Larsson och Jönson

Två av mina favoritpoeter (och ett av mina favoritband) har varit i farten, i södra Sverige, Skåne och Småland. Har fått följa det hela bäst jag kan härifrån Stockholm, via Youtube och intervjuer:

Stig Larsson & Differnet, del 1

Stig Larsson & Differnet, del 2

Stig Larsson & Differnet, del 3

Intervju med Stig Larsson i Sydsvenskan:

Men i logen efteråt vill Stig Larsson hellre prata om framtida planer. Den stora, slutliga uppgörelsen med svenskt kulturliv. – Jag har en unik inblick i den här världen, dess människor och det ­moraliska moraset. Dessutom är jag inte beroende av någon och har svaren på hur konstarternas kriser ska lösas. Jag har börjat skissa på det och hittat fram till en lättare ton, mer läsvänlig. Nu vill jag att alla ska kunna ta till sig mina böcker.

Johan Jönson på Växjö stadsbibliotek

Intervju med Johan Jönson i Smålandsposten:

Fler människor borde kunna använda sig av poesin i sitt vardagsliv. Så har jag gjort. Jag har haft vanliga arbeten, knegat. Jag har läst på egen hand och det kan vem som helst som är läskunnig och inte är sjuk göra. Det finns ett annat språk, ett alternativ till alla mediala klichéer som bara pågår. Jag har läst mycket, och läser hemskt gärna. Det är det jag gör helst av allt i livet.

Differnet & Stig Larsson + Lisa & Kroffe + Praxis

• • den 30 maj

• Debaser Slussen

• Äntligen blir det Differnet & Stig Larsson-konsert i Stockholm! Det öppnar kl 19. Konserter med Differnet + Stig Larsson och Lisa & Kroffe från kl 21. Stänger kl 01. Fri entré. Ålder: 18. DJs: Praxis förlag. DIFFERNET + STIG LARSSON På det kommande albumet "Little Brittle" som släpps under 2012 har Differnet bland annat samarbetat med författaren Stig Larsson, ett möte så lyckat att man nu beslutat att utvidga detta till en liveföreställning och turné under våren 2012. Så här beskriver Differnet själva det hela: "två parallella uttryck som, utan att behöva kompromissa, möts i ett gränsland mellan popmusik, ljudkonst och litteratur." LISA & KROFFE Med moogsyntar, sequencers, blåsinstrument och looppedaler generar Lisa och Kristofer Ulfves ljudlandskap och virvlande melodier genom improvisation och repetition. Aktuella med debutsläppet "Origo". Mer info: www.differnet.se www.expressen.se/kultur/stigs-lasningar-ar-kraftfulla/ http://vimeo.com/34099340 http://www.albertbonniersforlag.se/Forfattare/Forfattarpresentation/?personId=5908 http://lisakroffe.blogspot.se/ www.praxisforlag.tk http://www.debaser.se/kalender/8407/

Kom förbi! Jag är med och spelar skivor innan och efter. 1958-62, Ghost Box, nytt och gammalt: Dean Blunt & Inga Copeland, Moon Wiring Club, Eden Ahbez, Julia Holter, Tom Dissivelt & Kid Baltran, Hong Kong In The 60s, Most Valuable Players, Roxy Music, Sand Circles, Ducktails, The Walker Brothers, The Outlaws, Belbury Poly, Kindness, The Wake och Ray Cathode. Typ.

Och för de som har läst Stig Larssons text Astrud Gilberto i Avklädda på ett fält:

Oromandebatten

Ni missade väl inte att Stig Larsson för några veckor sedan gav sig in i höstens romandebatt?; Lätt maskerad i en artikel om Per Landins författarskap:

un­d­er de senaste tio femton åren är det väl så att man oftare finner kärleksfullt genomförda böcker inom den så kallade facklitteraturen än i skönlitteraturen? Visst uppskattar jag P O Enquists ”Ett annat liv” och Hassan Loo Sattarvandis ”Still”. Och jag har så klart inte läst allt. Det är ändå underligt att jag har så svårt att komma på en svensk roman från ­senaste decenniet som – vad gäller skriv­aktens allvar och en liksom i stunden född nyansrikedom – kan matcha fackböcker som Kristian Petris ”Fyren”, Peter Englunds ”Den oövervinnerlige”, Fredrik Strages ”Fans” och Per Landins ”Slottet som försvann”.

Det är över tio år sedan som Torgny Lindgrens ”Hummelhonung” och Klas Östergrens ”Med stövlarna på” kom. Om än Jan Kauris ”Ut ur skuggorna” utgavs postumt 2002 på Lejd, skrevs den tidigare – för att i år efter år bli refuserad. Så på senare tid är det som om författare som skriver om något som de inte hittat på själva känner sig mer engagerade.

Stig Larsson som själv slutade skriva romaner redan 1989 efter Komedin I - och vad jag minns: lovade att heller aldrig mer skriva en till (precis som han betraktade Matar från 1995 som sin sista diktsamling; Hans fyra sista böcker får man alltså räkna som något annat.) Kan det ha varit så att det i Stig Larssons val att sluta skriva romaner inte bara fanns personliga skäl utan också en tanke om romanens problem på det hela taget; Det kanske inte bara är Stig Larsson som borde sluta skriva romaner? Fler kanske skulle behöva göra samma sak - för att inte fastna som fiskar i klichéer och kommers? - för att kunna fortsätta skriva en litteratur som lever och ruskar om? Och nog måste det väl ändå vara så han också menar:

Oftast när det gäller böcker som man bugar för i offentligheten, kommer jag inte ifrån känslan av att när den som skrivit boken i fråga har gjort det i första hand därför att man vill ha en bok skriven. Man vill fortsätta att vara ett namn. Det vill säga: Man vill bibehålla den aktning som man visas som författare – faktiskt även av människor som inte är ett dyft intresserade av litteratur.

Det finns ingen som tänker så uttryckligen. Men det beror nog bara på att ens låga motiv undviker man verkligen att tänka på. Kanske med ännu mer vaksamhet än när det gäller traumatiska minnesbilder.

Men det måste ju finnas ett skäl till att man skriver böcker som man inte riktigt vill skriva, men som man ändå vill ha skrivit. Jag tror att det finns något hämmande med begreppet roman. Romaner kan väl se ut lite hur som helst, kan man väl tycka. Det är inte samma stränga formella gränser som det i alla fall förr i världen var i Eurovisionsschlagerfestivalen. Gränserna är inte ens formulerade, det ligger mer i psyket, i de föreställningar som du gör dig när du ska påbörja skrivandet.

Jag kan så väl återkalla minerna hos vissa av mina vänner som någon gång under de senaste tjugo åren lite hummande har avslöjat att de faktiskt har börjat på en roman. Säg att jag har varit med om det sju eller åtta gånger. Nästan samtliga var då redan etablerade i kulturvärlden. Men de hade alltså ännu inte skrivit just en roman. De hade oftast ett bistert uttryck. Och de såg definitivt inte ut att se fram emot det.

Jag läste ett citat av Ebba von Sydow någonstans där hon sa något i stil med att en krönikör som inte har skrivit en roman litegrann är som en garderob utan kläder från Acne - ofullständig på nåt vis. Det är klart att det blir rätt trångt där ute i bokhandlarna efter ett tag när alla krönikörer ska försöka pressa in sin roman där någonstans, väl synligt. Sedan behöver det ju inte vara krönikörer på Veckorevyn det handlar om - i allt högre grad också väldigt många programledare och kanske lite mer överraskande: dramatenskådisar. Det blir faktiskt allt svårare att hitta folk som skriver bara romaner utan att vara kända från annat håll. Likt Ebba von Sydow (utan att vara lika öppna med det som hon då förstås) blir det fler och fler som man misstänker mest av allt bara vill ha den där boken skriven, som en guldstjärna att klistra in i sitt CV.

Inte undra på att vi översvämmas av dåliga böcker! Alla kultur- och nöjesvärldens (hur är det med sportvärldens?) kändisar pressar fram sin obligatoriska roman medan de som verkligen kan skriva (som Stig Larsson och Daniel Sjölin) hoppar av romantåget. När Daniel Sjölin besökte Enskede bibliotek för något år sedan och pratade om sin sista roman (Världens sista roman) menade han att det i stort sett är omöjligt att försörja sig på att skriva romaner. Att det var en av anledningarna till att han inte skulle skriva någon mer. För om man ska skriva bra romaner tar detta tid och kraft. (Sjölin skulle säkert kunna slänga iväg nån halvbra grej rätt fort.) Om han inte gav texten den tiden och kraften blev det inte heller bra. Även om han inte verkade helt nöjd med sina alster ändå. Han sa någonting om att det nästan alltid känns som om man fuskar när man skriver en roman; Det är sällan som alla meningar verkligen blir bra, att man så lätt skyler över de dåliga med de närmast kommande etc. Han sa också att han drömde om att skriva poesi istället men att han inte trodde sig vara tillräckligt begåvad. Stig Larsson är inne på samma sak: med romanen kanske det egentligen är precis tvärtemot vad förlag och kändisvärld idag verkar tro. En roman är inte någonting som vem som helst kan haspla fram (för att det ska bli bra då förstås, att fylla några sidor med text klarar nog de flesta). Romanskrivandet - romanens själva längd, den kraft och tid som formen kräver - kanske egentligen är ämnat bara för några få som besitter en rätt speciell talang:

Inför varenda liten skitmening som du skriver måste du behålla samma genuina intresse för vad som står där. Det finns inga transportsträckor. Inga mitt­emellanställen i en roman där det som inträffar kanske inte är viktigt, men som har känts nödvändigt att ha med. Bara för att det inte ska hända alldeles för mycket. Folk dricker plötsligt kaffe och någon pratar om att man skaffat ett nytt elbolag. Det som man som läsare kanske inte tänker på är att sådana där lugna, lite händelselösa partier är det svåraste att skriva. För du måste så att säga vara där. Du måste känna och se allt som personerna vid köksbordet känner och ser.

På bloggen Tesugen presenteras för närvarande de böcker som bloggskaparen läst hittills i år. Så, okej, jag gör väl detsamma då (men jag har läst fler böcker, ha! Å andra sidan så är jag ännu sämre på det där med kvinnliga författare. Hjälp! Jag blir nästan lite rädd). Böcker jag läst hittills i år (bara de böcker jag läst helt och fullt från början till slut och inga böcker som jag läst i arbetet. Inga seriealbum är heller medtagna. När jag läst klart en bok brukar jag ge den ett litet betyg från ett till fem. Betyget ska inte tas för allvarligt, det är mer ett betyg på känslan boken gav mig…):

Andrzej Tichý – Sex liter luft [3]
Daniel Birnbaum, Sven-Olov Wallenstein – Heideggers väg [3]
Daniel Sjölin – Oron bror [3]
Daniel Sjölin – Personliga pronomen [5]
David Toop – Haunted weather: music, silence and memory [3]
Don DeLillo – Cosmopolis [2]
Gilles Deleuze - Nomadologin [4]
Kristian Lundberg – Allt och denna lycka av ingenting [3]
Kristian Lundberg – Eldätaren [4]
Kristian Lundberg – Pitbullterrier [4]
Lena Edman – Barn- och ungdomsböcker genom tiderna [3]
Ludwig Wittgenstein – Filosofi [4]
Malte Persson – Apolloprojektet [3]
Malte Persson – Livet på den här planeten [3]
Per Hagman – Att komma hem ska vara en schlager [3]
Peter Pohl – Vi kallar honom Anna [3]
Ronny Ambjörnsson – Tankens pilgrimer [4]
Stephen Mendel-Enk – Med uppenbar känsla för stil [4]
Stig Larsson – Autisterna [5]
Stig Larsson – Wokas lax? [4]
Sven-Olov Wallenstein – Bildstrider [4]
Sverker Sörlin – Mörkret i människan [4]
Sverker Sörlin – Världens ordning [4]
Willy Kyrklund – Solange [5]
Åsa Larsson – Det blod som spillts [3]

På grund av min sedvanliga fingertoppskänsla har jag, i stort, undvikit dåliga böcker! Don DeLillos Cosmopolis var väl i och för sig ingen höjdare, men det var jag beredd på… Det var nog mer New York-miljön jag ville åt där. Resten kan ses som boktips!

Femmorna? Willy Kyrklund och Stig Larsson är husgudar, och Solange respektive Autisterna hör till deras allra bästa böcker. Måsten, såklart… Personliga pronomen var också en liten knock. Tyckte väldigt mycket om den. Men, jag är på min vakt, och jag känner att jag nog måste läsa om den. Jag kan bli orolig när jag knockas så där. Är det någon som försöker lura mig? Kan han den där programledaren skriva en så bra bok?

Besvikelser? Sex liter luft var inte lika kul som jag hoppats på. Sjölins första bok var inte heller alls i samma division som Personliga pronomen. David Toops bok var inte lika inspirerande som jag hoppats på. Och Per Hagmans bok var en besvikelse… Skugglegender tycker jag i vissa delar är helt underbar, men de underbara delarna var väldigt, väldigt sällsynta i senaste boken. Nästa gång kanske?

Goda upptäckter: Kristian Lundbergs Pitbullterrier och Eldätaren gillade jag mycket. En fin, annorlunda ”deckare” och en hård, torr diktsamling som tillsammans bildar en fin helhet av motsatser och dialoger. Ser fram emot fortsättningen, i vad jag förstått, ska vara en trilogi. Stephen Mendel-Enks bok tycker jag, till vissa delar, var en träffsäker analys, av vårt tids stora gissel – manligheten.

För närvarande läser jag följande böcker:
Arthur Conan Doyle – Sherlock Holmes bästa äventyr
Mats Rosengren & Ola Sigurdson (red.) – Penelopes väv: för en filosofisk och teologisk pathologi
Thomas Pynchon – Gravitationens regnbåge
Torgny Lindgren – I brokiga blads vatten

Återkommer med analys och bedömning...

Årets böcker

01. Fernando Pessoa - Orons bok
02. Stig Larsson - Avklädda på ett fält
03. Thomas Pynchon - Gravitationens regnbåge
04. Willy Kyrklund – Solange
05. Daniel Sjölin – Personliga pronomen
06. Stig Larsson - Natta de mina
07. Walt Whitman - Sången om mig själv
08. Stig Larsson – Autisterna
09. Kristian Lundberg – Pitbullterrier
10. Kristian Lundberg – Eldätaren

Förklaring: Skulle även på böckernas område gärna gjort en lista lik den för låtar och album, alltså en lista över bra böcker utgivna i år... Men när jag tittade på vilka böcker jag läst som var utgivna i år fanns det i och för sig en del bra grejer men ingenting som jag hade lust att ta med på någon lista, ingenting som närmelsevis smällde lika högt som böckerna ovan. Ovanstående är alltså en lista på de böcker jag tyckte bäst om av de jag läste i år (oberoende av utgivningsår). Fantastiskt!

Mer intressant skulle kanske istället vara att göra just en sådan här lista över album eller ännu hellre för låtar och på något vis registrera alla sånger som tar sig in i ens huvud under ett år (oavsett utgivningsår) och sedan arrangera en topplista över dem...

Härnäst? Nu ska jag först läsa upplösningen på Arne Dahls Dödsmässa sedan fortsätta min omläsning av Kittlers Maskinskrifter, därefter ordentligt ge mig in i Peter Berglunds avhandling Segrarnas sorgsna eftersmak: om autenticitetssträvan i Stig Larssons romaner och även så snart som möjligt ta mig an Lundbergs efterlängtade Grindväktaren. Sedan lånade jag även hem Andy Warhols filosofi (Från A till B och tillbaka igen) igår från biblioteket som jag också är sugen på att sätta igång med...

Ändras

Läslista:

Stig Larsson - Ändras
Stig Larsson - Händ!
Fernando Pessoa - Stilla, mitt hjärta
Torgny Lindgren - Norrlands akvavit
Johan Jönson - Efter arbetsschema


Göra fel. För att bli som du.
Alltid är det så
Du är felet.

Kravet: att inte bara gå fram till dig, dra ner min gylf;
att inte bara svämma över dig
med all saliv jag har; inte bara dö
så att du får besöka min gravsten med så
sällsamt neutrala uppgifter att man måste notera
enkelheten.
Inte bara ingå i dig.
Jag måste skryta med spänd högtidsröst
och i ett avbryta de andra,
vara det pinsammaste som setts
i TV:s brasprogram.
I direktsändning hävda att ingen sedan Strindberg -
knappt ens Ekelöf i sin dödspassagevind
molande i sängen sista tre nätternas onda -
har kunnat behandla det svenska språket som jag. Ingen
har haft den eld som jag har t.o.m. i de skymmande fem-sexsnår
när jag bara halvsover i en buss med händerna nere i en Expressenbilaga.
Om jag säger detta, om jag är så avskyvärd,
blir jag till du. ( O c h v e m v i l l i n t e
h a s ä l l s k a p n ä r d e t k n i p e r ?
J a g v e t v a d d u g å r f ö r d u m e d . )
Nu så lycklig som man bara är när man halvt om halvt flyter nära stranden,
då plastdjur och fjunigt blonda barnskallar doppar upp -
dipp! dopp! - och ner,
när jag inser att vi insetts och sett in i,
gemensamma som endast nermörker gör oss.

Stig Larsson, Ändras, sid 67-68 ur Upplysning


Inget är jag.
Inget skall jag någonsin bli.
Inget kan jag vilja bli.
Men frånsett det bär jag på världens alla drömmar.

Fernando Pessoa, Stilla, mitt hjärta sid 133, Alvaro De Campos, ur Tobaksaffären

Sondera Sondera

69 vägar in i denna blogg:

2013
EPILOGG - Epiblogg.

2012
VÄNSTER OM - Socialismen min vän.

POP VI MINNS - Och Pop vi glömmer.

IDÉN OM MUSIKEN - Konsten och/eller tankarna på konsten.

MED. BORT. IN. - Med bort in i tjocka böcker (av Johan Jönson).

RAVEDEATH - Tim Hecker på hög och på låg volym.

INCREASINGLY ABSORBED IN HIS OWN WORLD - The Caretaker och vägen bort.

TUNNELN - Ernesto Sabatos feber.

2011

TILLBAKA TILL FRAMTIDEN - Reynolds, Schüldt och vägen framåt (bakåt).

2010
MINNETS KAMP  - Knausgårdens minnesvirvlande.
POPKLASSISKT - Volker Bertelmann och jukeboxen.
IS THERE NO ALTERNATIVE? - Fisher +Lundberg = sant.

HÄNDELSER UR DEN OMEDELBARA VERKLIGHETEN - The roots of Mircea Cartarescu.

INVESTIGATE WITCH CULTS OF RADIO DEPT - The Radio Dept och drömmarna.

LIVDIKT - En bra tjock bok med ett vackert slut.

GAME OVER - Drömmen om att vara 11 år igen.

EN ENDA SÅNG - Musiken som vägvisare.

GAMLA MÄSTARE - Thomas Bernhard och litteraturhistoriens argaste kärleksförklaring.

AVSKÄRMAD - Hur skärmar man av?

STATUSSAMHÄLLET - Statusuppdatering och klasskrig.

INTRESSET - Jag vet att jag skulle ha kunnat bli trädgårdsmästare i ett annat liv.

MASKINISTEN - Filmen som dröm.

FIENDENS STÄLLNINGAR -Se upp!

2009

DEN ENSKILDES BLOGG - Essän som en blogg för gamla tider.

EFTER ARBETSSCHEMA - YARDEN - Lundberg och Jönson och vem som vinner på knockout.

OROMANDEBATTEN - Stig Larsson om romankonsten.

M SOM I MER - M som i Malmberg.

VARIFRÅN KOMMER MUSIKEN? - Bergmans fråga på vilket svar?

BLACKSUMMERS’NIGHT - Drömmen om Maxwell.

ÄRRET EFTER DRÖMMEN - ”Klassikerna: som i barndomen portar där det bodde kamrater.”

LEXIKON ÖVER VEDERTAGNA ÅSIKTER - Flauberts bästa

BERGTAGEN - I sjukstugan med Thomas Mann och Stig Larsson.

NATTMUSIK - Anna Järvinen och våren.

AN UNKNOWN SPRING - Internet och rätten att få vara för sig själv.

UNDERGÅNGARENS UNDER - Glenn Gould och Thomas Bernhards geni.

2008

BRING THE REST IS NOISE - Bearbetar nittiotalet.

MER LOGISK ÄN KRONOLOGISK - UKONs klarsyn.

UR MÄNNISKOVÄRLDEN - In i djurvärlden.

WHEN WE REFUSE TO SUFFER... - En av Richmans finaste (faktiskt!)

SKYSKRAPANS BEHOV AV ENSAMHET - Skyskrapans behov av Öijer.

EFTER ARBETSSCHEMAT - Livsnödvändige Jönson.

JAG MINNS GEORGES PEREC - En värld av små små delar blir en stor värld.

2007

JONATHAN RICHMAN, DEBASER, 6 OKTOBER - Om en fin konsert.

TESTA TESTBILD! - För Guds skull!

UPP TILL KRAMP! - Birros blindhet.

SMÅ SMÅ DETALJER SOM FÖRSTÖR DET - Cage, Eno och vägen till lyssnandet.

YES DIFFERNET, YES ELECTRELANE - Två av 00-talets finaste.

RÖTTER SMÄLTER OCH ÄNDRAS - Återigen den där Larsson.

MAKE MINE MUSIC GÖR MIN MUSIK - Bortglömda pärlor.

2006

SCHÜLDT INTE IFRÅN DIG - Den postklassiska revanschen.

BLOGMIN (MIN BLOGG) - Jag kommer ihåg hur jag minns att jag försökte se ut.

TONITE BUT NOT FOREVER - Vinterviken vs. Nattklubben.

DAGBLOGGEN - Den där med lås.

SOUL TOGETHERNESS - Och souleuforin.

STIL OCH SLEM - Larsson, Kyrklund och jag.

PHOENIX! - En gång en väldigt bra skiva.

SOFFPOTATIS - Jag minns den tröttheten och det uppvaknandet.

SCOTT I HJÄRTAT - Fortfarande skadad.

CLOGS - LANTERN - The pioneers of postklassiskt.

TYST SKRIK - MJUK KNIV? - The Knife!?

MONOMTRL OCH VINTERVIKEN - I mitt kvarter.

KÄND FÖR FLER ÄN 15 PERSONER? - Till mina läsare om jag hade några.

INTERNET IN REVIEW - Burroughs geni.

2005

HAR JUST AVSLUTAT EN OMLÄSNING... - Larssons geni.

TWISTERELLA VAR EN BRA NÄTTIDSKRIFT... - Näsrynkandets mästare.

HAR VID NÅGOT TILLFÄLLE HÄVDAT... - The soundtrack of our höstlöv.

POP SOM BAKGRUNDSMUSIK... - Satie och popen.

BOK TRENDIGASTE PRYLEN... - Ju tjockare desto bättre.

2004

PÅ ALBUMET MANDRAKE... - Fursaxa och Testbild!

Vänster om

Jag kan ha problem med vänstern. Jag kan förstå Per Hagman, Stig Larsson, Therese Bohman och Bengt Ohlsson kanske till och med. Det kan finnas en moralism hos vänstern som jag har svårt att svälja. Varför skulle jag?, kan man ju då tänka. Självklart för att jag är vänster, på de flesta områden, vilket gör att det är en moralism jag ibland måste stångas med. De moraliteter som kommer från högerhåll skulle jag förstås aldrig drömma om att godta eller beröras av. Finns inga lojaliteter åt det hållet. 

"Deras åsikter har som sitt första mål att de som personer ska framstå som normala eller varför inte säga goda.", som Stig Larsson skrev i träffsäker passus (i en recension av Hans Boijs diktsamling Versus). Det är då man instinktivt vill springa åt ett annat håll. Men det är vanligtvis bara snack, bara en del av själva jargongen när den är som värst. När det gäller politiken i sig finns ju inte det här problemet. Jag håller ju med vänstern i nästan allt. Ibland sossarna, ibland Vänsterpartiet. Det känns mer som en skillnad mellan ett parti som prioriterar det som i en nära framtid känns möjligt och ett parti där visionerna, själva åsikterna i sig, är det viktiga. (Ett parti som siktar lite högre, skulle man också kunna säga.) Vid själva valdagen har utfallet växlat. Även om jag brukar sprida ut rösterna på landstings-, riksdags- och kommunalvalen. Även Mp brukar få någon röst. 

Längre högerut än så skulle aldrig vara ett alternativ. Det här är åsikter som sitter djupare än det mesta annat. En röst på något parti i högerblocket skulle på många sätt vara att svika inte bara min familj och dess situation, utan också mor- och farföräldrar och även deras föräldrar. Nittonhundratalet är ju mycket en historia om hur de - genom arbetarrörelsens kamp - gick från fattigdom och förnedring till trygghet och stolthet. Möjlighet till både semester, drägliga arbetsförhållanden och utbildning. Kan tänka mig få saker lika viktiga att värna om. Eller kämpa för. 

Så, förstås: Upp till kamp!

När Kyrklund utträder ur sin kyrklundhet

Författaren Willy Kyrklund avled på lördagsförmiddagen, uppger hans dotter Nina Kyrklund för TT. Han blev 88 år.

Må han vila i frid.



För mig är han, möjligen tillsammans med Gunnar Ekelöf och Stig Larsson, 1900-talets allra största svenska författare. Tunna små böcker som räcker längre än i stort sett allt annat - må de sen ha tiofaldig tjocklek! Det pratades ofta mycket om hans sparsmakade produktion, men jag vet inte jag, det är ju livs- och läslängd av outslitliga mått verkar det. Man blir liksom aldrig klar med hans böcker. Jag har läst det mesta han har skrivit men det känns ändå bara som jag har skrapat på ytan. Polyfem förvandlad har jag säkert läst ett femtal gånger, tror jag ska börja på en sjätte imorgon. Lyssna bara på sådana här rader (första styckena, sista kapitlet i Polyfem förvandlad):

Den som flyr inför lejonet -
Ja jag flyr. Mitt liv är mitt. Skulle jag offra det för att vara modig? Jag flyr. Håll min hand. Du är ju med mig. Vi är tillsammans, vi flyr. Se icke åt höger, se icke åt vänster, håll min hand, vi flyr.
- honom skall lejonet sönderslita.
Nej icke oss. Vi rullar in oss i vår matta, vi ligger tätt intryckta mot varann, så tyst, så tyst. Endast din andedräkt susar som pulsen i mitt öra. Lejonet går förbi oss, lejonet ser oss icke.

Bara ett exempel ur högen (ur en text som av någon anledning verkligen etsat sig fast). Var och varannan mening skulle vara värd att citeras. ”Auktoriteten i Kyrklunds stil är av sådan art att mina ord framstår som slem.”, skrev Stig Larsson 1988 i en recension av Kyrklunds sista bok (Kan man ändå få hoppas på att det finns något sparat, ännu ej utgivet mästerverk i någon av Willys skrivbordslådor?) Om godheten. ”Meningarna menas, och de kan inte vara till på något annat sätt”, fortsätter han. Ja, varje ord och mening tycks outbytbar, ändå outsinlig. Kristallklart men ändå ett mysterium i alla fall jag är långt ifrån att ännu ha löst; Willy var långt, långt före sin tid. Han borde ha fått Nobelpriset.

Sina slutord hade han formulerat för länge sedan, vackrare än någon annan, i redan nämnda Om godheten (sin sista boks sista sida):

När gryningen utträder ur sitt gryningskap.
När främlingen utträder ur sitt främlingskap.
När brödrosten utträder ur sitt brödrostskap.
När stenen utträder ur sin stenighet.
När sparven utträder ur sin sparvighet.
När Kyrklund utträder ur sin kyrklundhet.
Denna längtan.
När natten utträder ur sin nattlighet.
När intet utträder ur sin intighet.
Denna ängslan.

Läslista 3/09

Sara Danius - Prousts motor
Sara Shamloo - Gloria
Nova Gullberg Zetterstrand - Cal
Elise Ingvarsson - Ett förslag
Stig Larsson - Natta de mina


Inte ens Arbete Skriver jag Fram. Inte ens Våld. Inte ens
Tomma Händer Här. Smårik, ett slags Falskspel. Och jag
Gråter Aldrig Färdigt.

Om Inte Du fanns skulle jag vara Helt osynlig. Och Om Gud
inte fanns skulle jag skylla allt på Gud. Det finns Ljus. Men
jag har svikit Mig själv så många gånger Så djupt. Jag misstror
starkt mina egna Beslut. Varför skulle de vara Att Lita På? Nåt
slags Omdöme?

Så Släpp Allt Till slut Lilla Apa. Bara inte så Du behöver se. Är
det det, Som Gör Så Ont?

Elise Ingvarsson, Ett förslag, sid 89


Det är så mycket som är överflödigt
när man till exempel säger "jag står här och tittar på golvet",
eller "jag går här mellan bokraderna, stannar upp
och tittar än en gång ner
på bibliotekets karmosinröda, nyss dammsugna, nu glansigt röda golv".

Det är så mycket som är överflödigt - och det
liksom tornar upp sig i munnen: alla dessa
onödiga konsonanter. Man vill rensa bort dem; trots att det är omöjligt
då man nu redan har sagt dem.

Det är uppenbart att detta inte låter sig göras. Längst fram i käften,
alldeles bakom övre tandraden, känner man med tungan att man
har ett J i. och sedan känner man G e. Och
Ä r r - och så ska man bli medveten om
allt onödigt man har sagt. Och ska
dessutom tänka sig detta
liksom ihopsmockat i mun och svalg och långt ner i halsen på en - ja,
ska det rymmas måste man nog ÄNDA NER I MAGEN...

Stig Larsson, Natta de mina, sid 26-27

Differnet & Stig Larsson på Debaser 30 maj

Som sagt: ett av mina favoritband och en av mina favoritpoeter uppträder tillsammans. Som gjort för mig. Och det var fantastiskt bra: Stig läste högt och kraftfullt, ändå mycket känslosamt, nästan tårdrypande i vissa partier. Differnet har sällan låtit bättre, har hittat ett otroligt fint och komplext sound utan att vara för tungt malande. När Differnet är som bäst låter det alltid som om kablar och maskiner håller på att ta eld. Det där knastret måste hursomhelst va brandfarligt...

Och de spelar inte bara med utan också mot varandra Differnet och Stig. Bråkar lite om utrymmet. Stig ser nästan lite arg, lite störd ut vid vissa tillfällen, när Differnets oljudsskapande är på väg att ta över. Ändå något som bara tycks göra honom ännu mer beslutsam i sin läsning, läser högre, tydligare - och så dämpar sig Differnet lite osv.

Hoppas det här får en bra fortsättning: härnäst Volt-festivalen och sen visst också Storsjöyran. Till hösten förhoppningsvis också ett album. Sen kommer ju Stig med en ny bok snart. Återkommer.

En tid för kamp

Jag var väldigt förtjust i Min kamp. Efter snack, recensioner och väntan och längtan hade jag också orimligt höga förväntningar på Min kamp 2. Självfallet inföll sig efter läsningen då ett litet mått av besvikelse. Men bara ett litet - jag gillade även tvåan väldigt mycket. Men det tycks ju också nästan alla andra göra. Vilket i och för sig är spännande och intressant. Min kamp-böckerna har verkligen nått ut och nått in. Böcker man kan diskutera i oändlighet tycks det - med vänner, bekanta, familj, arbetskamrater, nära och kära. Någonting idag inte allt för vanligt. Kan nästan jämföras med diskussionerna om The Wire och Mad Men, till exempel. Möjligen är det idag också vanligare att bra, kvalitativa tv-serier når ut till en stor allmänhet än att bra romaner gör det ("ingen roman (inte heller Buddenbrooks, Krig och fred, Utvandrarna, Invandrarna) existerar som kan mäta sig med The Wires kollektivromanska kvalitéer.”, som Johan Jönson skrev.).

Å andra sidan, om nästan alla andra gillar Knausgård så mycket är det kanske intressantare att fundera på vad som kan vara ett problem med Min kamp. Någonting som blir mer uppenbart i tvåan än i första delen: ger inte Knausgård världen en lite för välputsad och polerad bild av sig själv? Har han inte tänkt efter lite för noggrant när det gäller hur läsarna ska uppfatta Karl-Ove som person? Han har makten. Han bestämmer och presenterar sig, som han vill, för sina läsare. Här kan man jämföra med andra (svenska) självutlämnande författare: Carina Rydberg, Stig Larsson, Johan Jönson och Lars Norén med flera. En del av storheten, det rörande och berörande, hos dessa författare ligger i deras hänsynslöshet och uppriktighet. De vågar. De hyser låga, dumma tanker, korkade infantila sexistiska fantasier, illvilja och har en ofta allmänt rätt jobbig livsföring. Också därför som de då också förstås framstår som mänskliga, som du och jag. Knausgård berömmer sig själv bara lite för ofta, gör det ibland kanske lite för enkelt för sig. Även om han till viss del är galet självutlämnande sätter han inte lika mycket på spel som Rydberg, Larsson och Norén. I alla fall inte i Min kamp 2. Å andra sidan kommer det ju fler delar, vilka säkert kommer att belysa, förklara och revidera detta tidigare skrivna.

Att Knausgård är en kille med hybris blir också mer och mer klart för en när man läser romanen Knausgård skrev innan Min kamp: En tid för allt. En bok som egentligen också blir väldigt aktuell igen, nu i höst, eftersom det är den han jobbar på och skriver i Min kamp 2. Om han i Min kamp-böckerna skriver allt om sig själv går han i En tid för allt på sätt och vis ännu längre: änglarnas historia, skapelseberättelsen, Noak, Sodom och Gomorra, fan och hans moster - ingenting för stort, ingenting för övermäktigt för Karl-Oves penna. Och han klarar det med värdighet även om det är en bok med betydligt mindre sug än både kamp ett och två. På viss ställen en mer än lovligt seg och trökig bok. Egentligen först mot slutet som spänningen stiger, i kapitel som också på sätt och vis förebrår hela Min kamp-projektet; En tid för kamp...

Stil och slem

”Auktoriteten i Kyrklunds stil är av sådan art att mina ord framstår som slem.” (och vad ska då inte mina ord framstå som, kan man ju då undra), skriver Stig Larsson 1988 i sin recension av Willy Kyrklunds Om godheten. ”Meningarna menas, och de kan inte vara till på något annat sätt”, fortsätter han. Sedan analyserar han varför Kyrklund väljer att inte ha ett komma mellan ”som vinden blottar” och ”och må eggen hålla”. Larsson som säger att han kan ägna dagar åt hur stort mellanrummet ska vara mellan ett semikolon och ett kursivt g. Och diktsamlingen Matar ska ha krävt hela 19 olika korrektur innan han var helt nöjd.

Varför denna upptagenhet vid små, små detaljer? Varför detta ältande? Vad är det han vill säga oss?

Finns det ”bloggare” som håller på så där? Som verkligen, verkligen bryr sig om sitt språk och sin text… Det verkar ju inte höra till det allra vanligaste i alla fall, kan man få känslan av… ”Bloggare” verkar ju ofta slänga iväg texter lite stup i kvarten sådär i nån slags spontan chatstil. Kanske inte något fel med det, men just det där specialintresset för kommatecken får man nog leta efter någon annanstans.

Jag vill ju såklart inte säga att jag själv är bättre, men när jag skriver en text ämnad för denna sida kan jag ofta inte låta bli att peta med formuleringarna, kommatecknen och det kursiverade… När jag sedan läser igenom det jag skrivit hittar jag nästan alltid saker jag inte är nöjd med. Irritation! Jag irriteras av att jag börjar alldeles för många meningar med Och, den överdrivna kraften i ordet chockerad osv. i min senaste text här. Jag irriteras av den allt för hetsiga stilen och tempot i Phoenixtexten etc. (Och varför känner jag mig ständigt behöva avsluta så många meningar med tre punkter?) Man kanske skulle ha putsat lite mer kanske? Men risken är väl då att det sällan skulle bli något publicerat på den här sidan.

Men de är ju bara enkla inlägg på en blogg, som få läser, om någon jäkla popkonsert! Men det är ju just det… Texten är minst lika viktig som innehållet, stilen är lika viktig som innebörden. Eller: frågan är väl hur ofta man egentligen kan särskilja de två…

För att kunna blogga intensivt, i hög hastighet, kontinuerligt kan man ju förstås inte hålla på att peta för mycket med sitt språk (eller ens med sina åsikter). Så därför kan jag se det som ett problem om bloggarna tar upp för stor plats av medieutrymmet – de mer eftertänksamma och genomarbetade texterna kommer att få det trängre… Mindre nyanser men högre fart!

Men!, som ett språkmusikaliskt träningsinstrument kan nog bloggen funka. Sen finns det ju förstås – egentligen! – ingenting som hindrar en ifrån att jobba länge, länge med sina bloggpostningar ändå. Vem som nu har tid och lust för nåt sådant…

Den enskildes blogg

Några av året bästa böcker har bestått av texter som skulle kunna klassificeras som essäer (eller Hc.04 för bibliotekarier): Engdahls Ärret efter drömmen, Malmbergs M, även Sebalds Svindel. Känslor och Erik Bergqvist vackra Försvinnanden. För just mig också klassiker som Barthes Mytologier och Teckenriket. Eller nobelpristagarna Pamuks och Herta Müllers Istanbul respektive Kungen bugar och dödar. I och med Aase Bergs snart anländande Uggla tillkommer ytterligare en.

Ända sedan jag gick ner mig i Stig Larssons sista böcker för första gången, eller när Sebalds Saturnus ringar kom på svenska (eller varför inte när jag läste Kyrklunds Om godheten för första gången för en tio år sedan) har jag haft på känn att där någonstans finns det något som den mer traditionella romanen verkligen inte rår på, inte på samma sätt.

Sedan kan förstås en essä precis som en roman se ut lite hur som helst. Engdahls och än mer Malmbergs texter verkar ofta som understreckare eller kulturartiklar som verkligen får bre ut sig, både idé- och formmässigt. Stig Larsson, Sebald eller Kyrklund är prosa eller skönlitteratur som ofta, i mer eller mindre hög grad, antar eller snuddar vid essäformen. En variant jag verkligen gillar är den jag tycker Erik Bergqvist och även Herta Müller visar upp: en essä som ofta lätt omärkligt blir prosa och novellkonst; en smidighet och en lätthet som många baktunga romaner och mer ordinära noveller ofta kan lida brist på; Det finns något verkligt avspänt i essäformen, någonting som också tycks ha förmågan att öppna upp text och tanke på ett sätt som många av dagens romaner inte lyckas med.

I förra veckans Boklördag sa Aase Berg också att hon verkligen tror på essän, mer nu än för några år sedan, och att den även har fått en skjuts av nätet och bloggarna: "En essä är ju skissartad och spontan. Man behöver inte ha belägg för allt, utan kan följa fantasier och grumliga känslor som man vill. Då får man veta vad som rör sig i människor. Och det är ju de underströmmarna som styr världen."

Bloggpostningar som små essäer är också något jag faktiskt tror på mer idag än för några år sedan. Anledningarna till det kan vara många men sådant som Facebook och Twitter tror jag kan ha bidragit. Minns någon hur bloggarna till stor del såg ut för en fem år sedan; I mångt och mycket ofta som Twitter och Facebook ser ut idag; snabba korta postningar och uppdateringar som ofta svarade på frågorna: "What's On Your Mind?" och "What are you doing?". Många som bloggade för fem år sedan har nog idag också ofta gått över till enbart, eller nästan enbart, just Twitter och Facebook. Vill man bara pusha för en låt, jubla eller hata funkar statusrader bra, Vill man fundera, ifrågasätta eller pröva en tanke fungerar nog en blogg bättre.

"Den "prövning" av ämnet som formen innebär, äger rum i skrivakten.", skriver Engdahl i Den enskildes form som handlar om just essän, och fortsätter: "För sin granskning av vetandets termer tar essän i anspråk en intelligens som är mera än rent kognitiv: stilens obarmhärtiga öga." Sen lär vi nog få vänta på bloggosfärens motsvarighet till ovan nämnda författare. "Ändå finns poänger i att upprätthålla en åtskillnad mellan bloggen som flöde och boken som stopp. Bloggar bör länka maximalt, men böcker blir sällan mer attraktiva bara för att man försökt trycka in så kallad interaktivitet mellan pärmarna. Boken bör förhålla sig till nätet som ett urval ur ett överflöd.", skriver Rasmus Fleischer i sitt postdigitala manifest, vilket kanske också kan vara en anledning till att de där, som man tycker, riktigt stora texterna inte nått fram till (eller nått fram ur?) bloggvärlden. Kanske finns där också en parallell till varför den mesta litteraturen så att säga inte gjort tvärtom, gått åt andra hållet, och i högre grad hamnat på nätet, publicerats på nätet, lästs på nätet.

Share The Night

Spellista:

Mikado - Par Hasard
David Byrne & Brian Eno - My Big Nurse
Paul Simon - Crazy Love, Vol II
Hauschka - Where Were You
Stig Larsson & Dror Feiler - Mänskligt
Kroke - The Secrets Of The Life Tree
August Stars - Wicken Fen
Momus - Zanzibar
Monster Bobby - Say Fuck Me
The Clientele - Share The Night :

Aprillitteraturen

Johan Jönson - Livdikt

Martin Engberg - Stjärnpalatset

Stig Larsson - Likar

Thomas Mann - Döden i Venedig

Andres Lokko - Andres 1989–1998

Jacques Derrida - Marx spöken : skuldstaten, sorgearbetet och Den nya internationalen

Eva Ström - Kniv och flod

Göran Greider - Katterna kommer in från mörkret

Virginia Woolf - London

Christopher Isherwood - Världen om aftonen

Reader´s (un)digest

Boklista tisdagen den 11 september 2007

Anders Olsson - Gunnar Ekelöf
Gunnar Ekelöf - dikter
Jean-Francois Lyotard - The Postmodern Condition
Marcel Proust - Sodom och Gomorra
OEI #31-32 / 2007 : reader´s (un)digest
Olof Lagercrantz - Att läsa Proust
Peter Bryngelsson - Filmmusik - det komponerade miraklet
Steph Swainston - Krigets år
Stig Larsson - Introduktion
Yasunari Kawabata - Snöns rike

XVII

Känns lite ovant att läsa en roman som Spådom. Kommer att tänka på hur man skrev romaner på åttiotalet. Eller kanske hur Stig Larsson skrev romaner på åttiotalet. I jämförelse med något sånt som Knausgård (eller, säg, Larssons prosa från nittiotalet) känns det så icke-postmodernt. Ingen lek med identiteter, självbiografi och berättarjag. Inga utvikningar i långa essäistiska, avvikande partier. Klart och rent och - lite tråkigt? Men bra. Har dock bara kommit halvvägs. Hittar inte riktigt entusiasmen, och har möjligen lite dåligt samvete för det.



Har ännu inte hunnit lyssna så mycket som jag önskar (kanske en baksida (eller i längden en fördel?) med att bara ha skivan på vinyl) - men älskar den bara mer och mer för varje lyssning. Förra Testbild!-skivan - tillsammans med Louis Philippe - under namnet The Ocean Tango var fullkomligt underbar och i slutändan kanske till och med förra årets allra mest briljanta. Barrikad är mörkare, inte lika poppig - mystiken tätnar - men på sina håll (som jag upptäckt) nästan lika genialt underbar. Ska skriva nåt mer om Testbild! och Barrikad (eller tänker just nu att jag skulle vilja göra det).



Satt igår på balkongen och lyssnade igenom hela videon Apple Special Event från 6 juni. Varför i helsike då kan man lätt fråga sig, men kan inte låta bli att fascineras lite. Oavsett om man förhåller sig starkt kritisk eller om man är en riktig äppelman så säger en sådan här grej en del om världen idag, vart vi är på väg, vad presentatörerna (i valet av kläder, med sina gester) vill säga oss, vill sälja oss.... Med iCloud kommer sedan en del förstås att ha alla sina böcker och all sin musik i "molnet" och aldrig behöva bekymra sig över vattenskador, bränder och inbrott. Möjligen en rätt banal iakttagelse, hursomhelst hisnande.

Läslista 9/09

Stig Larsson - Wokas lax?
Ann Jäderlund - Vad hjälper det en ­människa om hon häller...
Gustave Flaubert - Lexikon över vedertagna åsikter
Horace Engdahl - Ärret efter drömmen
John Ashbery - Viskleken


Tanken att konsten skall tjäna yttre syften förnedrar den på samma sätt som individen förnedras när hon betraktas som blott och bart en kugge i samhällsmaskineriet. Och omvänt: den som säger l'art pour l'art säger också att en människa har rätt till sitt eget liv.

Ärret efter drömmen sid 34


Förbluffande, ägnat att förbluffa,
medan det tippar över och stupar på sin egen
otillräckliga känsla för det passande,
dyker huvudargumentet upp:
hur man ska bete sig, förstå, vara till lags, inte genom
att trampa sin cembalo i någons spår -
på den vägen flyter drömmarna bara bort igen.
Andra starka magnater lockade
flickor ut i sommarnatten
där en svag loggia ekade. Alla runtom tystnade;
annars hade det inte varit rätt läge för att ta till
denna modell för den personliga framtoningen.

Viskleken sid 91, Konsten att somna