2005-04-01

Varning! Vinylfetischisterna vädrar morgonluft! Eller, kanske mer passande denna soliga dag: de går en ny vår till mötes!

Vadan detta? Jag tror att det är baksidan på den nedladdningscentrerade tid vi lever i, detta nu när allt som går - digitaliseras... Och, ja, jag laddar ner som en dåre: nya låtar, nya artister, nya ljud skjuts rakt ner i min hårdisk och vidare in genom öronen till hjärnan, kroppen och sinnet (undra när utveckling kommer att gå så långt att man inte längre kommer att behöva det där tidsförspillande mellanledet öronen och koppla hårdisken, eller varför inte bredbandskabeln direkt till hjärnan? Och, ja jag längtar...). Det är mycket och vackert och ofta väldigt tillfredsställande. Idag (i normal kaotisk eklektisk blandning): M.I.A., The Hit Parade, Boom Bip, Cocteau Twins, Juana Molina, The Barry Gemso Experience...

Men detta digitaliserande, eller vad man ska kalla det, tror jag också gör (eller borde rent logiskt) införa en ny exklusivitet för det materiella, det man kan ta på. Således: tillbaka till vinylskivan! CD-skivan har ju tappat täten på detta område för länge sedan i och med att alla (alla!) numera bränner sina egna (finns det dom som har en egen vinylpress?).

Det som föranlede detta var kanske delvis våren, men också till stor del en vinylskiva med The Impressions. Jag har lyssnat på Curtis i alla hans former i åratal, men nu var det ett tag sedan jag verkligen groovade loss till någon av hans skapelser. Skivan i fråga är från 1968 och heter This Is My Country. För mig representerar den, just nu, till stor del soulmusikens allra bästa period. Låtarna var fortfarande korta, ofta som i Curtis fall fortfarande inspirerade av klassiskt Motownsound... Någonting som skulle kunna kallas jazzfunkträsk fanns inte ens i idévärlden. Men nya dimensioner hade tillfogats, texterna politiserades och var lika delar kärleksånger som protestlåtar. Sida A är närmast klockren. Inledande "They don´t know" skrider fram som en av Curtis finaste, hoppfulla, stärkande protestsånger. "Stay close to me" är mer Motown än Isley Brothers och är ren northern soul-dans. Låten finns också inspelad av tjejgruppen The Five Stairsteps & Cubie i en lika fin version (finns också på Goldmine-samlingen Out On The Floor, som kanske är den allra bästa av alla northern soul-samlingar). Och, ja så fortsätter det.

Saken är väl också den att den inte är bättre än någon annan Curtisskiva (allt han gjorde var i stort sett bra). Men själva saken att jag har just denna skiva på vinyl gör att jag värderar den högre. Omslaget är fantastiskt: uppklädda till tänderna mitt i ett rivningsområde (något man skulle kunna säga att The Jam förde vidare på All Mod Cons...) representerar de för mig mycket av modernismens devis: "clean living under difficult circumstances". Att Curtis också håller i en akustisk gitarr adderar ytterligare en dimension: protestsångarens. Och där emellan någonstans hittar man Curtis kärna.

Sen vet jag inte, men det är nåt med ritualen att lägga på en vinylskiva, ljudet, lukten... ja, hur var det nu...

Inga kommentarer: