Lou Reed. Av någon (outgrundlig?) anledning sätter jag på den "klassiska" skivan Berlin. Det fanns en tid då jag vet att jag uppskattade delar av den. Trodde nog att jag skulle kunna gilla den även idag.

Finns väl egentligen inte många som är mer skapare, mer medskyldig eller mer associerad med viss typ av rock än Lou? Från Velvet, heroin, svarta kläder, drag queens och glamrock till Rock n'roll animal och Metal machine music. Anledningen till att jag trodde att jag ville höra Caroline Says II kanske var att det har varit lite ståhej kring Antony & The Johnsons sista tiden? Att jag uppskattar Antonys röst och att han och Lou är vänner? Candy Says, kanske? Men Lou Reeds Berlin känns inte det minsta kul, faktiskt. Unken är ett ord jag kommer att tänka på. Och, ja det har nog att göra med rock, heroin och mytbildning...

Jag börjar förstå varför jag har lyssnat så mycket på och skrivet så mycket om Saint Etienne och Stereolab den sista tiden. Spela någonting av Saint Etienne efter att du har lyssnat på Berlin - och du kommer att få känna hur en frisk vårbris plötsligt blåser genom rummet. Och även om den inte lyckas så försöker den i alla fall vädra ut det där unkna... Anledningen till att Stereolab kan betyda så mycket kan ha och göra med att det är musik som inte är så erbarmerligt manlig, självömkande och uppslitet, tillkämpat känslig. Musik kan handla om andra saker och bestå av andra uttryck. Att bli påmind om det kan ibland vara allt man behöver. Det finns alternativ och det finns en hel värld att upptäcka där ute (utanför det där unkna rockgaraget?).

På en annan plats i en annan tid är Berlin säkert en bra skiva, men jag kan inte låta bli att fantisera om hur popmusiken skulle ha kunnat sett ut utan Velvet Underground. Utan alla som startade rockband när de lyssnade på dem. Utan alla svartklädda gother. Utan allt från Stooges till något som Strip Music. Utan den där stora "rockmytologiseringen" som (fortfarande!) ligger som en stor våt filt runt de människor som är intresserade av populärmusik. Problemet är nog bara att jag inte skulle vilja vara utan Jonathan Richman...