Musiken som passerar, musiken som fastnar? Jo,hmm..., ja men man måste ju arbeta också...

Ariel Pinks skiva The Doldrums var en av förra årets glada nya upptäckter, med låten Among Dreams som klarast glittrande pärla. Andra Ariel Pink-album strömmar in... svårt att egentligen veta vad som kom först och vad som kommit efter...jag låter mig översköljas... Skivan jag hittat under namnet House Arrest är i alla fall en konstig liten tingest. Sinnesutvidgande - kan man använda ett sådant ord? I sådana fall kanske man skulle göra det här? Låtar som Oceans of Weep och den nio minuter långa Netherlands är, om inte annat, spännande! Det gurglar och ekar och det är dub och psychedelia och nån slags pop och rock. Och i alla fall än ett tag till känns det eget och på ett annat vis.

Durutti Column känns som det bästa åttiotalsbandet man, för några år sedan, knappt lyssnat på. Skivan LC från 1981 känns bättre än Joy Division. Den samling Differnet satt ihop (som du kan hitta på ett fildelningsprogram nära dig) är vacker som en dag. Mörk, filmisk och anständig. Som gothmusiken kunde ha låtit i en bättre värld.

Sedan skulle jag vilja nämna de japanska orkestrarna Girls Tape Store, Gutevolk och Tenniscoats också. Kanske för att konstatera att den bästa popmusiken fortfarande görs i Japan? De kan fortfarande konsten att göra popmusik som känns förunderlig - utan att bli tillkrånglat exprimentell eller nervöst konstig. Självklart lekfull och nyfiken skulle jag hellre säga.