2009-01-18

Fennesz, Södra teatern, 16 januari



I fredags var jag på den fina tillställningen Art's Birthday Party som ordnats av bland annat Sveriges radio på Kägelbanan och Södra teatern, med utsändningar och samsändningar ute i världen. En sådan där förnämligt fantastisk grej där man verkligen jublar Public service. Fri entré till och med! Vilket förstås också lockade lite fler att lyssna på Pistol Disco, Mokira och Fennesz än som annars varit fallet... Av olika anledningar missade jag favoriten Hans Appelqvist, men favoriten Fennesz hann jag med. "Och det är fullsatt", säger radioprataren som introducerar österrikaren. Ja, fullsatt, men en massa människor går förstås bara efter en liten, liten stund. Jag tänker: sådana som är ute och partar och som egentligen inte är intresserade. Och sedan tänker jag: vad bra att han inte kör med nåt jäkla publikfrieri som bilder eller film i bakgrunden utan verkligen ställer sig upp och ner, enkelt och värdigt.

Gillar du popmusik? Jag menar verkligen någonting sådant som: ser du popmusiken som någonting verkligt livsavgörande, någonting du omöjligt skulle kunna föreställa dig själv existera, eller ha existerat, utan... Eller: gillar du bara popmusik bara litegrann sådär i bakgrunden, du vet som ett soundtrack till partyt eller disken eller så... Och även om man förstås kan kalla Fennesz musik för konst om man vill så är det också popmusik, och Endless Summer från 2001 är fortfarande en av 00-talets absolut bästa skivor. Man kan lägga fram teorin att den bästa popmusiken alltid framstår som oljud för de som egentligen inte är intresserad av musiken om den inte befinner sig lite i bakgrunden. Som Phil Spectors bästa produktioner, White Light/White Heat, Psychocandy, Fear Of A Black Planet, Loveless, Come On And Bring Back The Brjokén Sounds Of Yore! etc. och att det är där någonstans som Endless Summer placerar sig.

Vissa stunder, under fredagens uppträdande, när det vackraste skrapet, knastret, bruset fångas upp, kanske fortsätter på ett lite annat sätt, ändå pågår, när gitarren får spela den där ackordföljden, den antydda melodin får en att nästan sjunga med är det fullständigt fantastiskt. Även under andra, långsammare, monotonare, mörkare partier - mer Black Sea än Endless Summer - där efterklang och återklang slår in som de största svarta vågorna, är det fint som snö - vilket annars var en av få saker som fattades denna kväll, som avslutades nere på Kägelbanan med lite mer dansant knaster i regi av Andreas Tilliander.

Inga kommentarer: