The Life Aquatic With Steve Zissou! Jag är dock lite tveksam faktiskt. Rushmore har jag för mig att gillade rätt mycket, och The Royal Tenenbaums hade väl sina stunder... Men på det hela taget är det inte riktigt min kopp av te, ingenting som jag riktigt går igång på... Andra (speciellt alla något så när unga Stockholmsrecensenter) gick vad jag minns dock mer eller mindre bananas och tyckte att den var ett mästerverk. Ungefär samma sak som uppstod med Lost in Translation. Mästerverk, fem stjärnor... skreks ut från recensionssidorna, men nä, den var väl okej: snygg och bra musik men inte mer än så... Egentligen skulle mitt omdöme om Wes Andersons bli något liknande. Även om han å sin sida i den corny humorn har ett starkare vapen än vad Sofia Coppola har.

Men hur var "Life Aquatic" egentligen? Den var rolig, töntig (på ett kul sätt), snygg, vacker och mycket fyndig. Men den var även oerhört tunn, noll procent spännande, kall, feg och småtråkig. Hårda ord kanske men det lustiga är att jag ändå tycker att den var sevärd.

Steve Zissou är löst baserad på Jacques Cousteau. Steve är en misslyckad vetenskapsman som fejkar sina filmer för att få dem att framstå som mer spännande och mer banbrytande än vad de i själva verket är - något som Cousteaus filmer också ibland blivit anklagade för. Och gott så kanske. Vet dock inte hur mycket Zissou liknar Cousteau, men om det finns stora likheter är det en rätt elak nidbild faktiskt.

Zissou (och kanske även Cousteau då) skulle kunna liknas vid det stora havererade modernistiska projektet. Vetenskapsmannen som vill nå sanningen, men som märker att det inte går eller inte räcker till och därmed börjar fejka, hitta på och iscensätta. Och där någonstans kan man kanske hitta en del av "Life Aquatics" förtjänster. Allt är yta och detaljer. De här människorna försöker utforska och upptäcka havets hemligheter, planeten jorden och livets uppkomst men allt man ser är röda mösser, putslustiga detaljer och en brasilianare som sjunger Bowielåtar i akustiska brasseversioner. Och samtidigt som man kan småskratta så är det ofta också rätt sorgligt och rörande.

När Bill Murray i en scen till exempel förvandlas till nån jäkla actionhjälte och skjuter ner anfallande pirater till tonerna av Iggy & The Stooges "Search & Destroy" blir det närmast rena farsen, eller Polisskolan, av alltihopa. Men om det är något dåligt vet jag faktiskt inte. Jag är kluven! Möjligheten är att man inte ska tänka så mycket och istället kanske bara flyta med och njuta av de roliga detaljerna och den galanta musiken (förutom Bowie och "Search & Destroy" även Scott Walker och The Zombies)?

På tidningen Wireds hemsida (via Mymarkup.net...) såg jag idag också att Cousteaus barnbarn Fabian ska skapa en undervattensfarkost - i utseende inspirerad av Tintin och Professor Kalkyls hajliknande undervattensfarkost från Rackham den rödes skatt! Även om jag inte känner till hela historien har jag en känsla av att det hela styrker mina tankar ovan. Vetenskapsmannens största inspirationskälla i det postmoderna 2000-talet är Tintin!