc. Boken handlar också mindre om Gud än många av hans tidigare böcker - och istället mer om klasskampen. Mindre religion kanske - mer politik. Klasskampen som numera förs uppifrån och inte nedifrån; De där uppe för hela tiden fram sina positioner, avståndet blir hela tiden större. Och klassresan där möjligen en på tusen klarar sig igenom och i och med det döms till att aldrig känna sig hemma. Varför drömmer man ändå om klassresan?, varför försöker man ändå genomföra den?: för att alternativet förstås är ännu värre. Författaren undrar också om det inte är lätt att dra ett löjes skimmer över sig när man som medelålders centrallyriker börjar tala om ett så diffust begrepp som klasskamp. Men: "Det är inte längre en abstrakt mening, en formel utan innehåll, det är en dynamisk process som redan pågår - och där vi står som ständiga förlorare. Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger. Vi lägger ner våra vapen." Kristian Lundberg och Johan Jönson är två mycket väsensskilda författare men i deras skildringar av dagens klassamhälle framstår de ofta som bröder.

Men man ska nog verkligen vara på rätt humör när man läser Lundberg. Hans ibland väl högstämda tonläge är det inte alltid man orkar med. Men Jönson kommer väl snart med en ny bok? Hörde honom för några veckor sedan (på Rumänska kulturinstitutet) läsa ur Efter arbetsschema. Nästan ännu bättre än vad jag minns. Bläddrar lite på måfå:

25 september 2006, en dryg vecka efter de borgerligas valseger. Förnyade, intensifierade och utvidgade hot, diffust och omfattande, som sol, dis, grått regnande, horisontellt rörliga kontaminationer, utgår från regeringen, från kontinuiteten, från de reformer som nu ska komma. Det är omöjligt att ta fel på. Nu ska den svenska arbetarklassen ner på knä. Det är ett ideologiskt och oresonligt begär. En medial perfomativitet framställer en imaginär massa av moraliskt deformerade spöken som med hjälp av symboliska reformer ska besvärjas, utplånas och i samma magisk-liberalistiska formel återuppstå som det egna livets befriade entreprenörer, med hobbeska libidon och förenklade f-skattsedlar. Borgerligheten hatar verkligen.

Spellista 31/09

Biosphere - Katedra Botaniki
Roxy Music - Manifesto
Broadcast & The Focus Group - The Be Colony
Pastels / Tenniscoats - Boats
Prefab Sprout - Swans
Paddy McAloon - Sleeping Rough
Ryan Teague - Seven Keys
Deathprod - Journey To The Centre Of The First 1-1
The Bear Quartet - Northern
The Clientele - Harvest Time

Läslista 12/09

Svar på frågan: Vad var det postmoderna?
Rasmus Fleischer - Det postdigitala manifestet
Carl-Johan Malmberg - M
Rüdiger Safrinski - Nietzsche: Tankarnas biografi
W.G. Sebald - Utvandrade

jag frågade en yngre konstnär om någon fortfarande kopierade de gamla mästarna, som Picasso eller Jackson Pollock fortfarande gjorde, och jag fick svaret: nej, vi får våra idéer från teorin, från att läsa Baudrillard eller Deleuze eller vad det nu är. "Får våra idéer" - jag skulle vilja använda detta uttryck för att göra min poäng: när vi tittar på sådana verk är vi inbegripna i en teoretisk process, det vill säga att det vi konsumerar inte längre är en rent visuell eller materiell entitet, utan snarare idén om en sådan entitet. Det som konstnärerna idag skapar är inte ett "verk" i någon av ordets äldre eller nyare innebörder, utan tvärtom idén om verket.

Svar på frågan: Vad var det postmoderna sid 110, Modernitet och postmodernitet, Fredric Jameson


Minnet, tillfogar han i en efterskrift, förefaller mig ofta vara ett slags dumhet. Det gör en tung och yr i huvudet, som blickade man inte bakåt genom tidens korridorer utan från hög höjd ner på jorden, från ett av de där tornen som förlorar sig i himlen.

Utvandrade sid 134

Oromandebatten

Ni missade väl inte att Stig Larsson för några veckor sedan gav sig in i höstens romandebatt?; Lätt maskerad i en artikel om Per Landins författarskap:

un­d­er de senaste tio femton åren är det väl så att man oftare finner kärleksfullt genomförda böcker inom den så kallade facklitteraturen än i skönlitteraturen? Visst uppskattar jag P O Enquists ”Ett annat liv” och Hassan Loo Sattarvandis ”Still”. Och jag har så klart inte läst allt. Det är ändå underligt att jag har så svårt att komma på en svensk roman från ­senaste decenniet som – vad gäller skriv­aktens allvar och en liksom i stunden född nyansrikedom – kan matcha fackböcker som Kristian Petris ”Fyren”, Peter Englunds ”Den oövervinnerlige”, Fredrik Strages ”Fans” och Per Landins ”Slottet som försvann”.

Det är över tio år sedan som Torgny Lindgrens ”Hummelhonung” och Klas Östergrens ”Med stövlarna på” kom. Om än Jan Kauris ”Ut ur skuggorna” utgavs postumt 2002 på Lejd, skrevs den tidigare – för att i år efter år bli refuserad. Så på senare tid är det som om författare som skriver om något som de inte hittat på själva känner sig mer engagerade.

Stig Larsson som själv slutade skriva romaner redan 1989 efter Komedin I - och vad jag minns: lovade att heller aldrig mer skriva en till (precis som han betraktade Matar från 1995 som sin sista diktsamling; Hans fyra sista böcker får man alltså räkna som något annat.) Kan det ha varit så att det i Stig Larssons val att sluta skriva romaner inte bara fanns personliga skäl utan också en tanke om romanens problem på det hela taget; Det kanske inte bara är Stig Larsson som borde sluta skriva romaner? Fler kanske skulle behöva göra samma sak - för att inte fastna som fiskar i klichéer och kommers? - för att kunna fortsätta skriva en litteratur som lever och ruskar om? Och nog måste det väl ändå vara så han också menar:

Oftast när det gäller böcker som man bugar för i offentligheten, kommer jag inte ifrån känslan av att när den som skrivit boken i fråga har gjort det i första hand därför att man vill ha en bok skriven. Man vill fortsätta att vara ett namn. Det vill säga: Man vill bibehålla den aktning som man visas som författare – faktiskt även av människor som inte är ett dyft intresserade av litteratur.

Det finns ingen som tänker så uttryckligen. Men det beror nog bara på att ens låga motiv undviker man verkligen att tänka på. Kanske med ännu mer vaksamhet än när det gäller traumatiska minnesbilder.

Men det måste ju finnas ett skäl till att man skriver böcker som man inte riktigt vill skriva, men som man ändå vill ha skrivit. Jag tror att det finns något hämmande med begreppet roman. Romaner kan väl se ut lite hur som helst, kan man väl tycka. Det är inte samma stränga formella gränser som det i alla fall förr i världen var i Eurovisionsschlagerfestivalen. Gränserna är inte ens formulerade, det ligger mer i psyket, i de föreställningar som du gör dig när du ska påbörja skrivandet.

Jag kan så väl återkalla minerna hos vissa av mina vänner som någon gång under de senaste tjugo åren lite hummande har avslöjat att de faktiskt har börjat på en roman. Säg att jag har varit med om det sju eller åtta gånger. Nästan samtliga var då redan etablerade i kulturvärlden. Men de hade alltså ännu inte skrivit just en roman. De hade oftast ett bistert uttryck. Och de såg definitivt inte ut att se fram emot det.

Jag läste ett citat av Ebba von Sydow någonstans där hon sa något i stil med att en krönikör som inte har skrivit en roman litegrann är som en garderob utan kläder från Acne - ofullständig på nåt vis. Det är klart att det blir rätt trångt där ute i bokhandlarna efter ett tag när alla krönikörer ska försöka pressa in sin roman där någonstans, väl synligt. Sedan behöver det ju inte vara krönikörer på Veckorevyn det handlar om - i allt högre grad också väldigt många programledare och kanske lite mer överraskande: dramatenskådisar. Det blir faktiskt allt svårare att hitta folk som skriver bara romaner utan att vara kända från annat håll. Likt Ebba von Sydow (utan att vara lika öppna med det som hon då förstås) blir det fler och fler som man misstänker mest av allt bara vill ha den där boken skriven, som en guldstjärna att klistra in i sitt CV.

Inte undra på att vi översvämmas av dåliga böcker! Alla kultur- och nöjesvärldens (hur är det med sportvärldens?) kändisar pressar fram sin obligatoriska roman medan de som verkligen kan skriva (som Stig Larsson och Daniel Sjölin) hoppar av romantåget. När Daniel Sjölin besökte Enskede bibliotek för något år sedan och pratade om sin sista roman (Världens sista roman) menade han att det i stort sett är omöjligt att försörja sig på att skriva romaner. Att det var en av anledningarna till att han inte skulle skriva någon mer. För om man ska skriva bra romaner tar detta tid och kraft. (Sjölin skulle säkert kunna slänga iväg nån halvbra grej rätt fort.) Om han inte gav texten den tiden och kraften blev det inte heller bra. Även om han inte verkade helt nöjd med sina alster ändå. Han sa någonting om att det nästan alltid känns som om man fuskar när man skriver en roman; Det är sällan som alla meningar verkligen blir bra, att man så lätt skyler över de dåliga med de närmast kommande etc. Han sa också att han drömde om att skriva poesi istället men att han inte trodde sig vara tillräckligt begåvad. Stig Larsson är inne på samma sak: med romanen kanske det egentligen är precis tvärtemot vad förlag och kändisvärld idag verkar tro. En roman är inte någonting som vem som helst kan haspla fram (för att det ska bli bra då förstås, att fylla några sidor med text klarar nog de flesta). Romanskrivandet - romanens själva längd, den kraft och tid som formen kräver - kanske egentligen är ämnat bara för några få som besitter en rätt speciell talang:

Inför varenda liten skitmening som du skriver måste du behålla samma genuina intresse för vad som står där. Det finns inga transportsträckor. Inga mitt­emellanställen i en roman där det som inträffar kanske inte är viktigt, men som har känts nödvändigt att ha med. Bara för att det inte ska hända alldeles för mycket. Folk dricker plötsligt kaffe och någon pratar om att man skaffat ett nytt elbolag. Det som man som läsare kanske inte tänker på är att sådana där lugna, lite händelselösa partier är det svåraste att skriva. För du måste så att säga vara där. Du måste känna och se allt som personerna vid köksbordet känner och ser.

Spellista 30/09

Broadcast & The Focus Group - Intro/Magnetic Tales
Syclops - NR17
The Focus Group - Clockbell
Kieran Hebden & Steve Reid - Arrival
The Advisory Circle - A Clear Yarn Warning
Saint Etienne - Sugarhouse Lane
Dick Mills - Catch The Wind
Bell Orchestre - Icicles/Bicycles
La Di La Russe - Delia's Psychedelian Waltz
The Durutti Column - Black Horses
Toumani Diabaté - Elyne Road
Delia Derbyshire - Depression
Mountains - Telescope
Dick Mills - Armagiddean War Games
Fuck Buttons - Flight Of The Feathered Serpent
The Advisory Circle - Nuclear Substation PIF
Lawrence English - Lone By Power Station
The Focus Group - Xylophone Signal
Jah Wobble - Plainsong Dub
Broadcast & The Focus Group - The Be Colony/Dashing Home/What On Earth Took You?

M som i mer

Läser M av Carl-Johan Malmberg. Senaste dagarna lite överallt i lagomt spridda skurar; Melville till frukost, Beckett på tunnelbanan, Welles framför datorn (medan jag väntar på att den ska starta upp), Fassbinder i lunchrummet, da Vinci på väg hem från jobbet, somnar till en text om Beethovens pianosonater. Ja, ni förstår... Har egentligen inte läst så mycket av Malmberg förut men älskar en bok som M. M, som det står på baksidestexten, framförallt som minnets och mångfaldens snarare än melankolins begynnelsebokstav. Älskar sättet som Malmberg bejakar och tipsar och öppnar upp utan att framstå som dogmatisk smakdomare. Han skriver lätt och lärt samtidigt på ett, som det verkar, fullständigt oproblematiskt vis.

Det är lätt att jämföra boken med Horace Engdahls Ärret efter drömmen från tidigare i höstas. Samma generation, samma bakgrund i tidningen Kris (förstås) etc. Sedan behandlar de ju också mestadels klassisk västerländsk litteratur, musik och konst i sina texter; till stor del de redan kanoniserade europeiska gubbarna. Men skillnaderna är också stora. Och hur mycket jag än gillar M så tycker jag nog ändå att Engdahl smäller högre. Engdahls texter är essäer på ett annat sätt än Malmbergs, medan Malmberg mer skriver långa kultursidestexter. Det är inte lika ofta det hisnar till när man läser Malmberg, inte lika ofta man hittar de där både stilmässigt och tankemässigt rakbladsvassa raderna som hos Engdahl. Å andra sidan entusiasmerar nog Malmberg mer: listan över böcker man vill få tag i och läsa snarast möjligt växer i racertempo när man läser M.

M som i mer eller till och med mycker mer.

Varifrån kommer musiken?

Har lyssnat väldigt mycket på Glenn Gould på sista tiden, framförallt när han spelar Bach. Varför det? Och, närmast direkt, när en sådan fråga föresvävar en: går det överhuvudtaget att veta, ens ha någon liten aning om någonting sådant? Ja, ja självklart tycker man att det är vackert. Ja, ja: självfallet är det stor musik; Man tror att det är någonting som någonstans ändå – bortom annat skval – ska ge en… ja vadå? Först hade jag tänkt skriva ”minnesvärd upplevelse” eller någonting sådant, men inte tusan är det väl det som avgör vilken skiva jag stoppar i CD-spelaren? (Ja, trots att jag alldeles nyss läste ut Det postdigitala manifestet, så spelar jag fortfarande mycket CD-skivor; Vill lyssna i högtalare; Får nog av hörlurar när jag är utanför hemmet, när jag använder iPodden. Och sen: - tror det var Kjell Häglund som twittrade något om att det skulle vara löjligt att lyssna på Bach i mp3-format, vilket jag i och för sig själv brukar göra titt som tätt, och uppskatta…)

Eller som Bergman sa i sitt sommarprogram - bara nåt år innan han gick bort – när han ställde frågan så där rakt ut till hela radiolyssnande svenska folket: ”Varifrån kommer musiken?” Ja, just det… - ibland kommer den från skivbutiken, ibland från biblioteket, ibland från fildelningsnätverk, ibland från radion etc.; Innan den på något sätt sedan strömmar ut ur högtalare eller hörlurar. Till viss del avgör förstås sådana lite mer handfast materialistiska variabler vilka toner som kommer att spelas i mitt hem, men även om man bortser från en stor del av all sådan "kringutrustning" skulle jag antagligen lyssna på Bach ändå. Man får allt skala bort väldigt mycket för att kunna tänka sig en värld där jag inte skulle eller inte heller kunde lyssna på någonting av Bach. En annan artist eller en annan kompositör: förstås andra förutsättningar…

Sedan finns det givetvis massor av musik jag aldrig skulle ha fått höra om inte Internet funnits. Det motsatta är det rätt sällan det pratas om: ”det finns givetvis massor av musik jag aldrig får höra eftersom Internet finns”. När man väljer en låt väljer man förstås bort en annan. När man lyssnar på en låt finns det förstås – inte oändligt va?, men närmast – hela tiden en låt till (sen en till, ytterligare en, ytterligare…) vi inte lyssnar på. (Vet inte om det riktigt var en av de viktiga frågorna i Fleischers manifest, men den berördes i alla fall.)

Kommer att tänka på ett blogginlägg jag själv skrev som handlade om att rynka på näsan. När jag letar fram det ser jag nu att det skrevs den 23 augusti 2005. Citerar mig själv:

När det mesta finns att tillgå både enklare och billigare än det gjorde tidigare kan man ju helt enkelt testa det mesta. Till en början behöver man inte vara så noga med kvalitén utan man kan lyssna och prova och sedan slutgiltigt förvirra sig ner i sådant som kanske är kul en kort stund… - men är det bra?

Första delen av nittiotalet var man tvungen att rynka på näsan på ett annat sätt än idag. I alla fall var jag tvingad! Med endast ett litet, litet studielån att köpa skivor för var det nödvändigt att välja och att välja länge, länge.

Vad som sedan i slutänden blev bäst vet jag inte. Det kanske blev lika bra fast på olika sätt? Båda sakerna hade, och har, säkert sin fördel. På nittiotalet: lite mindre skivor, lite tråkigare kanske, lite säkrare kort, skivor man lyssnade på om och om igen. Nu: hur mycket musik som helst, en lyssning här och en lyssning där, rastlöst, zappande som bland en massa tv-kanaler och man utsätter sig i slutändan – tror jag - både för mer bra musik och för mer dålig musik idag. Vilket kanske skapar en rätt likartad kvalitétssumma när det kommer till den slutgiltiga sammanräkningen?

En bra mellanväg är nog att försöka hitta just en mellanväg. Om man lyckas blanda dagens överflöd med det tidiga nittiotalets tjatiga, envisa och noggranna urval kanske man är en bit på (mellan)vägen. Ibland lyckas man och ibland känner man att man nog borde ha rynkat på näsan lite oftare.

Året 2005 använder också Fleischer som en tänkt brytpunkt. (Eftersom det är lättare att leta i en nätversion så letar jag i och citerar ur den wiki-version som någon lagt ut på nätet.)

att när- och varsomhelst med bara några klick kunna lyssna på vadsomhelst som någonsin blivit inspelat och utgivet. Digitaliseringen har i denna andra bemärkelse verkligen inneburit ett paradigmskifte för vårt vardagliga umgänge med musik. Envar får självbestämma sin symboliska vändpunkt. Låt oss preliminärt anta att någonting skedde under 00-talets mitt, omkring år 2005.

Fem år sedan alltså. Och fem år sedan (precis fem år sedan på tisdag! ser jag när jag tittar efter) jag här publicerade ett första, mycket trevande, inlägg. Kan vara en slump men skulle också kunna hänga ihop på mer än ett sätt. Får nog allt försöka fortsätta att nysta i det.

Spellista 29/09

Fuck Buttons - Space Mountain
Richard Hawley - As The Dawn Breaks
Prefab Sprout - Cowboy Dreams
The High Llamas - The Old Spring Town
Top Sound - A Matter Of Precision
Lake Heartbeat - Pipedream
Testbild! - Solid Food Invented By Tigers
The Bear Quartet - Reanimation Of The Dead Sea
Virginia Astley - I'm Sorry
The Pastels / Tenniscoats - Vivid Youth



50% på Spotify

Läslista 11/09

Åke Hodell - Ikaros död
John Ashbery - In conversation with Mark Ford
Majken Johansson - Andens undanflykt
Thomas Bernhard - Skogshuggning
Glenn Gould - Bort med applåderna!



Verkligheten behöver dig och tycker om och vill ha dig
i kraft av skönheten och det goda och all vänligheten och ropar
fly inte och fly inte utan hör mig och tro mig för jag älskar dig
och du hör inte
och du ser inte
och du tror inte
på annat än det du tror dig höra och se
utan hem till det hus
där du tror
att du bor
och trappan och dörren och patentlåset, och dunsen
av en som faller raklång
in genom porten där. Stendöd.

Andens undanflykt, sid 25, Till en bedövad

Personer som makarna Auersberger säger att de har pengar och ett vackert och stort, ja jättelikt stycke mark och ett lika vackert och stort, ja jättelikt hus och vi, alla vi som inte har allt det där går i deras fälla, tänkte jag. Vi låter oss påverkas av deras överflöd och går i deras fälla. Vi ser bara deras fasad och hör bara utanverket av det de säger och går i deras fälla. Vi låter oss imponeras av deras mässande och går i deras fälla, tänkte jag i fåtöljen. De säger något om ett stort och gammalt hus med stora vackra valv och något om långa promenader över marker som bara tillhör dem och om härliga måltider i sin trädgård och sina dagliga bilturer från det ena slottet till det andra, och vi imponeras och går i deras fälla. De förespeglar oss en absolut lantlig lyxvärld och vi blir imponerade och går i deras lantlyxfälla, tänkte jag i fåtöljen. Hela tiden pratar de om det de äger, om sin obegränsade rikedom, utan att egentligen prata om den och vi låter oss imponeras och går i deras fälla. De pratar om sitt välutrustade kök och sina fyllda källare och om sina bibliotek med tiotusen band och vi låter oss imponeras och går i deras fälla.

Skogshuggning, sid 128-129

Spellista 28/09

Testbild! - Clouds And Transit
Aphex Twin - Parallel Stripes
Moodymann - 4 One Night
Loose Joints - Is It All Over My Face
Willie Colon - Set Fire To Me (Latin Jazzbo Version)
Maxwell - Love You
Pallin - Bright Moments
Prefab Sprout - Weightless
Milton Nascimento - Cais
The Advisory Circle - Fire, Damp & Air



...och: tre av tio på Spotify...

Sveriges småborgares inre kollision har blivit den nya överheten

På hästryggen och blickar ut över menigheten är det förstås passande att bortse från det och låtsas som något annat. Så fort det ges tillfälle skall de i stället bli certifierade och normkontrollerade. Man kan förstås välja att se det parodiska i mycket av alla ideologiska absurditeter. Också Monty Python är kul, och över lag skrattar och ler man nog runt om i Sverige. Men när man skrattat färdigt finns ändå ett mått av allvar kvar. För vad är det egentligen för attityd som döljer sig under alla ideologiska krumbukter när man inte vill tilltro vanligt folk att få använda sitt omdöme? Är det inte det som är folkförakt? Ytterst handlar detta om att folk har rätt att slippa bli besvärade av den politiska makten av den enda anledningen att de är vanliga. Vi i alliansen talar mycket och gärna om frihet från höga skatter och regleringar, och det ska vi göra. Men riktig frihet innefattar också rätten att slippa få sitt privata liv påpassat och tillrättalagt av finskrittande ideologer. Om detta talar vi alltför sällan. Det börjar bli hög tid att återupprätta det sunda förnuftet i svensk politisk debatt. Och inte minst respektera vanligt folks rätt att vara precis som de är. landet och snickrat, gått på loppmarknad, vara här.” Det är en bra grund, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden om man bara är medveten om att eller åkt utomlands. Skulle Ruwaida, Borgström, Sahlin eller sådant som blasfemi och hädelse ofta har vilken höghästad kvällstidningskrönikör som helst syna dessa ansetts just oanständigt i sin samtid, men alldeles vanliga svenskar i deras vardag skulle som oumbärliga land­vinningar i efterhand. man säkert komma fram till att deras vanor och hemtraditioner är inskränkta, patriarkala, följer förlegade normsystem och är politiskt opassande på en massa olika sätt. Frågan är varför vanligt folk ska behöva bry sig om sådant mästrande. Det ska de förstås inte. Men i snart sagt varje hörn av Sverige har man börjat syna om förhållandena är ideologiskt riktiga; det skall undervisas, klandras och dirigeras. Projekteras, teraperas och omstruktureras. I all denna politiska korrekthet finns en gemensam substantiell kärna, att de etablerade normerna vi lever efter är förtryckande och att de alltid kränker någon. Och det måste man naturligtvis alltid vara aktsam på. Men det handlar inte om att genuscertifiera. Det handlar om vanlig lyhördhet och anständighet. Sådant som man uttrycker i vänlighet, artighet och respekt. Människor har i allmänhet gott uppsåt och är i stånd att använda sunt förnuft. Men sitter man högt med de ideologiska modellerna. Det visar det danska exemplet. Verklighet skapas av är ett perspektiv som är som bortblåst ord. Samtidigt innebär en sannfärdig debatt att i svensk debatt. Jag tycker mig se en man observerar och talar om tillvaron oavsett växande klyfta mellan folk och etablissemang. Om hur den ser ut, och att var jag har rätt så är det i och en och inte minst konsten är grunden ett demokratiproblem. För om allmänheten upplever fri att göra påståenden om idéer, värderingar att den offentliga debatten envist kretsar kring och religioner. Fast helst inte bara en perifera frågor, då vänder man den ju av dem och aldrig i mobbningssyfte. Att infantilisera ryggen. Verklighetens folk har jag kallat den breda minoriteter är heller inte lösningen, och inte del av Sveriges befolkning som lever ett att ignorera integrationsproblem. Men som Lena Sundström alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för framhåller måste det göras med anständighet och vilka politik kommer i andra hand. Det framför allt med likvärdigheten som princip, vilket kan vara allt från undersköterskor till professorer; framhålls av chefredaktören för dagstidningen Politiken som i sommar har de säkert gjort som intervjuas i boken: ”Jag har lov att de brukar: bara tagit det lugnt, åkt vara här och du har lov att till slags verklighet som med knappast kan anses kulturradikal). Men kulturkonservativa och småborgerliga djupaste gravallvar upptar överhetens energi trots att danskar är ju inte kulturradikala i hjärtat, den egentligen hör hemma i Monty Pythons utan klistrar på sig begreppen för att repertoarer. Man förundras. Jag brukar ofta hänvisa till inte vara lik främlingen. Möjligen kan det vad som diskuteras vid köksborden. Där talar vara i den här psykologiska kollisionen som man om skolan, om hushållskassan, om de förråelsen uppstår. Tvingad till kulturradikalism för att gamla föräldrarna, om hur det går på vara dansk men längtande efter andra värden. jobbet, när man skall få tid för Som delas av islamister. Tonläget blir lika varandra och om hur man skall pussla hårt som hos en homofob som fruktar ihop nästa helg. Oftast har man över sin egen homosexualitet. Så hur ska samhället bära huvud taget inte tid att förhålla sig sig åt för att bekämpa främlingsfientlighet och till alla konstigheter. Alla politiska diktat serveras förstås nationalism utan att tvinga in alla pluralistiska i toleransens namn. Men man märker sällan tillskyndare i kulturrelativism? Att ta av det tolerans för folks rätt att leva som berömda locket och låta hatet koka över folk gör mest även när det står leder bara till mer förakt och förråelse, i strid bestämma vilka som och småborgerlighet under förra seklet i dag skall leda det utan att först fråga i stället används som begrepp för ”kampen” Mona Sahlin – anser Sahlin själv. Minns också mellan danskhet och icke-danskhet. Med ens förbleknar den förre Jämo:n Claes Borgströms uttalande för för småborgaren de inre skillnaderna och homogeniteten en tid sedan, att svenska mäns kvinnosyn förefaller öka, enligt elementär gruppsykologi. I själva verket, kunde liknas vid talibanernas – och kvinnornas säger Dencik, ligger Dansk folkepartis anhängare rätt kvinnosyn också för den delen. På Lunds nära konservativa muslimer i värde- och normfrågor universitet ligger man redan i framkant på medan kulturradikala av alla sorter är deras detta populära område: Där skall miljöerna certifieras egentliga och gemen­samma motståndare. Detta vill småborgerliga ur ett genusperspektiv. Och miljöpartiets Yvonne Ruwaida har danskar inte låtsas om eftersom kulturkampen inte för sin del förklarat att Sverige behöver längre ska föras inom danskheten utan mellan en myndighet för normkritik. En myndighet som den och andra. Så på ett paradoxalt bland annat skall svara för opinionsbildning och vis görs de förhatliga kulturradikala värdena till bidragsfördelning och som aktivt skall motarbeta de de sanna danska värdena, eftersom dessa står normer och föreställningar som präglar folkflertalet. Bara några i motsats till islamiska värden (vars mainstreampraktik exempel på den rättviseanspråk har icke-konformism, är just de värden som det satt upp ett formidabelt minfält av ideologiska politiska etablissemanget bryter mot i korståget för teorier, där konstruktioner, kategorier och förtryckarstrukturer ligger bevarandet av danskheten. De främlingsfientliga är toleranta om vartannat. Den ena idén mer akademiskt inåt men oerhört intoleranta utåt. Det talas tillskruvad än den andra och allt med oavbrutet om de hotade frisinnade värdena, alltmedan udden ytterst riktad mot vanligt folks sätt motsatsen praktiseras. Kritiska synpunkter på idékomplexet islam att vara. Runt om i Sverige, i etnifieras, generaliseras och blir till sanktionerad fientlighet organisationer, medieredaktioner, politiska partier, talar de om mot muslimer. Förändringen har skett gradvis men för andra hur de skall leva sina snabbt, politiker från alla partier stämmer in liv. Den som exempelvis råkar gilla tavlor som i kören. Socialpsykologen Lars Dencik, svensk som varit föreställer något bör till exempel göra avbön verksam som professor i Danmark i över direkt; då har man nämligen nazistiska böjelser, trettio år, ger en intressant förklaringsnyckel till har det meddelats från flera håll i situationen, inte i Sundströms bok utan när sommarens kulturdebatt. Och den som vill starta jag ringer och frågar honom. Han påpekar ett företag skall inte tro att han att den gamla danska ”kulturkampen” mellan kulturradikalism eller hon själv får som synar den danska utvecklingen. Den som marginaliseras svarar får blodstörtning när de själva provoceras? Inom kulturvänstern ju ofta på utstötningen genom att anamma har vanliga Svenssons och deras Svenssonliv länge och radikaliseras i sin pådyvlade identitet, bekräftar setts som det självklara objektet för hån därmed bilden och onda spiraler uppstår. Om och misstänksamhet. Det har stått klart i detta skriver inte Lena Sundström i sin filmer och böcker i mer än trettio annars belysande och intressanta bok. Hon nämner år. Men under senare tid har den knappt reella integrationsproblem; de finns bara som andan spridits till allt större delar av inskränkta föreställningar i folks huvuden. Så är dessvärre det svenska offentliga livet. Det handlar inte inte fallet. Konflikter, ömsesidigt förakt och värderingskrockar bara om mediala Reclaim the street–upplopp och existerar och göder partier som Sverige­demokraterna och ”konstnärer” som lever på att provocera och Dansk folkeparti. Hur man ska hantera problemen sprida olust i det offentliga rummet. Det vet ingen, men det är uppenbart att handlar också om en allmän politisk trend. Sveriges ett av de mer motbjudande förhållningssätten är radikala elit har kommit att bli den folk­lorism och homogenitetsvurmande. Det som danskarna brukar berömma nya överheten. De som under flagg av sig om: frisinne, tolerans, gemyt, lättsamhet, sorglöshet, att företräda minsta lilla påfunna Länder vars självbilder bygger på att man En och annan som sitter där På sina är homogen, liten och svag – fast höga hästar och vet Hur det är Jag menar stark i sin förträfflighet – och med ni som vet så bestämt Hur allting ligger en historia av motståndskamp mot nazismen som till Vad ni vet är bara hur ni alstrat en rättfärdig nationalism, får särpräglade problem vill Att det ska ligga till Citatet är Ulf med migrationen. I Norge står Fremskrittspartiet starkt Lundells från låten ”Höga hästar”. Den har med sin brutala retorik, och i Danmark dryga trettio år på nacken men nog bestämmer sedan något decennium Dansk folkeparti dagordningen känns kritiken mer träffande nu än vad för det offentliga samtalet, trots att omkring den varit på mycket länge. Det är åttiofem procent inte röstar på dem. Den verbala väldigt höga hästar som skrittar runt i grovheten mot invandrare i dansk debatt har Sverige i dag. Se bara sommarens debatt kontinuerligt trappats upp, i takt med att kring mitt påstående att samhällseliten lever i klass- och rättvisediskussioner trängts undan och ersatts en verklighet som skiljer sig från vanligt av kultur- och värdefrågor.

(Kunde inte motstå att köra ner Hägglund och Andersson i en Cut-up-maskin. W.S BURROUGHS IN MEMORIAM.)