2006-05-10

In a Richmans world

01. Astral Plane
02. Hospital
03. I’m Straight
04. Egyptian Reggae
05. Ice Cream Man
06. New England
07. Important In Your Life
08. The Morning Of Our Lives
09. Affection
10. Back In Your Life
11. Abdul And Cleopatra
12. That Summer Feeling
13. Up In The Sky Sometime
14. Now Is Better Than Before
15. Neon Sign
16. When Harpo Played His Harp
17. I Was Dancing In The Lesbian Bar
18. A Higher Power
19. Twilight In Boston
20. You Must Ask The Heart
21. True love Is Not Nice
22. Couples Must Fight
23. Springtime In New York
24. Not So Much To Be Loved As To Love

En kompis som inte har nån riktig koll på Jonathan Richman. Måste åtgärdas! Så, då sätter jag förstås ihop en liten samling med mina Jonathan-favoriter…

Kan man sedan också säga någonting om själva musiken? Finns det nåt tänkvärt man kan skriva? Om – känns det som om man måste kryssa rätt duktigt mellan klyschorna, för att inte hamna helt tokigt. Varför då ens försöka, kanske någon frågar sig? Richman är ju själv en rätt hårdnackad motståndare till några som helst utläggningar om sin musik. Känner man så känner man, typ. På många sätt alldeles säkert en sund inställning. Problemet är väl bara att man också vill kommunicera och förmedla! Få andra människor att förstå hur man själv känner om någonting. Om det finns någon annan som känner på samma sätt? Om andra uppfattar saker annorlunda? Och så vidare…

Vari ligger då storheten i Jonathan Richmans musik? Hur lyckas han finnas kvar där? Kvar - när man för längesedan ledsnat på, i stort sett allt annat, som på något sätt kan kopplas samman med punk och/eller Velvet Underground. Attityden? Tilltalet? Känslan? Musiken? Antagligen alltihopa, förstås. Själv gillar jag det mesta: Att han är en hälsosam och vänlig rockmusiker. Att han brukar säga åt ljudteknikerna att sänka ljudet på sina spelningar. Att han är en naivist som gör trovärdiga och upplyftande låtar om glassbilar och insekter… Några mer djuplodande analyser och insikter orkar jag nog faktiskt inte formulera en sådan här strålande, varm och solig vårdag.

Men okej, kärnan hos pudeln är nog ändå att det är musik som handlar om att glädjas. Att det viktigaste alldeles visst kan vara att ”bara” ha roligt. Men att det då förstås också är en rätt sorgsen musik. Mitt i lekfullheten finns det förstås mörker. Om inte annat i mötet med den krassa och hårda verkligheten.

5 kommentarer:

Elias sa...

Och Daniel du får den här skivan nästa gång vi ses...

Leopard sa...

Hej igen. Det var inte i går.

Elias sa...

Hej hej, trodde du lagt ned din blogg...

Leopard sa...

Det hade jag,
sedan blev jag uppmuntrad att fortsätta, så nu är den faktiskt rätt uppdaterad och hyggligt välbesökt.

Elias sa...

Trevligt. Jag lovar att besöka då och då!