Senaste tiden har jag skrivit lite om (och lyssnat mycket på!) de gamla nittiotalsfavoriterna Saint Etienne och Stereolab. Men de är ju fortfarande aktuella! Man skulle annars kanske kunna tro att jag helt och fullt har fastnat i en nittiotalsnostalgi och inte orkar gå vidare. Så får jag verkligen hoppas att det inte är! Men, man kanske får vara på sin vakt...

Vad har då annars snurrat? Som inte är så förknippat med ett nittiotal? Manyfingers är ett av de fina banden på labeln Moteer. Egentligen vet jag inte, men som så mycket annat kan det beskrivas som stämningsfull electronica. Vet inte hur mycket man egentligen klarar av i den genren innan man fullkomligt storknar, ledsnar och går in för någonting helt annat men just nu känns det som om jag kan fortsätta att lyssna ett bra tag till. Trots den fullkomliga översvämningen av den här typen av musik så tycks de duktigaste elektronica-musik-skaparna fortfarande kunna fånga någonting, som gör att det känns intressant att lyssna. I Manyfingers fall kanske en ödslig, filmisk känsla - jagat, vildmark, mörkt och gammalt, som från en svunnen era och förstås knastrigt. Låter antagligen föga originellt, men jag köper det. När jag och en vän diskuterade detta kom vi fram till att det tycks vara rätt lätt att fastna i den här typen av musik - det är så behagligt samtidigt som det är så fantasieggande och snillrikt... Men ändå - är det muzak? Och skulle det i så fall göra något? Tillsammans med artisterna Clickits och The Boats bilder de en behagfull och märkligt intressant trio på Moteer-labeln.

Sedan verkar ju Differnets nya skiva vara precis så bra som man hade hoppats på. Än märkligare, än vassare och troligtvis ännu bättre än Come On And Bring Back The Brjokén Sounds Of Yore!. Spår som Caligula och Analfabetism är mörka, vackra och oväntade kompositioner. Ofta allt jag begär. Men det är också en skiva som kan vara tung, som jag helst lyssnar på portionsvis och sakta arbetar mig in i. Så kan det ju ofta fungera när det är någonting speciellt man avsmakar.

Någonting helt annat är duon med det underbara namnet Eurosport, som både har hyllats, dissats och diskuterats på The Jet Set Junta och The Cricket senaste veckan. Jag ställer mig till de positivas skara! Your brother is my only hope är i alla fall en stunds oemotståndlig discopopelektronik. Små indiekillar som vill vara spännande, glittriga och homosexuella - ändå (eller kanske just därför?), för tillfället, toppen! Lyssna på hemsidan...

Sedan var faktiskt (såklart!) Stereolab-boxen underbar. Tre skivor, en DVD och åtta klistermärken för två hundralappar. Med sådana priser lovar jag att aldrig mer ladda ned ny musik. Nästan (musiken på Eurosports hemsida var ju också en rätt bra grej)...