Många bloggare och journalister som skriver om musik har ett väldigt enahanda fokus på ny musik. En del verkar väldigt intresserade av att till exempel vara först att omnämna nåt sånt som Junior Boys, Morrisseys eller Pete Dohertys senaste skivor. Självklart innan de släppts officiellt. Att vara först med det senaste verkar helt enkelt fortfarande ofta vara viktigt i musikjournalistikens och musikbloggandets sena 00-tal. På ett lite bakvänt sätt kan det till och med hävdas att det nu är ännu viktigare än vad det var för, säg, en tio, femton år sedan. Att en del skivor till och med nästan tycks sluta vara riktigt intressanta när de finns att köpa i skivaffären; På många sätt en slags nyhetshetsens kulturkonsumtion. Å andra sidan hör man ofta också det motsatta: att mycket musik har ett längre och annorlunda liv idag, än innan bredbandsuppkopplingen. Att all musik liksom lever parallellt, på sidan av varandra, om allt är tillgängligt hela tiden, var som helst av vem som helst.
Någonstans kan jag ändå uppleva att den musikjournalistik och det musikbloggande som fortfarande är fast förankrat i en ständig nyhetsrapportering också på många sätt har fastnat i 1900-talet. Att det är lite synd, och ganska trist och enahanda, att så många bloggare skriver om exakt samma skivor under precis samma vecka, när de istället skulle kunna skriva om det som de egentligen helst lyssnar på. Att exempelvis Sonic mest bara recenserar nya skivor (och bara gamla skivor som just kommit i nyutgåva) istället för att till exempel lyfta fram det bortglömda, men intressanta, som kom för två år sedan.
Min tanke är någonstans att det skulle vara så mycket roligare att läsa om musiken om bloggare och journalister helt enkelt skrev mer om det som de just nu lyssnar och tänker på, funderar kring och brinner för istället för att så ofta bara fokusera på den senaste veckans mp3-släpp.
Den här veckan har i alla fall jag till slut upptäckt och förstått vilken fantastisk skiva
Louis Philippes senaste är, den cirka två år gamla
An Unknown Spring. Med viss hjälp av till exempel Mari Persen, Bertrand Burgalat,Mel och Alasdair från
The Clientele tas Louis Philippes sånger till höjder jag aldrig riktigt hört förut. Jag har lyssnat på och gillat skivan i stort sett sedan den kom, lyssnat på en låt här och några där men ändå först nu verkligen, verkligen tagit den till mig. Ibland måste det få ta lite tid bara. Det fanns ju ändå någonting där som gjorde att man fortsatte att lyssna. I sådana fall måste självfallet intuitionen och instinkten få leda en. Stänger man av för tidigt kanske musiken aldrig får möjlighet att nå ända in vilket gör att man plötsligt kanske sitter där helt utan musik att kunna ta till sitt hjärta. För att musiken ska kunna ges den möjligheten kanske det också är nödvändigt att välja bort en massa av de där nya, som du ju ändå någonstans redan känner av (om du bara lyssnar tillräckligt noggrant, inte på musiken utan på ditt inre) inte kommer att förändra ditt liv.
Från den inledande och fullständigt hisnande vackra popsymfonin
The Hill and The Valley till den avslutande, fina pianoballaden
Wild-Eyed And Dishevelled, över rakare och mer popiga låtar som
Fallen Snow och långsammare mer bacharachiga melodier som
House of Sleep känns det som perfektion mest hela tiden. Någonstans en total Philippsk integritet tillsammans med en fullständig musikalisk seriositet, en skönhet som aldrig blir inställsam, en tradition som inte stänger in utan som istället öppnar upp för det okända.
Jag har lyssnat på Louis Philippes musik i många år utan att riktigt gå på djupet, istället någon skiva och någon låt här och där. Lite konstigt och kanske svårförståeligt idag men det gör ju också att man står in för det fantastiska faktumet att det nu finns massor kvar att upptäcka.
Debussy har man förstås lyssnat på. Lyssnat men aldrig riktigt gett sig in i, som med så mycket annat. Frågan är om inte Jean-Efflam Bavouzets Debussy: Complete Works For Piano Vol. 2 är första gången jag riktigt drabbas av Debussys musik. (Att det sen blev just volym 2 och inte 1 eller 3 har bara med slumpen att göra, har inte hört de andra än.)
Louis Philippe gör verkligen min typ av musik. Vet inte exakt vilka variabler det är han uppfyller som jag uppskattar så, men det känns helt enkelt bara bra att lyssna på en skiva som The Wonder Of It All, om och om igen; lite bakis, en halvsolig lördagseftermiddag när man kanske egentligen borde bege sig ut i friska luften, men inte orkar man med det, inte nu i alla fall...
