2009-04-26

I Wish We Were An Eagle



Antagligen har det någonting att göra med själva våren; Man faller handlöst, pladask för lite skivor man inte trodde skulle beröra en . Är man riktigt misstänksam kan man till och med vara lite rädd att man blir lurad. Musiken är väl inte så bra kanske den rationella delen av hjärnan försöker påtala, men sådant betyder föga. Inte den här tiden på året, inte just nu i alla fall. Antagligen en bra strategi att släppa sin skiva i april alltså. Alla någorlunda litterärt bevandrade vet ju att april förstås är den grymmaste av månader - blandar begär och minne som ingen annan! - så inte undra på att man tar till vad som överhuvudtaget finns i ens närhet, febrilt letande i skivbackarna, på webbsidorna... Kanske är man också i större behov av de där popsångerna, melodierna och texterna också - om det prasslande ambienta passar bäst bland höstloven är det absolut de där både melankoliska och hoppfulla, sorgsna och livsbejakande sångerna som vårmånaderna kräver; - och ja, som Man var bland molnen och Sometimes I Wish We Were An Eagle... (Är det en slump att de båda tycks vilja befinna sig högt, högt däruppe, som en örn bland molnen?)

Bill Callahans nya skiva är i alla fall fantastisk; Skimrande produktion, glittrande sånger... Den avslutande, nästan tio minuter långa, Faith/Void som trots (eller på grund av?) det upprepade mantrat om att lägga Gud åt sidan känns som en frälsning; De magiskt vackra stråkarna får allt att bara sakta lyfta högre och högre...

Inga kommentarer: