2008-11-09

Ólafur alle



I fredags uppträdde den isländske artisten Ólafur Arnalds på Landet i Stockholm. Ólafur spelar en form av musik som skulle kunna benämnas som postklassisk; Ett piano och lätt elektronik tillsammans med en stråkkvartett som skapar filmisk och drömsk musik som i slutändan ändå är ganska, just det, klassisk. (Spelningen skulle kanske också kunna ses som en slutpunkt på en "trend" jag uppmärksammade första gången här, på den här sidan, för några år sedan efter allt från uttalanden av Neil Tennant till radioprogrammet Schuldt i P2.)

Jag hade av någon anledning ganska stora förväntningar. Hade nästan helt missat Ólafur förut, lyssnade lite, med ena örat, i små högtalare, på Myspace kvällarna innan och kände mig förhoppningsfull. Har fortfarande ändå någonstans en dröm om vad den här typen av musik skulle kunna vara - det känns på något sätt som om det fortfarande finns en helig graal kvar att hitta här någonstans. Vilket väl är en anledning till att jag inte kan låta bli att hängivet fortsätta lyssna på en massa nya släpp på Type, Keith Kenniffs alla nya skivor, Sylvain Chauveau, Hauschka, Marsen Jules och massor runt ikring - och parallellt, långsamt leta mig längre och längre ner i, säg, Glenn Goulds diskografi.

Fredagskvällen på Landet blev i slutändan inte riktigt en kväll av infriade förväntningar. En av förbanden var en rätt hiskelig Sigur Ros-skadad man som nog trodde sig vara besläktad med Antony & The Johnsons utan att ha en tillstymmelse till uttryck eller melodier. När Olafur själv till slut tar den lilla scenen i besättning på lilla Landets just då fullpackade övervåning känner man sig lite otålig. Ólafur lyckas ändå med konststycket att få stora delar av publiken att sätta sig ned på golvet hela spelningen igenom, vilket kanske kan säga något om att många hoppades på något speciellt. Själv tyckte jag att det var fint, men ganska långrandigt, att det var intressant men kanske inte så spännande. I slutändan lite för tamt på lite fel sätt. Ingenting som riktigt, riktigt grep tag.

Efter promenaden hem sätter vi på Gould meets Menuhin och andas ut. Nästa gång kanske...

Inga kommentarer: