Har de två senaste dagarna sett två rätt glimmrande filmer med Paul Giamatti i huvudrollerna. Ena var mycket bra (American Splendor), den andra var bra (Sideways).

American Splendor handlar om den legendariske amerikanske serieskaparen Harvey Pekar som bl.a tillsammans med Robert Crumb gjort, och gör, serier om sitt vanliga, torftiga liv. Det är både dråpligt, roligt och tufft. Och Paul Giamatti är strålande. Och ser till och med ännu mer på tvären ut än den riktige Harvey Pekar (somn också är med i filmen). Hans minspel och hans rörelseschema är rakt igenom strålande och trovärdigt. Och trots att den Harvey han spelar är en sur bohem känner man hela tiden starkt för honom. Ur Harveys antiamerikanska livsföring - som så konsekvent säger nej till framgång, lyx, pengar, rena kläder och fokusering vid hygien och en snygg yta - växer en enmansmotståndsrörelse fram. Men han känns inte heller på något sätt som en kliché - trots att han samlar på gammal jazzvinyl. Han tackar till och med Gud att han har ett jobb. Och filmen har ett stort hjärta - i slutet när den riktige Harvey och hans riktige fru och hans riktiga arbetskamrater äter tårta nere på arkivet där han jobbar blir det faktiskt rätt gripande.

I Sideways spelar Paul Giamatti också en mycket bekymrad och sur person. En frånskild vinnörd som tillsammans med sin kvinnojagande skådiskompis åker runt bland vinodlingarn i Kalifornien. Och han är nästan lika bra här. Och Sideways är en bra film, men ack så mycket tråkigare än American Splendor. Det är två män på odyssé genom sin medelålderskris, skildrad på ett mycket fint sätt. Och mycket roligare och mycket mer sympatiskt sätt än i en jobbig svensk filmvariant på temat medelålderskris som t.ex Om jag vänder mig om. Men jag hade nog uppskattat Sideways ännu mer om jag hade varit vinnörd och tio år äldre.