2006-03-28

Jag ser inte vad de ser utan bara att de tittar

Till skillnad mot hur många andra "bloggare" tycks "blogga" så brukar jag försöka tänka till, i alla fall lite lite grann, innan jag skriver och publicerar någonting... Och vilket språk de har sen! Nåja, jag kanske inte alltid är bättre själv, men jag har i alla fall haft någon slags liten ambition att skriva rätt och fint trots att jag använder mig av en Blogger-tjänst... Frågan är varför? Eller?

Ikväll hade jag tänkt skriva en liten text om Internets doftbrist, med lite hänvisningar till Stig Larssons syn på samtalet och Andres Lokkos Londonflytt. Av olika anledningar orkade jag inte med något sånt just ikväll. Jag har jobbat till sent och datorn har krånglat... Men jag är ändå sugen på att skriva någonting, så jag skriver någonting ändå... Låt det vara vad det blir!

Även om besökarna inte är många så kan ju ändå den frihet som finns i att publicera texter på Internet skapa en liten kittling; det går så lätt och så fort och ingen kan bestämma för mig hur eller var eller när något ska skrivas.

Okej, jag är i händerna på stora företagskoncerner som Blogger och Google och Microsoft, men jag är ändå - på nåt litet sätt - min egen skribent, utgivare, tryckpress och distributör i ett. Jag vet inte om det är banalt självklart eller om det i framtidens backspegel kommer att ses som en viktig, avgörande mediehistorisk förändring? Ett mellanting brukar väl vara en bra gissning?

Men vad är friheten om man inte vet vad man ska göra med den? Kanske trots allt en frihet som kan vara bra att ha, som det är en tillgång att ha, tills man sen kommer på vad man ska göra med den... Och, hur... Eller, förstås: tills man orkar göra någonting med den... Eller ett litet vapen man kan hota med att använda (även om man kanske inte vet riktigt hur) när de som har makten över de stora mediekanalerna bara sprider ut illaluktande trams. Eller: i alla fall någonting som de där som sitter på en viss makt eller som håller i en viss mediemegafon är medvetna om, som kanske gör att de skärper sig bara lite grann... För de som längtar efter frihet i totalitära stater, eller för den som mår illa av att behöva överösas med all dålig smak och all bristfällig analys på Studio Virtanen (har Expressen lyckats locka alla omöjliga fjantar till sin redaktion?) eller på Nöjesguiden (hur kan man ens få för sig att en grupp som I'm from Barcelona skulle vara värt ens en lustig fotnot?)...

Nu verkar Blogger strula också, vi får se om vi lyckas nå någon punkt här...

Jag brukar vilja ha med någon typ av bild i mina inlägg också; en mer uttänkt eller en enkel google-bildsökning. Får se vad vi hittar ikväll (inatt...). Medan iTunes slumpar fram King Creosotes fina My Favourite Girl (åh, jag gillar det där dragspelet), ska vi se vad vi hittar...

Blogger fortsätter strula, kanske får jag spara det här och publicera det imorgon bitti... Nåja, jag fortsätter ändå att skriva (klockan är nu 00.45).



Det blidde ett konstverk den här gången: Barnen av Dick Bengtsson! Kanske min favorit-Bengtsson-tavla... Lyckades äntligen få med någon, som gjorde att jag fick mig att komma iväg, till utställningen på Moderna. Det var intressant och kul (även den där Modernautställningen 2006 hade sina stunder, trots att jag var väldigt bakis). Ja, ja...

Barnen, då? Hmm... Jag gillar att Bengtssons konst pockar på en förklaring, att man liksom luras in till att analysera, men att den ändå hela tiden slinker en ur händerna. Så jag vet inte om jag här ens borde försöka... Men, enkelt: jag gillar att barnen tittar åt sidan och inte mot den gröna kvadraten, som jag tvingas stirra på. Vad det är för alternativ som de har i blickfånget kan jag endast fantisera om. Jag ser inte vad de ser utan bara att de tittar... Den gäckar mig, och känns sorgsen, då jag inte vet om det är jag eller dom som missar något.

Inga kommentarer: