2007-11-28

Grymhetens blogg

Det har alltid varit ganska långt mellan inläggen på den här bloggen. Den senaste tiden kanske längre än vanligt. Vet inte riktigt varför; är kanske bara inte tillräckligt passionerad i mitt bloggande, hittar kanske inte riktigt den där orken allt för ofta? Någonstans har det också sin grund i en tanke, eller hållning, som jag inte riktigt kunnat släppa: för att jag ska kunna uppbringa energi och lust att publicera inlägg här måste jag i alla fall känna att det finns någon typ av kvalité där någonstans. Inte bara länkar till bra texter, inte bara bla bla om vad jag åt till middag, inte bara bara You tube-klipp etc. Kanske inte alltid i texten som sådan så där direkt, men ändå: att den ska tala om något som känns relevant, i alla fall för mig personligen då, i mitt liv... Även om det inte är en brabra text så ska den i alla fall innehålla en tanke (eller formulering, eller åsikt etc.) jag tyckt varit värd att fånga. Den senaste tiden känns det som om det är ett krav jag mer eller mindre börjat släppa. Efter tre år(!) börjar det kanske kännas lite tjatigt? För att det ska uppstå ny energi, för att jag ska hitta någon mer, större lust för den här sidan kanske det behövs lite förändring? November månads små korta dagboks-texter var inte världens roligaste men hade i alla fall någon typ av ny infallsvinkel. De pekar inte på något speciellt, säger kanske inte något speciellt vilket också kanske gör dem, om inte så mycket då, i alla fall lite: speciella (speciellt dåliga?).

November månad brukar i och för sig vara en månad inte bara av allmän energibrist sådär, utan också en månad av lite allmän bloggtorka. Kanske trötthet, kanske andhämtning eller kanske till och med en liten uppsamling inför decembers årssammanfattningar (med blicken mot det nya året, vår, äventyr).

Nu ska jag i alla fall fortsätta läsa Kristian Lundbergs fjärde Malmödeckare Grymhetens Stad. Vissa säger: svulstiga formuleringar, kanske till och med de speciella Lundbergsklicheérna, temana? Kanske det, men jag finner stor läsglädje även i denna del, trots det kompakta mörkret; man blir mörkrädd, sam- tidigt inspirerad. Vilket väl kanske inte är en helt vanlig kombination.
November. Årets grymmaste månad. Allt är för sent, allt är för tidigt. Dagar som dessa förvandlas staden till ett slags tillstånd; ett brus man träder in i och sedan förlorar sig i; mörkret kommer snabbt, tungt, som en välriktad spark mot kroppen.

Inga kommentarer: