2005-05-08

Efter Out Huds konsert på Debaser i onsdags har en populärmusikalisk nittiotalnostalgi stilla blåst in över mitt hem. Egentligen lät väl (och låter väl) Out Hud delvis rätt mycket som lätt fingerad dansmusik från ett tidigt nittiotal, eller? När jag skulle referera It's For You för en ovetande bekant kunde jag inte låta bli att nämna Saint Etienne. Och någon slags beröringspunkt finns det väl också där.

Saint Etiennes två första album håller jag som två absoluta favoriter överhuvudtaget (jo, faktiskt!), men de är spelade sönder och samman för snart decennium sedan. Konstigt nog låter de ändå lika bra idag, trots att de är trasiga. Troligtvis är det nog bara förbehållet några få skivor, att vid ett sådant tillstånd fortfarande låta bra (rena, hela och klara). Så naturligtvis har jag inte kunnat låta bli att åter igen spela Girl VII, Spring, She's the One och hela So Tough om och om igen de senaste dagarna.

En annan nittiotalsskiva som jag hittade i ett hörn här hemma är Monos skiva Formica Blues. Skivan kom först 1996, och är nog rätt gravt Saint Etienne-influerad. Jag har smågillat den sedan den kom och kanske ofta som ett helt okej Saint Etienne-substitut. När den kom hamnade den nog rätt fel. Säkert något år för sent. Vill till exempel minnas att Kjell Häglund gav den en ljum (men ändock okej) recension i Pop. Men jag tycker att den har växt! Tiden har givit den ett vackert, annorlunda nostalgiskt skimmer. När den kom vävde den samman ett engelskt (och franskt) sextiotal med det som ansågs modernt 1996. Idag är inte bara sextiotalet en tid som förlupit. Nostalgin fördubblar sig - ett drömlikt sextiotal, ett krasst men ändå rätt vackert 1996 från 2005 års horisont! Drum n'bass-trummorna på The Outsider, som 1996 säkert ansågs småtöntiga (av de nervöst hippa) låter idag faktiskt rätt ljuvliga. Och själva anledningen till att en skiva som Formica Blues kan låta bra än idag har nog mycket att göra med att den just kom lite fel när den släpptes. Band som blev större och fastnade under klistret av någon fånig etikett har man ofta svårare att lyssna på idag (så nej, något som Portishead spelar jag inte!).

Saint Etienne då? De har såklart gått vidare - Finisterre från 2002 tycker jag är suverän och deras bästa skiva sedan So Tough. Och snart släpper de nytt! För de som är intresserade ska den heta Tales from Turnpike House och släppas sjätte juni. Kan bli sommarens skiva...

Inga kommentarer: