2006-02-12

Stockholms electrocoma

För någon månad sedan funderade jag på att skriva någonting hårt kritiskt om Stockholms förhärskande electrohousescen… Av någon anledning var det någonting jag aldrig genomförde. Min känsla är nu att jag så absolut borde ha gjort.

Under tiden har det, på vissa håll, bråkats lite om electron och dansmusikens återkomst bland indiemänniskor… Om ordningen är återställd, om det är någonting man ska jubla över eller om det bara är någonting som kastat oss huvudstupa fem steg tillbaka till nittiotalet igen…

Om det är indiepop eller om det är dansmusik tycker jag är rätt ointressant. Huvudsaken är väl om det är bra? Om det kittlar? Om det görs med stil och finess? Tyvärr måste jag säga att den jobbiga tendens man tidigt kunde skönja i mycket av Stockholms electroscen i mycket bara tycks ha blivit värre… Fortfarande lika förhärskande, men med ytterligare förflackning och spridning i fler klichéfyllda delar…

Marie Laveau-klubbarnas finess finner jag det t.ex. sällan vara någon skärpa i… Varför ska man alltid gasa på i 190? Varför måste man hytta med nävarna? Linnen och dyra sunkjeans? Visselpipor och gap och skrik… Antagligen låter man gammal och småsur, men var är Popen? Popen som i pirret i magen och vänlighet… Kanske någon liten melodi? Electroscenen känns många gånger både grabbig och trashig – och då vet man att det redan har gått utför...

Missförstå mig rätt: det är förstås inte ”dansmusiken” i sig det är något fel på – det är förstås hur den tar sig uttryck. Jag kan förstå att en massa popmänniskor var förfärligt utledda på Metropolisdans till Broder Hellström och hittade någon slags utväg i electron, men jag tror att många redan undrar vart de nu ska ta vägen…

Inga kommentarer: