The Sundays

En rätt (alla rätt?) vanlig söndag. Inget speciellt, ovanligt eller extraordinärt... Men ändå - så fin! En tanke är att det finns nåt lite speciellt i en, jag vet inte men man skulle väl kunna kalla det lycka?, som inte direkt kan härledas till någon speciell händelse... (Alltså inte som när man i det avgörande partiet, i vad det nu än är för kortspel man spelar, lägger ut de sista vinnande korten, plötsligt jublar till och kanske till och med ställer sig upp och höjer armarna i luften.)

Jag vaknar någonstans emellan tidigt och sent (runt tio) och känner mig ovanligt pigg för att ha varit ute och druckit öl till sent dagen innan... Hur dåligt jag än tycker om Debaser och hur trökig den där gitarrmannen än var så är den där uteserveringen ändå rätt toppen. Speciellt varma sensommarkvällar, precis lagomt ljumma, en lätt friskhet i luften som inte infinner sig på samma sätt under högsommaren. Sedan en källarlokal i Gamla Stan där det bjöds på rom och cola och en medelålders långhårig DJ som spelade allt från KLF till Tomas Andersson och James Brown (The Payback!). Märkligt, omärkligt, lite annorlunda men ändå hur man nu för tiden trivs med det mesta utan att imponeras, utan att något ögonbryn höjs...

Ligger kvar i sängen med DN i nästan en timme, frukosterar, spelar några gamla soullåtar (Invictus, Motown) som om gårdagens dans fortfarande är kvar i benen... Sedan ut på solig promenad, med lurar och böcker i väskan (Kuryakin, Ratatat, RF, Matar, Svarta själar...). Verkligen fint väder, massor av folk ute, men ändå så påtagligt: ingenting jag inte gjort förut, ingenstans jag aldrig gått förr, inget (överdrift) jag inte sett tidigare...

Ute någon timme, handlar, går hem, brygger kaffe sedan soffan (Music for Films och mer läsning). Ikväll La liga på TV4+ därefter Sopranos nypremiär