Dagboken (eller dagboksskrivandet) är väl egentligen en litterär genre bland andra? Det finns förstås en stilistik även i det där hastigt nedklottrade redogörandet, precis som i allt annat textförfattande. Säkerligen ofta en mindre uttänkt stilistik, utan vanligare någonting som man mer omedvetet lär sig med tiden. Den som läste
lördagens text här nedanför förstår nog också att det är ett textförfattande jag, av några olika anledningar, inte riktigt känner mig bekväm med. (Men ändå ibland halkar in i...) Först och främst: Jag har aldrig skrivit dagbok – vilket jag kommer ihåg att det var många som gjorde när man var mindre, speciellt tjejer, en liten med lås på – så det är klart att jag inte, helt utan övning, kan skriva intressanta och spännanda dagbokstexter. För det finns såklart bra och dåliga dagböcker också, på samma sätt som det exempelvis finns bra och dåliga skivrecensioner eller romaner. Dels har det förstås att göra med detta: om man inte är allt för exhibitionistiskt lagd kan det kännas lite obehagligt att veta att en mängd – kända och okända människor – läser om ens privata liv. Man skriver något som man sedan i all hast publicerar i något av Internets hörn, för att sedan bli lite illa till mods, eller åtminstone: känna sig
lite obekväm med det.
Förut var dagböcker alltså ofta låsta och i de allra flesta fall någonting man enbart höll för sig själv. Ett ytterst privat skrivande. Vilket gör dagboksskrivandet till en ovanlig och intressant litterär genre – hur skriver man om man vet att ingen annan någonsin kommer att läsa det som man skriver? Eller man kan gissa att många ändå, fåfänga som vi ofta är, trots det skriver eller skrev på ett visst speciellt sätt i fall nu någon, av någon anledning, ändå skulle komma åt ens dagbok och läsa vad man skrivit. Eller om man hux flux dör - hur kommer folk då att uppfatta det man skrivit? Det kanske man borde tänka på osv...
Om man under sin levnadsbana var en känd och uppburen människa (främst kanske författare eller politiker, typ: Strindberg eller Erlander) så finns det stor chans att ens texter till och med kommer att publiceras, tryckas upp och säljas någon gång efter ens död. Då måste det väl ändå alldeles säkert vara så att när man sitter där och är Ingmar Bergman eller August Strindberg – och inte tänker bränna sina texter innan man dör! – och skriver sin dagbok, på ålderns höst, så gör man det lika mycket för en framtida offentlighet som för sig själv.
Den senaste tiden har dock allt detta förändrats (även om det såklart fortfarande finns många, många som fortsätter att skriva i dagboken med lås på). Den där uppfinningen som heter Internet har ju blivit populärare och populärare de senaste åren. Och då exempelvis när det gäller för publicering av egna texter av olika slag, där dagboken tycks vara en populär genre. Att förut, innan Internet, publicera sin dagbok offentligt var i de allra, allra flesta fall stört omöjligt. Vem i hela friden skulle vilja bekosta något sådant? Idag kan vem som helst så göra, gratis och enkelt. (Ett litet steg för en människa men ett stor steg för dagboken…)
Man behöver då alltså inte längre vara en Ingmar Bergman för att alla och envar ska kunna läsa ens dagbokstexter. Och man behöver inte vänta tills man dör... Varför inte då inte publicera dem med en gång? Är man sedan bara någorlunda duktig eller intressant kommer man alldeles säkert att hitta fram till åtminstone en handfull läsare.
Dagboken går alltså mer och mer mot att bli ett offentligt dokument. Vem som helst kan då sedan – den som nu har tid för det – följa den dagboksskrivande människans liv och leverne. Sedan, ofta, kommentera, tycka till och diskutera. Självklart kommer dagbokstexterna i och med det att förändras. Kanske från en pinsam uppriktighet till en mer
fejkad – eller i alla fall mer tillputsad – ärlighet.
Många vill väl alldeles säkert fortsätta ha saker och ting för sig själv, men allt från bloggar till Skunkdagböcker och Lunarstormar har i många fall dyrkat upp det där låset till den där lilla dagboken.
Av de bloggar jag mer eller mindre regelbundet läser är det dock få som kallar det de skriver för dagbok – även om väldigt många tycks föra en typ av dagbok.
Dickon Edwards är dock ett exempel… Av mer uppburna författare kan jag gärna tänka mig – nu när jag fattat ett litet intresse för detta - att exempelvis ta mig an: Kafkas, Plaths, Emersons och Gombrowiczs...
Fiktiva dagböcker är väl annars ett inte allt för ovanligt litterärt grepp, speciellt inte i barn- och ungdomslitteraturen... Undra hur många – av de bloggar och så man snubblar över – som ägnar sig åt nåt sådant? Intressant! Det skulle ju, mot all förmodan, mycket väl kunna vara så, att det man tror är en pladdrande, självutlämnande dagbok egentligen är ett medvetet, fiktivt litterärt skapande. ..
Så, jag skulle kunna säga så här: Om ni i framtiden läser någonting dagboksliknande på den här sidan så kan det lika gärna vara påhittat uppdiktat som det kan vara något som har med den så kallade verkligheten att göra… Alltså, kanske till och med, mer oärligt fejkat än ärligt...
