Ray var ju en rätt fin film. Men rätt mycket Hollywood - fast Hollywood när de är bra. Bra skådisar (framförallt såklart då Jamie Foxx i huvudrollen) och en nästan, nästan trovärdig skildring av Ray Charles liv. Och så rörande förstås (hur skulle man kunna misslyckas med det livsödet?) - hur den blinde urfattige killen, som nästan skuldbeläggs för sin lillebrors drunkningsdöd, växer upp och blir rik och framgångsrik. Men framförallt skapar en sådan musik som väcker såna känslor!

Och det som filmen är bäst på är faktiskt att föra ut musiken ur bioduken (eller datorskärmen...). Efter filmen blir man tvungen att närmast på stört leta reda på några av de tidiga Ray-låtarna (när han fortfarande var indie på Atlantic) och svänga lös lite. Framförallt då kanske i den nästan sju minuter långa "What´d I Say", som man i filmen för "vara med om" hur Ray jammar fram i slutet på ett gig, och som även Atlantic var tveksamma om de kunde släppa då den dels var för lång och dessutom "too sexual"... Till slut släpptes den i en part 1 och 2 på singel och hamnade högt på listorna...