New York ar mkt, men vi mar bra. VM i gang och lite svullna fotter bara... Forsta dagen -nastan hela Manhattan: fran Upper West Side till The Financial District. Staden och husen ar ofta ruffiga, men manniskorna alltid snalla, trevliga och tillmotesgaende. Lordag: Soho, Greenwich Village och fantastisk sushi i Lower East Side. Varmen kom pa lordagen och det ar fantastiskt pa kvallarna. Nagra dyra ol pa nagra alternativa hak i Lower East Side. Hittade aldrig klubben Tonic men hade trevligt anda. Sondag: Central Park tillsammans med alla andra New York-bor, men i Central Park tycks det finnas plats for alla. Drink i Bryant Park innan laggdags. Idag MoMa och fantastisk indisk lunch. Nu vila sedan Deep Space och Kevorkian. Imorgon WIlliamsburg.

"Start spreadin' the news, I'm leavin' today
I want to be a part of it, New York, New York
These vagabond shoes are longing to stray
Right through the very heart of it, New York, New York
I wanna wake up in a city that doesn't sleep"

I ett gammalt inlägg här anlade jag en tro på att Jens Lekman under Popagandafestivalen skulle komma att ta oss med storm! Nå, hur blev det? Blåste det någonting framför stora scenen igår vid elvatiden?

Nja... Lite fläktade det, men jag måste ändå, tyvärr, säga att det nog var den minst inpirerade Lekmankonserten jag sett hitills. Men, ändå - helt ok. Men hur långt räcker det egentligen?

Till sitt försvar får jag väl ändå säga att jag inte, helt och fullt, uppfattar det som Jens fel. Det är svårt att nå ut och fram från en sådan stor scen och med det tråkiga ljud som, tyvärr, präglar Popagandas stora scen. Om spelningen hade varit på en lite klubb hade den nog uppfattats som mycket bättre. Oväntat nog är det de, enklare, avslutande, ukulele-akustiska låtarna som går fram bäst. Rösten har då kommit igång - och strömmar hel, full och klar ut över den stora folkmassan, i Tram #7 To Heaven och Skyphenomenon.

Det kvinnliga sexmannabandet han har med sig var också en attraktion i sig. Charmigt men lite avigt. Vissa låtar faller bort och ihop, medan t.ex. The Opposite of Hallelujah och A Higher Power funkar utmärkt.

Problemet är väl att man väntar sig något extra av Lekman. Problemet är väl också kanske vad han ska göra nu? Hur han ska gå vidare, som redan var perfekt på de första sjutummarna?

Han behövs som en motvikt bland alla (alla!) andra tråkmånsar i det svenska singer/songwriterträsket. Han har en vacker röst med ett uttryck, han skriver både roliga, fyndiga och träffsäkra låtar och han för in element av schlager och Burt Bacharach bland de andra singer/songwritermännen och kvinnornas sönderkörda Nick Drake-pastischer.

Angående tisdagens inlägg här... Någon kanske tyckte jag var fånig och att det jag skrev inte stämmer, att jag snackar goja och att det inte finns något "punketablissemang" (som Daniel i en kommentar kallade det)?

Näpp! Rockjournalist Malena Rydell bekräftar bara mina argument, tycker jag. Hennes Alkbergrecension i gårdagens DN visar ganska bra på vad det var jag ville säga och peka på... Hon tjatar hej vilt om att skivan och musiken låter så "ung" och som Thåström 1982. Jag tycker det är en paradox - har svårt att tänka mig en musik som låter mindre "ung" än någon ny musik som släpps idag och som låter som Thåström 1982. I och för sig infogar hon också att musiken även låter gammal och att han sjunger med en äldre röst..., men ändå?: "musiken som låter så ung" och "Musiken som låter så "ung" som en störig "charmig" unge", skriver hon. Men? Saker och ting rör väl på sig? Eller är ungdom per definition någonting som har fastnat hos "Thåström" eller "Tant Strul", "1982" eller hos den "uppdaterade superklassiska punken"? Konstigt i så fall. Ungdom kan väl vara allt möjligt: för hundra år sedan kanske det var nån typ av folkmusik, på fyrtiotalet säkert någon typ av jazzmusik, sedan Elvis ett tag, Beatles osv., etc. och zzz... Men att ungdomen sedan fastnade 1982 och slutade bry sig om vad som hände sen kan väl aldrig va möjligt?

Mattias Alkberg BD kan möjligen vara bra, men att det skulle vara "ungt" eller "nytt" har jag svårt att tro.

Igår medverkade Mattias Alkberg och hans BD-band i det småputtriga kulturprogrammet Sverige. Han verkar vara en trevlig och intelligent man, men hans vurm för, och nedsjunkande i, någon slags retropunkaktivism förstår jag verkligen inte. Det låter hemskt om musiken de framför i programmet... Och då har jag till och med bott med utsikt över Tunaskolan!

Sin punknostalgi och sitt punkvurmande tycks Alkberg dela med de flesta andra rockmusiker från Norra Sverige, och alla (nästan, nästan alla!) svenska rockjournalister (och gör man inte det tillhör man fienden!). Jag förstår verkligen inte. Sluta tjata nu, liksom... Om man är uppväxt i en småstad som Luleå och var musikintresserad var ju det enda som erbjöds en jäkla massa punkkonserter. När det inte var nån typ av hårdrock. Den allenarådande nämnaren var i alla fall att det tvunget skulle vara skramligt, skrikigt och föra oväsen. Och framföras på gitarr. Av killar. När gymnasietiden började närma sig sitt slut var man så fullkomligt less och utledd på den här musiken att man var tvungen att lämna stan.

Hur länge ska "punk" ses som någonting för unga moderna människor som är intresserade av att skapa och att uttrycka sig? Punken är ju inte bara trettio år gammal, utan också något som får dem "som håller på" att rapa upp det som just anses vara "punk". Jag har väldigt svårt att förstå folk som - fortfarande! - jämnt ropar "punk!" när något anses "tufft", "nytt" eller "independent". Vad menar de egentligen? 1977 eller så kanske det var viktigt eller spännande, men om man så sent som 1990 ramlade in i ett musikliv som vurmade för det och som fortfarande 2005 på många plan trampar vidare i samma fotspår kan man bli lätt konfunderad. För några dagar sedan kunde jag inte låta bli att fantisera om hur en musikhistoria utan Velvet Underground hade kunnat se ut. Idag kan jag inte låta bli att gå vidare och fantisera om hur musikhistorien hade sett ut utan punken. Utan alla "uppror", alla nedklottrade skinnjackor och alla distade gitarrer... Proggmusiker som hade fått breda ut sig än mer med ännu dyrare produktioner och ännu längre låtar! Nja? (Och för att förtydliga: ja, jag vet, punk kan såklart vara många saker: kanske det historiska välbehövliga brottet mot rocken?, eller starten på indiemusiken och något som Rough Trade? För att ta några exempel... Här pratar jag dock mest om Sverige och Norrbotten och då handlade det om den svenska söndertuggade Ebba Grön-varianten.)

Dock - som poet gillar jag Alkberg. Det som strömmade ut ur Göta Kanal fann jag intressant, bra och läsvärt. Där ser jag fram emot uppföljaren...

Efter ett antal Saint Etienne- och Stereolab-excesser, pianomusik och stillsam elektronik kunde man ju räkna ut att det snart var dags för lite oväsen igen...

Konono nr 1 – Congotronics var makalösa grejer (tack Andres…). Tumpiano, "African chants" och hemgjord elektronik - och så känns det som om den modernaste, mest spännande musiken just idag inte hade kunnat komma någon annanstans ifrån än just Kongo. Afrika har inte känts så nära sedan Joe Claussells milleniskift och hans makalösa skiva Language.

Congotronics är verkligen någonting annat. Jag samplar mina egna tidigare ord här (den gången om Marsen Jules): "Har vid något tillfälle hävdat att den enda riktigt bra musiken, den enda musik som egentligen är värd att bry sig om är den musik som är "svårfångad". Den musik som är omöjlig att kategorisera, den musik som ännu inte har fått något namn, som inte har paketerats och stoppats in i ett litet fack. Eller med andra ord: den musik som bara inte är riktigt färdig ännu, som inte spelar i en tradition eller "tillhör en scen", utan som istället redan är på väg någon helt annan stans. Och det är ju dit man vill hitta!" Congotronics finns just nu där någonstans (bara just nu! hur länge? ingen som vet...). Det låter afrikanskt – det går inte att ta miste på vilken kontinent den här musiken kommer ifrån; det knallhårda beatet är afrikansk samba på oljefat, rösterna, körerna påminner (för den som lyssnat så lite på afrikansk musik som jag) om stunder hos Fela Kuti och det råa användet av elektronik kan man hitta rötter i hos en sån som King Sunny Ade. Men detta är någonting du aldrig hört förrut – allt ovan, men sammanfoga det med något som skulle ha kunnat vara influerat av krautrock (om det inte hade varit så osannolikt), den trasigaste Autechreelektronican, en egen rå form av gammal techno och någon punkig futuristversion av gammal friformsjazz och du kanske kan gissa hur det låter... Spela låten Paradiso högt och du befinner dig plötsligt i en uråldrig ravefest i framtiden.

Om den gamla Jamaicaklassikern The heart of Congos har jag tidigare skrivit: "Det är musik som är så säregen att det låter som om den kommer från framtiden och från den yttersta urtiden - samtidigt!" Congotronics skapar samma känsla... Det är någonting med Congo…

"This music comes from somewhere unknown and offers hope that there are worlds of music out there, unexplored and waiting to be discovered.", skriver BBC i sin recension. Det finns mer att upptäcka…

...och nä - med tanke på gårdagens ord här - jag gillar Nico, jag gillar "The Closet Mix", jag gillar gitarrerna på I heard her call my name, Metal machine music har sina stunder och John Cale är väl egentligen något helt annat?

Men även andra ser uppenbarligen fortfarande problem i det här med "rocken" (som är så tung på den populärmusikintresserades axlar). Det tycks som om det kan finnas nåt litet trauma här någonstans, eller det kanske i alla fall börjar framstå som lite generande när man börjar få klart för sig att man har ägnat en stor del av sitt vuxna liv (och barndom och ungdom) åt en konstart som på många plan, som sina heligaste kor, har placerat korkad, gapig grabbighet och en sönderknarkad brist på intelligens. Och, ja jag vet, det har blivit bättre (det finns massor av alternativ), men med en uppväxt indränkt i (vare sig man ville det eller inte) hårdrock och pubrock, punkrock och svart rock är detta antagligen något man måste bearbeta länge...

Lou Reed. Av någon (outgrundlig?) anledning sätter jag på den "klassiska" skivan Berlin. Det fanns en tid då jag vet att jag uppskattade delar av den. Trodde nog att jag skulle kunna gilla den även idag.

Finns väl egentligen inte många som är mer skapare, mer medskyldig eller mer associerad med viss typ av rock än Lou? Från Velvet, heroin, svarta kläder, drag queens och glamrock till Rock n'roll animal och Metal machine music. Anledningen till att jag trodde att jag ville höra Caroline Says II kanske var att det har varit lite ståhej kring Antony & The Johnsons sista tiden? Att jag uppskattar Antonys röst och att han och Lou är vänner? Candy Says, kanske? Men Lou Reeds Berlin känns inte det minsta kul, faktiskt. Unken är ett ord jag kommer att tänka på. Och, ja det har nog att göra med rock, heroin och mytbildning...

Jag börjar förstå varför jag har lyssnat så mycket på och skrivet så mycket om Saint Etienne och Stereolab den sista tiden. Spela någonting av Saint Etienne efter att du har lyssnat på Berlin - och du kommer att få känna hur en frisk vårbris plötsligt blåser genom rummet. Och även om den inte lyckas så försöker den i alla fall vädra ut det där unkna... Anledningen till att Stereolab kan betyda så mycket kan ha och göra med att det är musik som inte är så erbarmerligt manlig, självömkande och uppslitet, tillkämpat känslig. Musik kan handla om andra saker och bestå av andra uttryck. Att bli påmind om det kan ibland vara allt man behöver. Det finns alternativ och det finns en hel värld att upptäcka där ute (utanför det där unkna rockgaraget?).

På en annan plats i en annan tid är Berlin säkert en bra skiva, men jag kan inte låta bli att fantisera om hur popmusiken skulle ha kunnat sett ut utan Velvet Underground. Utan alla som startade rockband när de lyssnade på dem. Utan alla svartklädda gother. Utan allt från Stooges till något som Strip Music. Utan den där stora "rockmytologiseringen" som (fortfarande!) ligger som en stor våt filt runt de människor som är intresserade av populärmusik. Problemet är nog bara att jag inte skulle vilja vara utan Jonathan Richman...

Senaste tiden har jag skrivit lite om (och lyssnat mycket på!) de gamla nittiotalsfavoriterna Saint Etienne och Stereolab. Men de är ju fortfarande aktuella! Man skulle annars kanske kunna tro att jag helt och fullt har fastnat i en nittiotalsnostalgi och inte orkar gå vidare. Så får jag verkligen hoppas att det inte är! Men, man kanske får vara på sin vakt...

Vad har då annars snurrat? Som inte är så förknippat med ett nittiotal? Manyfingers är ett av de fina banden på labeln Moteer. Egentligen vet jag inte, men som så mycket annat kan det beskrivas som stämningsfull electronica. Vet inte hur mycket man egentligen klarar av i den genren innan man fullkomligt storknar, ledsnar och går in för någonting helt annat men just nu känns det som om jag kan fortsätta att lyssna ett bra tag till. Trots den fullkomliga översvämningen av den här typen av musik så tycks de duktigaste elektronica-musik-skaparna fortfarande kunna fånga någonting, som gör att det känns intressant att lyssna. I Manyfingers fall kanske en ödslig, filmisk känsla - jagat, vildmark, mörkt och gammalt, som från en svunnen era och förstås knastrigt. Låter antagligen föga originellt, men jag köper det. När jag och en vän diskuterade detta kom vi fram till att det tycks vara rätt lätt att fastna i den här typen av musik - det är så behagligt samtidigt som det är så fantasieggande och snillrikt... Men ändå - är det muzak? Och skulle det i så fall göra något? Tillsammans med artisterna Clickits och The Boats bilder de en behagfull och märkligt intressant trio på Moteer-labeln.

Sedan verkar ju Differnets nya skiva vara precis så bra som man hade hoppats på. Än märkligare, än vassare och troligtvis ännu bättre än Come On And Bring Back The Brjokén Sounds Of Yore!. Spår som Caligula och Analfabetism är mörka, vackra och oväntade kompositioner. Ofta allt jag begär. Men det är också en skiva som kan vara tung, som jag helst lyssnar på portionsvis och sakta arbetar mig in i. Så kan det ju ofta fungera när det är någonting speciellt man avsmakar.

Någonting helt annat är duon med det underbara namnet Eurosport, som både har hyllats, dissats och diskuterats på The Jet Set Junta och The Cricket senaste veckan. Jag ställer mig till de positivas skara! Your brother is my only hope är i alla fall en stunds oemotståndlig discopopelektronik. Små indiekillar som vill vara spännande, glittriga och homosexuella - ändå (eller kanske just därför?), för tillfället, toppen! Lyssna på hemsidan...

Sedan var faktiskt (såklart!) Stereolab-boxen underbar. Tre skivor, en DVD och åtta klistermärken för två hundralappar. Med sådana priser lovar jag att aldrig mer ladda ned ny musik. Nästan (musiken på Eurosports hemsida var ju också en rätt bra grej)...

I gårdagens DN-recension av den nya Stereolab-boxen är Fredrik Strage som vanligt ute och cyklar... Stereolab är ett band som ständigt tycks få se sig reduceras till trötta recensenters klichébild. Hur länge sedan var det du läste en Stereolab-recension utan orden: "radikalchict vänsterpatos, krautrock och sextiotalspop"? Strage använder dem allihop. Och har man inte hört det förut, så som Strage skriver, att "Stereolab är ett oklanderligt popband - på papperet". Hör folk verkligen inget annat?

Sedan skriver han att bandets musik "varken är särskilt exprimentell, eller fungerar som tuggummipop"... Stereolab är faktiskt ett av få nutida band som man sällan ledsnar på - deras musik är faktiskt när den är som bäst just det: pop med melodier, stil, charm och ett stort egensinne, och sedan när man lyssnar lite noggrannare: vändningar, det oväntade och detaljer man kan lyssna på om och om igen. Kalla det sedan exprimentellt om du vill... När ska förresten benämningen "exprimentellt" i musiksammanhang börja diskuteras - hur länge kan det vara atonalt oväsen och brist på melodier?

"Lætitia Sadier och Tim Gane, bandets kärna, hyllade Karlheinz Stockhausen, Boredoms, Suicide, Nurse With Wound, Sun Ra och andra abstrakta pionjärer i så många intervjuer att jag länge inbillade mig att de influenserna hördes i Stereolabs musik. Nu hör jag mest ett indieband som inte vågar släppa sargen.", fortsätter Strage. Ska vi inte vara väldigt glada att de inte låter som någon av ovanstående - och istället låter som just Stereolab? Så kallade "exprimentella" musiker finns det ju redan i tusental så det räcker och blir över för Wire-tidningar i stapplar, men finns det någon annan artist som låter som Stereolab? Nej!

Exprimentellt skulle ju också kunna vara att hitta en form, en stil och ett tilltal som man aldrig riktigt hört förut, sedan förändra, bygga om, och smaksätta på lite olika sätt, och ändå! - behålla sitt särdrag och sin egenart. Istället för falla ut och sönder i ett andra klassens Boredoms och Stockhausenoväsen. Det finns det ju redan många andra som gör...

De etablerade medierna tycks fortsätta med sin bloggfixering. Man skulle kunna tolka det som ett litet, litet krig mellan å ena sidan bloggarna och å andra sidan de traditionella dags- och kvällstidningarna.

I DN i lördags publicerades en lång (och faktiskt småintressant) essä om bl.a. Coetzee och litteratur. Konstigt nog inleds dock artikeln med en hänvisning till bloggar med orden: "Litteraturen kan göra vad bloggar och andra medier inte kan: upptäcka sådant som varken författaren eller läsaren visste att de inte ­visste". Är det en begränsning som uppstår när man just bloggar, eller vad menar artikelförfattaren? Så vitt jag vet finns det ingen speciell innehållsmässig eller stilmässig begränsning, som på något vis infinner sig när man publicerar någonting som på något sätt skulle kallas blogg. Vad jag har förstått kan man skriva hur man vill, eller? Kanske till och med på ett sätt som närmar sig traditionell litteratur?

I söndags publicerades det på Expressens kultursida hela två olika korta texter om bloggar. Och någonstans där tycker jag man kan ana en viss rädsla... Och nu ska vi inte tala om Expressens desperata försök med egna (löjliga) bloggar där man kan läsa om vad Per Svensson springer runt och gör hela dagarna. Ännu roligare blir det ju när Linda Skugge, från sin blogg på Expressens hemsida, kritiserar andra som bloggar. Det är något som inte stämmer där. Och Per Svensson får mejl från bloggaren Chadie:
"Själv vitsen med att blogga är väl att personer som inte har tillgång
till medier på ett lätt sätt kan göra sina röster hörda?
Vad är då vitsen med att ni som redan har tillgång till en stor
megafon att skrika ut era åsikter ur ska leka bloggare?
Det trista är att ni allihop mest verkar tro att bloggare skriver
smörjig dagbok. Visst en del bloggare gör det, men en stor del skriver
faktiskt om politiska frågor.
De flesta skriver faktiskt inte sådan där tramsigt som flera av era
bloggare gör - som vad de äter eller har på sig för skor när de går
till soporna och så vidare."
och Per svarar:
"Om vi Expresssen-bloggare förefaller tramsiga och lättflyktiga beror det förmodligen bara på den glädje vi känner över att ä n t l i g e n få tillåtelse att vara just detta"
Enkel konklusion angående detta: människor utanför de stora mediakanalerna har i och med bloggar fått en plattform där de kan tycka till och driva debatt om saker de tycker är viktiga och intressanta. Journalister och liknande har i och med bloggar i stället fått en möjlighet att sluta skriva noggrant och förhoppningsvis bra, och i stället få skriva om när de går ut med soporna.

Om det på något sätt förhåller sig på detta vis är det ju ganska roligt. Och man kan ju inte låta bli att hoppas att Linda Skugge och andra känner sig lite oroliga. Journalister på de stora dags- och kvällstidningarna kanske inte längre kan hålla på och skriva en massa sopiga krönikor - då kanske folk slutar läsa dem och börjar läsa bloggar i stället... Alla karriärister som fyller alla platser på de stora mediadrakarna kanske måste skärpa sig? De kunniga nördarna (moi? no...) som inte har lika vassa armbågar har kanske i och med (t.ex.) bloggarna fått en möjlighet att nå ut?

Efter Out Huds konsert på Debaser i onsdags har en populärmusikalisk nittiotalnostalgi stilla blåst in över mitt hem. Egentligen lät väl (och låter väl) Out Hud delvis rätt mycket som lätt fingerad dansmusik från ett tidigt nittiotal, eller? När jag skulle referera It's For You för en ovetande bekant kunde jag inte låta bli att nämna Saint Etienne. Och någon slags beröringspunkt finns det väl också där.

Saint Etiennes två första album håller jag som två absoluta favoriter överhuvudtaget (jo, faktiskt!), men de är spelade sönder och samman för snart decennium sedan. Konstigt nog låter de ändå lika bra idag, trots att de är trasiga. Troligtvis är det nog bara förbehållet några få skivor, att vid ett sådant tillstånd fortfarande låta bra (rena, hela och klara). Så naturligtvis har jag inte kunnat låta bli att åter igen spela Girl VII, Spring, She's the One och hela So Tough om och om igen de senaste dagarna.

En annan nittiotalsskiva som jag hittade i ett hörn här hemma är Monos skiva Formica Blues. Skivan kom först 1996, och är nog rätt gravt Saint Etienne-influerad. Jag har smågillat den sedan den kom och kanske ofta som ett helt okej Saint Etienne-substitut. När den kom hamnade den nog rätt fel. Säkert något år för sent. Vill till exempel minnas att Kjell Häglund gav den en ljum (men ändock okej) recension i Pop. Men jag tycker att den har växt! Tiden har givit den ett vackert, annorlunda nostalgiskt skimmer. När den kom vävde den samman ett engelskt (och franskt) sextiotal med det som ansågs modernt 1996. Idag är inte bara sextiotalet en tid som förlupit. Nostalgin fördubblar sig - ett drömlikt sextiotal, ett krasst men ändå rätt vackert 1996 från 2005 års horisont! Drum n'bass-trummorna på The Outsider, som 1996 säkert ansågs småtöntiga (av de nervöst hippa) låter idag faktiskt rätt ljuvliga. Och själva anledningen till att en skiva som Formica Blues kan låta bra än idag har nog mycket att göra med att den just kom lite fel när den släpptes. Band som blev större och fastnade under klistret av någon fånig etikett har man ofta svårare att lyssna på idag (så nej, något som Portishead spelar jag inte!).

Saint Etienne då? De har såklart gått vidare - Finisterre från 2002 tycker jag är suverän och deras bästa skiva sedan So Tough. Och snart släpper de nytt! För de som är intresserade ska den heta Tales from Turnpike House och släppas sjätte juni. Kan bli sommarens skiva...

Out Hud på Debaser:

Out Hud:
Fantastiska! Energi och humor. Dansmusik till popkids och rockskägg. Gammal dansmusik i en ny kontext, där den känns intressant och berättigad.

Debaser:
Debaser är Debaser och även när ett modernt band som Out Hud besöker strömmar det, likt fukt, ut garagerocknostalgi ur väggarna (mellan alla livebilder på "rockikoner" som The Hives och Soundtrack of our Lives).

Summan av kardemumman: sällan har jag sett ett band dansa lös så på scen. De skulle till och med fått en dj:ande Joe Claussell att framstå som lätt stelbent. Och när bandet sedan går av scenen och folk är på gång så lägger dj:n på nån gammal punkrock... Och ljudet från dj-anläggningen är miserabelt. Antagligen är Debaser kvar i det gamla rockparadigmet där skivspelandet inte är något att bry sig om, det är bara livemusiken som är viktig... Både Out Huds konsert och efterföljande dj:s visar oss alltså - på diametralt olika sätt - att nittiotalet faktiskt hade sina förtjänster.

Out Hud **** (fyra stjärnor)
Debaser och dj:s * (en stjärna)

Långhelg. Man kanske skulle gå på konsert? Det känns som om det var ett tag sedan, och jag gillar ju att gå på "rockkonsert" - ibland... När Mike Always babblade på i TV-programmet This is our music tidigare i vintras sa han något i stil med att han i stort sett aldrig hade haft kul på en rockkonsert. Även om jag inte håller med honom så tror jag att jag förstår honom. Alla dödligt tråkiga och tragiska konserter som man har bevittnat; rundgång och mellansnack, svett och extranummer... Men ibland är det ju också väldigt trevligt...

Idag spelar Out Hud på Debaser. Toppenlåten It's for you har blivit någon slags indiehit och det skulle kunna vara spännande att kolla in hur de låter på scen. Men Debaser? Men de ska ha fått en fin ny tillbyggd bar, så... Ikväll spelar även Suburban kids with biblical names och CDOASS på Södra teatern. Två rätt sympatiska band. SKWBN första EP var smått oemotståndlig och CDOASS första singlar hade sina stunder. Frågan är bara hur spännande detta kan vara att titta på. Huruvida jag får veta det beror förstås på om jag går dit, om jag väljer bort Out Hud, och om det finns några biljetter kvar.

På fredag spelar även Patrick Wolf på Södra Teatern! Hans första skiva Lycanthropy var i stunder helt fantastisk, och hans framträdande på klubben Slick för något år sedan var faktiskt makalöst. Men. Hans senaste skiva Wind in the wires verkar spännande, men av någon anledning har den inte greppat tag i mig än. Vet inte riktigt varför, jag tycker den borde ha alla förutsättningar. Men det är något med hans röst som står i vägen, tror jag. Jag kommer i alla fall, med all säkerhet, att lyssna igen, och igen. Troligtvis ett tecken på att det finns något där ändå... Och så säger han ju rätt roliga saker!: "Alltför få ser musik som konst. De flesta nöjer sig med att göra billig underhållning för massorna. Musik gjord av män är särskilt dum, den är bara styrd av kuken. Testosteronet producerar låtarna. Jag har förvisso en penis själv, men jag kan inte och vill inte identifiera mig med andra manliga musiker", sa han bland annat i Svenskan igår.

Hmm. Vad månne veckoslutet ha att erbjuda?

Mode kan vara såå tråkigt. Tänk stilguider, livsstilsmagasin, boken Snyggt och det nya heterosexuella modemagasinet för män: King. Självfallet har jag inte läst tidningen, men det räcker att se omslaget för att förstå vilken typ av tidning det handlar om - Schenkenberg, bilar och snyggare solbränna... Karolina Ramqvist har såklart rätt när hon hävdar att den nya så kallade meterosexuella mannen bara är någonting som har slagit igenom på utsidan - på insidan hittar du samma grabbighet och samma slentrianhomofobi.

Men mode kan ju också vara kul. Att handla fina skor i en bra butik är till exempel rätt roligt. Exempelvis på Nitty Gritty i Stockholm. Fina lokaler, bra utbud och kunnig och hjälpsam personal. Mode kan ju helt enkelt vara mycket mer pop (något man kan glömma bort bland tidningar som King).

I något av de tidiga numrena av tidningen Pop på nittiotalet hävdade Andres Lokko något i stil med att pop det är att gå in ett par nya Clarks till Smokey Robinsons Ooo Baby Baby. Neil Tennent ska ha hävdat att popmusik handlar om två saker: kläder och förändring. Det stämmer nog; idag gick jag in ett par Nicholas Deakins till Tenniscoats Tree or Not to Be.

Throughout the dark months of april and may! Så samlar jag några låtar, sammanfogar dem - en ny kontext! - och lyssnar på nytt:

01 - Tape - Oak player
02 - Colleen - Summer water
03 - Lullatone - Morning coffee
04 - The Hepburns - I'll be back before the milkman
05 - Gol Gappas - West
06 - The Shortwave Set - Slingshot
07 - Prefuse 73 - Minutes away without you
08 - The Konki Duet - Le mariage dans les nuages
09 - Tenniscoats - Just a smile of you
10 - Virginia Astley - I'm sorry
11 - Cocteau Twins - Throughout the dark months of april and may
12 - Differnet - Caligula
13 - Clickits - Creepy crowlies
14 - Melodium - Terminus
15 - Marsen Jules - Yara 05
16 - Brian Eno - A clearing
17 - Harold Budd - Rue casmir delavigne (for Daniel Lentz)
18 - Morton Feldman - Work for two pianists

Jaha, Marsen Jules…? Vem är det? Vad? Marsen? (Och vad är det egentligen för ett namn? Kan man heta så?)

Jag vet ingenting, jag bara snubblade över det. Det enda jag vet är att den vackra blomman på Marsens hemsida växlar i färg väldigt fint. Detta är min enda relation. Och så tror jag att han(?) kommer från Tyskland. Jag hittar inga bilder eller intervjuer – så ingenting förstör min bild eller säger dumma saker.

Detta är något man aldrig har tagit upp i den så kallade fildelningsdebatten. Vid fildelning och nedladdning (och filladdnig och neddelning) så slipper man (eller ges man i alla fall en större möjlighet att undvika) alla fula bandbilder och alla fåniga rockband som uttalar sig.

Jag minns hur det var på stenåldern (tidigt nittiotal) då man var tvungen att traggla sig igenom NME varje vecka för att komma i kontakt med ny musik. Och visst var det väl spännande ibland, men speciellt kanske med tanke på hur NME ser ut idag, så är det rätt skönt att slippa. Och jag kan ägna mig åt vettigare saker än att lyssna på vad nya unga rockband har att säga. Och alla livsstilsmagasin man slipper köpa… Själva begreppet "musiktidning" har tappat i relevans.

Idag plockade jag hem några gamla Sonic-tidningar från bibblan, vilket tycks bekräfta min tes. Roligare kan man ju ha liksom. Helsidesuppslag med Isolation Years och Moneybrother och jag somnar av tristess...

Har vid något tillfälle hävdat att den enda riktigt bra musiken, den enda musik som egentligen är värd att bry sig om är den musik som är "svårfångad". Den musik som är omöjlig att kategorisera, den musik som ännu inte har fått något namn, som inte har paketerats och stoppats in i ett litet fack. Eller med andra ord: den musik som bara inte är riktigt färdig ännu, som inte spelar i en tradition eller "tillhör en scen", utan som istället redan är på väg någon helt annan stans.

Och det är ju dit man vill hitta! Vid enstaka tillfällen tycker man mest att allt bara guppar omkring i sin egen lilla ankdamm. Inget nytt under solen och inga seglatser till främmande platser och exotiska öar. Men så blåser det snart upp igen, och en vindpust, en bris eller vid enstaka tillfällen en rejäl storm som tar tag i en och... så känner man det; "oj det här är spännande!".

Så just idag, just nu denna tidiga och soliga morgon, vad är det då som får en att le och lyssna lite, lite noggrannare? Ja, jag vet inte om jag vill kategorisera det som någon storm, men en stilla bris i alla fall... Marsen Jules känns för mig just så där, som en liten förvirring och en stor skönhet. Och hur förklara vad för musik som Marsen skapar? Enklaste sättet är väl helt enkelt att be läsaren av denna text att gå in på artistens hemsida och ladda ned några av alla de mp3s som där ligger och väntar på sina lyssnare. Annars kan jag bara kort säga att det album som jag lyssnat på - Herbstlaub (som inte finns för nedladdning!) - är instrumentalt, lätt brusigt, elektronica not electronica, en touch av klassisk musik (kanske Debussy?), möjligen en liten, liten krautkrydda och att albumet tar med en in i den där fina stämningen där man känner sig full av upptäckarlusta men ändå, på något konstigt sätt, - redan framme!

Och så var det dags för alla de där låtarna på hemsidan också...

Nu är jag såklart en smula fördomsfull, men varken landet Danmark eller folket danskarna verkar särskilt trevliga. De tycks smårasistiska, smygnationalistiska, konservativa, buffliga - och så pratar de ju såå fult. Så jag gillar inte Danmark, inte alls - förutom när det kommer till film. Jag vet inte riktigt hur det går till, någon annan konstform från Danmark har aldrig slagit an någonting, men när det gäller filmskapandet då funkar det...

Så, jag skulle tycka att det var tuffare om jag gick igång på något som Life Aquatic, men näh, när det kommer till film så ska det tydligen vara Mike Leigh eller nåt danskt för att man ska gå igång... Jag är helt enkelt en sucker på de där små, enkla filmerna med de stora känslorna.

Så mina förväntningar var ganska höga på Susanne Biers nya film Bröder. Jag var i och för sig lite kluven till hennes förra film Älska dig för evigt. Den var ju lite väl tårdrypande, spelade lite väl duktigt på de rätta känslosträngarna - å andra sidan gjordes det ju otroligt bra. Och Bröder hade ju fått väldigt fina recensioner! Men jag blev lite besviken faktiskt. Ok, Bröder var bra, men använde hon inte lite väl många av samma knep som användes i Älska dig för evigt? Tonen kändes inte riktigt lika klar. Och när det gäller den här typen av känslodramer märks det direkt om det bara är en liten promille där anslaget missar. Svårt!

Nu ser jag istället fram emot Manderlay.

Morgon: lite sol. Helgens nöjen? Bibliotek. Bibliotekspersonal. Böcker. Serier: Tintin. Tintin i Amerika och Tintin i Kongo. Tintin och det sönderslagna örat. Tintintintintintintintintinintintintintin. Andra barndomsminnen: Asterix och Obelix och t o m Kalle Anka. STOCKHOLM. Människor. Främlingar. Vänner. Diskussioner. Derrida, Bibliotek, Universitet. Elektroei. Och gamla OEI. Fortsättning följer. Radical Philosophy. Deleuze, Tiden och Moderniteten. Science Fiction. Bokhandeln. Ett klientel. En vandring. Andra liknande platser. Ännu mera minnen i form av gamla och nya bilder och texter. Och musik. Differnet. Differnet på Fylkingen? Sophie Rimheden på Landet? Fortsätter att lyssna: HAL! HAL? Wuthering Heights. Och King Creosote. Första låten på nya skivan. Till och med gammal soul som jag tappat bort. Till och med Otis Redding och Smokey Robinson. Lucksmiths. Och Saint Etienne. Foxbase Alpha!!! Spring... Och god mat. TV. Vandring ner till viken. Och film. The Assassination of Richard Nixon. Sean. Penn. Sedan ihopplockning och avslutning. Natt.

På bloggen Tesugen presenteras för närvarande de böcker som bloggskaparen läst hittills i år. Så, okej, jag gör väl detsamma då (men jag har läst fler böcker, ha! Å andra sidan så är jag ännu sämre på det där med kvinnliga författare. Hjälp! Jag blir nästan lite rädd). Böcker jag läst hittills i år (bara de böcker jag läst helt och fullt från början till slut och inga böcker som jag läst i arbetet. Inga seriealbum är heller medtagna. När jag läst klart en bok brukar jag ge den ett litet betyg från ett till fem. Betyget ska inte tas för allvarligt, det är mer ett betyg på känslan boken gav mig…):

Andrzej Tichý – Sex liter luft [3]
Daniel Birnbaum, Sven-Olov Wallenstein – Heideggers väg [3]
Daniel Sjölin – Oron bror [3]
Daniel Sjölin – Personliga pronomen [5]
David Toop – Haunted weather: music, silence and memory [3]
Don DeLillo – Cosmopolis [2]
Gilles Deleuze - Nomadologin [4]
Kristian Lundberg – Allt och denna lycka av ingenting [3]
Kristian Lundberg – Eldätaren [4]
Kristian Lundberg – Pitbullterrier [4]
Lena Edman – Barn- och ungdomsböcker genom tiderna [3]
Ludwig Wittgenstein – Filosofi [4]
Malte Persson – Apolloprojektet [3]
Malte Persson – Livet på den här planeten [3]
Per Hagman – Att komma hem ska vara en schlager [3]
Peter Pohl – Vi kallar honom Anna [3]
Ronny Ambjörnsson – Tankens pilgrimer [4]
Stephen Mendel-Enk – Med uppenbar känsla för stil [4]
Stig Larsson – Autisterna [5]
Stig Larsson – Wokas lax? [4]
Sven-Olov Wallenstein – Bildstrider [4]
Sverker Sörlin – Mörkret i människan [4]
Sverker Sörlin – Världens ordning [4]
Willy Kyrklund – Solange [5]
Åsa Larsson – Det blod som spillts [3]

På grund av min sedvanliga fingertoppskänsla har jag, i stort, undvikit dåliga böcker! Don DeLillos Cosmopolis var väl i och för sig ingen höjdare, men det var jag beredd på… Det var nog mer New York-miljön jag ville åt där. Resten kan ses som boktips!

Femmorna? Willy Kyrklund och Stig Larsson är husgudar, och Solange respektive Autisterna hör till deras allra bästa böcker. Måsten, såklart… Personliga pronomen var också en liten knock. Tyckte väldigt mycket om den. Men, jag är på min vakt, och jag känner att jag nog måste läsa om den. Jag kan bli orolig när jag knockas så där. Är det någon som försöker lura mig? Kan han den där programledaren skriva en så bra bok?

Besvikelser? Sex liter luft var inte lika kul som jag hoppats på. Sjölins första bok var inte heller alls i samma division som Personliga pronomen. David Toops bok var inte lika inspirerande som jag hoppats på. Och Per Hagmans bok var en besvikelse… Skugglegender tycker jag i vissa delar är helt underbar, men de underbara delarna var väldigt, väldigt sällsynta i senaste boken. Nästa gång kanske?

Goda upptäckter: Kristian Lundbergs Pitbullterrier och Eldätaren gillade jag mycket. En fin, annorlunda ”deckare” och en hård, torr diktsamling som tillsammans bildar en fin helhet av motsatser och dialoger. Ser fram emot fortsättningen, i vad jag förstått, ska vara en trilogi. Stephen Mendel-Enks bok tycker jag, till vissa delar, var en träffsäker analys, av vårt tids stora gissel – manligheten.

För närvarande läser jag följande böcker:
Arthur Conan Doyle – Sherlock Holmes bästa äventyr
Mats Rosengren & Ola Sigurdson (red.) – Penelopes väv: för en filosofisk och teologisk pathologi
Thomas Pynchon – Gravitationens regnbåge
Torgny Lindgren – I brokiga blads vatten

Återkommer med analys och bedömning...

Fortsätter att filosofera över det här med bloggandet... Och de Internetpublicerade texternas livsvillkor... Jag tror att jag kan skönja två viktiga beståndsdelar:

1. SNABBHETEN
De som vill bli stjärnor på bloggandets himmel måste lära sig att skriva fort! Man måste kunna publicera sig snabbt och kontinuerligt. Och behålla någon form av kvalité. Brister det inte i den ena ändan, så är nog chansen stor att det trasslar i den andra. De flesta bloggar tycks ha antingen eller: bra texter och en mer stillsam publiceringstakt, eller en daglig publicering av mer svajiga texter. För att vara bra bör man alltså skriva både fort och bra. En inspirerande - och stor - utmaning! Sen bör man kanske ha något att säga också...

2. FÖRÄNDERLIGHETEN
Under 1900-talet, när man vara tvungen att nyttja tryckpressen om man ville publicera texter, var nog själva publicerandet en stor grej. Man skrev, man tänkte igenom sina ord, i bästa fall väntade man en stund - och sedan publicerades texten. Det ligger närmare runskriften än bloggen... Texten var huggen i sten. Gjorde man bort sig och publicerade någonting pinsamt, felaktigt eller töntigt fick man nog i många fall stå sitt kast. Vid bloggande - och vid många andra former av Internetpublicering - behöver ingenting vara hugget i sten. Man har ofta möjligheten ändra sig, skriva om eller till och med radera sin text. Revision... Har man otur kan ju i och för sig någon ha sparat, arkiverat eller spridit ens pinsamma, felaktiga och dåliga text... Texten kommer då att finnas i flera versioner och vad som sedan är ursprungligt, felaktigt, original och kopia kommer att diskuteras, debatteras och många fall vara omöjligt att göra reda för.

Om man kan hitta en bra, föränderlig blogg med nya dagliga inlägg på Intressant.se är jag faktiskt inte säker på (trots det gigantiska antalet bloggar). Men jag snubblade i alla fall förbi en fin blogg som publicerar en liten intervju med Sven-Olov Wallenstein. Läs någonting av honom istället! - säkerligen intressantare filosofi än den om bloggandet...

Under nittiotalet - under IT-yran, typ - så fanns det en hel del glada amatörer som skapade Webbtidskrifter. I bästa fall ambitiösa, snygga hemsidor med massor av bilder och grafik. Och vad har vi idag? Jo, gråa och trista och grafiklösa bloggar!

Problemet med många webbtidskrifter var nog att de till slut kom på att de nog var tvungna att publicera lite texter också... I många fall tröt nog orken och fantasin vid dessa tillfällen. Två bra före detta musiktidningar på nätet var Bomben och Twisterella. Och vad har det blivit av dess två nu? Självfallet har de förvandlats till bloggar... Bra så kan man tycka, men varför? Ja, du...

Att publicera sig i bloggform känns nog mindre pretantiöst och mindre "allvarligt". Man behöver inte skriva så långt och ett inlägg kan överleva på, typ, en kul länk och en kommentar eller så. Och de flesta "surfare" nöjer sig nog också med detta. Folk vill inte läsa långa, tunga artiklar - många vill nog mest klicka runt, läsa några rader osv... Kan det vara så? Både folk som skriver och folk som läser bloggar vill nog i många fall mer bara "prata". Man vill tycka till, tipsa och man vill kommentera och diskutera. För detta passar sig bloggformatet bra.

För att bekräfta ovanstående tes så fortsätter jag att "prata" på här och låter Sondera Kulturfanzine fyllas av bilder istället.

I dagens DN finns det en stor artikel om - ja, gissa vad? -, just det, bloggar! Varför är det en sådan bloggbuzz just nu? Möjligheten att blogga är ju, i stort, lika gammal som Internet. Antagligen så är det väl så att det tar ett tag för oss att förstå vad vi ska med tekniken till. Det skulle kunna vara så att tekniken ständigt har ett litet försprång... Någonting för framtida mediahistoriker att forska i antagligen. Det kan nog behövas lite perspektiv på saken för att nå en djupare förståelse kan man tänka. Lite intressant är det ändå...

Själv har jag tidigare funderat en del på det här med litteratur och Internet. Var kommer bloggarna in där? När kommer den första skönlitterära bloggen att slå igenom (de skönlitterära bloggarna som inte slagit igenom finns nog redan i stort antal)? En författare som väljer att publicera sin text som blogg i stället för som bok, där själva bloggen är det litterära verket (kanske även med ett eget ISBN-nummer?).

Leopards blogg Regn över Möllan har jag nog inte riktigt förstått mig på än, men den är intressant och lite litterär... Någon som har några andra tips?

Skrev om Jens Lekman och The Opposite of Hallelujah för några dagar sedan, men måste bara nämna honom igen (och plötsligt känns det som om jag bara skriver om Momus och Jens Lekman). Titt som tätt brukar jag kika in på hans hemsida för att främst kanske hålla koll på om han planerar något nytt skivsläpp, eller kanske för att läsa hans "smalltalk".

Läser idag vad han skrev den 13 april. Även om jag gillade The Opposite of Hallelujah är jag alltid på min vakt, och går omkring och bär på ett litet snäpp av tvivel på Artisten (finns det artister som man aldrig någonsin tvivlar på? Kanske bara för att sedan kunna säga att man undrar hur man någonsin kunde tvivla?). Hans tankar den 13 april gör mig dock tryggare!: "On the way home I listened to his (Radio Depts) latest EP "This past week" and I felt as if I was gonna crack into little pieces and then be put together again. Universe was for once in 100% sync with me, I could see clearly and I knew exactly what I had to do." Det verkar som om han gillar Radio Depts senaste EP lika mycket som jag... Och när jag jämförde honom med The Avalanches, tycks jag ju ha gjort rätt om man tittar på hur mycket Jens, inte bara kan ha en ljudbild som ibland låter som om den är inspirerad av dem, utan också faktiskt gillar dem: "I can't wait to hear the new Avalanches album, if it ever comes out... They are the only band that I've written a fanmail to. When I was really sad during the fall of 2001 I only listened to Since I left you (the song) and I knew that there would actually be better and lighter days. It is for me what Joy Divisions "transmission" is for others."

Han är inte bara skaparen av mycket fantastiskt musik, han har även lika bra smak som jag!

Bloggarnas blogg? Måste väl ändå vara Momus Click Opera, som det ju också, på detta ställe, har refererats en hel del till tidigare. Han ägnar säkert mycket tid åt sina inlägg, men han har en fantastisk avvägning mellan nyheter, länkar och intressant kulturjournalistik och filosofi (kanske precis vad som behövs för ett bra bloggande?). Det är lätt att bli inspirerad.

Inget ont om Momus musikkarriär - han har ett otal omistliga delar i sin repertoar - men Click Opera känns ändå ofta roligare (betyder det att bloggande är en konstform likt popmusiken och att det också är en konstform som kan vara lika intressant som intressant pop? nja...)! Får väl då ändå passa på att säga att Momus nya skiva, Otto Spooky, verkar bra även den. Men har ännu inte givit den den tid den tycks behöva (lite bloggläsande går ju så mycket fortare!) Och skivan innan, som han gjorde tillsammans med Anne Laplantine var, i alla sin sönderklippta konstighet, rätt fantastisk...

Inläggen på Click Opera rullar på i hög takt och med ett så stort omfång att det är fullt omöjligt att hålla reda, men sista tiden minns jag t.ex det intresseväckande inlägget om Saul Bellow och idag fortsätter han med ett av alla sina inlägg om Internets och andra mediers (radio!) möjligheter och framtid. Så om du vill bli lite inspirerad, eller om du bloggar och vill få lite komplex ska du besöka Click Opera (vilket fantastiskt namn...)!

Under nåt år nu så har Jens Lekman framstått som en av popmusikens stora romantiker. Närhelst när man får ont i huvudet av elektronica, blir matt av alla nya unga rockband, vill sitta ner när ny dansmusik spelas och vill sälja sin TV när ännu en hip-hopare invaderar rutan - har man kunnat sätta på några låtar av herr Lekman och plötsligt förflyttats till en lite vackrare, lite snällare och just en lite, lite mer romantisk värld. Han har hållt på och släppt skivor i en två år men hans fina stunder är ändå redan otaliga: från Black Cab till At the department of forgotten songs på Secretly Canadians hemsida. Från Våren i Paris till USA-turné. Problemet är väl bara att han liksom började på topp; och att man undrar - hur ska han gå vidare nu (jag bär trots allt på en liten, liten rädsla för att han ska fastna i någonting så fånigt som det stora, farliga singer/songwriter-träsket)?

Sommaren för två år sedan bevittnade jag Jens, på den tiden han gick under namnet Rocky Dennis, på den lilla klubben Våren i Paris på Café Mix i Stockholm. Han hade då bara släppt en vinylsingel, vilket dock inte hindrade honom för att knocka den tappra, lilla skaran framför scenen fullständigt - från en cover av Jonathan Richmans Higher Power till sin egen Higher Power. Och många av hans låtar lät som klassiker redan första gången man hörde dem. Jag gillade också starkt att han i början blandade ett charmant låtskrivande med spännande samplingar och ljudbilder likt en Göteborgsblandning av Paul Simon och The Avalanches. Samplingsbiten tycks han delvis ha dragit ned på den sista tiden (vilket kan bero på en rättighetsproblematik), för att istället jobba mer med det orkestrerade och arbetandet med livemusiker.

I helgen var fetichisten igång igen och Jens senaste sjutummare The Opposite of Hallelujah inhandlades. Och det är vid dessa tillfällen som man tackar gudarna för välsorterade skivaffärer som Pet Sounds. Omslaget är ljuvligt och låtarna låter bra. Ska snart spelas igen! Problemet är nog bara det att jag har sådana väldiga förväntningar. Jag vill att han gång på gång ska ta mig till den där sommarkvällen för två år sedan...

Om han klarar det igen får jag tillfälle att se på den alltid lika efterlängtade Popagandafestivalen i slutet av maj. Jag tror att han kommer att klara det utmärkt. Efter en vår i USA och England tror jag att han kommer att ta oss med storm!

Går ofta omkring och bär på en lite fåfäng känsla av att vilja vara nere med kultur som det inte skrivs så mycket om i media. I alla fall inte samtidigt som det samtidigt pågår ett litet, litet mediadrev någonstans. Man får ju ofta känslan av att det fungerar lite som en snöboll i rullning; vissa skriver om någonting - en film, en artist, en bok - inte för att de gillar eller är intresserade av själva boken utan helt enkelt mest för att andra också skriver om det. Det viktiga är inte kulturen i sig - det viktiga är snacket í lunchrummet. Om Saltön, Kent och Da Vincikoden.

Nu vet jag inte om det riktigt är i så många lunchrum som det snackas om Albert Ayler - men många kultursidor har plötsligt fyllts med texter om denne gamle, döde friformsjazzare. Det kan vara ett sådant litet, litet mediadrev men känslige lilla jag blir ändå lite misstänksam när folk som aldrig tidigare varit intresserade plötsligt börja droppa Albert Ayler som en av sina Ipodartister. Men man ska nog vid närmare eftertanke inte behöva vara så misstänksam. Det lilla mediadrevet både börjar och slutar nog med att det har gjorts, en tydligen mycket bra, svensk dokumentär om mannen ifråga: My Name Is Albert Ayler.

Och jag som knappt har lyssnat på killen! Så om man är riktigt fåfäng får man smyga med saken. Är man någorlunda hälsosamt funtad får man väl bara leta reda på en platta och lyssna och höra om det är något man finner intressant. Har för någon vecka sedan försökt lyssna lite på Spiritual Unity och Vibrations och diggat det - litegrann. Okej, självklart bra men inte mycket mer faktiskt. Jag tror att en ny dimension öppnades för mig under gårdagens sena och blöta afton. När klockan började närma sig två, tre plockade jag och några polare, av någon anledning, fram de hårdaste jazzplattorna i samlingen - Roland Kirks Blacknuss och Art Ensamble of Chicagos Les Stances a Sophie och just ovan nämnda Albert Ayler-plattor. Och då händer det någonting! Det känns nytt, det känns annorlunda och det känns som om man förstår att han faktiskt på något konstigt sätt var någonting annat än det mesta annat i sextiotalets jazzsväng. The Wizard från Spiritual Unity känns i alla fall just då, på galet hög volym, som världens bästa och tuffaste låt. Som liv och död och som frihet på ganska hög nivå.

Och för vissa typer av artister funkar det förstås så som Albert hävdade, med det mycket Nietzscheanska citatet,: "If people don´t like it now, they will" - ibland är man faktiskt före sin tid. Och då är det väl inte så konstigt att det först fyrtio år efter de bästa skivorna spelades in sätts igång ett litet drev.

Nu bär det av till Zita!

Läser just nu parallellt Malte Perssons två böcker: romanen Livet på den här planeten och diktsamlingen Apolloprojektet. Det var längesedan nu som jag satte upp dem på den inre "böcker-att-läsa-listan", men det är först nu som de hamnat högst upp i "böcker-att-läsa-högen". Och jag tror det var på tiden! Efter att ha läst lite om Malte, och lite kulturjournalistik och liknande av Malte (främst på Expressens kultursida) har jag gissat mig till att han nog delvis har en litteratursyn som påminner om min. Och att vi nog har en del gemensamma författarfavoriter i sådana som Erik Beckman, Willy Kyrklund och Thomas Pynchon (det behöver ju i och för sig inte alls betyda att jag på något sätt skulle gilla Maltes litteratur...)

Genom recensioner och annat har jag fått mig pådyvlat att Livet på den här planeten ska vara en fullkomligt uppspeedad och oförståelig (inte nödvändigtvis dålig) textmassa där associationer, bilder och metaforer fullkomligt får spader och att det liksom inte finns nån hejd på det hela. Har för mig att någon kritiker skrev att boken hade sina stunder men att Malte nog borde ha taggat ner lite och försökt strukturera upp det hela lite mer (vet inte om det var någon speciell kritiker eller om det bara var så som det brukar låta och så som man är van att höra det och att den typen av kritik liksom växt in i huvudet och blivit vad man ibland får stångas mot om man hävdar den typ av litteratur som Malte representerar som njutbart överlägsen t.ex deckargenrens litteraturtyp). Och nu ska väl jag egentligen inte uttala mig; jag började läsa Maltes bok idag på tunnelbanan och har en del kvar, men än så länge säger jag bara: hej! det här är ju bra och väldigt underhållande och roligt. Och så kan jag inte heller förstås låta bli att fortfarande önska mig ännu mer! Skruva upp tempot ännu ett snäpp! Jag vill ha litteratur som likt Sun Ra skjuter rakt upp och ut i rymden! Men det kanske bara är den trotsige i mig som talar? Om Malte sen tål att nämnas i sådana som Kyrklunds och Beckmans sammanhang får nog framtiden utvisa. Apolloprojektet är stillsammare än Livet på den här planeten och på något sätt också sorgsnare, men även den - kul, underhållande och skarp. Så: jag gillar Maltes böcker och, som hon tjejen i filmkrönikan brukar säga, det ska bli kul och se vad han hittar på här näst.

Malte har förstås också en blogg.

The Life Aquatic With Steve Zissou! Jag är dock lite tveksam faktiskt. Rushmore har jag för mig att gillade rätt mycket, och The Royal Tenenbaums hade väl sina stunder... Men på det hela taget är det inte riktigt min kopp av te, ingenting som jag riktigt går igång på... Andra (speciellt alla något så när unga Stockholmsrecensenter) gick vad jag minns dock mer eller mindre bananas och tyckte att den var ett mästerverk. Ungefär samma sak som uppstod med Lost in Translation. Mästerverk, fem stjärnor... skreks ut från recensionssidorna, men nä, den var väl okej: snygg och bra musik men inte mer än så... Egentligen skulle mitt omdöme om Wes Andersons bli något liknande. Även om han å sin sida i den corny humorn har ett starkare vapen än vad Sofia Coppola har.

Men hur var "Life Aquatic" egentligen? Den var rolig, töntig (på ett kul sätt), snygg, vacker och mycket fyndig. Men den var även oerhört tunn, noll procent spännande, kall, feg och småtråkig. Hårda ord kanske men det lustiga är att jag ändå tycker att den var sevärd.

Steve Zissou är löst baserad på Jacques Cousteau. Steve är en misslyckad vetenskapsman som fejkar sina filmer för att få dem att framstå som mer spännande och mer banbrytande än vad de i själva verket är - något som Cousteaus filmer också ibland blivit anklagade för. Och gott så kanske. Vet dock inte hur mycket Zissou liknar Cousteau, men om det finns stora likheter är det en rätt elak nidbild faktiskt.

Zissou (och kanske även Cousteau då) skulle kunna liknas vid det stora havererade modernistiska projektet. Vetenskapsmannen som vill nå sanningen, men som märker att det inte går eller inte räcker till och därmed börjar fejka, hitta på och iscensätta. Och där någonstans kan man kanske hitta en del av "Life Aquatics" förtjänster. Allt är yta och detaljer. De här människorna försöker utforska och upptäcka havets hemligheter, planeten jorden och livets uppkomst men allt man ser är röda mösser, putslustiga detaljer och en brasilianare som sjunger Bowielåtar i akustiska brasseversioner. Och samtidigt som man kan småskratta så är det ofta också rätt sorgligt och rörande.

När Bill Murray i en scen till exempel förvandlas till nån jäkla actionhjälte och skjuter ner anfallande pirater till tonerna av Iggy & The Stooges "Search & Destroy" blir det närmast rena farsen, eller Polisskolan, av alltihopa. Men om det är något dåligt vet jag faktiskt inte. Jag är kluven! Möjligheten är att man inte ska tänka så mycket och istället kanske bara flyta med och njuta av de roliga detaljerna och den galanta musiken (förutom Bowie och "Search & Destroy" även Scott Walker och The Zombies)?

På tidningen Wireds hemsida (via Mymarkup.net...) såg jag idag också att Cousteaus barnbarn Fabian ska skapa en undervattensfarkost - i utseende inspirerad av Tintin och Professor Kalkyls hajliknande undervattensfarkost från Rackham den rödes skatt! Även om jag inte känner till hela historien har jag en känsla av att det hela styrker mina tankar ovan. Vetenskapsmannens största inspirationskälla i det postmoderna 2000-talet är Tintin!

Vi lever i en förändringens tid! - och vad som kommer att ske med cd-skivor, videoaffärer, nedladdande tonåringar och upphovsrätt kommer bara framtiden att utvisa. Senaste månaderna har det, i alla fall i Sverige, varit en påtagligt turbulent tid - med Antipiratbyråtillslag av mer eller mindre konstiga och tvivelaktiga slag, åtalade människor och en stundom mycket livlig debatt som nåt ända till fram till sådana mediayttringar som Lilla Aktuellt och SVTs morgonsoffor. Bäst tycker jag man följer debatten på Piratbyrån, IDG och på bloggen Copyriot. Överlag tycker jag utgångspunkten är mycket spännande - hur kommer det egentligen att se ut med kulturdistributionen om en tio år? För är det någonting som inte ligger i farozonen på grund av nåt som fildelning så är det ju kulturen. Sjävla anledningen till att folk "fildelar" eller "nedladdar" är ju att de älskar de kulturella uttrycken så mycket... på ett eller annat sätt.

Självfallet kommer utvecklingen leda till att en mängd nya spridningsformer för kulturell verksamhet kommer att skapas. Ett sympatiskt och intressant sätt som jag tycker skulle kunna uppmärksamma mer har till viss del använts av den franske popmusikern Louis Philippe och av (vem annars?) Momus. Både (som båda två har sina rötter i bolaget El Records) Louis och Momus senaste album är, vad jag förstått, till stora delar finansierade genom att fans donerat pengar till artisterna innan skivan är färdigställd och därmed gjort inspelningen möjlig. Snacka om sympatiskt! Problemet är väl att man kanske behöver en liten fanskara för att det hela ska vara möjligt. Hur det sedan mer praktiskt har gått till vet jag inte. Både Momus och Louis Philippes skivor kostar ju ändå, så vitt jag vet, pengar. Eller var det så att de som donerat en viss summa pengar fick skivan gratis? Finast skulle det ju ha framstått om så var fallet. En sådan form för skivförsäljning skulle säkert fungera mycket bra för vissa typer av kultur: istället för att betala när man ska avnjuta ett verk, betalar man istället till artisten så att skapandet av verket blir möjligt. Sedan kan ju verket delas ut gratis till antingen de som har donerat eller (säkert enklare att fullfölja om skivan släpps i mp3-format) till alla och ingen.

Varning! Vinylfetischisterna vädrar morgonluft! Eller, kanske mer passande denna soliga dag: de går en ny vår till mötes!

Vadan detta? Jag tror att det är baksidan på den nedladdningscentrerade tid vi lever i, detta nu när allt som går - digitaliseras... Och, ja, jag laddar ner som en dåre: nya låtar, nya artister, nya ljud skjuts rakt ner i min hårdisk och vidare in genom öronen till hjärnan, kroppen och sinnet (undra när utveckling kommer att gå så långt att man inte längre kommer att behöva det där tidsförspillande mellanledet öronen och koppla hårdisken, eller varför inte bredbandskabeln direkt till hjärnan? Och, ja jag längtar...). Det är mycket och vackert och ofta väldigt tillfredsställande. Idag (i normal kaotisk eklektisk blandning): M.I.A., The Hit Parade, Boom Bip, Cocteau Twins, Juana Molina, The Barry Gemso Experience...

Men detta digitaliserande, eller vad man ska kalla det, tror jag också gör (eller borde rent logiskt) införa en ny exklusivitet för det materiella, det man kan ta på. Således: tillbaka till vinylskivan! CD-skivan har ju tappat täten på detta område för länge sedan i och med att alla (alla!) numera bränner sina egna (finns det dom som har en egen vinylpress?).

Det som föranlede detta var kanske delvis våren, men också till stor del en vinylskiva med The Impressions. Jag har lyssnat på Curtis i alla hans former i åratal, men nu var det ett tag sedan jag verkligen groovade loss till någon av hans skapelser. Skivan i fråga är från 1968 och heter This Is My Country. För mig representerar den, just nu, till stor del soulmusikens allra bästa period. Låtarna var fortfarande korta, ofta som i Curtis fall fortfarande inspirerade av klassiskt Motownsound... Någonting som skulle kunna kallas jazzfunkträsk fanns inte ens i idévärlden. Men nya dimensioner hade tillfogats, texterna politiserades och var lika delar kärleksånger som protestlåtar. Sida A är närmast klockren. Inledande "They don´t know" skrider fram som en av Curtis finaste, hoppfulla, stärkande protestsånger. "Stay close to me" är mer Motown än Isley Brothers och är ren northern soul-dans. Låten finns också inspelad av tjejgruppen The Five Stairsteps & Cubie i en lika fin version (finns också på Goldmine-samlingen Out On The Floor, som kanske är den allra bästa av alla northern soul-samlingar). Och, ja så fortsätter det.

Saken är väl också den att den inte är bättre än någon annan Curtisskiva (allt han gjorde var i stort sett bra). Men själva saken att jag har just denna skiva på vinyl gör att jag värderar den högre. Omslaget är fantastiskt: uppklädda till tänderna mitt i ett rivningsområde (något man skulle kunna säga att The Jam förde vidare på All Mod Cons...) representerar de för mig mycket av modernismens devis: "clean living under difficult circumstances". Att Curtis också håller i en akustisk gitarr adderar ytterligare en dimension: protestsångarens. Och där emellan någonstans hittar man Curtis kärna.

Sen vet jag inte, men det är nåt med ritualen att lägga på en vinylskiva, ljudet, lukten... ja, hur var det nu...

I Musikbyrån förra veckan uttryckte Frida Hyvönen sin kärlek till pianot: "När det gäller pianon är jag lite som Jesus - jag älskar alla!". Jag har märkt att även jag i mitt musiklyssnade för tillfället fallit mer och mer för just pianot (om jag fallit för Frida Hyvönen vet jag faktiskt inte. Antagligen har jag inte lyssnat tillräckligt för att veta helt och fullt, men jag skulle ändå kunna säga att jag tycker det verkar sympatiskt, men att det nog ändå inte riktigt är någonting för mig). Och inte bara jag tycks det - många artister, som kommer lite från electronicahållet så där, klinkar just nu ibland på pianon.

Jag har tidigare nämnt Swod och Sylvain Chauveau, och jag lyssnar på dem fortfarande med stor uppskattning. Goldmund är också en artist, som är än mer pianocentrerad än Swod och Chauveau, men som ändå inte tycks komma från en renodlad pianobakgrund. Ibland smyger sig små oväntade ljud och ansatser in bland de mer bekanta pianotangenternas klinkande. Sedan har jag greppat tag i Morton Feldmans Complete work for two pianos - och sakta börjat lyssna på hur två pianon målar, förför och vaggar in en i en stämning. I David Toops bok Haunted Weather beskriver han Feldmans pianostycken som "a surgery of memory". Till och med John Cage ska ha utbrustit - när han första gången kom i kontakt med ett av Feldmans verk - "how did you make this?". En fråga som borde vara ett gott betyg på att man skapat spännande musik.

Musiken som passerar, musiken som fastnar? Jo,hmm..., ja men man måste ju arbeta också...

Ariel Pinks skiva The Doldrums var en av förra årets glada nya upptäckter, med låten Among Dreams som klarast glittrande pärla. Andra Ariel Pink-album strömmar in... svårt att egentligen veta vad som kom först och vad som kommit efter...jag låter mig översköljas... Skivan jag hittat under namnet House Arrest är i alla fall en konstig liten tingest. Sinnesutvidgande - kan man använda ett sådant ord? I sådana fall kanske man skulle göra det här? Låtar som Oceans of Weep och den nio minuter långa Netherlands är, om inte annat, spännande! Det gurglar och ekar och det är dub och psychedelia och nån slags pop och rock. Och i alla fall än ett tag till känns det eget och på ett annat vis.

Durutti Column känns som det bästa åttiotalsbandet man, för några år sedan, knappt lyssnat på. Skivan LC från 1981 känns bättre än Joy Division. Den samling Differnet satt ihop (som du kan hitta på ett fildelningsprogram nära dig) är vacker som en dag. Mörk, filmisk och anständig. Som gothmusiken kunde ha låtit i en bättre värld.

Sedan skulle jag vilja nämna de japanska orkestrarna Girls Tape Store, Gutevolk och Tenniscoats också. Kanske för att konstatera att den bästa popmusiken fortfarande görs i Japan? De kan fortfarande konsten att göra popmusik som känns förunderlig - utan att bli tillkrånglat exprimentell eller nervöst konstig. Självklart lekfull och nyfiken skulle jag hellre säga.

För ett tag sedan lånade jag hem tre relativt nya diktsamlingar av tre, vad jag förstått, relativt unga författare: David Vikgrens Ordning, Anna Hallbergs På era platser och Ida Börjels Sond. Antagligen har jag inte gett dem tillräckligt av min tid - men de känns lite svåra att komma in i! När jag bläddrar, letar och läser är det väldigt lite som fastnar, inte mycket som jag känner - yes!, detta vill jag läsa igen (någonting som för mig ofta känns som ett test på om det är bra: en bra dikt vill man läsa om igen, redan innan man läst klart den första gången!). Men om det - egentligen - är jag eller poeterna som är trötta kan jag inte med säkerhet svara på.

Har däremot köpt och lånat hem lite Kristian Lundberg på sista tiden - och hans dikter vill man ofta läsa igen (och ja, redan vid första läsningen)! Per Hagmans Att komma hem ska vara en schlager inleddes med ett Lundbergscitat ("Allt och denna lycka av ingenting, nu kommer det")- kanske den inspiration jag behövde? Försökte för nåt år sedan med några av Lundbergs tidigare diktsamlingar (Om natten blir handen ett skepp av ljus och Ett torn högre än jag själv), men fastnade aldrig riktigt. Den här gången gick det bättre. Diktsamlingarna Allt och denna lycka av ingenting och Pitbullterrier (båda på förlaget Symposion) är både, på sina lite olika sätt, mycket läsvärda. För att förenkla över all resonlighet skulle jag säga att Pitbullterrier är mer hård, stickig och upprorisk, medan Allt och denna lycka... känns mer sorgsen och vacker.

Men. Pitbullterrier, Lundbergs senaste diktsamling, gavs vad jag förstår ut i stort sett samtidigt som romanen Eldätaren. Romanen Eldätaren skulle man kanske kunna kalla en mer svårfångad, nästan exprimentell deckare. Lundberg struntar i mycket av den traditionella deckarens konventioner och bryter upp röster och kronologi. Intrig och utredningsarbete får stå tillbaka för samhällskritik, filosofi och tankar om staden Malmö. Han är en "deckarförfattare" som faktiskt har någonting att säga! Böckerna är utgivna med snarlik omslagsdesign och som jag fattat det, i mycket som komplement till varandra. Läser i alla fall bägge två samtidigt just nu och de pratar med varandra (och med mig!) på ett mycket fint och givande sätt. Vissa nyckelord och meningar återkommer i bägge texterna. Och som bäst utvidgar de, förstärker de och kompletterar de varandra; möjligheterna för nya perspektiv ökar...

Onsdagen den nionde mars beskrev Momus på Click Opera sina tankar om en eventuellt framtida skiva: The Friendly Album (och lite annat förstås, och förstås lite lovprisning av Japan...). Jag tror att det kommer att bli en fantastisk skiva! Det här låter som musik för mina öron(!): "I want to make something as static, as friendly, as consensual, as self-effacing, as Japan itself. It will be a feminine record and a friendly record. It will -- it should -- contain the deep sensuality of Renaissance lute music, or bossa nova. You should be able to put it on and just let it hover in the background all the way through, structuring your contentment in a self-effacing, classical, cool and elegant way."

Och jag gillar hans tankar och hans närmast Nietzscheanska (Nietzshe ano Den Glada Vetenskapen, som förövrigt är en av de allra bästa böcker som har skrivits) önskan att vara mer av en "ja-sägare". Men mest av allt tycks det vara Japan som inspirerar Momus: "Or rather, to learn from Japan. Because each time I visit Japan I reel at how different it is -- from the rest of the world, and from me. The difference can be expressed in a myriad of ways, but it's something to do with concensus, self-effacement, other-orientation, friendliness, horizontality, politeness, pleasure, self-sacrifice combined with sensual group-indulgence (never pour your own drink, someone will pour it for you!)... In the words of, ahem, Nick Cave, there's nothing "stranger than kindness". I'm so imbued with opinions, with radicalism, with protest, with satire, with moral struggles and endless questions... And Japan, more concerned with content than with content, is so much the opposite of that."

Jag vill höra The Friendly Album - nu! Men å andra sidan så läser jag oftare Momus blogg än jag lyssnar på hans skivor. Detta kan få en att fundera över popmusikern som en ren konceptkonstnär, eller som en konstnär som skapar tankar om konst istället för att skapa konst. Jag tycker det är spännande! Ger tankarna och idéerna om ett framtida konstverk, t.ex. en popskiva, upphov till tankar och känslor kanske man inte behöver det skapade konstverket (eller behöver lyssna på den färdiga skivan)!? The Friendly Album skulle nog ändå kunna ha möjligheten att vara den protestskiva världen behöver.

Åh Babel? Kan det vara det kulturprogram jag så länge saknat på Sveriges Televison? När de flesta programidéerna tycks kollapsa eller i bästa fall vara småtrevliga (Filmkrönikan, Kobra) såg det länge ut som att hoppet var över. Men nu lyser hoppet igen. SVTs tablå såg väl i och för sig bättre ut redan i och med att de köpte in säsong två av This Is Our Music och i och med Babel skulle det kunna bli toppen!

Men det vet jag förstås ingenting om nu. Jag ser en risk i att Bodil Malmsten och poesi om dagsaktuella händelser skulle kunna dra ned programmet i den småputtriga fällan där ack så många av Sveriges Televisions andra kultursatsningar fastnat. Men. Jag går på namnen. Daniel Sjölin är programledare! Hans Personliga Pronomen var en oroande liten uppenbarelse och därmed måste det bli lite spännande med den författaren som programledare (om det blir bra är en annan sak). Sedan är Willy Kyrklund med i premiärprogrammet - då måste det bli bra (och ett litet hopp tänds om att han ska hinna (eller vilja) få ur sig något mer litterärt innan hans tid är över. Sen är även Andres Lokko med (hur hinner han?) som någon typ av reporter. Det känns - måste jag medge - både lite oroande och lite spännande.

Nu är ända kruxet att jag jobbar på biblioteket på tisdag kväll då premiärprogrammet sänds. Om jag inte heller har möjighet att se någon av reprissändningarna får jag väl straffa mig själv med att läsa om Personliga Pronomen och Solange.

De senaste åren har Siesta varit räddningsplankan, flyktvägen och livbojen undan dum machoindie, infantil hip-hop och stillöst housetramp. Det lilla spanska skivbolaget med artister från exempelvis England, Frankrike, Brasilien, Sverige (Eggstone, Club 8), Finland (Le Futur Pompiste!) och just Spanien agerar i en helt egen värld. Långt bort från dagssländor och gap och skrik.

Det är vass indiepop, fluffig bossa, psychedelisk softrock och själfull easy listening. Och vissa kan kanske vid en snabb, liten lyssning tycka att det känns retro eller till och med konventionellt - men ack så fel de har! Siesta är ju löftet om en annan värld, det ständiga solskenet, ett evigt sextiotal på franska rivieran, äventyr och cocktailpartyn. När man får fatt i en ny (eller gammal man inte hört) release känns det som en påminnelse om att det finns alternativ.

Och ja det är klart att det ibland låter mycket retro, Bacharach och fin åttiotalsindie om Siestamännen och Siestakvinnorna, men jag får hela tiden en - positiv - känsla av någonting som inte stämmer... Det finns allt som oftast någonting annat i bakgrunden - någonting som stör och tar plats.

I sin (och min!) kontext, i denna värld, i Sverige 2005 - fulllastat av Moneybrothers och Marit Bergmans - låter Siesta som en motståndsrörelse.

Mina nuvarande Siestafavoriter:
LE FUTUR POMPISTE
your stories and your thoughts
PLASTIC D'AMOUR
olivia
THE BARRY GEMSO EXP.
la via vie
CONSTANTIN VEIS
memory-la
BEAUMONT
tiara

The Congos skiva Heart of The Congos är verkligen en klassiker. En av de märkvärdigaste och sällsammaste skivor jag någonsin hört. Jag är ingen reggaeskalle eller ner med Jah - inte på något sätt... Men viss typ av sjuttiotalsreggae - helst av rootsvarianten, religös - är ibland det allra bästa jag vet. Om man bara känner för att ge sig iväg ut på utflykt i ett främmande land - och fortfarande sitta kvar hemma i soffan - kan man sätta på en skiva från den här eran. Och allra helst då Heart of The Congos. Det är musik som är så säregen att det låter som om den kommer från framtiden och från den yttersta urtiden - samtidigt! På något vis är det både Gamla Testamentet och Neuromancer. Vissa spår ger föraningar om housemusik eller annan modern elektronisk dansmusik. Och de sjunger som änglar - jag tänker på Eddie Kendricks, Sam Cooke och den äldsta, finaste gospelmusiken. Med häxmästaren Lee Perry vid mixerbordet som hela tiden gör märkliga saker med ljudbilden.

När Blood and Fires återutgivning av Heart of The Congos recenserades i tidningen Pop nån gång på nittiotalet gav Lennart Persson den en tia. Delar av recensionen sitter fortfarande kvar. Fritt ur minnet: "Lee Perrrys sätt att trycka ihop mängder av ljud på endast fyra kanaler var naturligtvis tekniskt betingat, men det gav också skivan ett ljud som fortfarande får det att låta som att den kommer från en annan galax"

Har äntligen börjat läsa David Toops "Haunted Weather: Music, Silence and Memory". Hans bok "Ocean Sound" var någon gång runt millenieskiftet en fantastisk bok om dess undertitel "Aether Talk, Ambient Sound and Imaginary Worlds" och om de platser som den mer spännande atmosfäriska, filmiska, ambienta och elektroniska musiken kan ta oss till.

Att en bok som behandlar musik ochtystnad (redan i titeln!) någonstans i inledningen berättar om John Cage och om hur han i nåt laboratorium vill lyssna på tystnaden men istället finner sig höra två ljud: ljudet från sitt nervsystem och sitt blodomlopp - är närmast för förväntat och en kliché. Men för oss som håller John Cages "Om ingenting" som en av de bästa musikböcker som skrivits gör det inte så mycket - det får oss ändå intresserade. För har man väl tagit sig in i John Cage tankar om musik och tystnad kommer man aldrig att ligga i ett tyst rum och bara höra tystnad. Det kanske låter märkligt men så kan det faktiskt fungera!

Det ska bli spännande att se var David Toop tar en med den här gången. Och om man via "Haunted Weather" kommer att tas sig in i nya världar och nya artister och musikskapare - för av de skivor som Toop listar i slutet av sin bok känner jag faktiskt inte till många, eller har i alla fall inte lyssnat mycket på många. Ja Gavin Bryars, Cornelius Cardew, Morton Feldman, Matmos, Pan Sonic, Terry Riley och Stockhausen känner jag till och har lyssnat på vid enstaka tillfällen. Christian Fennesz och Charles Mingus har jag lyssnat på i massor! Men när det gäller resten av de hundratal skivor och artister han nämner är det rätt blankt. Jag måste säga att det är rätt spännande.

I anknytning till detta och till hur John Cage inte bara kan få en att börja lyssna på tystnad utan också på bussar, industrier, fläktar och Gud vet vad så är det senaste inlägget på The Jet Set Junta en liten artikel om att lyssna på motorer (och Peter Brötzman - som tur är!).

Darrig på rösten?

Antony & The Johnsons är min nya favorit på "darra-på-rösten-himlen". Sångaren låter som en blandning av Nina Simone och Bryan Ferry, och när han är som bäst även som en balladgråtande sjuttiotalselvis. Hans senaste album har många toppar. De två första låtarna "Hope there´s someone" och "My lady story" är makalösa små skapelser. Sedan får han även hjälp av Lou Reed, Boy George och Devendra Banhart.

Min absoluta favorit på nämnda "darra-på-rösten-himlen" är dock nämnda Nina Simone - ingen kan darra som hon. En god vän tipsar om hennes liveversion av George Harrisons "My Sweet Lord". Och ja den svänger på bra - Ninas sårbarhet möter den luftiga smånaiva hippiepastichen. Och hon gör det - som jag vill tolka det - med lika delar smärta som med sylvass hårdhet och med en bitande ironi. Men mitt kanske allra största Nina-moment - och en av mina absoluta favoritlåtar någonsin, väl uppe med Arethas version av "Bridge Over Troubled Water" - är nog annars hennes version av "Wild Is The Wind". Och då trodde jag att David Bowies version var omöjlig att överträffa! Så fel man kan ha... Sällan har darret och smärtan firat sådan triumfer. Och som det mesta annat Nina Simone gjort är den också så sprakande hård att man nästan blir lite rädd.

En annan man som kanske inte ligger högst upp på darr-toppen, men som ändå kan ha sina poänger är Aaron Neville. Ibland gör han rätt fina versioner av - mestadels - gamla örhängen. Men det mesta är bara för smetigt och har för tråkiga produktioner. Men i alla fall... Skälet till att han nämns i Antonys och i Ninas sammanhang är att jag efter en låt med Antony och en med Nina la in Aarons "Ave Maria" - och den satt som ett smäck! Det är pompöst, romantiskt och precis så darrigt och vackert som man ibland, faktiskt, vill ha det...

Imorgon pratar Daniel Sjölin på Stockholms stadsbibliotek om sin andra roman "Personliga Pronomen". Synd att man jobbar och inte kan vara där och lyssna!

För "Personliga Pronomen" är en (melod)roman som just nu drabbar mig! Den är intressant! Nu har jag läst precis halva boken och den känns lockande och tilltalande på två plan: dels tematiken och det tydliga, moderna svenska postindustriella klassperspektivet - och raseriet! Det var länge sedan man möttes av ett sådant hat mot och en sådan sorg över Stockholms rika, och fram för allt, nyrika klasser. Det är detaljerat och ofta träffsäkert. Sedan är det språket. Trassligt, vildvuxet och våghalsigt. I vissa stunder tänker jag faktiskt på allt från Willy Kyrklund till Thomas Pynchon. Men hela tiden med en skruvad hård realism.

Ja, vi får se hur det slutar...

Pop som bakgrundsmusik? Ja, allt för ofta, tyvärr.. Bakgrundsmusik som pop? Ja, gäärna... men kanske tyvärr allt för sällan.

Det har väl i och för sig länge nu funnits "popmusiker" som jobbat med och skapat musik som huvudsakligen är avsedd för bakgrunden; kanske med någon slags första klar definition av Brian Eno på Music for airports? Efter det har den väl alltid funnits där någon stans i bakgrunden(!)... Ett stort genomslag fick t.ex den stillsamma technon och elektroniska musiken (stora namn var väl t.ex Aphex Twin, The Orb och Orbital) i slutet av åttiotalet och i början av nittiotalet som gick under namnet ambient, och som kanske fortfarande gör det, vad vet jag? Men det är rätt sällan man hör ordet ambient idag. I slutet av nittiotalet och fram till nu brukar musik, som ibland men inte alltid påminner om ambientmusiken, ofta kallas för electronica. Den används nog ofta som bakgrundsmusik även om jag inte tror att den mesta av den här musiken är tänkt som direkt bakgrundsmusik...

Hur som helst - min tanke med detta var mer idén om popmusiken som bakgrundsmusik. Det känns - faktiskt! - som om vi fortfarande är kvar i det paradigm som förordar popmusiken som en stor händelse!. Popmusiken som ös, revolution, direkthet och max tre minuter långa låtar. Allt annat behandlas allt som oftast som något väldigt perifiert, någonting udda som egentligen inte har med saken att göra. Fokus läggs ändå alltid i slutändan på nån som typ Håkan Hellström. Den senaste tiden har dock den stillsamma musiken i bakgrunden exploderat mer än mycket annat. Jag skulle gärna vilja peka på två fenomenala pianobaserade och elektronikkryddade akter som Swod och Sylvain Chauveau. Man ligger där i soffan, man kanske läser en bok, dricker en kopp te och sakta vävs man in i den hypnotiska stämningen. I långa stunder glömmer man bort musiken för att plötsligt drabbas hårt av pianot eller någonting annat litet ljud i bakgrunden...

Förhoppningsvis törs fler popmusiker i framtiden inspireras av Erik Satie än av punkrock.

När man tror sig ha sett en bra film, så ska man nog se en film av Mike Leigh för att förstå hur en bra film, och framförallt bra skådespeleri, ser ut.

Mikes senaste film "Vera Drake" som går upp i Sverige nu i helgen är varken mer eller mindre än fantastisk. Det är egentligen en enkel och rak historia om en rätt välmående arbetarklassfamilj i England 1950. Om det inte vore för fru Vera Drake som ideélt hjälper unga gravida kvinnor - "helping them out" som hon säger - att genomgå abort.

Tilltalet är vackert, klart, enkelt och så fint, så fint. Skådespeleriet är ingenting mindre än makalöst: Imelda Staunton går från en självklart glad kvinna med ett hjärta av guld till förvirrad och förtvivlad på ett fullständigt trovärdigt sätt, Sally Hawkins spelar en ofrivilligt gravid, ung överklassdam så nervigt att man börjar skratta.

Se "Vera Drake" - den är nästan, nästan lika bra som "Hemligheter och lögner"!

Ray var ju en rätt fin film. Men rätt mycket Hollywood - fast Hollywood när de är bra. Bra skådisar (framförallt såklart då Jamie Foxx i huvudrollen) och en nästan, nästan trovärdig skildring av Ray Charles liv. Och så rörande förstås (hur skulle man kunna misslyckas med det livsödet?) - hur den blinde urfattige killen, som nästan skuldbeläggs för sin lillebrors drunkningsdöd, växer upp och blir rik och framgångsrik. Men framförallt skapar en sådan musik som väcker såna känslor!

Och det som filmen är bäst på är faktiskt att föra ut musiken ur bioduken (eller datorskärmen...). Efter filmen blir man tvungen att närmast på stört leta reda på några av de tidiga Ray-låtarna (när han fortfarande var indie på Atlantic) och svänga lös lite. Framförallt då kanske i den nästan sju minuter långa "What´d I Say", som man i filmen för "vara med om" hur Ray jammar fram i slutet på ett gig, och som även Atlantic var tveksamma om de kunde släppa då den dels var för lång och dessutom "too sexual"... Till slut släpptes den i en part 1 och 2 på singel och hamnade högt på listorna...

Har de två senaste dagarna sett två rätt glimmrande filmer med Paul Giamatti i huvudrollerna. Ena var mycket bra (American Splendor), den andra var bra (Sideways).

American Splendor handlar om den legendariske amerikanske serieskaparen Harvey Pekar som bl.a tillsammans med Robert Crumb gjort, och gör, serier om sitt vanliga, torftiga liv. Det är både dråpligt, roligt och tufft. Och Paul Giamatti är strålande. Och ser till och med ännu mer på tvären ut än den riktige Harvey Pekar (somn också är med i filmen). Hans minspel och hans rörelseschema är rakt igenom strålande och trovärdigt. Och trots att den Harvey han spelar är en sur bohem känner man hela tiden starkt för honom. Ur Harveys antiamerikanska livsföring - som så konsekvent säger nej till framgång, lyx, pengar, rena kläder och fokusering vid hygien och en snygg yta - växer en enmansmotståndsrörelse fram. Men han känns inte heller på något sätt som en kliché - trots att han samlar på gammal jazzvinyl. Han tackar till och med Gud att han har ett jobb. Och filmen har ett stort hjärta - i slutet när den riktige Harvey och hans riktige fru och hans riktiga arbetskamrater äter tårta nere på arkivet där han jobbar blir det faktiskt rätt gripande.

I Sideways spelar Paul Giamatti också en mycket bekymrad och sur person. En frånskild vinnörd som tillsammans med sin kvinnojagande skådiskompis åker runt bland vinodlingarn i Kalifornien. Och han är nästan lika bra här. Och Sideways är en bra film, men ack så mycket tråkigare än American Splendor. Det är två män på odyssé genom sin medelålderskris, skildrad på ett mycket fint sätt. Och mycket roligare och mycket mer sympatiskt sätt än i en jobbig svensk filmvariant på temat medelålderskris som t.ex Om jag vänder mig om. Men jag hade nog uppskattat Sideways ännu mer om jag hade varit vinnörd och tio år äldre.

"Bok trendigaste prylen just nu", "Boken - hippast just nu" är rubriker som återfinns i gårdagens Metro. Detta har man ju hört ett tag: att bokens bästa tid är nu! Det säljs mer böcker nu än någonsin! Men vad beror det egentligen på? Den sänkta bokmomsen, kanske någon har nämnt. Att folk laddar ned musik och film från nätet, men inte böcker, skulle man kanske också kunna tänka sig. Att det skrivs bättre böcker nu än för några år sedan är ett argument man sällan hör. Däremot brukar den billiga pocketboken sägas vara en anledning. Argument två här ovanför har jag själv lutat mot ibland - om folk slutar köpa skivor och film eftersom de laddar ned från nätet så måste det ju bli lite pengar över som folk då använder till, säg: konsertbesök, teaterbesök och just inköp av pappersböcker.

I gårdagens Metro uttalar sig den gamla popjournalisten Jan Gradvall om saken. Och sätter nog i alla fall ett huvud på spiken, som i alla fall jag inte riktigt tänkt på förrut. Han inför tidsperspektivet i diskussionen. Ofta brukar man ju hävda allt elektroniskt, Internetuppkopplats fördel med dess snabbhet och dess tillgänglighet. Gradvall vänder på det och ser bokens långsamhet som dess attraktionskraft. Via nätet kan man få all information man behöver (och mer därtill) om musik, mode och film via några klick. Musiken och filmen i sig själv kan man också i de flesta fall få hem till sin dator. Snabbt och enkelt via något fildelningsprogram. "Det finns ingen mystik kvar", säger Gradvall. "Men det finns det i böcker. Du måste ägna många timmar åt att läsa boken för att bli initierad".

Innebär det att en tjock bok är hippare än en tunn?