2006-08-03

Herbert - Scale

Sommarens skiva? Ja, absolut under förra veckans drömlikt, varma dagar... Idag när det regnar, ruggar och blåser? Ja! Förhoppningsvis som ett sätt att hålla kvar i sommaren ett litet, litet tag till... innan den blåser bort...

Det känns som om det var längesedan jag var så här entusiastisk för en hel fullängdare från något i vad man kan kalla dansmusikfacket. Kanske ändå sedan den förra, fantastiska, Brooks-skivan, men då var det aldrig så här souligt och härligt, lättsamt slickt (bara lika intressant, intrikat, innovativt).

Men vissa artister omges (som bekant?) av ett lite snobbigare stängsel än andra. Matthew Herbert känns som en sån kille. Man får för sig (vilket ju också säkert stämmer till viss del) att det är väldigt många olika typer av besserwissrar där ute som gör anspråk på att sitta inne med den bästa kollen och den finaste uttolkningen... Inte bara Wire-läsande ljudteoretiker, kanske till och med de mer framåtblickande jazzsnubbarna och med all säkerhet många av de mest maniskt trainspottande houseskallarna - många som har om, kanske inte alltid ett varmt, men i alla fall ett förhållande, till Herberts musik. Det känns alltså som att det kan vara lätt att trampa i klaveret (skulle kanske va ett intressant ljud att sampla) om man ska tycka till och skriva om Matthew Herbert.

Den mer teoretiska sidan av Herberts konstnärsskap har jag själv aldrig riktigt givit mig i kast med och inte heller kännt mig speciellt intresserad av att just ge mig i kast med. Min tidigare relationen till hans musik har främst bestått av den där jazziga big band-skivan Goodbye Swingtime som jag i mångt och mycket faktiskt älskade förbehållslöst och den där makalösa gamla remixen på Molokos Sing It Back… Den där matplattan var ju kanske kul i teorin men vem orkade egentligen lyssna på den? – inte jag i alla fall… Tanken på att någon steker ett ägg på scenen och sedan samplar ljudet av det osv. måste ju bara helt enkelt vara roligare än att höra själva musiken... Så att Herbert här på Scale ger ut en sån här lätt, poppig och direkt skapelse (som ändå förstås inte saknar en teoretisk bakgrund om 723 samplade objekt "and the end of the oil age", som man såklart inte behöver bry sig om när man lyssnar på själva musiken) är förstås på tiden och alldeles passande och såklart egentligen det absolut mest spännande som i alla fall jag kan tänka mig att han skulle ha kunnat ta sig för.

Scale tycks i alla fall just nu som den perfekta blandingen av house soul disco jazz, electronica ljudkonst – som i slutändan ändå resulterar i en popskiva! Om någon inte håller med beror det nog mest på att vår definiton av pop idag bara är smalare än vad vi ofta låtsas om, är medvetna om...

Nu måste jag gräva mig vidare – absolut Dani Sicilianos Likes? som jag helt missade när den kom för något år sedan, och sedan kanske jag också kliver in i matoset på Plat Du Jour...

Inga kommentarer: