Wandel CD-R

01. Anthony De Mare (plays Cage & Monk) – Travel Song
02. Hauschka – Long Walk
03. Ben Watt – North Marine Drive
04. Jim Noir – I Me Your I’m Your
05. Mr. Wright – Bohemians
06. Au Revoir Simone – The Winter Song
07. Broadcast – Bit 35
08. Nicolas Makelberge – South America
09. Kelley Polar – Black Hole
10. Brooks – Roxxy (Hot Chip’s Women Of The World Remix)
11. Friday Bridge – It Girl (Nicolas Makelberge Remix)
12. The Field – A Paw In The Face
13. Dominik Eulberg – Bluten Sind Dem Grossen Schillerfalter...
14. Tape – Sand Dunes
15. Deaf Center – Fog Animal
16. Popnoname – Wandel
17. Dominique Et Natalie – Piscine
18. März – Welt Am Draht

Först pianotoner i form av Cage och Cageinfluerat. Haushkas The Prepared Piano hade till och med Momus som sitt favoritalbum från förra året och jag älskar det bara mer och mer ju noggrannare jag lyssnar. Sedan perfekt tidig-åttiotalspop hos Ben Watt, lite avigare hos Noir och Wright, därefter åter instrumentalt hos Au Revoir Simone och Broadcast, för att därefter bryta ut i elektroniska hittar hos Makelberge (som ikväll uppträder på Klubb Ace!), Kelley Polar, Brooks och Friday Bridges underbara, underbara It Girl. The Fields hypnotiska technovariant och Eulbergs mer svårframkomliga electro tar sig ändock ut till Tapes stämningsfulla sanddyner, genom Deaf Centers dimma, som sedan hos Popnoname, Dominique Et Natalie och März blir mer ambient, stillsamt för att sedan sluta i tystnad.

Internet In Review

I en text om Burroughs Novatrilogi skrev Jan Gradvall att "Det räcker med att slumpvis läsa en sida i dessa böcker för att inse hur platt språket i till exempel bloggar är. All medieutveckling de senaste åren har gällt tekniken. Nästan ingen experimenterar med språket. Ironiskt nog är det mer högteknologiskt att läsa Burroughs tryckt på papper än att surfa på nätet." Då hade Gradvall uppenbarligen inte läst texterna på Poloblogg, Internet In Review.

Jag vet inte exakt hur det hela fungerar, men Poloblogg är i alla fall en datagenererad blogg, som automatiskt mixar ihop texter och länkar från andra engelskspråkiga bloggar. Det är roligt, fånigt och ibland hisnande konstigt. Burroughs var förstås banbrytande och hans texter är fortfarande fantastiska, men tekniken han använde sig av – själva klippandet och klistrandet – känns ju idag rätt uråldrigt. Så det är klart att Poloblogg behövs! Det finns säkert andra liknande projekt, men Poloblogg är än så länge min favorit. 100% icke-personlig blogg kallar Copyriot den, och snacka om att det känns befriande! Om man snurrar runt lite i bloggosfären bland dagböcker om katter och baksmällor – "de som värdesätter en fejkad ärlighet över allt annat", som Gärningsmannaprofilen skrev - kan Poloblogg fungera som ett välbehövligt motgift:

But how fun to be a complete sham. Six people are like-minded. Hottie? Is a complete sham. I've bookmarked this one on the poor. Clowns from different teams will be a complete sham. I've never really had much presence in a given movie theater.

The move will cost nearly $989 million, and is a prince too. This is your most treasured possession? > I changed that question in my head on over to the entire selected table structure.
And of the bill. American servicemen have a blog, i can almost taste it. This gives you a new technology

Det är någonting med språksammansättningen, de grammatiska vändningarna och de halsbrytande associationerna…. Till det tillkommer sedan länkar i texten som möjligen kan införa ytterligare en dimension. När det funkar får texterna mig att fundera. När det är som bäst ger det mig känslan av att det här kommer någon annanstans ifrån, det här kan omöjligen vara skrivet av en människa! Vilket det förstås inte heller är…

We then save these digital works for the most beautiful virgins on the extension.
I'm on the extension. "Borking" is wrong and should be available on the extension.

Så ung

Åttiotalet blir man inte av med i första taget! Händelser, stämningar, smaker och känslor - som blev till minnen och som formade en – när man var ung och mottaglig. Oskyddad kanske? Hur som helst: en oskuldsfull tid.

Och popmusiken var bättre på den tiden! Hur många gånger har man inte hävdat (hur många gånger har det inte hävdats) att delar av åttiotalet på många sätt var en popmusikens gyllene period. En teori som har flutit omkring lite varstans rätt länge är att popmusiken var så bra och betydande på åttiotalet för att skillnaden mellan mainstream och underground var så mycket större då. Indievärlden fick verka i fred, de fanns någonting tydligare att kämpa emot etc. I och för sig en teori som nog ägde en större giltighet under det sena nittiotalet, men ändå… Och förutom fantastiska indiepoplabels, sprudlande house och avig hip-hop fanns det såklart andra åttiotal. Det var ju inte så att jag formades av les disques du crépuscule innan jag hamnade i målbrottet. Det jag hörde då – mörka kvällar, en bilfärd, säg sportradion 1983 - var förstås någonting annat. Kanske inte det typiska skvalet, kanske bortglömda pärlor, kanske pinsamheter? Men ändå saker som ligger kvar någonstans därinne. Låtar som man bara hört någon enstaka gång sedan dess, som jag inte kan namnet på. Musik som jag inte direkt vill gräva ner mig i, leta upp och ta reda på – och att det kanske finns en anledning till att man inte vill leta upp och gräva ner sig; musik där de senare decenniernas år inte fått skava på vinylen. Det är ju så enkelt: ibland vill man ju bara tillbaka (till framtiden).

Egentligen är det nog Nicolas Makelberges So Young jag tänker på… Men det fina med So Young är att den är både och: både nostalgikern och finsmakaren i mig gillar den. Den ger mig nåt av ett åttiotal i nyanser och ljud (som mer och mer börjar framstå som geniala i motsats till klyschan om att musiken på åttiotalet var överproducerad) som fortfarande - eller ännu en gång - känns unga och nya. Att Makelberge sedan gör en lätt maskerad cover på en Prefab Sprout-låt (Johnny Johnny) på kommande Friendly Noise-samlingen sammanfattar nog ovanstående dravel rätt bra…

Fortsatt grävande i närliggande område: fantastiska Friday Bridge låten It girl i Makelbergeremix... Eller varför inte en Mr. Suitcasemix av South America? L’amour à trois!

Happy new hate!

Den här artikeln, som jag hittade till via Malte Perssons fina text om fenomenet, är det värsta jag läst i genren sedan en kompis gav mig Popvänstern i födelsedagspresent för nåt år sedan. En höger som desperat försöker framstå som kulturell och ”hipp” men som självklart hamnar helt fel. För det stora problemet med dagens borgerlighet är ju – förutom deras obehagliga människosyn – att de är så smaklösa och vulgära. I många fall fullständigt ointresserade av kultur, tycks det. Bratsen och Muffarna runt Stureplan verkar ju närmast posera med sitt ointresse för ny bra litteratur och musik. Man definieras ju genom hur mycket pengar man har - varför ska man då bry mig om popmusik… det är det bara fattigt söderslödder som gör...

Neo & co är såklart en av 2006 års huvudfiender.

För att citera en text från The Embassys hemsida:

Victims, teenage runaways, hardened ex-radicals
Suburban stylists, gay men & women, artist, disco dollies
Criminals, prostitutes of all persuasions, football hooligans
Intellectuals, big beat obsessesives and outcasts from every class

Now is the time to realize, to have new eyes

New Hate

Årets böcker

01. Fernando Pessoa - Orons bok
02. Stig Larsson - Avklädda på ett fält
03. Thomas Pynchon - Gravitationens regnbåge
04. Willy Kyrklund – Solange
05. Daniel Sjölin – Personliga pronomen
06. Stig Larsson - Natta de mina
07. Walt Whitman - Sången om mig själv
08. Stig Larsson – Autisterna
09. Kristian Lundberg – Pitbullterrier
10. Kristian Lundberg – Eldätaren

Förklaring: Skulle även på böckernas område gärna gjort en lista lik den för låtar och album, alltså en lista över bra böcker utgivna i år... Men när jag tittade på vilka böcker jag läst som var utgivna i år fanns det i och för sig en del bra grejer men ingenting som jag hade lust att ta med på någon lista, ingenting som närmelsevis smällde lika högt som böckerna ovan. Ovanstående är alltså en lista på de böcker jag tyckte bäst om av de jag läste i år (oberoende av utgivningsår). Fantastiskt!

Mer intressant skulle kanske istället vara att göra just en sådan här lista över album eller ännu hellre för låtar och på något vis registrera alla sånger som tar sig in i ens huvud under ett år (oavsett utgivningsår) och sedan arrangera en topplista över dem...

Härnäst? Nu ska jag först läsa upplösningen på Arne Dahls Dödsmässa sedan fortsätta min omläsning av Kittlers Maskinskrifter, därefter ordentligt ge mig in i Peter Berglunds avhandling Segrarnas sorgsna eftersmak: om autenticitetssträvan i Stig Larssons romaner och även så snart som möjligt ta mig an Lundbergs efterlängtade Grindväktaren. Sedan lånade jag även hem Andy Warhols filosofi (Från A till B och tillbaka igen) igår från biblioteket som jag också är sugen på att sätta igång med...

Årets album

01. TAHITI 80 – Fosbury
Bagateller! Små, enkla, smått nonchalanta, ibland närmast klichéfyllda popsånger. Men de skjuter också ut i rymden på ett sprittande lekfullt vis. 0% gothrock och i år kändes ingenting viktigare i min lilla värld, i alla fall inte när jag var på bra humör. Spring i benen, nyfikenhet och kärlek!



02. DIFFERNET - The Title Of The Record Is The Text Printed On The Cover, Or Nothing At All
Jag älskar verkligen det här bandet. Det är någonting i deras sätt att behandla ljuden, formera samman och bygga om dem till poplåtar. Som en trestegsraket: det fungerar i bakgrunden, det fungerar som poplåtar och det fungerar som ett lagom spännande ljudexperiment (ja, just lagom spännande - inte för mycket och inte för lite utan istället hela tiden så väl avvägt att man aldrig blir för störd… man vill hela tiden fortsätta lyssna…).



03. MARSEN JULES – Herbstlaub
Ett litet höstlov som fladdrar iväg på en abstrakt vind av elektronik; en lätt smekande vindpust av någon slags nyklassisk brusbefriad Fennesz-variant av storm.



04. MARKUS GUENTNER – 1981
En stillsam, men ändå smått oroande promenad i Stockholm eller Berlin som ibland skjuter iväg i annalkande terroristattacker för att dock slutligen hitta hem till Hotel Shanghai.



05. THE MONTGOLFIER BROTHERS - All My Bad Thoughts
Kan kanske framstå som retro eller gammaldags som en annan gammal Scott Walker-platta, men den som säger så har också missat att framtidens estetik i lika stor mån byggs ihop av nåt sånt som just en gammal Scott Walker-platta som någonting så banalt som ny teknik (eller ny musik). Och även om The Montgolfier Brothers nu kanske inte låter så mycket som Scott Walker så skulle jag mycket väl kunna tänka mig att om de fortsätter att utveckla den känslomässiga intensiteten som finns i sånger som Journey’s End så kan deras nästa platta mycket väl vara en Scott 4.



06. KONONO#1 – Congotronics
I Kongo är det kanske annorlunda än här, men även där blandas gammal (uråldrig!) musik samman med ny (dock lätt utsliten) teknik för att tillsammans skapa ljud, rytmer och sång som även vill få dig att dansa.



07. ANIMAL COLLECTIVE – Feels
Hade av någon anledning fått för mig att de här katterna i och med förra årets fina Sung Tongs sett sina bästa dagar, men på Feels är de fortfarande heta på gröten i vackra sånger som Grass och Loch Raven.



08. GOLDMUND - Courdery Road
Kanske inte Sylvain Chauveau (vars Un Autre Decembre jag håller som esset i genren ”2003-2005 års pianomusik i någon slags electronicakontext”) men lätt, vackert och formidabelt som bakgrundsmusik (vår tids kanske mest underskattade musik) och ändå: ibland så fina melodier att man nästan (men bara nästan!) hör en liten tår falla.



09. OUT HUD - Let Us Never Speak of It Again
Kanske inget fullkomligt, fulländat album men ändå… Med It´s For You som en gnistrande diamant – där popen och dansen fick vara tillsammans på ett sätt som den alldeles för sällan fick vara 2005, utan att det blev någon typ av dumelectro av alltihopa – vill jag mycket starkt pusha för även dess omgivning där ravefesten och Saint Etienne är lika självklara beståndsdelar. Utan att det bara låter Cola Boy om alltihop.



10. BROADCAST - Tender Buttons
Kallt och hårt och kyligt vackert där popmelodierna gärna hade fått vara ännu fler men där ändå Tears In The Tyyping Pool, Corporeal och övrigt liknande funkar alldeles utmärkt.

Årets låtar

01. THE RADIO DEPT - This Past Week
02. OUT HUD - It's For You
03. THE MONTGOLFIER BROTHERS - Journey's End
04. ANTONY & THE JOHNSONS - Hope There's Someone
05. THE EMBASSY - It Pays To Belong
06. ANIMAL COLLECTIVE - Loch Raven
07. DIFFERNET - Analfabetism
08. BROADCAST - Tears In The Typing Pool
09. PIANA - Something Is Lost
10. FRIDAY BRIDGE – I’m In Love With Your Boyfriend, Mary

Friday Bridge - The Lady Julie

Ibland stöter man på sådant – mitt bland allt som är okej, eller som inte är okej – som känns, om inte mer, så i alla fall: annorlunda.

Friday Bridge ger oss på The Lady Julie en glimt av en annan värld. Det där som är så få förunnat. Senaste tiden har jag nog mest hittat dit genom introvert, instrumental och kanske till och med progressiv elektronisk musik av ett eller annat slag. Inom det som vi skulle kunna kalla popfacket känns det – i alla fall nu 2005 – som att det är lite svårare att hitta dit. Något som självklart gör att man blir lite extra sprallig när det väl händer. Svenska Friday Bridge är egensinnigare, glamorösare, elegantare – och boende i Frankrike. Hur beskriva? Svårt (såklart, när jag gormar på om att det är ljudet från en annan värld jag hör – den kan väl inte jag beskriva?)! Men, kanske på något sätt ändå: som om Virginia Astley, Kate Bush och Cocteau Twins hade varit yngre, haft mer popkänsla och varit inlåsta i Paris med en liten synth och små, små, näpna, kärlekskranka melodier? Mikado? Så svävande som Astley, Bush eller Fraser men samtidigt hårt hållet och ihopknutet till sju små vackra poppaket där den drömmande känslan aldrig får möjlighet att tära på melodierna...

"80-tal möter 1800-tal" skriver någon på den här bloggen... Och jag har just nu faktiskt svårt att tänka mig en mer attraktiv tidsperiod.

Till våren kommer hon att medverka på Friendly Noise nya, efterlängtade samling "Are You Scared To Get Happy?" och så kommer hon med en fullängdare… och nu är det jag som beställer Friday Bridge 2 från Bedroom recordings...

The Montgolfier Brothers - All My Bad Thoughts

Att man skulle få möta en lätt stillsam, elegant, vacker popmusik i sakta mak var rätt väntat. Att Montgolfiebröderna skulle vrida upp det dramatiska reglaget några steg i jämförelse med de två tidigare fullängdarna var kanske inte heller direkt oväntat - men ändå så välkommet! Det jag gillade med Seventeen Stars och The World Is Flat för något år sedan finns kvar: det fint slipade, avvaktande, prövande och på något konstigt sätt, samtidigt så beslutsamma. Till det fogar de på All My Bad Thoughts en hårdare känslomässig precision. Samtidigt som det går så lätt och låter så enkelt ger The Montgolfier Brothers små, små medel emellanåt upphov till en grandiös dramatik. Ett litet piano låter sällan så precist och storslaget som när det klinkar på tillsammans med Roger Quigleys röst. Allt på All My Bad Thoughts låter bra – det är svårt att hitta någonting onödigt som ligger och skvalpar. Men det är när dramatiken i sångarna, intensiteten i uttrycket ökar, som det lyfter ytterligare ett snäpp – såklart: då lyfter de än högre på sin himmel. I och med tredje låten, titelspårets makalöst vackra melodi, anas den dramatik som får sin fulländning i först Koffe Pot och sedan främst i Journey´s End (som kan vara en av årets låtar).
Även om de ofta svävar fram så lätt - som sina namnar Joseph och Etienne i sina luftballonger - hindrar det inte att det ibland blåser upp litegrann.

Finstämt och ödesmättat

Finstämt och ödesmättat... Ja, vad är det för några ord? Speciellt ödesmättat - vad tusan betyder det egentligen? Men när man lyssnar på viss typ av musik (här närmast: Piana, Vashti Bunyan, Ron Isley, Burt Bacharach och Montgolfier Brothers) dyker plötsligt en massa sådana ord upp i huvudet. Antagligen är man recensionsskadad. För mycket tyckande, tänkande och ett nonchalant slängandes med klyschor och klichéer har antagligen gjort att man blivit träffad lite för många gånger (och ont gjorde det). Ord och uttryck som är svåra, för att inte säga omöjliga, att göra sig kvitt ifrån. Vilket inte hindrar att jag måste försöka! Hur? Jag vet inte! Men här försöker jag göra motstånd genom att helt enkelt lite nonchalant sådär bara tycka tillbaka. För att bli kvitt undermåliga recensioner och slentrianmässiga klichéer som äter sig in i ens tankar, kanske det kan hjälpa att liksom trycka tillbaka tankarna genom att kasta tillbaka genom att man skriver ned sina egna tankar och åsikter. De utslitna orden kan då kanske i bästa fall få en ny mening just för mig? Eller något åt det hållet...

Finstämt:

Försiktig musik kanske man i alla fall bör vara försiktig med? Efter att ha knockats av första spåret på Vashti Bunyans comeback-skiva kanske det kan vara dags att prova på första spåret på den gamla, gamla Just another diamond day? Ja! Lika bra eller bättre. Låtar som man vill vara med och vara just försiktig med... Borde i sammanhanget kanske skriva nåt om att jag är tveksam till att Devendra Banhart, Joanna Newson och dom där är det, att de gör mer skada än nytta och att jag inte gillar dem något vidare...

Japanska Piana är jag också försiktig emot. Bara första låten på senaste skivan även där. Känns som om det just nu inte behövs så mycket mer. Something is lost är verkligen något jag funnit! Och när jag lyssnat klart kommer jag att tappa bort det - den väna, snälla, smått barnsliga och drömska (ja, du hör vilka ord va...) rösten kommer jag att förlora i den strida strömmen av takter och toner, inte bara från Japan utan lite var stans ifrån.

Ödesmättat:

Burt Bacharach har kommit med en ny skiva som fått ett väldigt blandat mottagande. Från toppenfantastiskt till dödskalle. Men den har jag inte lyssnat på. Förra året eller så kom Burt också med en skiva han gjort tillsammans med Ron Isley. Isley junger Bacharachs ofta alldeles mest välkända klassiker och jag kan inte bestämma mig för om det är mysigt eller rätt vämjeligt. De gamla rena och klara sextiotalshitsen blir gubbiga (vilket kanske är svårt att komma ifrån i sammanhanget), i vissa fall lite för släpiga, tillkämpade och ansträngda. Ron Isley kanske gillar de här gamla godingarna lite för mycket? Men ibland, om man lyssnar nån låt i taget sådär, faller det då och då verkligen på plats (som när jag t.ex. hörde skivan första gången till frukosten vid femte avenyn i somras).

The Montgolfier Brothers lyssnade jag en del på för några år sedan. Trodde de hade lagt av, men för ett litet tag sedan kom de med den nya singeln Journey's end. Och jag måste säga att den var värd att vänta på! När låten sätter igång tänker jag: ödesmättat! Men när sången kommer in blir klichéerna och de tröttkörda sinnesstämningarna till spännande äventyr. Försiktigt, prövande, nyfiket - och trots att det är slutet på en lång, lång resa så har han redan börjat planera för morgondagen - och inte alls bara bittert och sorgligt. Det känns som om låten går så långsamt för att The Montgolfier Brothers liksom ska hinna pröva sig fram och känna efter var de ska ta vägen just i den stund som låten håller på. Jag vill hemskt gärna följa med när fullängdaren kommer.

Job och Uppland

Har gjort något tassande försök att recensera lyrik här tidigare. Gör nu ett nytt litet försök.

Har sista veckan grävt ned mig lite i Kristian Lundbergs och Aase Bergs senaste diktsamlingar Job och Uppland. Diametralt olika kan tyckas – men några beröringspunkter måste väl ändå finnas? Ja det är klart, någonting som i alla fall placerar dem på samma planhalva är att båda två ibland skriver litteraturkritik på Expressens kultursida. Lundbergs kritik har inte satt några djupare spår (med ett stort undantag: när han själv recenserade Job (!) och gav den rätt dålig kritik - det tyckte jag var roligt). Aase Bergs litteraturkritik brukar jag gilla, kanske mest tidigare i BLM, men även när hon t.ex. debatterar politisk poesi med Göran Greider i TV.

Detta är alltså två mycket olika typer av poeter. Eftersom jag är pop- och rockskadad så skriver jag följande: om Kristian Lundberg är Nick Cave och gothrock så är Aase Berg avig, finurlig och lekfull pop. Av det borde man då kunna dra följande slutsats: eftersom gothrock är något av det värsta jag vet, och lekfull, finurlig och avig pop är något av det bästa jag vet, så borde jag gilla Aase Berg men inte Kristian Lundberg. Så enkelt är det nu förstås inte.

Om jag nu skulle falla ihop, gå ner
på knä, först det vänstra och sedan det
högra, så skulle man samtidigt kunna
se en annan person bakom mig som
reste sig upp, tvinnad av gräs, och efter
ett par snabba andetag fattade eld bara för
att uppgå i den större mörka låga
som omfamnar oss två,
från insidan, från utsidan
ur Kristian Lundbergs Job

Kristian Lundberg har jag följt ett tag nu och läst det mesta han skrivit de senaste åren. Samlingarna Allt och denna lycka av ingenting och Hardcore gillade jag. Förra diktsamlingen Pitbullterrier och den på något sätt tillhörande deckaren Eldätaren tyckte jag än mer om. Allt Kristian Lundberg skriver tycks mer eller mindre hänga ihop, närmast som ett långt sjok av skapande, och det är inte svårt att se Job som en fortsättning på Pitbullterrier. Min förhoppning är att Grindväktaren (fortsättningen på Eldätaren) som snart anländer kommer att ge ytterligare förklaringar, kompletteringar och öka intresset än mer för författarskapet.

Hans religiösa, kristna bildspråk känns för mig både fascinerande och problematiskt. Det kan vara svårt att relatera till (för tvivlare, hedningar, ateister och annat löst folk) men samtidigt ger de hans texter laddning. Jag gillar också hur hans texter alltid tycks komma tillbaka, beröra och befinna sig mitt i en skrivakt. Hur han skriver om skrivandet. Det kanske låter tråkigt men är istället något som gör texterna rastlöst levande. Och hans dikter är lättlästa på ett för mig positivt sätt: man läser dem gärna snabbt och flera gånger, gärna i ett svep, för att dras med ner till Lundavägen i Malmö i en halvtimme eller så.

Människoider,
stränga androider
Stränga upp, sjögupp
Festfarkoster,
lyckolyktor,
männistjärnorna!
ur Aase Bergs Uppland

I Uppland möter vi en helt annan typ av poesi. Dikt som inte är lika mäktig, storslagen och pompös som den man kan träffa på i Job. Den leker och bänder istället med ord och uttryck i korta små stycken, och ofta med bara några få rader på varje sida. Men jag gillar det! För mig hade den gärna fått vara längre och tjockare. Men då hade det antagligen varit svårt att bevara den täthet som nu finns i texterna. Orden känns noggrant utmejslade och ditplacerade. Antagligen en fin kvalitétsmarkör. Det kanske hade varit svårt att skriva längre texter och ändå behållt den känslan? Nu kan jag dock inte komma ifrån att det, trots tätheten, i slutändan kan kännas lite tunt.

Summa summarum: jag skulle vilja läsa en blandning! Aase Bergs lekfullhet, avighet och precision tillsammans med Lundbergs känslighet, och längre svep av starkt stämningsfull text. Det kanske skulle vara något? Möjligen för att jag nyss läst klart Den mjuka maskinen, och fortfarande försöker ta mig igenom OEIs Cut-upnummer, men jag när en liten lust att ta fram saxen, klippa sönder texterna och foga ihop de två samlingarna till en ny!

This is our direction home

Lokkos krönikor i Svenskan är ofta rätt pömsiga nu för tiden, men ibland så träffar han förståss rätt. Vid tillfällen lyckas han fortfarande pricka in den populärkulturella pudelns kärna. "Slutar du att ifrågasätta och revidera är det ju över. Börjar du blicka bakåt och uppskatta musik som tar dig tillbaka, påminner dig om ett yngre jag, så är det inte längre pop. Då är det ju plötsligt rock, åh detta förhatliga ord i sina trötta boots." är inte bara någonting jag kan hålla med om, utan låter också som saker jag - med mer eller mindre lyckat resultat – skrivit här tidigare.

Det där med "antirock" och "teori före praktik" kanske börjar kännas lite uttjatat, men det är ju egentligen inte så mycket rocken och bootsen i sig det är fel på – det handlar förstås om hur de putsas, hur de används och hur de bärs. Ge mig rock som inte är en kliché, ge mig något som samplar rock med blicken riktad framåt så är jag med! Någonting som inte bara pratar om hur bra det var förr... Om du pratar om hur dåligt det var förr får du gärna titta bakåt... Eller titta gärna bakåt i vilket fall som helst om det istället för att återuppleva eller återuppliva får handla om att uppleva och liva upp. Om rocken istället för att stirra sig blind på hur det var skulle blunda och fantisera om hur det skulle ha kunnat vara. Istället...

Sedan har ju Lokko med vänner också programmet This is our music i Svt och Mtv. Nypremiär ikväll! Säsongens första program ägnas åt Circulus. Där kan man snacka om att titta bakåt. Ändå till medeltiden och Henry VIII hov om jag har förstått saken rätt. En ny bekantskap... Får allt titta ikväll och försöka utröna om det på något underligt sätt kan vara så att de tittat så långt bakåt att de liksom bakvägen ska lyckas gå varvet runt och komma ut i framtiden. Kanske lite mycket att hoppas på, men okej...

Igår sände Svt också sista delen av Scorseses Dylandokumentär No Direction Home. Med en sådan regissör och en sådan artist borde det väl som minst i alla fall vara intressant tycker man. Och det är klart att det var det, men frågan är om det var pop? Nja, jag skulle säga att det istället var en bra historielektion - där man fick titta på hur något var pop för över fyrtio år sedan. Dylan var ju under denna tid i ständig rörelse, likt dagens The Embassy eller ett Dexy's Midnight Runners 1985. "i varenda mening, varje svar, känner ett ansvar att driva popmusiken framåt genom att maniskt ta avstånd från allt som nyss hänt.", "ber om ursäkt, reviderar konstant sin roll som galjonsfigur", "intrycket av att aldrig någonsin vilja eller ens kunna slappna av." - är det Dylan runt 63-64 som Lokko beskriver? Nej, det är förstås The Embassy 2005.

Sedan länge, länge omfamnas Dylan av kvällstidningskrönikörer och rockjournalister som när de går och ser honom live vill vara med om "Dylan". Sen blir de ofta besvikna för att han kraxar och misshandlar gamla örhängen. Det är nog istället så att Dylan länge har försökt fortsätta med detta att revidera, omvärdera och bygga nytt. Ett litet problem är väl att han kanske inte så ofta har lyckats de senaste decennierna. Men om han inte lyckas bygga nytt så är han kanske fortfarande rätt bra på att förstöra sina tidigare skapelser? Eller i alla fall bygga om... och vägra omfamnas av sådana som önskade att de hade sett honom då på Royal Albert Hall eller på Newport-festivalen. Där kan han kanske på något sätt ändå gå vidare som om det fortfarande var 1964.

Wanderung CD-R

Passar utmärkt som soundtrack till långa söndagspromenader:

01.Vashti Bunyan Lately. Trodde länge (innan jag lyssnat) att Vashti var en sån där kraxig hippietant, som det tycks finnas hur många som helst av, som i och för sig gjorde en fin platta för trettio år sedan men som nu kommer att förstöra namn och rykte genom en ny stolpig skiva. Men, jag tror att jag har fel! Lately, som är första låten på denna comeback, är istället en sådan där vän och ljuvlig liten sak. Noggrant utmejslad och arrangerad - flöjter, stråkar och fint ljud - och kanske själva motsatsen till "kraxig".

02.Markus Guentner Wanderung. 03.Gas Pop. På Kompakt är den bästa musiken inte alls den däringa dansmusiken de håller på med. Pop Ambient (kan inte bestämma mig för om det är ett oerhört fånigt eller ett mycket passande genrenamn) ska det va! Guentners skiva 1981 är, som titeln Wanderung ju ger en liten föraning om, (och som Lars Jämtelid redan har skrivit på Digfi) förträfflig promenadmusik. Atmosfärisk, skimrande, lätt rörelse. Gas från årets Pop Ambient-samling ökar takten lätt och får en att glatt vilja vandra vidare.

04.Plastic D’Amour Télé. Någonting från Siesta kan man ta med på alla sina blandskivor. På denna passar torra, coola Plastic D’amour allra bäst.

05.Electrelane Eight Steps. Inspirerad av en inspirerande spelning. Fart och fläkt och vackra pianotoner. Var ännu rivigare – och faktiskt ännu vackrare (trots att dragspel och stråkar saknades) live.

06.Karlheinz Stockhausen Struktur VII. Har alltid gillat Karlheinz, men lyssna på honom? Nä, är inte det mest sådan där olyssningsbar konstmusik? Näpp! 2005 framstår många av de 27 strukturerna på Kontakte som små abstrakta poplåtar. Just nu är nummer VII min favorit.

07.Erik de Vahl The World Where No One Needs To Swim. En liten Fennesz och Khonnor-influerad liten sak som fungerar mycket fint. Små timida körer, lite fingerknäppande i bakgrunden och en sprucken gitarr som sakta för låten framåt. Mycket akustisk electronica faktiskt. Och jag kan inte låta bli att tycka att det är en fantasieggande titel.

08.King Creosote My Favourite Girl. My favourite Fenceartist. Från det nya samarbetet med The Earlies på skivan KC Rules OK. Dragspelet har han dock behållit. Även de fina låtarna. Och den snällaste mest kärlekskranka, hjärtekrossade desperata (och hm, lite gnälliga) vänheten.

09.Gypsophile (L’amour En Temps De Guerre). "Eloquence des fatigués", distribué par Limonade, est une sorte d'ode à la paresse sur fond de bossa nova langoureuse. Quelques violons, des instruments à bois, un piano façon jazz, les textes délicats de Gypsophile surfent sur une pop music fluide, limpide, sensuelle, le tout contrasté par quelques morceaux aux légers accents rythmiques et électroniques”.

10.Popolous Clap Like Breeze. Mycket musik i elektronicafacket får ofta kritik för att vara opersonlig och sakna originalitet. Har aldrig förstått den kritiken. Elektronisk musik kan kanske istället på många plan ses som en stor helhet där det ofta är rätt poänglöst att försöka hitta personliga, originella uttryck. Det kan vara hur fint som helst ändå. Vet inte riktigt vad det har med Popolous att göra - Clap Like Breeze innehåller ju till och med sång! Från den rätt fantastiska skivan Queue For Love.

11.The Durutti Column Florence Sunset. Ingen grupp gör så vackra gitarrinstrumentaler som The Durutti Column. Och om man som jag upptäckte deras storhet alldeles för sent tycks det finnas hur många som helst att upptäcka. Florence Sunset är förstås en av dem. Från fina skivan Red Shoes /Greetings Three.

12.Sonores Jonathan. Från Billy Rimgards andra Monotoni-samling. Nästan bättre än den första...

13.Zoviet France Ciels Tenebreuse. Från det makalösa albumet Shadow, Thief of The Sun från 1991. Bättre och modernare än Boards of Canada.

14.Hans Appelqvist Människornas Ögon. Appelqvist är alltid intressant. Tycks hela tiden vara rastlöst sökande, prövande efter nya ingångar och infallsvinklar. Gillar hur först pianot, sedan hårdrocksgitarrerna och oljudet, spelar med, accentuerar och kontrasterar med den knaggliga gammelmansrösten. Finns att ladda ned på Komplotts hemsida! Text och röst: Bo Bergman.

15.Takeo Toyama Trio Der Meteor. Ett pianoklinkande smakprov från den fantastiska och varierande Kalk Seeds-samlingen från Karaoke Kalk, där jag tidigare nämnt knastriga – och helt annorlunda – Kandis

16.Richard Hawley Wait For Me. 17.Paul Weller I Wanna Make It Alright. Gubbrocken sparade jag till sist. Hawley var närmast en parodi på sig själv redan vid andra skivan. På den tredje kör han vidare i samma spår. Men vid rätt tillfälle - ensamma höstkvällar, till kvällsteet - är han ibland rätt himlastormande (och ja, det förvånar även mig). Ska det vara sådana där singer/songwriter-grejer ska det vara den skönsjungande crooner-varianten, som jag tycker Richard ändå någonstans representerar. Paul Weller har jag i tidigare liv lyssnat sönder och samman. Allra mest Style Council förstås men det mesta har haft sina stunder. Men efter (fina) singeln Brand New Start har det varit rätt tomt. Brukar alltid försöka lyssna lite på hans skivor, men de senaste två-tre skivorna har bara vara för tråkiga. Och sömniga. Och zzz. Vet inte om den senaste skivan är så jäkla rolig den heller. Men i vissa spår pratar han i alla fall med mig igen. Det kanske finns en framtid för vårt förhållande? Jag vill ju också ställa saker och ting till rätta igen.

Electrelane på Debaser

Man kan undra om inte anledningen till att Electrelane är så populära i popstockholm beror på att de är så coola och snygga. Det här yxrockande gitarrmanglandet brukar väl ingen gilla annars, eller? Själv har jag fått för mig att jag egentligen gillar Electrelane mest för att de är just snygga, för körerna i The Valleys och för att Saint Etienne droppar dem i Finisterre. För det där postrocksgitarrgnisslandet brukar ju inte falla mig direkt på läppen annars heller. Men hos Electrelane tycker jag mig ändå kunna skönja någonting mer: det känns som om de är någonting annat på spåren. De kanske inte är där ännu men det känns som om deras musik fortfarande är i rörelse, sökande, otåligt under en ständig uppbyggnad och ett målmedvetet raserande. Sista skivan Axes var spännande och bra men det jag gillar mest med Electrelane är ändå mina fantasier om hur de kommer att låta på nästa platta. Och hur låter de live?

Min undran tog mig hela vägen ändå till Slussen igår för att se dem uppträda på Debaser. Spänningen stiger: ska de lyckas vara lika coola som man hoppas? Ska de lyckas undvika att sjunka ned i ett sorglöst och bristfälligt mangel?

Men det dröjer inte länge förrän jag förstår att det kommer att bli bra. Sällan har jag sett ett band så obekymrat trampa runt på en så slak lina mellan euforisk hetta och iskall kyla. De stormar på stenhårt medan de lugnt tittar på oss. Allt som oftast går de också omkring oroväckande nära stupet som leder ned till just det där obehagliga och meningslösa elgitarrsmanglandets helvete – men utan att ramla ner. Mias gitarrspel känns, som bäst, istället effektivt och annorlunda. När vissa hissnande vackra, klassiskt färgade pianostycken bryts av och störs och harmoniserar med det mest gnisslande gitarrspelet känns det som om de är väldigt nära att hitta fram till det där som man drömmer om att de ska hitta fram till.

Om de sedan låter sina lugna partier sakta öka i tempo och volym för att snart vara framme i ett småhysteriskt crescendo lite väl ofta kan det vara förlåtet. Om de många låtarna faller in i varandra lite väl många gånger, på ett lite väl likartat sätt gör det inte så mycket när de framförs på ett så kompetent vis. Om Veritys sång känns lite väl låg och oengagerad ibland gör det inte så mycket när man hanterar både gitarr, keyboard och saxofon med sån bravur.

Tillbaka från regnet och myllrets Göteborg (och att jag skulle orka med Clientele, Lekman och Wells efter att ha gått upp klockan fem på fredag morgon och sedan sprungit runt på mässan hela dagen var helt enkelt att överskatta min egen förmåga). Mycket hanns med och mycket missades!

Bokmässan var helt enkelt en mässa... Som en skivmässa och ett mediajippo. Tingel tangel och hundratals röster som ville göra sig hörda, men ändå ett paradis för en boknörd. En vacklig balansgång mellan månglarnas tempel och intellektets högborg..

På fredag var Lennart Hellsing både rolig och stilig (och gammal) när han läste från sin nya Skolbok. Lars Fr. H. Svendsen, Agneta Pleijel och PC Jersild undrade vad ondska är och gjorde det utan större överaskningar och utan att komma upp till några högre höjder. Horace Engdahl, Sven Lindqvist och Johan Svedjedal presenterade den nya Litteraturbanken och stora visioner här och långt in i framtiden.

Lördagen började med att Adonis, suggestivt, läste dikter ur den till svenska nyöversatta Boken. En blick in i en annan era, värld och temperament. Ett smakprov som gjorde en sugen på mer. Sedan blev det lite väl fnissigt och nördigt (och nåja, lite intressant också) när Johan Ajvide Lindkvist, en filmvetare och gothforskaren Mattias Fyhr pratade skräck och vampyrer.

Sedan sprang jag förbi - ibland för att stanna och lyssna en stund - Fredrik Strage, Jonas Hassan Khemiri, Klas Östergren, Arne Johnsson, Mara Lee, Göran Greider, Augustin Mannheimer och många fler.

På lördag eftermiddag när allmänheten hittat in ordentligt var det till slut så mycket folk att det faktiskt var svårt att ta sig fram; att rent fysiskt röra sig. Nästa år satsar jag på torsdagen!

Trött och måste passande nog snart gå och lägga mig... tåget till Göteborg går redan 07.15 imorgon... Ja, jag ska till den där bokmässan... Och den liksom svämmar över överallt känns det som: kulturnytt, kvällstidningar, dagstidningar, bloggar och kvällstidningarnas och dagstidningarnas bloggar... Överdos redan innnan man börjat dosera på riktigt? Risken kanske finns där? Är Bokmässan en rockfestival? När man läser Expressens nya, unga kulturblogg direkt från mässan är det nästan så att man börjar undra. Men: det är klart att det ska bli kul och spännande och intressant ändå!

Just nu tänker jag ändå mest på att jag missade (omöjligen orkade med) The Clientele ikväll på Debaser men att jag har en chans att ta igen det i Göteborg imorgon. Imorgon spelar de nämligen på Sticky Fingers! Och inte bara det: även Bill Wells och Jens Lekman dyker upp! Frågar är bara om man kommer att lyckas ta sig dit... Kommer man att orka? Kommer man att hitta dit? Kommer man att behöva köa? Kommer man överhuvud taget att komma in?

Man lyssnar och man vaggas till sömns av... ja, vadå egentligen?

Just ikväll detta:
Jag såg någonstans att Bill Wells skulle spela i Stockholm snart - om det till och med var redan nu på lördag? - och blev lite sugen på att lyssna... Plattorna Also In White och Ghosts Of Yesterday (tillsammans med Isobell Campbell) gillar jag skarpt. Till viss del brukar han väl klassas som en jazzmusiker i popkostym, och det kan väl kanske någonstans också stämma. Men det är ju också (passande nog) vaggvisor, filmmusik och pop. Enkelt, fint, okonventionellt och något jag gärna blir trött till en tisdagkväll när jag ligger och läser i soffan. Någonting i attityden känns befriande...

Någonstans såg jag också någonting om att Don Lennon var på väg med en ny skiva. Don Lennon! Det var länge sedan jag lyssnade på honom. Letar rätt på Downtown och framförallt Maniac och förundras och förförs. Smart, snyggt, töntigt, finurligt men viktigast: lätt rörande vemodigt. Best Friends Forever, Party All The Time, Cool To Be Alone, Party In September och Turn The Living Room Into A Dance Floor... Kom gärna hit till Stockholm och spela igen någon gång...

Sedan har jag spelat McCarthys I Am A Wallet högt varje dag efter jobbet senaste veckan. Sen jag fann vinylen på Myrorna i Ropsten för några veckor sedan har den sakta fått mig att förstå dem på ett sätt jag inte gjort tidigare - har alltid varit mer av en Stereolab-typ-av-kille... Men i dagens - på många sätt - fullständigt allenarådande högercoma känns de som välbehövlig medicin. Att göra bra politisk pop är svårt - speciellt när det körs på så hårt som hos McCarthy - och just därför känns de stundom livsnödvändiga.

Och nu ser jag just att Don Lennons nya skiva visst redan finns ute! Routine!

Har just avslutat en omläsning av Stig Larssons sista (att han inte kommer att ge ut fler böcker är i alla fall någonting som jag har för mig att jag hört honom säga) bok Avklädda på ett fält. De senaste månaderna har jag även läst om de tre böcker (Natta de mina, Wokas lax? och Helhjärtad tanke) som föregick denna. Har för mig att jag gjorde samma sak förra året, vid ungefär samma period. Att jag kommer att läsa om dem allihop inom en inte allt för avlägsen framtid ser jag, just nu, som mycket sannolikt. När det gäller Avklädda på ett fält kommer jag nog säkerligen att ta om åtminstone vissa partier ett antal gånger till innan jag lämnar tillbaka boken till biblioteket.

Oscar Wilde (var det va?) sa något i stil med att det är just det, huruvida vi vill återkomma och läsa om en bok många gånger, som skiljer de bra böckerna från de dåliga. Stig sa också någonstans att han önskade sig just sådana läsare, som läser om hans texter många, många gånger.

Men det är faktiskt lite utmattande! Trots att böckerna liksom kryper sig på en. De är så lätta att liksom bara börja läsa sådär på tunnelbanan eller till eftermiddagsfikat - och så fastnar man plötsligt i något parti om det så må vara Wittgensteins skolgång, Dostojevskijs ungdomsbrev, söta tjejer eller någonting annat, utan att riktigt ha tänkt sig det. De innehar liksom en hisnande och lätt yrselframkallande täthet. Tillsammans med en ibland märkligt förförande lätthet i språk och humör slutar det ibland med att man faktiskt känner sig rätt slut efter en stunds läsning.

Det är rätt kul (och förståligt om man tänker på hur utmattande hans böcker är att läsa, hur slut ska man då inte vara efter att ha skrivit en?) att Stig efter Avklädda på ett fält i skrivväg mest tycks ha recenserat deckare i Expressen. Det är väl också det som någonstans gör att man gillar honom; han kan prata om vad som är bra och dålig konst till döddagar, om Lars Norén och Hölderlin, men han ser inte ner på den som istället läser en deckare. Han blandar sina resonemang om Gud och Sofokles med sidor om The Shangri-Las och Astrud Gilberto.

Se där hur man kan hitta fram till någon som uppfattar Astrud Gilbertos Beginnings och The Shangri-Las Past, Present and Future som nog så viktiga!

En liten lyssningsdagbok för den 13 september 2005; jag går igenom den inre hårddiskens ljudkvalitet, sorterar, sammanfogar och - vips! - kanske finns där något att uppleva och lägga på minnet?:

- Kandis - Letter (fantastiskt litet knaster från samlingen Kalk Seeds på skivbolaget Karaoke Kalk)
- Virginia Astley - Soaring (b-sidan på Love's A Lonely Place To Be och ett skönsjungande, konstigt annorlunda - och vackert, varmt och romantiskt! - åttiotal)
- Minotaur Shock - Mistaken Tourist (återkomst för en vimsig electronicaakts fortsatta vimsigheter i en melankolisk sorgefunk)
- Fursaxa - Purple Fantasy (återkomst för ett fullkomligt uppskruvat hippieylande bjällerklang i vildmarken(?))
- Colleen - Mining In The Rain (ett litet regn som faller mot rutan och som inte vill sluta)
- Boards Of Canada - Tears From The Compound Eye (ännu en återkomst i form av ett likaledes fräsande och aptitretande smakprov från den huvudrätt som heter The Campfire Headphase)

Slutsats: man sitter fortfarande fast i den kvicksand som kan kallas knaster och elektronik och känslan är dubbel: man vill dels ta sig upp! luft, luft! jag vill ha andra fullkomligt annorstädes uttryck och klanger! och sedan vill man ändå bara sakta sjunka ned i den förförande, bubblande grytan av små pip och ekon.

Rockkonsert! Är inte det ett hemskt litet ord? Men man går dit och man till och med gillar det ibland. I stunder faktiskt också väldigt mycket. Men är det inte så att Rockkonserten just nu tycks väldigt trött och i dålig kondition? Men det har väl inte alltid riktigt varit så, utan kanske också - som i någon gammal svartvit filmsnutt från någon tidig Beatleskonsert - hysteriskt, eller i alla fall från publikens sida väldigt engagerande. Kanske inte bara trevligt, utan även mer än så. Och har det en gång varit, kanske det någon gång skall komma att bli? Kanske är det därför som man troget - men ändå med mer eller mindre ojämna och långa uppehåll - fortsätter att gå?

Vad är det då för "konserter" som stundar i höststockholm? Som man kan se fram emot. Närmast under dagen kan det bli så att man beger sig till följande: Debaser! Fritz Corner! Bishop Allen och något hemligt band... Har ingen riktig koll men det är klart att det tillsammans med en liten berusning skulle kunna vara trevligt. Eller: Nalen bar och Digfi:Mix och ett uppträdande av Montt Mardié. En grupp jag ännu dock inte vet vad jag ska tycka om. Kan nog vara intressant i alla fall.

Längre fram (och det som jag skulle kunna finna intressant och just nu har möjlighet att överblicka, tycks faktiskt utspela sig i den gamla murriga Debaserlokalen): Tahiti 80 den 21 september ska jag absolut försöka se. En gammal favorit och en nuvarande; Fosbury är en av årets mest gillade. Electrelane har jag aldrig riktigt fått kläm på, men det kanske är just därför som man borde se dem live, på riktigt, den 19 oktober. Och The Clientele ska jag såklart se den 29 september.

Och Digfi:Mix den 30 september på Stacken skulle jag hemskt gärna vilja gå på. The Montgolfier Brothers! Differnet! Men ack och ve, då befinner man sig i Göteborg på den där bokmässan. Min tröst och min förhoppning är att mässan ska vara förnöjsam och ett fullgott alternativ eller substitut.

Annars är de populärmusikaliska uppträdandena, just nu, som roligast, när man ser någonting nytt och oväntat. Höstens bästa konserter kommer förhoppningsvis att vara sådana, med band och artister som jag i denna stund inte vet om att de existerar.