2009-02-10

Well, Weller

En av nittiotalets finaste skivor har, lite oväntat, visat sig vara Paul Wellers Stanley Road från 1995. Att 22 Dreams från förra året skulle vara Wellers bästa album någonsin har jag inte lyckats upptäcka. Har i och för sig ännu inte riktigt lyckats fastna, sugas in, i den skivan. Stanley Road kan dock fortfarande vara svår att hitta ut ur. Nästan alla spår, förutom den kanske lite tama inledningen med The Changingman sitter närmast som klistrade och perfekt komponerade och avvägda i sin lätt maskerade muskelrocksförpackning; den sällsamma kraften, den speciella wellerska stoltheten, popkänslan under rockgitarrerna och den närmast Stax möter Van Morrisonska själfullheten - allt i en outbytbar helhet, som en historia, ändå fram till den ljuvliga, avslutande soulhymnen Wing of Speed.

Titta sedan till exempel på några av You Tube-klippen från Jools Holland, strax efter det att skivan släppts. Weller - alltid på hugget, taggad till tusen - här kanske mer än någonsin - och så stolt över ett sound som plötsligt - eller till slut - kommit till honom. Från stenhårda versionen av I Walk On Gildad Splinters till hans finaste soul i Broken Stones och Wings of Speed (och om man tittat på Popcirkus och tappat tron på livemusik i TV kan det här vara ett botemedel):







Inga kommentarer: