2005-08-29

Helgen spenderades till stor del i fantastisk sensommarsol, på en altan, med utsikt över Siljan, läsandes Paul Austers Orakelnatten. Gick förbi den på biblioteket och plockade med mig den litegrann i farten sådär: "Man kanske skulle läsa en Auster? Det var ju ett tag sedan sist...

En gång i tiden var jag en hängiven Paul Auster-läsare. Som så många andra i min ålder, med liknande intressen och preferenser, tycks ha varit. De som gick i gymnasiet någon gång i början och mitten av nittiotalet, som läste Kafka och Stig Larsson men som ändå egentligen mest brydde sig om popmusik. För de som ansåg en god bok vara livsnödvändigt och som i Austers hittade några som inte var alltför svåra och krångliga, ändock moderna och finurliga, men även spännande och - när de var som bäst - : också vackra och känslosamma.

Fram till Mr Vertigo 1994 kändes han nästan oövervinnerlig, men i och med den boken började i alla fall jag ana oråd. Eller: "det här var inte riktigt lika bra som de tidigare böckerna". Och med Timbuktu (boken där huvudpersonen var en hund...) gav jag upp och la mitt Austerläsande på hyllan (inte bokhyllan). Så under tvåtusentalet kan jag inte påminna mig att jag ägnat Auster många tankar. Förrän i helgen då.

Det var kanske inte himlastormande - men det var trevligt. Han är fortfarande sympatisk och finurlig, och han skriver fortfarande ett slags mysterieböcker. Lättlästa och intrikata. Och Orakelnatten tycktes mig flyta fram i med en säregen lätthet i språket - över vändningar och parallella historier. Vad jag minns var det en större kärvhet och knixighet i hans tidigare böcker, vilket nog till stor del var en tillgång. En allt för duktig gitarrist kan ju ofta lätt bli tråkig, typ...

Att läsa Auster nu igen efter många års uppehåll är förstås litegrann som att åter höra från en gammal vän. Han rör ju sig fortfarande i välkända Austerområden med Austersklassiska motiv och byggstenar: slumpen, brev, förföljelser, plötsliga uppbrott, namnbyten och osannolika sammanträffande etc. Detta är en av anledningarna till att han fortfarande känns så kul. Ofta är det ju mycket roligare med konstnärer som rutar in sitt lilla områden, bjuder in oss till sin lilla värld, där vi snabbt känner igen oss. De små förändringar som då trots allt sker bli ju så mycket mer spännande då... Jag skulle nästan (men bara nästan) jämföra det med någon typ av minimalistisk musik där den lilla, lilla förändringen gör hela skillnaden. Det finns ett klassiskt citat av John Cage som antagligen inte har med saken att göra men som jag ändå citerar för att jag kom och tänka på det: "Om något är tråkigt efter två minuter, försök i fyra minuter. Om det fortfarande är tråkigt, försök i åtta. Sedan sexton. Sedan trettiotvå. Till slut upptäcker man att det inte alls är tråkigt." En parentes, så begränsad är förstås inte Auster, men sättet som han har rutat in sin värld på är originellt, vilket fortfarande gör honom speciell.

Inga kommentarer: