Läser Yarden av Kristian Lundberg. Glasklart, lätt, självklart språk. En text man längtar efter att lägga sig i soffan med, sjunka ner i, nästan på något sätt renas; Allt brus man utsätts för - en dag i centrala Stockholm, på tunnelbanan, sen på jobbet: ytterligare människor, fina människor - ändå ett brus. Sen framför datorn förstås: ännu mera brus. Informationsbrus? Och då inte bruset som ett hela tiden dåligt eller jobbigt brus, mera bara så att man ofta längtar efter en paus. En paus jag ofta hittar i böckerna. "Alla böcker är postdigitala" skriver Rasmus Fleischer i sitt manifest. "Boken bör förhålla sig till nätet som ett urval ur ett överflöd." Det tycks mig: ju mer man befinner sig framför datorn - desto större behov av böcker. Kanske en lite väl enkel tes, men det är ofta så det känns. I pappersboken i soffan finns det ingenstans att vara förutom just i själva boken. Inga länkar, inga andra sidor än just dessa sidor som författaren har valt ut, skrivit och presenterat på just detta sätt. Och är det nu en bra författare, en bra bok, vill man förstås gärna stanna där ett tag.
Har länge längtat efter nästa del i Lundbergs romanprojekt om Malmö-polisen Nils Forsberg. En femte del har länge varit utlovad men istället släpper nu Lundberg berättelsen Yarden på sitt gamla förlag Symposion. Och kanske är inte skillnaden så stor? (Skillnaden är förresten inte så stor mellan egentligen några av Lundbergs böcker.) De handlar förstås om Malmö även här, tidiga morgnar, trötthet - hur staden tar liv och liksom äter sig in i kroppen. Rätt många av Lundbergs diktsamlingar rör mig inte speciellt mycket. Där kan till och med den här tanken om att skillnaderna är små mellan författarens olika böcker också skapa en trötthet: man saknar något nytt, någonting man inte tycker sig ha läst på ett liknande sätt förut. Hans bästa böcker tycker jag också är de där böckerna om Nils Forsberg. Där blandas den lyriska formen med intressanta karaktärer och knivskarp realism för att tillsammans nå fram på ett nytt sätt.
Efter att nu här under tidiga kvällen ha läst första delen av Yarden känns det på ett liknande sätt. Yarden framträder som en självbiografisk berättelse; den handlar uppenbart om författaren själv (skriver jag utan att veta eller egentligen bry mig i om allt bara är uppdiktat trots att författaren inleder med att säga "allt jag berättar är sant"). Bokens huvudperson jobbar i alla fall med att på olika sätt ta hand om nyskeppade bilar i Malmös hamn. Skotta framför dem, tvätta dem i nollgradig kyla etc. Boken handlar också mindre om Gud än många av hans tidigare böcker - och istället mer om klasskampen. Mindre religion kanske - mer politik. Klasskampen som numera förs uppifrån och inte nedifrån; De där uppe för hela tiden fram sina positioner, avståndet blir hela tiden större. Och klassresan där möjligen en på tusen klarar sig igenom och i och med det döms till att aldrig känna sig hemma. Varför drömmer man ändå om klassresan?, varför försöker man ändå genomföra den?: för att alternativet förstås är ännu värre. Författaren undrar också om det inte är lätt att dra ett löjes skimmer över sig när man som medelålders centrallyriker börjar tala om ett så diffust begrepp som klasskamp. Men: "Det är inte längre en abstrakt mening, en formel utan innehåll, det är en dynamisk process som redan pågår - och där vi står som ständiga förlorare. Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger. Vi lägger ner våra vapen." Kristian Lundberg och Johan Jönson är två mycket väsensskilda författare men i deras skildringar av dagens klassamhälle framstår de ofta som bröder.
Men man ska nog verkligen vara på rätt humör när man läser Lundberg. Hans ibland väl högstämda tonläge är det inte alltid man orkar med. Men Jönson kommer väl snart med en ny bok? Hörde honom för några veckor sedan (på Rumänska kulturinstitutet) läsa ur Efter arbetsschema. Nästan ännu bättre än vad jag minns. Bläddrar lite på måfå:
Har länge längtat efter nästa del i Lundbergs romanprojekt om Malmö-polisen Nils Forsberg. En femte del har länge varit utlovad men istället släpper nu Lundberg berättelsen Yarden på sitt gamla förlag Symposion. Och kanske är inte skillnaden så stor? (Skillnaden är förresten inte så stor mellan egentligen några av Lundbergs böcker.) De handlar förstås om Malmö även här, tidiga morgnar, trötthet - hur staden tar liv och liksom äter sig in i kroppen. Rätt många av Lundbergs diktsamlingar rör mig inte speciellt mycket. Där kan till och med den här tanken om att skillnaderna är små mellan författarens olika böcker också skapa en trötthet: man saknar något nytt, någonting man inte tycker sig ha läst på ett liknande sätt förut. Hans bästa böcker tycker jag också är de där böckerna om Nils Forsberg. Där blandas den lyriska formen med intressanta karaktärer och knivskarp realism för att tillsammans nå fram på ett nytt sätt.
Efter att nu här under tidiga kvällen ha läst första delen av Yarden känns det på ett liknande sätt. Yarden framträder som en självbiografisk berättelse; den handlar uppenbart om författaren själv (skriver jag utan att veta eller egentligen bry mig i om allt bara är uppdiktat trots att författaren inleder med att säga "allt jag berättar är sant"). Bokens huvudperson jobbar i alla fall med att på olika sätt ta hand om nyskeppade bilar i Malmös hamn. Skotta framför dem, tvätta dem i nollgradig kyla etc. Boken handlar också mindre om Gud än många av hans tidigare böcker - och istället mer om klasskampen. Mindre religion kanske - mer politik. Klasskampen som numera förs uppifrån och inte nedifrån; De där uppe för hela tiden fram sina positioner, avståndet blir hela tiden större. Och klassresan där möjligen en på tusen klarar sig igenom och i och med det döms till att aldrig känna sig hemma. Varför drömmer man ändå om klassresan?, varför försöker man ändå genomföra den?: för att alternativet förstås är ännu värre. Författaren undrar också om det inte är lätt att dra ett löjes skimmer över sig när man som medelålders centrallyriker börjar tala om ett så diffust begrepp som klasskamp. Men: "Det är inte längre en abstrakt mening, en formel utan innehåll, det är en dynamisk process som redan pågår - och där vi står som ständiga förlorare. Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger. Vi lägger ner våra vapen." Kristian Lundberg och Johan Jönson är två mycket väsensskilda författare men i deras skildringar av dagens klassamhälle framstår de ofta som bröder.
Men man ska nog verkligen vara på rätt humör när man läser Lundberg. Hans ibland väl högstämda tonläge är det inte alltid man orkar med. Men Jönson kommer väl snart med en ny bok? Hörde honom för några veckor sedan (på Rumänska kulturinstitutet) läsa ur Efter arbetsschema. Nästan ännu bättre än vad jag minns. Bläddrar lite på måfå:
25 september 2006, en dryg vecka efter de borgerligas valseger. Förnyade, intensifierade och utvidgade hot, diffust och omfattande, som sol, dis, grått regnande, horisontellt rörliga kontaminationer, utgår från regeringen, från kontinuiteten, från de reformer som nu ska komma. Det är omöjligt att ta fel på. Nu ska den svenska arbetarklassen ner på knä. Det är ett ideologiskt och oresonligt begär. En medial perfomativitet framställer en imaginär massa av moraliskt deformerade spöken som med hjälp av symboliska reformer ska besvärjas, utplånas och i samma magisk-liberalistiska formel återuppstå som det egna livets befriade entreprenörer, med hobbeska libidon och förenklade f-skattsedlar. Borgerligheten hatar verkligen.
