Läser just nu parallellt två tegelstensamerikaskildringar av väldigt olika slag: Thomas Pynchons Mason & Dixon och Tom Wolfes En Riktig Man. Pynchon läser jag i översättning och Wolfe lyssnar jag på i översättning. Det ska bli spännande att se om de kommer att flätas ihop, överbrygga varandra och kanske tillsammans tala till mig.

Först har de både böckerna ett språk som ofta, närmast är varandras motsatser. Wolfe är ju (eller i alla fall var ju) också journalist och präglas av det; beskriver verkligheten, är klar, ger bilder men är samtidigt hela tiden oerhört vass, elak och hårdfört ironisk. Pynchon är någonting av tegelstensromanens vilda stream-of-consciousness-poet (eller så uppfattar jag honom i alla fall just nu, under de första hundra sidorna av Mason & Dixon). Första delen (!) av första meningen i boken måste bara återges: "Snö-Bollar har flugit sina välvda Bågar, stjärnbestrött sidorna på Uthusbyggnader, liksom på Kusiner, och slagit omkull Hattar som förts bort av den friska Vinden från Delaware; man har burit in Kälkarna, omsorgsfullt torkat deras Medar och smort dem, ställt ifrån sig Skor i Förstun på baksidan och i strumplästen styrt stegen mot det stora Köket, där ända sedan Morgonen Brådska och Flit har härskat till Ackompanjemang av de skramlande Locken på mångahanda Kastruller och Grytor, och där det doftar av pajkryddor..."! Och det bara fortsätter...